Ett svar till M N Pokrovskij I
I nr 3 av Krasnaja Nov’ (maj-juni 1922) har kamrat Pokrovskij skrivit en artikel som ägnas åt min bok 1905. Denna artikel visar – tyvärr på ett negativt sätt! – hur komplicerat det är att försöka till-lämpa den historiska materialismens metoder på människans levande historia, och till vilka klichéer även ytterst kunniga personer som kamrat Pokrovskij ibland är benägna att reducera historien.
Redan titeln på kamrat Pokrovskijs artikel väcker tvivel: Är det sant att absolutismen i Ryssland
”existerade stick i stäv mot den samhälleliga utvecklingen?” Orden ”existerade stick i stäv mot den samhälleliga utvecklingen” står inom citationstecken, så att det ser ut som om jag påstod att den ryska absolutismen alltid ”existerade stick i stäv mot den samhälleliga utvecklingen”, och ger kamrat Pokrovskij den tacksamma och inte särskilt svåra uppgiften att påpeka att ett sådant uttalande inte rimmar med sunt förnuft. Men i själva verket var min på detta sätt felciterade tanke, att tsarismen hade hamnat i direkt motsättning till den ryska samhällsutvecklingens behov, och därefter bara kunde fortsätta att existera tack vare sin organisatoriska styrka, den ryska borgar-klassens politiska obetydlighet och dess ökande rädsla för proletariatet. Enligt samma historiskt dialektiska anda och mening är det – precis som vi har sagt i Kommunistiska internationalens manifest – helt riktigt att säga att dagens kapitalism inte bara existerar stick i stäv mot den
historiska utvecklingens krav, utan också stick i stäv mot det mänskliga livets grundläggande krav.
Samtidigt som kamrat Pokrovskij medger att det är klokt att publicera min bok i sin helhet, så protesterar han energiskt mot att man åter ger ut det inledande kapitlet, Den ryska utvecklingen och tsarismen. Det som 1908-09 var användbart och till och med oundgängligt för en utländsk publik som var helt okunnig om Rysslands förflutna, säger han, är av ingen som helst nytta för våra
ungdomar idag som har lärt sig ett och annat. Kamrat Pokrovskij fortsätter med att säga att jag i det inledande kapitlet för fram liberala, ”miljukovitiska” (sic) uppfattningar om tsarismen som en helt självständig, statlig organisation utan band till de utsugande klasserna. ”Denna (Trotskijs) fram-ställning är för det första oförenligt med vår infram-ställning, och för det andra objektivt felaktigt.” Och vi måste bekämpa denna felaktiga och osammanhängande framställning ”lika energiskt som vi bekämpar religiösa fördomar(!!!)”. Varken mer eller mindre.
Men om jag i min tyska bok utvecklade så fruktansvärt antimarxistiska uppfattningar – som, bör man tillägga, inte uppmärksammades av alla de tyska marxister som vid den tiden recenserade boken – hur kunde dessa uppfattningar i så fall ha varit ”användbara” och till och med ”oundgäng-liga” för en utländsk publik 1908-09, oavsett hur okunnig denna må ha varit? Om vi inte, som det populära talesättet säger, tror att ”det som är bra för en ryss är döden för en tysk”, så går det inte alls att förstå varför de liberala dumheter som kamrat Pokrovskij så vänligt tillskriver mig skulle ha varit till nytta för tyska arbetare för 12 år sedan. Men inte ens jag, som är helt medveten om den ryska historiska utvecklingens mycket speciella särdrag, kan hålla med om detta talesätt. Ännu mindre borde kamrat Pokrovskij skriva under på det, eftersom det utifrån hans artikel är uppenbart att han förnekar alla sådana särdrag.
Kamrat Pokrovskij ökar förvirringen ännu mer när han påstår att min felaktiga teori ”redan associe-ras med ett annat namn i det förflutna, nämligen Plechanov som följde samma väg (och gick mycket längre)”. (Sid 146.) Hur ska vi tolka det? Förvisso pekar inte artikeln ut exakt vart min väg har fört mig, men eftersom ”Plechanov gick mycket längre” (längs liberalismens väg), så är det fullt till-räckligt för att förbereda läsaren för den redan bekanta slutsatsen, att min syn på den ryska historien måste bekämpas ”lika energiskt som vi bekämpar religiösa fördomar”. Vilken skrämmande dröm!
