Sovjetens inställning till manifestet uttrycktes mycket rättframt och samma dag som det publicera-des. Proletariatets representanter krävde amnesti, avsked av poliser av alla grader, att trupperna skulle dras tillbaka från staden och att det skulle bildas en folkmilis. I en kommentar till detta beslut skrev vi i en ledare i Izvestija: ”Så har vi då fått en konstitution. Vi har fått församlingsfrihet, men våra församlingar omges av trupper. Vi har fått yttrandefrihet, men censuren är orörd. Vi har fått rätt att studera, men universiteten är ockuperade av trupper. Vi har fått personliga fri- och rättigheter, men fängelserna är överfulla av fångar. Vi har fått Witte, men vi har kvar Trepov. Vi har fått en konstitution, men enväldet består. Vi har fått allt, och vi har inte fått någonting.” De ville ha en tids lugn. De skulle inte få det. ”Proletariatet vet vad det vill ha och vad det inte vill ha. Det vill varken ha polisbusen Trepov eller den liberala börsmäklaren Witte, varken vargens käkar eller rävens svans. Det vill inte ha en piska inlindad i konstitutionens pergament.” Sovjeten beslutade: general-strejken fortsätter.
Arbetarmassorna genomförde denna resolution med utomordentlig enhällighet. Fabriksskorstenar utan rök stod som tysta vittnen om det faktum att de konstitutionella illusionerna inte hade lyckats sprida sig i arbetarklasskvarteren. Men efter den 18 oktober förlorade strejken ändå sin direkt militanta natur. Den omvandlades till en kolossal misstroendeyttring. Men landsbygden, som hade gått ut i strejk före huvudstaden, började nu återvända till arbetet. Strejken i Moskva tog slut den 19.
Petersburgsovjeten beslutade sig för att avbryta strejken mitt på dagen den 21. Den var sist att lämna fältet, och organiserade en förvånansvärd uppvisning i proletär disciplin genom att återkalla hundratusentals arbetare till svarvarna vid samma tidpunkt.
Redan innan oktoberstrejken hade avslutats kunde sovjeten pröva det enorma inflytande den hade fått på bara en vecka. Det var när den efter krav från oräkneliga massor ställde sig i spetsen för dem och marscherade tillsammans med dem på Petersburgs gator.
Klockan 4 på eftermiddagen den 18 samlades hundratusentals människor vid Kazankatedralen.
Deras paroll var amnesti. De ville marschera till fängelserna. De ville ha ledare och sökte först där sovjeten satt. Klockan 6 valde sovjeten tre representanter som skulle leda demonstrationen. De steg ut på andra våningen med vita band runt huvudet och armarna. Nedanför dem myllrade en mänsklig ocean. Röda fanor vajade över den som revolutionens segel. Enorma rop välkomnade de tre utvalda.
Hela sovjeten gick ner för trapporna och anslöt sig till massan. ”Talare!” Dussintals armar sträcker sig efter talaren. Ett ögonblick senare vilar hans fötter på någons axlar. ”Amnesti! Till fängelset!”
Revolutionära sånger, rop... På Kazanskijtorget och vid Alexandrovskijtorget tar de av mössorna.
Här förenar sig processionen med spökena från offren den 9 januari. Folkmassan sjunger ”Eviga minnen” och ”Ni har fallit offer”. Röda fanor utanför Pobedonotsevs hus. Visslingar, förbannelser.
Hör den gamle gamen dem? Låt honom titta ut genom fönstret utan rädsla, de kommer inte att röra honom idag. Låt honom stirra med sina gamla, skyldiga ögon på de revolutionära massorna som behärskar Petersburgs gator. Framåt!
Två eller tre gator till, och sedan är folkmassan utanför Huset för preliminärt fängsligt förvar.
Nyheter anländer att ett kraftfullt armébakhåll väntar dem. Demonstrationens ledare beslutar att skicka fram en spaningspatrull. Samtidigt anländer en – som det senare visade sig till stor del självutnämnd – deputation från ingenjörernas fackförening och tillkännager att förordningen om amnesti redan har undertecknats. Alla fängelser har ockuperats av trupper, och fackföreningen har fått tillförlitlig information att Trepov, i händelse av att massorna närmar sig fängelset, har fått fria händer: Det är alltså oundvikligt med blodspillan. Efter en kort överläggning skingrar ledarna folkmassan. Om inte förordningen publiceras så beslutar demonstranterna att träffas igen på sovjetens uppmaning och marschera till fängelset.
Kampen för amnesti pågick överallt. Den 18 oktober tvingade en folkmassa på många tusen i Moskva generalguvernören att genast befria alla politiska fångar. En lista med deras namn
överlämnades av en deputation från strejkkommittén,31 som övervakade att de släpptes ur fängelset.
