Oktober, november och december 1905 var revolutionens höjdpunkt. Det börjar med en anspråkslös strejk bland Moskvas tryckeriarbetare och slutar med att regeringens trupper förstör de ryska
tsarernas gamla huvudstad. Men med undantag för slutakten under Moskva-upproret är det inte staden Moskva, som står i centrum för händelserna under denna period.
Det går inte på något sätt att jämföra Petersburgs roll för den ryska revolutionen med den roll som Paris spelade under 1700-talets revolution. Eftersom Frankrike var ekonomiskt efterblivet (och i synnerhet hade ett primitivt kommunikationsnät) och eftersom förvaltningen var så centraliserad, kom Paris i allt väsentligt att hysa hela revolutionen innanför sina stadsmurar. I Ryssland var situationen en helt annan. I Ryssland hade den kapitalistiska utvecklingen skapat lika många självständiga härdar för revolutionen som det fanns storindustriella centra – självständiga, men också nära knutna till varandra. Trots att staten till sin karaktär var centraliserad så decentraliserade järnvägarna och telegrafnäten revolutionen, samtidigt som kommunikationsnätet förenade
revolutionens alla utspridda yttringar. Även om man på grund av detta kan säga att Petersburgs röst var den ledande under revolutionen, så innebär det inte att revolutionen var koncentrerad till
Nevskij Prospekt eller Vinterpalatset, utan bara att Petersburgs paroller och kampmetoder gav ett kraftigt, revolutionärt eko över hela landet. Petersburgs sätt att organisera sig och tonfallet i stadens press kom genast att gälla som mönster för landsorten. Med undantag för upproren inom flottan och på fästningarna hade de lokala händelserna ute i landsorten ingen självständig betydelse.
Om vi alltså ska se huvudstaden vid Neva som centrum för händelserna i slutet av 1905, så måste vi i själva Petersburg se arbetardeputerades råd (sovjet) som grundval för alla dessa händelser. Inte bara därför att det var den mäktigaste arbetarorganisation som Ryssland dittills hade skådat. Inte bara därför att Petersburgsovjeten blev till mönster för Moskva, Odessa och en rad andra städer.
Utan framför allt därför att denna renodlat klassbaserade, proletära organisation var revolutionens organisation som sådan. Sovjeten var den axel kring vilken alla händelser roterade, alla trådar ledde till den, alla uppmaningar till handling utgick från den.
Vad var arbetardeputerades sovjet?
Sovjeten uppstod som svar på ett objektivt behov – ett behov som uppstod ur händelsernas gång.
Den var en organisation som ägde auktoritet utan att vara bunden av tradition, och som omedelbart kunde omfatta de spridda massorna – hundratusentals människor – praktiskt taget utan att ha någon organisatorisk apparat; en organisation som förenade proletariatets olika revolutionära strömningar, som var förmögen till initiativ och samtidigt spontant kunde kontrollera sig själv; och – viktigast av allt – en organisation som kunde uppstå på kortare tid än ett dygn. Socialdemokraterna samlade några hundra arbetare i Petersburg och hade dessutom politiskt inflytande över några tusen arbetare till, och kunde visserligen tala till massorna genom att politiskt belysa deras omedelbara erfaren-heter – men de var inte förmögna att skapa ett levande organisatoriskt band till dessa massor, om bara därför att de alltid hade skött huvuddelen av sitt arbete i hemlighet, utom synhåll för massorna.
Socialistrevolutionärerna led av samma yrkesskada: underjordisk tillvaro, som dessutom förvärra-des av svaghet och bristande stabilitet. De inre motsättningarna mellan de båda jämnstarka social-demokratiska fraktionerna å ena sidan, och båda de socialsocial-demokratiska fraktionernas kamp med socialistrevolutionärerna å den andra, gjorde det absolut nödvändigt att skapa en partilös organisa-tion. För att kunna ha auktoritet i massornas ögon måste denna organisation redan dagen efter sin tillkomst grundas på bredast möjliga representation. Hur skulle man uppnå det? Svaret gav sig självt. Eftersom produktionsprocessen var det enda band som förenade det i organisatorisk mening dittills helt oerfarna proletariatet, måste representationen grunda sig på fabriker och verkstäder.
