Våra meningsskiljaktigheter - Leo Trotskij Året 1905

År 1905, reaktionen och de revolutionära framtidsutsikterna

”Du har helt rätt i”, skrev Lassalle till Marx 1854, en enormt reaktionär tid i hela världen, ”att den nuvarande apatin inte kan övervinnas med teoretiska medel. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att apati aldrig har övervunnits med hjälp av rent teoretiska medel – ett teoretiskt övervinnande av politisk apati skapar lärjungar, sekter eller misslyckade praktiska rörelser, men har ännu aldrig skapat varken en verklig världsrörelse eller en universell massrörelse. Bara de verkliga händelsernas dynamiska kraft kan dra in massorna i en rörelse, inte bara praktiskt utan också intellektuellt.”

Opportunismen kan inte förstå detta. Det kan förefalla paradoxalt att säga att opportunismens viktigaste psykologiska särdrag är dess oförmåga att vänta. Men det råder inget tvivel om att det är så. Under perioder då vänskapliga och fientliga samhällskrafter genom sin fiendskap och sin växelverkan orsakar ett fullständigt politiskt stillastående, perioder då den ekonomiska tillväxtens molekylära processer genom att intensifiera motsättningarna inte bara undgår att störa den politiska balansen utan faktiskt stärker den och så att säga gör den permanent – under sådana perioder plågas opportunismen av otålighet och ser sig omkring efter ”nya” sätt och medel för att förverkliga något som historien ännu inte är redo för i praktiken. Trött på sin egen otillräcklighet och opålitlighet går den på jakt efter ”bundsförvanter”. Den kastar sig ivrigt över liberalismens dynghög. Den bönfaller, vädjar till den, uppfinner speciella formler för hur den skulle kunna agera. Till svar smittar

liberalismen den bara med sin egen politiska röta. Sedan börjar opportunismen plocka ut enskilda demokratiska pärlor ur dynghögen. Den behöver allierade. Den rusar än hit och än dit och rycker möjliga allierade i rockskörten. Den predikar för sina nya anhängare och förmanar dem att vara hänsynsfulla mot alla möjliga allierade. ”Takt, mer takt och ännu mera takt!” Den har gripits av en speciell sjukdom, dille på att vara försiktiga gentemot liberalismen, taktens sjukdom, och efter att ha drivits till vansinne av sin sjukdom angriper och skadar den sitt eget parti.

Opportunismen bygger på förhållanden som ännu inte är mogna. Den vill ha ”framgångar” direkt.

När de allierade i oppositionen inte visar sig användbara, då rusar den till regeringen och vädjar, argumenterar, hotar. Till slut hittar den sig en plats i regeringen (det kallas ministerpolitik), och uppnår i och med det inget annat än att visa att det lika lite går att köra om historien med teoretiska medel som med hjälp av administrativa medel.

Opportunismen vet inte hur det går till att vänta. Och det är därför den alltid överraskas av stora händelser. De välter omkull den, vispar runt den som en träflisa i en virvel och kastar den framåt, och slungar den än mot ena strandkanten och än mot den andra. Den försöker kämpa mot, men förgäves. Då underkastar den sig sitt öde, låtsas vara lycklig, viftar med armarna för att visa att den simmar, och skriker högst av alla. Och när orkanen har dragit förbi kryper den iland, skakar på sig, klagar på huvudvärk och värk i armar och ben, och under den fruktansvärda baksmällan efter sin eufori sparar den inte på de hårda orden mot revolutionära ”drömmare”.

59 Denna artikel publicerades i den polska tidningen Przeglad social-demokratyczny under den allra mörkaste reaktionsperioden i Ryssland, när arbetarrörelsen nästan stod helt still och mensjevikerna förkastade revolutionen och dess metoder.

Artikeln kritiserar också bolsjevikernas officiella ståndpunkt på den tiden i frågan om revolutionens karaktär och proletariatets uppgifter under den.

Kritiken mot mensjevismen är giltig än idag: den ryska mensjevismen skördar frukterna av sina ödesdigra misstag under åren 1903-1905, då den utvecklades. Världens mensjevism upprepar idag den ryska mensjevismens misstag.

Kritiken mot bolsjevismens dåvarande ståndpunkt (proletariatets och böndernas demokratiska diktatur) är idag enbart av historiskt intresse. De tidigare meningsmotsättningarna har sedan länge blivit lösta.