Samma dag slog en folkmassa i Simferopol sönder fängelsegrindarna och körde iväg med de politiska fångarna i vagnar. I Odessa och Tallinn släpptes fångar lösa på krav från demonstranter. I Baku ledde försöket att befria fångar till en sammandrabbning med trupperna, som resulterade i tre döda och 18 sårade. I Saratov, Vindava, Tasjkent, Poltava, Kovno – överallt marscherade stora demonstrationer till fängelserna. Amnesti! Inte bara gatstenarna utan också stadsduman i Petersburg gav eko åt ropen.
”Så där, prisa gud! Jag gratulerar, mina herrar!”, sa Witte till de tre arbetare som företrädde sovjeten, när han lämnade telefonen. ”Tsaren har skrivit under amnestin.”
”Är amnestin fullständig eller delvis, greve?”
”Amnestin har beviljats med vederbörligt förstånd, men den är tillräckligt omfattande.”
Den 22 oktober publicerade regeringen slutligen tsarens påbud rörande ”hjälp åt personer som före utfärdandet av manifestet hade begått kriminella handlingar mot staten” – ett beklämmande, knapphändigt, egennyttigt dokument med en noggrann gradering av ”nåden”, i sanning en produkt från en makt där Trepov företrädde statens makt och Witte stod för liberalismen.
Men det fanns en sorts ”statsbrottslingar” som denna förordning inte påverkade och inte kunde påverka. Det var de som hade förlorat livet på grund av tortyr, efter att ha blivit slagna med sablar, efter att ha blivit strypta, stuckna med bajonetter, skjutna med kulor, alla de som hade mördats under kampen för folkets sak. Samtidigt som de revolutionära massorna under oktoberdemonstra-tionen vördnadsfullt hyllade de som hade dödats den 9 januari, så låg redan de ångande liken efter den konstitutionella erans första offer i polisens bårhus. Revolutionen kunde inte ge livet tillbaka till sina nya martyrer. Den bestämde sig för att sörja och högtidligt begrava dem. Sovjeten tillkännagav en begravningsdemonstration den 23 oktober.
Någon föreslår att regeringen ska meddelas i förväg, och man åberopar tidigare likartade fall: i ett fall hade greve Witte på begäran av en deputation från sovjeten ordnat med frisläppande av två gatumötesledare som hade arresterats, i ett annat fall hade han beordrat att man skulle öppna den statligt ägda Baltijskijfabriken, som hade stängts som vedergällning för strejken i oktober. Trots varningar från socialdemokraternas representanter beslutar sovjeten att skicka en speciell deputation för att meddela greve Witte att sovjeten kommer att ansvara för ordningen under demonstrationen, och kräva att polisen och trupperna dras tillbaka.
Greve Witte är mycket upptagen och har just vägrat att ta emot två generaler, men tar emot sovje-tens deputation utan protester. En procession? Personligen har han inget mot det: ”Sådana pro-cessioner är tillåtna i väst.” Men sådana ärenden ligger utanför hans behörighetsområde. Sovjeten bör vända sig till herr Trepov, eftersom staden står under hans beskydd.
”Vi kan inte vända oss till Trepov, vi är inte bemyndigade att göra det.”
”Det var synd. Ni kanske själva skulle ha upptäckt att han inte alls är det monster som folk säger.”
”Men den berömda ordern att ’inte spara på kulorna’, greve?”
”Åh, det bara halkade ur honom i stundens hetta.”
Witte ringer upp Trepov, framför respektfullt sin önskan att ”det inte ska bli någon blodspillan”, och väntar på ett beslut. Trepov hänvisar honom arrogant till stadens borgmästare. Greven skriver hastigt några ord till denne och ger brevet till deputationen.
”Vi kommer att ta emot ert brev, greve, men vi förbehåller oss vår handlingsfrihet. Vi är inte säkra på att vi inte kommer att bli tvungna att utnyttja den.”
31 Kommittén skulle snart utvecklas till arbetardeputerades Moskvasovjet – Trotskijs anmärkning.
”Givetvis, givetvis. Jag har inget mot det.”32
Här har vi ett levande exempel från livet i oktober. Greve Witte gratulerar de revolutionära till undertecknandet av amnestin. Greve Witte vill att saker och ting ska ske utan blodspillan, ”precis som i Europa”. Men han är osäker på om han kommer att lyckas knuffa ner Trepov från hans höga position, och försöker i förbigående försona proletariatet med Trepov. Maktens högsta representant ber en arbetardeputation fungera som mellanhand för att be borgmästaren att skydda konstitutionen!
Feghet, bedrägeri och dumhet var den konstitutionella regeringens motto.