Men märk väl att det är en dröm, ty vi har rört oss in på den teoretiska och till och med kronolo-giska fantasins område. Det verkar alltså som om Plechanov först anammade den liberala teorin om
en speciell historisk utveckling (när han förespråkade ett gemensamt block med kadeterna), att jag 1908 och 1909 därefter utvecklade samma liberala teori (till gagn för tyskarna), att detta egentligen inte var skadligt utan i själva verket till och med användbart (rätt åt tyskarna), men att kamrat Pokrovskij nu, eftersom jag har tagit mig för att presentera Plechanovs uppfattningar för våra unga arbetare, för vilka kamrat Pokrovskij är personligt ansvarig, praktiskt taget likställer mig med patriarken Tichon och erbjuder sig att bekämpa mig ”lika energiskt” som denne.
Allt detta är en fullständig villervalla, framförallt kronologiskt. Mitt inledande kapitel om den ryska historiska utvecklingens särdrag skrev inte alls för en tysk publik, utan trycktes första gången i min bok Vår revolution, som gavs ut i Petersburg 1907 (sid 224). Det förberedande arbetet till denna bok utförde jag 1905 och senare 1906 (i fängelset). Den direkta anledningen till att jag skrev det var att jag historiskt och teoretiskt ville rättfärdiga parollen att proletariatet skulle ta makten, i motsats till parollen om en borgerligt-demokratisk republik och mot parollen om proletariatets och
böndernas demokratiska regering. Som vi ser passar inte Plechanovs förkärlek för kadeter in i detta.
I mitt förord till Marx’ Pariskommunen (1906) gav jag uttryck för uppfattningen att Kommunens erfarenheter var av direkt betydelse för den ryska arbetarklassen, eftersom hela den föregående historiska utvecklingen gjorde att arbetarklassen ställdes direkt inför problemet att gripa makten.68 Detta sätt att tänka gav upphov till en oerhörd teoretisk indignation hos många kamrater, faktiskt hos den överväldigande majoriteten. Det var inte bara mensjevikerna som gav uttryck för denna indignation, utan också kamrat Kamenev och Rozjkov (som var bolsjevik vid den tiden). Deras åsikter kan sammanfattas så här: proletariatets politiska herravälde måste föregås av borgarklassens politiska herravälde; den borgerliga republiken måste fungera som en lång historisk skola för proletariatet; alla försök att hoppa över denna fas är äventyrspolitik; om arbetarklassen i väst inte har gripit makten, hur skulle det ryska proletariatet kunna ställa sig en sådan uppgift, etc, etc.
Utifrån en så kallat marxistisk åsikt som får sin näring från historiska klichéer och formella likheter och förvandlar historiska epoker till en logisk följd av oföränderliga sociala kategorier (feodalism, kapitalism, socialism, envälde, borgerlig republik, proletariatets diktatur), måste parollen att den ryska arbetarklassen skulle gripa makten se ut som ett fruktansvärt förnekande av marxismen. Men varje verkligt empirisk utvärdering av de samhällskrafter som visade sig under åren 1903 och 1905 måste visa att den ryska arbetarklassens kamp för att gripa makten var i högsta grad levande.
Är det ett särdrag hos situationen i Ryssland eller ej? Förutsätter det djupgående skillnader mellan Rysslands och de andra europeiska ländernas hela utveckling eller inte? Hur kommer det sig att det var det ryska proletariatet, det vill säga proletariatet i (om kamrat Pokrovskij tillåter) Europas mest underutvecklade land, som ställdes inför denna uppgift? Och vari består Rysslands underutveck-ling? Enbart i det faktum att Ryssland på ett försenat sätt upprepar de västeuropeiska ländernas historia? Men har vi i så fall rätt att tala om att det ryska proletariatet griper makten? Ändå (dristar vi oss att påminna våra kritiker om) är det precis vad det ryska proletariatet har gjort. Vad är då
68 ”Socialdemokratin”, säger förordet, ”måste och önskar bli det medvetna uttrycket för en objektiv utveckling. Men eftersom klasskampens objektiva utveckling vid ett speciellt ögonblick under revolutionen ställer (det ryska)
proletariatet inför valet att anta statsmaktens rättigheter och förpliktelser eller ge upp sin position som klass, så ser det socialdemokratiska partiet gripandet av statsmakten som sin nästa omedelbara uppgift. Därmed bortser det på intet sätt från de djupare objektiva utvecklingsprocesserna, tillväxten och koncentrationen av produktionen. Men eftersom klasskampens logik, som när det kommer till kritan har sin grund i den ekonomiska utvecklingens framsteg, driver fram proletariatets diktatur innan borgarklassen har 'fullbordat' sitt ekonomiska uppdrag (den har knappt hunnit påbörja sitt historiska uppdrag), så betyder det bara att historien lägger en oerhört svår uppgift på proletariatets axlar. Det kan till och med hända att proletariatet kommer att slitas ut av kampen och kommer att falla under uppgiftens tyngd. Det är möjligt. Men det kan inte vägra dessa uppgifter av rädsla för en splittring mellan klasserna eller att hela landet faller ner i barbari” (Marx, Pariskommunen [ryska utgåvan 1906], förord, sid X-XI.)