Senator Schidlowskijs kommitté användes som organisatoriskt exempel.26
26 En delegat valdes för varje 500 arbetare. Små industriföretag gick samman i grupper för att utse delegater. De unga
Den 10 oktober, då den dittills största av alla strejker var nära förestående, tog den ena av Petersburgs två socialdemokratiska organisationer på sig uppgiften att skapa ett revolutionärt självstyrande arbetarråd. Redan på kvällen den 13 oktober höll det som skulle komma att bli
sovjeten sitt första sammanträde i Teknologiska institutets byggnad. Inte mer än 30-40 delegater var närvarande. Man beslöt omedelbart att uppmana huvudstadens proletariat till en politisk general-strejk och till att välja delegater. Det första sammanträdets upprop lyder: ”Arbetarklassen tillgriper nu det sista, kraftfulla vapen som världens arbetarrörelse förfogar över – generalstrejken... I Ryssland kommer det inom de närmaste dagarna att ske avgörande händelser. De kommer att för lång tid framöver avgöra arbetarklassens öde, och vi måste möta dem med full beredskap, förenade i vår gemensamma sovjet …”
Detta oerhört viktiga beslut fattades enhälligt – och dessutom utan någon som helst diskussion om generalstrejkens principer och dess metoder, mål och möjligheter, trots att just dessa frågor kort därefter orsakade en hetsig ideologisk kamp inom vårt tyska parti. Man behöver inte förklara detta faktum med olikheter i nationalkaraktärerna – det är ju tvärtom så, att vi ryssar har en nästan sjuklig böjelse för taktiska spetsfundigheter och för att analysera framtida händelser sönder och samman.
Orsaken ligger i stället i tidens revolutionära karaktär. Från sin tillkomst och till sin undergång arbetade sovjeten under starkt tryck från revolutionära naturkrafter som helt enkelt föregrep varje form av politiskt medvetet arbete.
Arbetarrepresentationens varje steg var bestämt i förväg, och ”taktiken” var uppenbar. Man behövde aldrig diskutera kampmetoderna, det fanns knappt tid att formulera dem...
* * *
Med säkra steg närmade sig oktoberstrejken sin kulmen. I spetsen gick metallarbetarna och boktryckarna. De var de första att inleda striden, och den 13 oktober formulerade de skarpt och otvetydigt sina politiska paroller.
”Vi utropar en politisk strejk”, förkunnade Obuchovfabriken, denna revolutionens högborg, ”och vi kommer att kämpa ända till slutet för att man på grundval av allmän, jämlik, direkt och hemlig röst-rätt sammankallar en konstituerande församling, som skall införa en demokratisk republik i Ryss-land.”
Arbetarna vid elektricitetsverken förde fram samma krav och förkunnade: ”Tillsammans med socialdemokraterna ska vi kämpa till slutet för våra krav, och vi förklarar oss inför hela arbetar-klassen redo att med vapen i hand stå upp för folkets fullständiga befrielse.”
Tryckeriarbetarna formulerade de aktuella uppgifterna med ännu större skärpa då de sände sina representanter till sovjeten:
”Då vi finner att passiv kamp och enbart arbetsnedläggelse är otillräckligt, beslutar vi härmed: att förvandla den strejkande arbetarklassen till en revolutionär armé, det vill säga att ofördröjligen organisera grupper av beväpnade arbetare. Låt dessa grupper sörja för att de arbetande massorna i övrigt beväpnas, om nödvändigt genom att plundra vapenlager och där så är möjligt beslagta vapen från polisen och soldaterna.” Denna resolution var inte bara tomt prat. Väpnade grupper av tryckeri-arbetare beslagtog med stor framgång de största tryckerierna och använde dem för att trycka
”Meddelanden från arbetardeputerades sovjet” (Izvestija Sovieta Rabotjich Deputatov), och hjälpte på ett ovärderligt sätt till med att organisera post- och telegrafstrejkerna.
Den 15 oktober var de flesta textilfabrikerna fortfarande i drift. Sovjeten använde många olika metoder för att förmå de icke-strejkande arbetarna att gå ut i strejk – alltifrån skriftliga upprop till tvångsmetoder. Men man behövde aldrig tillgripa de hårdaste medlen. Där det inte hjälpte med
fackföreningarna fick också rättigheter att representera. Det måste dock sägas att normerna inte följdes särskilt strikt. I vissa fall representerade delegaterna bara 100 eller 200 arbetare, eller till och med ännu färre – Trotskijs anmärkning.
tryckta upprop räckte det med att ett antal strejkande arbetare visade sig – ibland endast ett fåtal – för att arbetet genast avbröts.
En av sovjetens delegater rapporterade: ”Jag gick förbi Peklijet-fabriken och såg att man arbetade där. Jag ringde på, och anmälde mig som delegat från arbetarsovjeten. – ‘Vad vill ni?’ frågar förmannen. – ‘Å sovjetens vägnar kräver jag att er fabrik genast stängs.’ – ‘Jaha. Vi slutar arbeta klockan 3.’”