I bokens första utgåva återgavs detta kapitel i ofullständig form, eftersom vi vid den tiden varken hade tillgång till det ryska manuskriptet eller den polska tidskrift där artikeln trycktes. I nuvarande utgåva har alla luckor fyllts igen utifrån den polska texten – Trotskijs anmärkning till 1922 års ryska utgåva.

I en nyligen utgiven bok med titeln Den nuvarande situationen och den möjliga framtiden skriver den välkände Moskvamensjeviken Tjerevanin: ”Det var inte ens den bolsjevikiska taktiken som segrade i november och december (1905), utan Parvus’ och Trotskijs taktik.” (Sid 200.) Mensjevikernas halvofficiella filosof och taktiker Martynov talar i senaste numret av Golos Sotsial-Demokrata om ”Parvus’ och Trotskijs fantastiska teori... som tillfälligtvis rönte framgångar bland oss under oktoberdagarna, under den arbetardeputerades sovjetens dagar.” (Nr 4-5, s 17.)

Motsägelserna vad gäller vilka månader de hänvisar till beror på det enkla faktum att Martynov inte är så säker på händelsernas kronologi, och med ”oktoberdagarna” menar han oktober, november och december. Filosofer som behandlar stora historiska epoker är välkända för att vara slarviga med datum. Men vad var denna ”fantastiska teori”?

Tjerevanin talar om ”Parvus’ och Trotskijs uppenbart orealistiska uppfattning, enligt vilken

Ryssland kunde föras från ett halvt barbariskt tillstånd direkt till socialismen”. (Sid 177.) Tjerevanin har inga svårigheter att på några få sidor visa hur orimlig denna uppfattning är. Vad är det ryska proletariatet? Enligt de mest frikostiga bedömningarna utgör det 27,6% av befolkningen. Men jordbruksarbetarna kan inte räknas in i det revolutionära bokslutet eftersom de är alltför okunniga och underutvecklade, tjänstefolk och daglönare därför att de är utspridda och oorganiserade. Så det återstår bara de 3,2 miljoner själarna i handels- och industriproletariatet. ”Alltså är mellan 5 och 11% av hela befolkningen den grund på vilken Trotskij och Parvus tänker bygga ett socialistiskt system!” (Sid 179.) Tjerevanin vinner med lätthet, därom råder inget som helst tvivel. Problemet är bara att bilden av de personer som han går emot har han lånat i beställningsartiklar, oftast skrivna av marxistiska avhoppare, som prompt vill beskriva den djävulska permanenta revolutionen så hotfullt och grovt som möjligt.

För oss var det aldrig frågan om att Ryssland kunde ”föras direkt till socialismen”. Det krävs en väldigt speciell sorts hjärna för att ens ställa frågan så.

För oss gällde frågan den ryska revolutionens klassdynamik – inte den ”permanenta revolutionen”, inte den ”socialistiska revolutionen”, utan den revolution som pågår i Ryssland för närvarande.

Dessa citat räcker i sig själva för att visa hur opportunisterna skriver historia när de har en

revolutionär baksmälla. Men det är kanske ännu mer intressant att visa hur de gör historia. Vi kan tyvärr inte säga något om Tjerevanin i detta sammanhang, eftersom vi inte har den minsta aning om vilken roll han spelade under de revolutionära händelserna. Men vi har däremot dokumentära bevis på en del av hans förbundnas åsikter (om än inte aktiviteter). ”Ni frågar”, skrev en av dem, ”vilka krav vi kommer att ställa i den Konstituerande församlingen? Vårt klara och bestämda svar är: vi kommer inte att kräva ’socialisering’ utan socialism, inte lika stora jordlotter utan offentligt ägande av alla [kursivering i original – Trotskijs anmärkning] produktionsmedel.” Förvisso skulle ”vulgära marxister” kunna invända att ”en socialistisk revolution är tekniskt omöjlig under den närmaste framtiden”. Men författaren krossar triumferande dessa invändningar och avslutar: ”Bara

socialdemokraterna... har idag djärvt rest parollen om en permanent revolution, endast de kommer att leda massorna till den sista och avgörande segern.” Vem skrev detta? En framstående mensjevik.