Trepov, å andra sidan, han tvekade inte. Han tillkännagav att ”i dessa oroliga tider, när en del av befolkningen är redo att ta till vapen mot den andras aktioner, då kan vi inte – i demonstranternas eget intresse – tillåta några politiska demonstrationer”, och uppmanade demonstrationens
organisatörer ”att överge sitt projekt... med tanke på de möjligen ytterst allvarliga konsekvenserna av de drastiska åtgärder som polismyndigheterna kan bli tvungna att ta till”. Det var lika skarpt och tydligt som ett sabelhugg eller en gevärssalva. Beväpna stadens avskum på polisstationerna, släpp lös dem mot demonstranterna, skapa förvirring, och dra sedan fördel av tumultet för att beordra polisen och trupperna att ingripa. Svep fram i staden som en storm och lämna blod, eld och
ödeläggelse i kölvattnet. Sådant var denna polisskurks oföränderliga program, denna skurk som den krönta idioten hade anförtrott landets öde. I detta ögonblick började maktens vågskålar att darra:
Witte eller Trepov? Utvidga det konstitutionella försöket eller dränka det i en pogrom? Under den nya politikens smekmånadsdagar skulle dussintals städer bli scenen för bloddrypande händelser, och det var Trepov som höll i trådarna. Men Mendelssohn och Rothschild var för konstitutionen.
Börsens lagar förbjöd, precis som Moses lagar, förtäring av färskt blod. Däri låg Wittes styrka.
Trepovs officiella ställning började vackla, och Petersburg var hans sista tärningskast.
Det var ett ögonblick som krävde yttersta ansvar och var av största betydelse. Sovjeten hade inget intresse av att stöda Witte, och inte heller någon önskan att göra det, vilket den helt klart skulle visa några få dagar senare. Men den var ännu mindre benägen att stöda Trepov, och att gå ut på gatorna var att gå med på hans planer. Den politiska situationen handlade naturligtvis inte bara om en konflikt mellan börsen och polisöversittarna. Det gick att höja sig över både Wittes och Trepovs planer och medvetet bjuda in till en sammandrabbning för att bli av med båda två. Det var den allmänna inriktningen på sovjetens politik. Den gick med öppna ögon fram mot den oundvikliga striden. Men den ansåg det inte påkallat att skynda på konflikten, Ju senare, desto bättre. Det skulle ha varit ett fruktansvärt misstag att låta den avgörande striden sammanfalla med en begravnings-demonstration, när den oerhörda anspänningen under oktoberstrejken redan höll på att minska och ge efter för en tillfällig psykologisk reaktion av tillfredsställd trötthet.
Författaren till denna bok – som anser det nödvändigt att nämna detta faktum eftersom han i efterhand klandrades hårt för det – lade fram ett förslag om att ställa in begravningsdemonstra-tionen. Vid ett krismöte i sovjeten, efter klockan 1 på natten den 22 oktober, antogs efter en hetsig debatt och med ett överväldigande antal röster den resolution vi hade lagt fram. Så här lyder den:
Arbetardeputerades sovjet hade för avsikt att söndag den 23 oktober hålla en högtidlig begravning för offren för regeringens illdåd. Men Petersburgarbetarnas fredliga avsikter fick det döende systemets alla mordiska
representanter på fötterna. General Trepov, som kom till makten på liken efter den 9 januari, och som inte har något mer att förlora inför revolutionen, gav idag Petersburgproletariatet en sista utmaning. Trepov antyder i sin
deklaration fräckt att han tänker skicka de svarta hundradena, beväpnade av polisen, mot den fredliga processionen, och sedan under förevändning att återställa lugnet än en gång täcka Petersburgs gator med blod. För att omintetgöra denna djävulska plan förklarar deputerades sovjet: Petersburgproletariatet kommer inte att genomföra sin sista strid med tsarismens regering vid en tidpunkt som Trepov valt, utan när det organiserade och beväpnade proletariatet
32 ”Hos greve Witte”, en dokumentär uppsats av P A Zlijdnjev, som var medlem i deputationen, i samlingen History of the Soviet of Worker’s Deputies of Petersburg, 1906. Efter att ha hört deputationens rapport, beslutade exekutiv-kommittén ”att ge ordföranden för arbetardeputerades sovjet anvisningar om att återlämna brevet till ministerrådets ordförande”.
själv anser det lämpligt. Av detta skäl beslutar deputerades sovjet att ersätta den stora begravningsprocessionen med väldiga möten på olika ställen för att hedra offren, och minnas att våra fallna bröder med sin död har pålagt oss den heliga plikten att tiofalt öka våra ansträngningar att beväpna oss och påskynda den dag då Trepov och hela hans gäng av poliser kommer att kastas på den avskrädeshög där monarkin kommer att begravas.