”För en dålig regering”, skriver den skarpsinniga konservativa politikern Tocqueville, ”är det farligaste ögonblicket vanligtvis när den börjar förändras.” Varje dag fick greve Witte alltmer avgörande bevis på denna sanning. Revolutionen var på ett bestämt och skoningslöst sätt mot honom. Den liberala oppositionen vågade inte stöda honom öppet. Klicken vid hovet var mot honom. Regeringsapparaten föll sönder i hans händer. Och slutligen var han sin egen fiende – han förstod inget av det som hände, saknade varje som helst plan, och litade till intriger istället för ett handlingsprogram. Och medan han rastlöst for omkring var revolutionen och reaktionen obönhörligt på väg mot varandra.
I ett hemligt PM mot ”Trepovs män” som skrevs i november 1905 efter greve Wittes instruktioner, kan vi läsa:
… Fakta, inklusive de från polisdepartementets arkiv, visar klart att en betydande del av de allvarliga anklagelser som allmänheten och folket riktade mot regeringen under dagarna efter manifestet var välgrundade. Vissa av de högsta regeringstjänstemännen bildade partier som skulle göra ”organiserat motstånd mot de extrema elementen”;
regeringen organiserade patriotiska demonstrationer, medan andra demonstrationer skingrades; fredliga
demonstranter besköts, folk misshandlades och landsbygdsrådens kontor stacks i brand mitt framför polisen och trupperna; pogromdeltagare lämnades i fred medan personer som vågade försvara sig mot dem blev beskjutna;
medvetet eller omedvetet(?) eggades folkmassorna upp till våldsamheter med hjälp av officiella kungörelser som hade skrivits under av statsmaktens högsta företrädare i de stora städerna, och när det därefter uppstod oroligheter så vidtogs inga åtgärder för att slå ned dem. Alla dessa händelser ägde rum på tre eller fyra dagar på vitt spridda ställen i Ryssland och gav upphov till en storm av protester från befolkningen, som fullständigt motverkade det första entusiastiska välkomnande som hade mött manifestet den 17 oktober.
Befolkningen blev fast övertygad om att alla de pogromer som så oväntat och ändå samtidigt svepte över Ryssland, hade provocerats fram och styrdes av samma, dessutom mycket mäktiga hand. Tyvärr hade befolkningen mycket starka skäl att tro det.
När generalguvernören i Kurland i ett telegram gav stöd till kravet att undantagstillståndet skulle hävas – kravet hade ställts av ett möte med 20.000 personer – och uttryckte uppfattningen att
”undantagstillståndet är oförenligt med de nya omständigheterna”, så telegraferade Trepov självsäkert tillbaka: ”Angående ert telegram av den 20 oktober. Håller inte med om er slutsats att undantagstillstånd är oförenligt med den nya situationen.” Witte accepterade tyst sin underordnades fräcka påstående att undantagstillståndet inte på något sätt gick mot manifestet från den 17 oktober, och försökte till och med övertyga en arbetardeputation att ”Trepov inte alls är det monster som han sägs vara”. Det är sant att Trepov tvingades avgå från sin post på grund av trycket från det allmänna missnöjet. Men Durnovo som ersatte honom som inrikesminister var inte bättre. Dessutom hade Trepov, som hade utsetts till befälhavare för palatset, kvar hela sitt inflytande över hur uppgifterna sköttes. Landsbygdsbyråkraternas uppträdande berodde mycket mer på honom än på Witte.
”De extrema partierna”, säger samma PM i november, ”har blivit starkare, eftersom deras hårda kritik mot regeringens handlingar alltför ofta har visat sig vara riktig. Om massorna direkt efter publiceringen av manifestet hade fått se att regeringen verkligen hade bestämt sig för att följa den väg som skisseras i manifestet, och i själva verket redan följde denna väg, då hade dessa partier förlorat en stor del av sin prestige. Tyvärr hände raka motsatsen, och de extrema partierna fick ytterligare en chans – vars betydelse knappast går att bedöma – att berömma sig av att de, och bara de, på rätt sätt hade bedömt vad regeringens löften var värda.” Som PM:et visar började Witte förstå detta i november. Men han kunde inte tillämpa sina insikter i praktiken. Tsarens PM, som skrevs på hans instruktioner, förblev en död bokstav.43
Hjälplöst sprattlande släpades Witte hädanefter bara med av kontrarevolutionen.