Dessa slutsatser drog vi för 16 år sedan utifrån den ryska historiska utvecklingens särdrag. Och här kommer kamrat Pokrovskij, efter ett dröjsmål på ett och ett halvt decennium, och oroar sig för att våra åsikter innebär... ett förnekande av klasskampen. Varken mer eller mindre!
problemets verkliga kärna? Under påverkan och trycket från den mer utvecklade kulturen i väst leder inte Rysslands obestridliga och odiskutabla underutveckling bara till en upprepning av den historiska processen i Västeuropa, utan till en rad grundläggande nya drag som kräver en egen analys. Det var så frågan ställdes – och oavsett vad kamrat Pokrovskij säger så är det helt förenligt med vår inställning.
Det stämmer fullkomligt att Plechanov några år senare (1914) formulerade en syn på den ryska historiska utvecklingens särdrag som låg mycket nära den uppfattning som jag förde fram i det ovan nämnda kapitlet i boken Vår revolution. Helt riktigt avvisar Plechanov de schematiska teorier som både de dogmatiska ”västerlänningarna” och de slavofila narodnikerna hade i denna fråga, och be-gränsar istället Rysslands ”speciella karaktär” till de konkreta, materiellt bestämda säregenheterna hos hennes historiska utveckling. Det är fullständigt fel att påstå att Plechanov drog några kompro-metterande slutsatser av detta (i betydelsen att bilda ett block med kadeterna, etc), eller att han kunde ha gjort det med någon som helst logik.
Den ryska borgarklassens svaghet och den ryska borgerliga demokratins illusoriska karaktär utgör otvivelaktigt mycket viktiga drag i Rysslands historiska utveckling. Men mot bakgrund av alla andra omständigheter är det just detta som leder till att proletariatets maktövertagande blir möjligt och historiskt nödvändigt. Förvisso drog aldrig Plechanov denna slutsats. Men å andra sidan drog han heller inte någon slutsats av ett annat av sina otvivelaktigt korrekta påståenden, nämligen: ”Den ryska revolutionära rörelsen kommer att segra som en arbetarrörelse eller inte segra alls.” Om vi blandar ihop allt som Plechanov har sagt mot narodnikerna och de vulgära marxisterna med hans förkärlek för kadeterna och hans patriotism, så kommer det inte att återstå något av Plechanov. Men i verkligheten återstår en hel del av Plechanov, och det skadar inte att då och då lära av honom.
Det historiska livet i varenda samhälle grundas på produktionen, produktionen ger upphov till klasser och grupper av klasser, staten bildas på basis av klasskampen, och staten är ett organ för klassförtryck – dessa uppfattningar var inget mysterium varken för mig eller mina motståndare 1905. Inom dessa ramar lyder Rysslands historia under samma lagar som Frankrikes, Englands eller något annat lands historia. Det rör inte den ryska historiska utvecklingens särdrag. Tsarismen var ett vapen för de besuttna, utsugande klasserna och skiljer sig i detta avseende inte från andra statliga organisationer. Men det betyder inte att styrkeförhållandena mellan den enväldiga makten
(monarkin, byråkratin, armén och alla andra förtryckarorgan) å ena sidan och adeln och borgar-klassen å den andra, var desamma i Ryssland som i Frankrike, Tyskland och England.
Vår unika politiska situation – som slutligen ledde till oktoberrevolutionens seger innan den prole-tära revolutionen ens hade börjat i Europa – berodde på de speciella styrkeförhållandena mellan de olika klasserna och statsmakten. När kamrat Pokrovskij eller Rozjkov diskuterade med narodni-kerna eller liberalerna, och sa att tsarismens organisation och politik styrdes av den ekonomiska utvecklingen och de besuttna klassernas intressen, så hade de i grund och botten rätt. Men när kamrat Pokrovskij försöker upprepa samma argument mot mig så missar han helt enkelt målet.