Redan den 16 oktober hade samtliga textilfabriker lagt ner arbetet. Det var endast i stadens centrum som handeln fortgick. I arbetarkvarteren var alla affärer stängda. Genom att sprida strejken
utvidgade och stärkte sovjeten sig själv. Varje strejkande fabrik valde en representant, försåg honom med det nödvändiga mandatet, och sände honom till sovjeten. Vid det andra sammanträdet deltog representanter från 40 stora företag, 2 fabriker och 3 fackföreningar: boktryckarnas, de
handelsanställdas och de kontorsanställdas. Sammanträdet hölls i Teknologiska institutets hörsal för fysik, och det var det första sammanträde vid vilket författaren till dessa rader deltog.
Det var den 14 oktober, och både strejken och splittringen inom regeringen närmade sig obönhörligt en kritisk punkt. Samma dag tillkom Trepovs berömda påbud: ”Inga lösa skott, och spara inte på patronerna!” Men redan följande dag, 15 oktober, insåg Trepov plötsligt att ”kravet på allmänna möten har mognat bland folket”, och även om han förbjöd mötena på högskolorna, så lovade han att ställa tre av stadens offentliga lokaler till förfogande för sådana möten. ”Vilken kovändning inom loppet av ett dygn”, skrev vi i Izvestija, ”i går var det bara patroner som var aktuella, och i dag är det redan allmänna möten. Och den blodtörstiga skurken har rätt: under dessa kampens dagar mognar det ryska folket för varje timme!”
Trots förbudet var högskolorna på kvällen den 14 oktober fyllda till bristningsgränsen. Det hölls möten överallt. Svaret till regeringen löd: ”Vi som församlats här deklarerar härmed, att vi inte får plats i de råttfällor som general Trepov har tilldelat oss. Vi ber att få förkunna, att vi liksom förut ämnar samlas i högskolorna, fabrikerna, på gatorna och varhelst vi finner det lämpligt.” Vi
förflyttade oss från Teknologiska institutets mötessal, där kravet att stadsduman borde beväpna en arbetarmilis diskuterades, över till föreläsningssalen för fysik.
Här träffade vi för första gången arbetardeputerades sovjet som hade bildats dagen dessförinnan. I amfiteaterns bänkar satt cirka 100 arbetarrepresentanter och medlemmar i revolutionära partier. Vid bordet längst fram satt ordföranden och sekreterarna. Sammanträdet påminde mer om ett krigsråd än om ett parlament. Det fanns inte ett spår av det högtravande språk som annars brukar skämma alla representationsorgan. De frågor man diskuterade – spridandet av strejken och kraven till duman – var av rent praktisk karaktär och behandlades sakligt, kortfattat och energiskt. Man kände att varje ögonblick räknades. Ordföranden hejdade beslutsamt varje tendens till retorik, med helhjärtat stöd från de sammanträdandes sida.
En särskild deputation fick i uppdrag att överlämna följande krav till stadsduman: 1. Att omedelbara åtgärder vidtas för att lösa frågan om livsmedelsförsörjning för arbetarna; 2. Att lokaler reserveras för möten; 3. Att samtliga livsmedelstillgångar, lokaler och ekonomiska tillgångar till polis, gendarmeri etc ska upphöra; 4. Att medel tilldelas för att beväpna Petersburgs proletariat i dess kamp för frihet.
Eftersom duman var sammansatt av byråkrater och husägare var dessa radikala krav endast av betydelse som agitationsmedel. Sovjeten hyste naturligtvis inga illusioner i det fallet. Den varken förväntade sig eller fick några praktiska resultat.
Den 16 oktober mottog Petersburgs stadsduma sovjetens deputation vid en ”privat konferens”. Det skedde efter en rad äventyrliga händelser, arresteringsförsök etc – observera att allt detta ägde rum innan författningsmanifestet hade publicerats. Innan man gjorde något annat krävde deputationen – energiskt understödd av en grupp av dumans egna medlemmar – att duman i händelse av att någon
av arbetarnas delegater arresterades, skulle skicka en deklaration till stadens borgmästare, där duman slog fast att den skulle betrakta sådana arresteringar som en förolämpning av duman själv.
Först därefter övergick deputationen till att ställa ovannämnda krav.