Den 6 november sammanträdde en zemstij-kongress i Moskva för att avgöra liberalernas inställning
43 Detta intressanta PM gavs ut i en samling dokument (som självfallet togs i beslag) med titeln Material till en historia om den ryska kontrarevolutionen, (St Petersburg, 1908) – Trotskijs anmärkning.
till regeringen. Stämningarna var fortfarande vacklande, men lutade otvetydigt åt höger. Visserligen hördes en del radikala röster. Det sas att ”byråkratin inte är förmögen till kreativa handlingar, bara destruktiva”, att alla kreativa krafter måste sökas ”inom den mäktiga arbetarrörelsen som drev fram manifestet från den 17 oktober”, att ”vi inte vill ha konstitutionen som en ynnest, vi kommer bara att acceptera den ur det ryska folkets händer”. Roditjev, som har en oemotståndlig förkärlek för en pseudoklassisk stil, utropade: ”Antingen kommer det att bli allmän och direkt rösträtt, eller så kommer det inte att bli någon duma!” Men samma kongress slog också fast: ”Oroligheterna och strejkerna på landsbygden orsakar rädsla. Kapitalet har blivit förskräckta, och det har även besuttna personer som tar ut sina pengar från bankerna och reser utomlands.” Försiktiga jordägare frågade:
”Man hånler åt despotiska institutioner som ett sätt att bekämpa jordbruksoroligheterna, men kan någon föreslå mer konstitutionella sätt att bekämpa dem?” ”Det är bättre att gå med på vilka kompromisser som helst än att göra kampen ännu mer intensiv.” ”Det är dags att säga stopp”, ropade Gutjkov, som för första gången trädde fram på den politiska scenen, ”vi gjuter bara olja på en eld som kommer att förtära oss alla.”
Tidiga nyheter om upproret i flottan i Sevastopol ställde zemstijs oppositionella mod inför en omöjlig prövning. ”Det vi har här”, sa Petrunkevitj, zemstvo-liberalismens ålderman, ”är inte en revolution utan anarki.” Under direkt inverkan från händelserna i Sevastopol segrade argumenten om en omedelbar överenskommelse med Wittes regering. Miljukov försökte hindra kongressen från att vidta några uppenbara kompromissåtgärder. Han lugnade zemstij genom att säga att ”upproret i Sevastopol håller på att ta slut, de viktigaste upprorsmakarna har arresterats, och alla farhågor är förhastade”. Förgäves! Kongressen beslutade att skicka en deputation till Witte med ett uttalande om villkorligt förtroende inlindat i oppositionellt demokratiska fraser.
Under tiden diskuterade ministerrådet, med deltagande från flera ”offentliga personer” ur den liberala högern, valsystemet till riksduman. Dessa så kallade ”offentliga personer” försvarade den allmänna rösträtten som en beklaglig nödvändighet. Witte försökte bevisa fördelarna med att gradvis göra Bulygins briljanta system helt perfekt. Man nådde inte fram till några resultat, och efter 1 november fortsatte ministerrådet utan hjälp av de ”offentliga personerna”. 22 november överlämnade zemstij-deputationen, som bestod av herrarna Petrunkevitj, Muromtsev och Kokosjkin, zemstvo-uttalandet till greve Witte, och när de inte hade fått något svar på sju dagar återvände de nesligt till Moskva.
Grevens svar, som hade en ton av högt uppsatt byråkratiskt högmod, följde dem hack i häl.
Ministerrådets uppgift, sa detta svar, bestod först och främst av att genomföra hans kejserliga majestäts vilja. Allt som gick utöver 17 oktober-manifestets gränser måste sopas åt sidan. De rådande oroligheterna gjorde det omöjligt att överge manifestets restriktiva bestämmelser. Vad gäller de samhällsgrupper som inte var beredda att stödja regeringen, så ville regeringen bara att dessa grupper skulle inse konsekvenserna av sitt uppträdande.