Kamrat Pokrovskijs tänkande sitter fast i ett skruvstäd av stelbenta sociala kategorier som han sätter in istället för levande historiska krafter. Han ersätter enväldets relativa, det vill säga historiskt betingade och samhälleligt begränsade oberoende från de härskande klasserna med någon sorts absolut oberoende, och förvandlar på så sätt tsarismen till en form utan innehåll. Och efter att ha tillskrivit mig denna uppfattning, så skriver han: ”Men hur kan detta bringas i överensstämmelse med vår uppmaning till proletariatet att kämpa med borgarklassen om makten? Hur kan vi beröva borgarklassen något som den aldrig har haft”, etc. För kamrat Pokrovskij är frågan enkel: antingen var borgarklassen i besittning av hela makten, eller så hade de ingen makt alls. Om den inte hade någon makt, vad menade vi då med att tala om att ”ta makten från borgarklassen”? Och om vi har tagit makten från borgarklassen, hur kan vi då säga att den inte hade makten? Detta sätt att ställa frågan är varken historiskt, materialistiskt eller dialektiskt. Det duger inte ens ur en rent formellt
logisk synvinkel. Även om borgarklassen i Ryssland inte hade någon makt alls så kunde proleta-riatet ändå ha kämpat om makten, just för att inte låta den falla i händerna på borgarklassen.
Men givetvis var inte problemet så formellt. Borgarklassen hade inte hela makten utan blev bara gradvis knuten till den. Denna sammanknytning blev inte fullständig. Händelseutvecklingen, det vill säga framförallt de militära nederlagen och trycket underifrån, fick klyftan mellan enväldet och borgarklassen att vidgas. Monarkin föll ner i detta gap. I mars 1917 försökte borgarklassen gripa makten fullständigt och omedelbart. Men i oktober 1917 snodde arbetarklassen med stöd av bön-derna makten ur hänbön-derna på borgarklassen. Mot bakgrund av Europas fullblodsimperialism ledde vår försenade historiska utveckling till att proletariatet på detta sätt redan hade blivit en självständig revolutionär kraft när borgarklassen väl var stark nog att knuffa bort tsarismen från sin piedestal.
Men för kamrat Pokrovskij existerar inte ens den fråga som för oss är central i hela analysen. I en recension av en bok av Vipper (i samma nummer av Krasnaja Nov’) skriver han: ”Det är mycket frestande att sätta 1500-talets moskovitiska Ryssland mot bakgrund av dåtidens allmänna euro-peiska förhållanden. Det finns inget bättre sätt att tillbakavisa de fördomar som än idag är utbredda inom marxistiska kretsar, angående den påstått ’primitiva’ ekonomiska grund på vilken det ryska enväldet utvecklades.” Och vidare: ”Att visa enväldet i sitt sanna europeiska sammanhang som en sida av det merkantila och kapitalistiska Europa... denna uppgift är inte bara av största intresse för en historiker, den är också pedagogiskt mycket viktig för den läsande allmänheten. Det finns inget mer genomgripande sätt att avskriva legenden om den ryska historiska processens ’unikhet’.”
Varenda ord är en gliring mot oss. Vi ser att kamrat Pokrovskij öppet förnekar att vår ekonomiska utveckling är primitiv och efterbliven, och förkastar det unika hos Rysslands historiska process som en ”legend”. Problemet är att kamrat Pokrovskij är helt hypnotiserad av den ryska handelns relativt livliga utveckling på 1500-talet, ett faktum som både han och Rozjkov har lagt märke till.
Det är svårt att förstå hur kamrat Pokrovskij kan göra sig skyldig till ett sådant misstag. Vem som helst kan tro att handeln är grunden till det ekonomiska livet och ett av dess ofelbara kännetecken.
För drygt 20 år sedan försökte den tyske ekonomen Karl Bücher utnämna handeln (vägen från producenten till konsumenten) som en måttstock på all ekonomisk utveckling. Givetvis skyndade sig Struve att överföra denna ”upptäckt” till den ryska ekonomiska ”vetenskapen”. Helt naturligt tillbakavisades Büchers teori energiskt av dåtidens marxister. Vi söker den ekonomiska utveck-lingens måttstockar i produktionen – inom teknologin och den samhälleliga organiseringen av arbetet – och vi betraktar den bana som produkten färdas från producenten till konsumenten som ett sekundärt fenomen, vars rötter även de måste sökas i produktionen.