Det är sant att Martynov berättar att Parvus’ och Trotskijs uppfattningar hade ”tillfälliga

framgångar” under ”oktoberdagarna”. Men samme Martynov talar om ”mensjevikernas varnande röster, de mensjeviker som inte är så lätta att förvrida huvudet på (?) och som ståndaktigt

(ståndaktigt!) och ibland mot händelsernas förlopp fortsatte att försvara den ryska

socialdemokratins arv”. (Golos Sotsial-Demokrata, nr 4-5, s 16.) Vem kan förneka att sådan tapperhet är höjd över allt beröm? Och ändå skrevs den artikel som vi har citerat, och som

banaliserar den permanenta revolutionens teori, av en mensjevik (jämför ledaren i Natjalo, nr 7 och 11). Kanske denna mensjevik led av så svår revolutionär yrsel att han inte var någon ”tillförlitlig”, någon ”verklig” mensjevik? Men nej. Det var mensjevismens Sankte Per, själva dess hörnsten. Det

var kamrat Martynov.

Här har vi en sida ur en lärobok om opportunismens politiska fysiologi. Är det att undra på att personer, som under vår historias viktigaste och mest ansvarsfyllda ögonblick tappade alla begrepp om sina grundläggande förutsättningar, idag rasar mot de obotfärdigas ”oresonlighet” och... mot själva revolutionens vansinne?

Socialdemokratin föddes ur revolutionen och sätter kurs mot revolutionen. Hela dess taktik under perioder av så kallad fredlig utveckling kan till syvende och sist reduceras till politiken att samla de krafter som bara kan förverkligas fullt ut i tider av öppen revolutionär kamp. Under ”normala”,

”fredliga” perioder tvingar de härskande klasserna på proletariatet sin egen legalitet och sina former för politiskt motstånd (domstolar, polisövervakade politiska församlingar, parlamentarism). Under revolutionära perioder öser proletariatet ur sig sin politiska ilska i de former som bäst passar dess revolutionära karaktär (fria församlingar, fri press, generalstrejk, uppror). ”Men under den febriga revolutionen (!), då de revolutionära målen verkar vara nära att uppfyllas, då är det svårt för den förnuftiga mensjevikiska taktiken att finna sin rätta väg.” (Tjerevanin, sid 209.) Den socialdemokra-tiska taktiken går inte att tillämpa på grund av revolutionens ”feber”? Revolutionens feber, vilket ordval! När det kommer till kritan visade sig den ”förnuftiga mensjevikiska taktiken” bestå av att

”kräva en tillfällig gemensam kraftansträngning” med kadetpartiet – och denna politik, som givetvis skulle ha räddat revolutionen, stoppades av revolutionens vanvett.

När man läser om brevväxlingen mellan marxismens stora grundare när de så vaksamt höll vakt i sina utkikstorn – den ena, den yngste, i Berlin och de två andra, de starkare, i London,

världskapitalismens centrum – och med spänd uppmärksamhet granskade den politiska horisonten och lade märke till varenda fenomen som skulle kunna tyda på att revolutionen närmade sig, när man läser dessa brev på nytt och hör bubblandet av revolutionens lava i dem, när man andas in deras atmosfär av otålig och ändå oförtröttlig förväntan på revolutionen – då börjar man avsky historiens dialektik, som för sina tillfälliga syften förbinder marxismen med andefattiga tänkare som saknar både teoretisk och psykologisk insikt, och ställer sin taktiska visdom mot revolutionens

”feber”!

1859 skrev Lassalle till Marx:

Under en revolution är i allmänhet massornas instinkt mycket säkrare än de intellektuellas förstånd... Det är just massornas brist på utbildning som skyddar dem från undervattensreven av ”förnuftigt” beteende... När det kommer till kritan kan revolutionen bara genomföras med hjälp av massorna och deras glödande självuppoffring. Men just på grund av att massorna är ”grå”, just på grund av att de saknar utbildning, kan de absolut inte förstå possibilismen, och – eftersom ett outvecklat intellekt bara förstår ytterligheter, bara känner till ja och nej utan något däremellan – på grund av det är de bara intresserade av ytterligheter, av det som är omedelbart och helt. I slutändan måste detta innebära att revolutionens (förnuftiga och intelligenta) bokhållare, istället för att ha sina överlistade fiender framför sig och sina vänner bakom sig, tvärtom bara ställs inför fiender och inte har någon alls bakom sig. Det som verkade vara större förnuft visar sig i praktiken alltså vara höjden av dumhet.

Lassalle gör helt rätt i att ställa de outbildade massornas revolutionära instinkt mot den ”förnuftiga och intelligenta” taktik som ”revolutionens bokhållare” driver. Men han betraktar naturligtvis inte primitiva instinkter som den yttersta måttstocken. Det finns en högre måttstock: ”de historiska lagarnas och folkrörelsernas perfekta kunskap. Bara en realistisk klokhet”, avslutar han, ”kan på ett naturligt sätt gå utöver det sunda förnuftet och höja sig över det.” Den realistiska klokheten, som hos Lassalle fortfarande är täckt med ett lager av idealism, framträder hos Marx som den

materialistiska dialektiken. Hela dess kraft består av det faktum att den inte ställer sin ”förnuftiga taktik” mot massornas verkliga rörelse, utan bara formulerar, renar och generaliserar denna rörelse.