Som en motvikt till zemstvo-kongressen, som trots all sin slappa försagdhet ändå otvivelaktigt stod långt till vänster om zemstvoerna och landsbygdsdumornas verkliga stämningar, fick en deputation från zemstvon i Tula den 24 november komma till Tsarskoje Selo. I ett tal som präglades av ett makalöst bysantinskt kryperi, sa deputationens ledare, greve Bobrinskij, bland annat: ”Vi begär inte många rättigheter, ty för vårt eget bästa måste tsarens makt vara stor och effektiv... Ers majestät, det är inte från enstaka högljudda röster som ni kommer att höra sanningen om folkets behov, utan bara från riksduman, som ni lagenligt har sammankallat. Vi bönfaller att ni inte dröjer med att
sammankalla den. Nationen har redan tagit till sitt hjärta det påbud där det sades att val skulle hållas den 6 augusti...”
Händelserna verkade sammangadda sig för att tvinga in de besuttna klasserna i ordningens fålla. I mitten av november blossade spontant och oväntat en post- och telegrafstrejk upp. Den var svaret från postadministrationens trälar på ett cirkulär från Durnovo där han förbjöd tjänstemännen att
bilda fackföreningar. Post- och telegrafarbetarnas fackförening utfärdade ett ultimatum till greve Witte och krävde att Durnovos cirkulär skulle dras tillbaka och att tjänstemän som hade avskedats för att de tillhörde fackföreningen skulle återanställas. Den 15 november beslutade ett fackföre-ningsmöte i Moskva med 73 delegater enhälligt att följande telegram skulle skickas ut på alla linjer:
”Inte fått något svar från Witte. Strejka.” Spänningarna var så stora att strejken bröt ut i Sibirien innan tidsfristen i ultimatumet hade gått ut. Strejken, som applåderades bland breda kretsar av progressiva tjänstemän, spred sig nästa dag till hela Ryssland. Witte förklarade vist till olika deputationer att regeringen ”inte hade väntat sig” en sådan händelseutveckling. Liberalerna oroade sig för den skada som ”kulturen” skulle drabbas av genom de avbrutna postkommunikationerna, och började med fårade pannor studera ”yrkesförbundens begränsade frihet i Tyskland och Frankrike”.
Arbetardeputerades sovjet i Petersburg tvekade inte för ett ögonblick. Och även om post- och telegrafstrejken inte hade brutit ut på sovjetens initiativ, så fortsatte den i Petersburg med dess aktiva stöd. En summa på 2.000 rubel lämnades till de strejkande från sovjetens kassa.
Exekutivkommittén skickade talare till deras möten, tryckte deras kungörelser och organiserade strejkvakter. Det är svårt att bedöma vad denna taktik hade för effekter på ”kulturen”, men det kan inte finnas något tvivel om att det gjorde posttjänstemännen positivt inställda till proletariatet.
Redan i början av strejken skickade post- och telegrafkongressen fem delegater till sovjeten.
Även om de avbrutna postkommunikationerna inte orsakade så stor skada på kulturen, så drabbade den förvisso handeln. Köpmän och börshandlare sprang fram och tillbaka från strejkkommittén till regeringen. Än bönföll de posttjänstemännen att avbryta strejken och än krävde de repression mot de strejkande. Som ett resultat av de nya hoten mot deras plånböcker blev kapitalistklasserna för varje dag alltmer reaktionära. De reaktionära oförskämdheterna från konspiratörerna i Tsarskoje Selo blev också allt fler. Om det var något som fortfarande höll tillbaka reaktionens angrepp, så var det rädslan för revolutionens oundvikliga svar. Det visade sig åskådligt i en händelse som ägde rum i samband med att några järnvägstjänstemän dömdes av en krigsrätt i den centralasiatiska fästningen Kusjka. Händelsen är så slående att vi måste återge den här, om än kort.