Trots att det utifrån Büchers och Struves synvinkel kan förefalla paradoxalt, så berodde den ryska handelns (åtminstone rumsligt sett) stora uppsving på 1500-talet just på den ryska ekonomins ytterst primitiva och underutvecklade karaktär. De västeuropeiska städerna dominerades av hantverksskrån och handelsgillen. I motsats till detta var våra städer administrativa och militära centra, det vill säga konsumtions- snarare än produktionscentra. Hantverksgillena i väst uppstod vid en relativt hög eko-nomisk utvecklingsnivå, när alla grundläggande tillverkningsindustrier redan hade avskilt sig från jordbruket, omvandlat sig till självständiga affärsgrenar, skapat egna organisationer, egna centra (städer) och egna till en början (lokalt och regionalt) begränsade men ändå stabila marknader. Såle-des hade de medeltida europeiska städerna sin grund i en relativt avancerad skiktning av ekonomin, som skapade riktiga förhållanden mellan städerna (centrum) och deras jordbruksperiferi. Rysslands ekonomiska underutveckling visade sig å andra sidan först och främst i det faktum att hantverks-branschen inte lyckades avskilja sig från jordbruket utan behöll sin karaktär av hemindustri. I detta avseende står vi närmare Indien än Europa, precis som våra medeltida städer stod närmare Asien än Europa, och vårt envälde, som befann sig mellan den europeiska absolutismen och den asiatiska despotismen, hade många drag som liknade den senare.
Med tanke på vårt enormt vidsträckta territorium och vår glesa befolkning (helt visst ännu ett
ganska objektivt tecken på underutveckling, väl?), så förutsatte utbytet av varor att handelskapitalet hade en mycket stark förmedlande roll. Denna styrka var bara möjlig tack vare att väst var mycket mer utvecklat än oss, hade en mängd olika och sammansatta behov, skickade oss sina köpmän och varor, och i och med det främjade varuutbytet i Ryssland på grundval av Rysslands enormt primitiva och i många avseende barbariska ekonomiska förhållanden. Att inte inse detta viktiga särdrag i vår historiska utveckling är att misslyckas med att se vår historia som sådan.
Tack vare sin handelsverksamhet hade min arbetsgivare i Sibirien, Jakov Andrejevitj Tjernych (i vars kontorsliggare jag under en period av två månader förde in pud och arsjiner) – detta skedde i början av 1900-talet, inte på 1500-talet – praktiskt taget obegränsad kontroll över det ekonomiska livet i Kirensk-distriktet. Han köpte pälsar från tunguserna och kyrkomark från präster i avlägsna distrikt, och sålde bomull och speciellt vodka till dem (på den tiden hade monopolet på vodka ännu inte införts i provinsen Irkutsk). Han var analfabet men miljonär (i dåtidens valuta). Hans diktatur som företrädare för handelskapitalet var obestridd. Han talade till och med om den lokala infödda befolkningen som ”mitt lilla tungusfolk”. Precis som Vercholensk och Nizjne-Ilimsk var staden Kirensk hemvist för polisofficerare av olika rang, kulaker [storbönder] som stod i ett hierarkiskt beroende till varandra, diverse regeringstjänstemän och en handfull beklagansvärda hantverkare.
Jag hittade aldrig någon organiserad hantverksnäring som bas för det ekonomiska livet i staden – inga skrån, inga gillen, även om Jakov Andrejevitj officiellt var uppförd som ”köpman av andra gillet”.
Tro mig, detta stycke verkligt sibiriskt liv för oss mycket närmare en förståelse av den ryska utvecklingens historiska särdrag än det som kamrat Pokrovskij har att säga i frågan. Det är faktiskt sant. Jakov Andrejevitjs handelsverksamhet bredde ut sig från Lenas mellersta lopp och östliga tillflöden till Nizjnij Novgorod och till och med till Moskva. Det är inte många bolag i Västeuropa som kan mäta upp liknande avstånd på sina affärskartor. Och ändå var denna köpmansdiktator det mest perfekta och övertygande uttrycket för vår ekonomiska underutveckling, vårt barbari och vår primitivitet, vår analfabetism, vår glesa befolkning, våra utspridda bondbyar och grusvägar, som i de mer avlägsna distrikten är oframkomliga träsk under två månader varje vår och höst, etc, etc. Hur kunde Tjernych skaffa sig så stor ekonomisk makt på grundval av sin sibiriska underutveckling?
Därför att väst – ”Moder Ryssland”, ”Moskva” – släpade med sig Sibirien mot ett omaka bröllop:
mellan en primitiv nomadekonomi och en skinande ny väckarklocka tillverkad i Warszawa.
II
Hantverksskråna utgjorde grunden till den medeltida kultur som även spred sig till landsbygden.
Hantverksskråna utgjorde grunden till den medeltida kultur som även spred sig till landsbygden.