Just genom att revolutionen sliter bort den fördunklande slöjan från samhällsbyggnadens verkliga ansikte, just genom att den placerar de stridande klasserna mot varandra på den större politiska arenan, så känner de marxistiska politikerna att revolutionen är deras naturliga element. Vad är då

denna ”förnuftiga” mensjevikiska taktik som inte går att tillämpa, eller ännu värre skyller sitt eget misslyckande på revolutionens ”feber” och sävligt väntar på att febern ska gå över, det vill säga att massornas revolutionära energi ska ta slut eller krossas mekaniskt?

III

Plechanov var den förste som hade det tungsinta modet att betrakta revolutionens händelser som en rad misstag. Han har givit ett ovanligt levande exempel på hur en person under 25 år oförtröttligt kan försvara den materialistiska dialektiken mot all sorts dogmatiskt resonemang och förnuftig utopism, för att sedan i den verkliga revolutionära politiken bara visa sig vara en första klassens dogmatisk utopiker. I alla hans skrifter från den revolutionära perioden letar man förgäves efter det som är allra viktigast: klassförhållandenas inre mekanismer, den inre logiken i massornas

revolutionära utveckling.

Istället hänger sig Plechanov åt en oändlig variation på det tomma resonemang, vars främsta förutsättning är att vår revolution är en borgerlig revolution, och vars slutsats är att vi måste vara taktfulla i vårt umgänge med kadeterna. Han ger oss varken en teoretisk analys eller en revolutionär politik, bara en omständlig tänkares anteckningar i marginalen på händelsernas stora bok. Den högsta insikten i hans kritik är en pedagogisk moral: om de ryska socialdemokraterna vore marxister istället för metafysiker, då skulle vår taktik i slutet av 1905 ha varit en helt annan.

Förvånande nog underlåter Plechanov helt och hållet att fråga hur det kunde komma sig att han under 25 år predikade den allra renaste marxism, men bara lyckades skapa ett parti av revolutionära

”metafysiker”, eller – ännu viktigare – hur dessa ”metafysiker” lyckades få med arbetarmassorna på sitt misstag, medan de ”sanna” marxisterna fann sig vara isolerade tänkare. En av två saker måste vara sann: antingen är inte Plechanov i besittning av den hemlighet som gör att han kan gå från marxismen som lära till revolutionära handlingar, eller så har ”metafysikerna” under förhållanden av en verklig revolution något sorts mystiskt övertag över de ”sanna” marxisterna. Men om det senare vore fallet, så skulle det inte hjälpa om alla ryska socialdemokrater skulle anamma Plechanovs taktik, eftersom de i alla fall skulle hamna i skuggan av ”metafysiker” av

icke-marxistiskt ursprung. Plechanov är noga med att undvika detta ödesdigra dilemma. Men Tjerevanin, denna ärliga förkämpe för Plechanovs teoretiska resonemang, tar tjuren vid hornen – eller, för att hålla oss närmare Cervantes romanfigur den ärlige Sancho Panza,⁶⁰ tar åsnan vid öronen – och förkunnar beslutsamt: revolutionens feber ger inte utrymme åt en verkligt marxistisk taktik!

Tjerevanin blev tvungen att dra denna slutsats eftersom han stod inför det problem som hans herre så noga undvek: frågan om att ge en allmän beskrivning av revolutionens utveckling och

proletariatets roll under den. Medan Plechanov nogsamt begränsade sig till en ensidig kritik av vissa aktioner och uttalanden och fullständigt bortsåg från händelsernas inre dynamik, så frågade sig Tjerevanin: hur skulle vår historia ha sett ut idag om den hade utvecklats i linje med

”mensjevikernas verkliga taktik”? Han besvarade frågan i en broschyr, Proletariatet under revolutionen (Moskva 1907), som ger ett ovanligt exempel på det mod som en begränsad

intelligens kan vara förmöget till. Efter att ha rättat till alla misstag och ha möblerat om händelserna i mensjevikisk ordning, så att de på ett logiskt sätt måste leda proletariatet till seger, så frågade han sig sålunda: varför slog då historien in på en felaktig väg? Och denna fråga besvarade han i sin bok Den nuvarande situationen och den möjliga framtiden, som återigen visar att en begränsad intelligens’ oförtröttliga mod ibland, om än inte alltid, kan avslöja delar av sanningen.