Vid höjdpunkten för post- och telegrafstrejken, den 23 november, fick kommittén för Petersburgs järnvägscentrum ett telegram från Kusjka som sa att en ingenjör Sokolov och flera andra tjänstemän hade ställts inför krigsrätt anklagade för revolutionär agitation och att de hade dömts till döden, och att domen skulle verkställas vid midnatt den 23. Trots den pågående strejken sattes inom en eller annan timme alla järnvägscentrum i telegrafisk kontakt med varandra. Järnvägsarmén ville att ett brådskande ultimatum skulle skickas till regeringen. Och ett ultimatum utfärdades. I överens-kommelse med sovjetdeputerades exekutivkommitté meddelade järnvägsarbetarnas fackförening departementet, att om inte dödsstraffet upphävdes senast klockan 8 på kvällen så skulle all järnvägstrafik stoppas.
Författaren har ett livligt minne av det minnesvärda möte med exekutivkommittén där en handlings-plan skisserades medan man väntade på regeringens svar. Allas ögon var riktade mot klockan. En efter en kom företrädare för olika järnvägslinjer för att rapportera att fler och fler linjer hade skickat telegram där de anslöt sig till ultimatumet. Det var uppenbart, att om inte regeringen gav med sig så skulle en desperat kamp inledas. Vad hände? Fem minuter över åtta – den tsaristiska regeringen hade tvekat i trehundra sekunder för att rädda sitt ansikte – informerade kommunikationsdeparte-mentet järnvägsarbetarnas kommitté i ett brådskande telegram att verkställandet av domen skulle stoppas.
Nästa dag offentliggjorde regeringen själv sin kapitulation i en regeringskommuniké som sa att den hade fått ett ”önskemål”(!) om att upphäva domen, åtföljt av ett uttalande av en ”avsikt”(!) att utlysa en strejk om inte denna åtgärd vidtogs. Regeringen hade inte erhållit några rapporter från de lokala militära myndigheterna, vilket ”troligen berodde på det faktum att den statliga telegrafen strejkar”. I
alla händelser hade krigsministeriet, ”direkt efter att den hade fått dessa telegram”, utfärdat order
”om att skjuta upp verkställandet av domen, om denna hade fällts, i väntan på att få fakta i fallet belysta”. Den officiella kommunikén underlåter att nämna att krigsministeriet var tvungna att skicka sina order via järnvägsarbetarnas fackförening, eftersom regeringsorganen inte hade tillgång till den strejkande telegrafen.
Men denna ståtliga seger var revolutionens sista. Efter detta led den bara nederlag. Först utsattes dess organisationer för ständiga angrepp. Det blev uppenbart att en skoningslös attack höll på att förberedas. Så tidigt som den 14 november arresterades styrelseledamöterna i böndernas
fackförening i Moskva, med stöd av en regeringsförordning som påbjöd införandet av skärpta säkerhetsåtgärder. Ungefär samtidigt beslutade Tsarskoje Selo att arrestera ordföranden för sovjeten i Petersburg. Men administrationen väntade med att genomföra detta beslut. Den kände sig
fortfarande inte helt säker, den prövade sig fram och tvekade.
Justitieministern protesterade mot Tsarskoje Selos komplott, och hävdade att sovjeten inte kunde anses vara en hemlig förening eftersom den agerade helt öppet, annonserade sina möten, publice-rade rapporter från sina möten i tidningarna och till och med kontaktade personer inom administra-tionen. ”Det faktum att varken regeringen eller administrationen vidtog några åtgärder för att hindra de aktiviteter som var ägnade att störta den existerande samhällsordningen”, skrev den välinforme-rade delen av pressen som en sammanfattning av ministerns ståndpunkt, ”att administrationen vid ett antal tillfällen faktiskt skickade patruller till sovjetens möten för att upprätthålla ordningen, och att Petersburgs stadsguvernör själv tog emot sovjetens ordförande, Chrustaljov, väl vetande vem han var och i vilken egenskap han kom – allt detta gör medlemmarna i arbetardeputerades sovjet
berättigade att betrakta sin verksamhet som på intet sätt i motsättning till den politik som fördes på regeringsområdet, och därmed inte brottslig.”