Deputationens talesman, kamrat Radin (den nu avlidne kamrat Knunianz) avslutade sitt tal med följande ord:
Den revolution som nu försiggår i Ryssland är en borgerlig revolution, och den ligger också i de härskande
klassernas intresse. Det är alltså i ert eget intresse, mina herrar, att den snarast möjligt når sin fullbordan. Om ni har någon som helst förmåga till framsynthet, och om ni verkligen har någon blick för vad för vad som är till fördel för er egen klass, så måste ni göra allt i er makt för att hjälpa folket att så snabbt som möjligt besegra absolutismen. Vi vill varken ha sympatiyttringar från er sida, eller platoniskt stöd för våra krav. Vi kräver att er hjälp tar sig uttryck i en mängd praktiska handlingar.
På grund av avskyvärda valsystem ligger de ekonomiska tillgångarna för denna stad med en befolkning på en och en halv miljon i händerna på representanter för några tusen besuttna personer. Arbetardeputerades sovjet kräver – och vi har rätt att kräva i stället för att be, eftersom vi representerar några hundratusen arbetare medan ni bara
representerar en handfull väljare! – arbetardeputerades sovjet kräver, att stadens ekonomiska tillgångar ställs till förfogande för att täcka alla invånares behov. Och eftersom kampen mot absolutismen för närvarande är vår viktigaste politiska uppgift, och eftersom vi behöver möteslokaler för att kunna fullfölja denna kamp, så får ni vara så goda och ställa stadens byggnader till förfogande!
Vi behöver pengar för att kunna fortsätta strejken – använd stadens medel för detta ändamål, och inte för att stödja polisen eller gendarmeriet!
Vi behöver vapen för att kunna tillkämpa oss friheten och försvara den – ge oss pengar, så att vi kan skapa en arbetarmilis!
Skyddad av en grupp från duman lämnade deputationen sedan sammanträdeslokalen. Duman tillbakavisade sovjetens viktigaste krav och uttryckte sitt förtroende för polisen såsom ordningens väktare.
* * *
Allt eftersom oktoberstrejken utvecklades och spreds, kom sovjeten helt naturligt att politiskt stå i förgrunden. Dess betydelse växte bokstavligt talat för varje timme. Först slöt industriproletariatet upp kring sovjeten. Järnvägsarbetarnas fackförening upprättade nära kontakter. ”Kronan bland förbunden”, som från och med den 14 oktober anslöt sig till strejken, var nästan från allra första början tvungen att erkänna sovjetens auktoritet. Talrika strejkkommittéer, exempelvis bland ingenjörerna, advokaterna, regeringstjänstemännen, anpassade sina åtgärder efter sovjetens beslut.
Genom att de enskilda organisationerna underkastade sig sovjeten, kom den att förena revolutionen kring sig.
Samtidigt ökade oenigheten i regeringsleden.
Trepov ryggade inte för någonting och hade redan vid denna tidpunkt fingret på avtryckaren. 12 oktober tvingade han Nikolaj att utse honom till överhuvud för hela Petersburgs garnison. Den 14 befallde han att man ”inte skulle spara på patronerna”. Han delade in staden i fyra militärområden, vart och ett med en general i spetsen. I sin egenskap av generalguvernör hotade han alla livsmedels-handlare med utvisning från staden inom ett dygn om de stängde sina affärer. Den 16 lät han stänga alla högskolor och ockuperade dem med trupper. I själva verket upprättade han ett militärt undan-tagstillstånd utan att formellt proklamera det. Beridna patruller bedrev terror på gatorna. Trupperna fanns överallt – på regeringsinrättningarna, i alla offentliga lokaler och på gårdarna till privathus.
När till och med medlemmarna i den kejserliga baletten anslöt sig till strejken, envisades Trepov med att fylla den tomma teatern med soldater. Han flinade och gnuggade händerna i förväntan på en ordentlig strid.
Men Trepov bedrog sig. Det blev byråkraterna som segrade, byråkrater som var fientligt sinnade mot honom, och som hoppades få till stånd en listig överenskommelse med historien. För detta
ändamål kallade man in Witte.
Den 30 oktober skingrade Trepovs hejdukar den arbetardeputerade sovjetens sammanträde. Men sovjeten fann en utväg att sammanträda igen och beslöt att fortsätta strejken med fördubblad energi, uppmanade arbetarna att inte betala någon hyra eller betala för några varor som de köpt på avbetal-ning förrän de hade återupptagit arbetet, och uppmanade husägare och affärsinnehavare att inte kräva hyra eller kontant betalning från arbetarna. Samma dag, 17 oktober, utkom det första numret av ”Izvestija Sovieta Rabotjich Deputatov”.
Och samma dag undertecknade tsaren författningsmanifestet.