”Revolutionens nederlag är så djupgående”, säger Tjerevanin, ”att det är helt omöjligt att inskränka nederlagets orsak till misstag från proletariatets sida. Uppenbarligen handlar det inte om misstag”, resonerar han, ”utan om andra, djupare orsaker”. (Sid 174.) Den ödesdigra faktorn under

60 Cervantes är en av de främsta romanförfattarna i världshistorien, mest känd för romanen Don Quijote. Romanen handlar om ”riddaren av den sorgliga skepnaden” och hans väpnare Sancho Panza – öa.

revolutionen var att storbourgeoisien återupptog sin allians med tsarismen och adeln. ”Proletariatet spelade en viktig, avgörande roll” för att förena dessa styrkor till en enda kontrarevolutionär helhet.

”Och när vi nu tittar tillbaka kan vi säga att det var dess oundvikliga roll.” (sid 175, mina kursive-ringar, L.T.) I sin tidigare broschyr följde hans Plechanovs linje och tillskrev alla våra problem till socialdemokraternas blanquism. Nu stegrar sig hans ärliga men begränsade intelligens mot detta, och han säger: ”Låt oss föreställa oss att proletariatet hade letts av verkliga mensjeviker och hade handlat i enlighet med mensjevikiska principer.⁶¹ Då hade proletariatets taktik varit bättre, men dess grundläggande strävanden skulle inte ha förändrats och de skulle oundvikligen ha lett till nederlag.”

(Sid 176.) Med andra ord skulle inte proletariatet som klass ha kunnat påtvinga sig själv mensje-vikernas självförnekande påbud. Genom att föra sin klasskamp drev det oundvikligen in borgar-klassen i reaktionens läger. Taktiska misstag ”förstärkte [bara] proletariatets tungsinta (!) roll under revolutionen, men de spelade inte den avgörande rollen”. Alltså bestämdes ”proletariatets tungsinta roll” av karaktären på dess klassintressen.

En skamlig slutsats, liktydig med fullständig kapitulation inför alla de anklagelser som de liberala idioterna riktat mot proletariatets klassparti! Och ändå innehåller denna kapitulation ett korn av historisk sanning: proletariatet kunde inte samarbeta med borgarklassen, men inte på grund av att socialdemokraternas tänkande var felaktigt, utan på grund av den borgerliga ”nationens”

djupgående splittring. Proletariatets klart definierade sociala karaktär och höga politiska medvetande innebar att det bara kunde frigöra sin revolutionära energi under sin egen fana och bakom sina egna intressen. Men dess radikala intressen, även de mest omedelbara, drev

oundvikligen borgarklassen åt höger.

Tjerevanin har förstått detta. Men, säger han, det var just orsaken till vårt nederlag. Nåväl. Men vilken slutsats ska vi då dra? Vad återstod för socialdemokraterna att göra? Försöka lura

borgarklassen med algebraiska formler à la Plechanov? Lägga armarna i kors och lämna

proletariatet åt sitt oundvikliga öde? Eller tvärtom inse att alla förhoppningar om en varaktig allians med borgarklassen var fåfänga, grunda sin taktik på att utnyttja proletariatets hela klasskrafter för att väcka bondemassornas mest djupgående sociala intressen, vädja till den proletära armén och bondearmén – och söka segern längs denna väg? För det första kunde ingen redan på förhand säga huruvida det var möjligt att segra eller ej, och oavsett om segern var sannolik eller ej, så var det för det andra bara längs denna väg som revolutionens parti kunde gå, om det inte föredrog omedelbart självmord framför enbart möjligheten till nederlag.

Den revolutionens inre logik som Tjerevanin först nu i efterhand börjar inse, stod redan innan de avgörande revolutionära händelserna inleddes klar för de som han nu avfärdar som ”omedgörliga”.

I juli 1905 skrev vi:

Ännu mindre än 1848 kan vi idag förvänta oss initiativ och beslutsamhet från borgarklassen. Å ena sidan är hindren mycket större, och å den andra har nationens sociala och politiska splittring gått oändligt mycket längre. En tyst nationell och internationell sammansvärjning från borgarklassen ställer fruktansvärda hinder i vägen för befrielsens svåra process, och försöker hindra den från att gå längre än en överenskommelse mellan de besuttna klasserna och

In document Leo Trotskij Året 1905 (Page 151-160)