Men till sist kom justitieministern på ett sätt att kringgå sina juridiska betänkligheter, och den 26 november arresterades Chrustaljov i exekutivkommitténs lokaler.
Några ord angående innebörden i denna arrestering. Vid sovjetens andra möte den 14 oktober valdes den unga advokaten Georgij Nosar, som senare skulle bli populär under namnet Chrustaljov, till ordförande på förslag från den socialdemokratiska organisationens representant. Han förblev
ordförande för sovjeten fram till sin arrestering den 26 november, och alla sovjetens organisatoriska trådar rörande dess praktiska aktiviteter samlades i hans händer. Inom några veckor hade både den vulgära radikala pressen och de reaktionära polistidningarna skapat en historisk legend runt Chrustaljovs person. Precis som den 9 januari hade verkat vara frukten av Georgij Gapons
gudabenådade tänkande och demagogiska geni, så föreföll arbetardeputerades sovjet i deras ögon vara en schackpjäs i Georgij Chrustaljov-Nosars enorma händer.
Misstaget i det andra fallet var till och med mer skriande och absurt än i det första. Även om Chrustaljovs arbete som ordförande hade ett oändligt mycket rikhaltigare innehåll än Gapons äventyrspolitiska aktiviteter, så var det personliga inflytande som sovjetens ordförande hade på händelseutvecklingen och slutresultatet ojämförligt mycket mindre än det inflytande som den rebelliska prästen från polisdepartementet fick. Det är inte Chrustaljovs fel: det är revolutionen förtjänst. Mellan januari och oktober hade den fått proletariatet att genomgå en intensiv politisk skola. Föreställningen om ”hjälten” och ”massan” kunde inte längre tillämpas på arbetarmassornas revolutionära praktik. Ledarnas personlighet övergick i organisationen, och på samma gång blev den förenade massan själv ett politiskt begrepp.
Chrustaljov var en praktisk och fyndig man, en energisk och skicklig ordförande om än en
slätstruken talare, en impulsiv person utan något politiskt förflutet och utan något tydligt politiskt ansikte, och var som klippt och skuren för den roll han skulle komma att spela i slutet av 1905.
Även om arbetarmassorna var fyllda av revolutionära stämningar och hade en stark klasskänsla, så saknade de på det stora hela några bestämda partitillhörigheter. Allt vi har sagt om sovjeten kan
tillämpas på Chrustaljov. Alla socialister med ett politiskt förflutet var partimän, och om en partiman hade kandiderat så skulle det ända från dess bildande ha lett till gnissel i sovjeten.
Dessutom underlättade Chrustaljovs avsaknad av politiska lojaliteter sovjetens relationer till världen utanför proletariatet och i synnerhet till intelligentians organisationer, som den fick betydande materiell hjälp från. Genom att anförtro ordförandeskapet till en partilös, räknade socialdemokra-terna med att få politisk kontroll över sovjeten. De misstog sig inte. Efter bara tre eller fyra veckor gick det att se att deras inflytande och makt hade vuxit enormt, bland annat i det faktum att
Chrustaljov offentligt tillkännagav att han gick med socialdemokraterna (mensjevikerna).
Vad hoppades regeringen uppnå med att arrestera Chrustaljov? Trodde den att skulle krossa
organisationen genom att avlägsna dess ordförande? Det hade förvisso varit alltför idiotiskt, till och med för en Durnovo. Det är svårt ge ett exakt svar på vad motiven var, kanske bara på grund av att de reaktionära konspiratörerna som träffades i Tsarskoje Selo för att diskutera revolutionens öde själva var oklara över sina egna motiv, och ändå inte kunde göra annat än att ta till polisiära åtgärder. De omständigheter under vilka arresteringen av sovjetens ordförande ägde rum, fick hursomhelst en oerhörd symptomatisk betydelse för sovjeten. För alla som bara dagen innan hade tvivlat, stod det glasklart att ingen av sidorna nu kunde retirera, att det var oundvikligt med en avgörande sammandrabbning, och att denna sammandrabbning inte låg månader eller veckor, utan dagar, framåt i tiden.