Novemberstrejken - Leo Trotskij Året 1905

Mitt bland tusentals undervattensrev kände sig oktoberregeringen fram från fara till fara. Varthän?

Det visste den inte själv.

Den 26 och 27 oktober bröt det ut ett myteri i Kronstadt, på ett avstånd av tre gevärsskott från Petersburg. De politiskt medvetna soldaterna försökte hålla tillbaka massan, men det bröt ut spontana våldsamheter. Efter att ha misslyckats med att stoppa rörelsen, ställde sig de bästa

elementen inom armén i ledningen för den. Men de lyckades inte förhindra en del huliganpogromer, som provocerades fram av myndigheterna. Den viktigaste rollen under dessa pogromer spelades av gäng som följde den välkända undergöraren Ioann i Kronstadt, som fick med sig de mest okunniga matroserna. 28 oktober utlystes undantagstillstånd i Kronstadt och det olycksaliga upproret

krossades. De bästa soldaterna och matroserna hotades med avrättning.

Samma dag som fästningen i Kronstadt erövrades utfärdade regeringen en allvarlig varning till hela landet genom att utfärda undantagstillstånd i hela Polen. Det var det första större ben som

manifestregeringen, på dag 11 av sin existens, kastade till klicken i Peterhof. Greve Witte tog på sig hela ansvaret för denna åtgärd. I en regeringskommuniké ljög han att polackerna hade gjort ett

”oförskämt” försök att bryta sig loss, och varnade dem för att ”inte för första gången” slå in på en farlig väg. För att inte själv bli fånge hos Trepov tvingades han redan nästa dag slå till reträtt. Han medgav att regeringen inte så mycket tog hänsyn till de faktiska händelserna, som – med tanke på att ”polackerna är överdrivet lättpåverkade” – förutsåg en möjlig konsekvens av händelseutveck-lingen. Undantagstillståndet var alltså i viss mån konstitutionens hyllning till det polska folkets politiska temperament.

Den 29 oktober infördes undantagstillstånd i ett antal distrikt i Tjernigov, Saratov och Tambov, där det hade brutit ut jordbruksoroligheter. Alltså verkar även bönderna i Tambov vara ”överdrivet lättpåverkade”.

Det liberala samhället började skallra tänder av skräck. Trots liberalernas alla hånfulla grimaser mot Witte, så trodde de ändå innerst inne starkt på honom. Men nu hade Durnovo självsäkert klivit fram från bakom Wittes rygg, och Durnovo var precis tillräckligt intelligent för att anpassa Cavours aforism – ”undantagstillstånd är en metod för regeringar som består av idioter” – till en teori som vägledde honom själv.

Arbetarnas revolutionära instinkt sa dem att kontrarevolutionens fräckhet skulle uppmuntras om man lät dem komma undan med detta öppna angrepp. Den 29 och 30 oktober och 1 november krävde massmöten på de flesta av Petersburgs industriföretag att sovjeten skulle vidta drastiska åtgärder.

Efter en hetsig diskussion vid ett fullpackat och stormigt möte den 1 november tog en överväldigande majoritet av sovjetens medlemmar följande beslut:

Regeringen fortsätter att gå fram över lik. Den ställer de modiga soldaterna och matroserna i Kronstadt inför krigsrätt, de soldater och matroser som rest sig för att försvara sina rättigheter och folkets frihet. Den lägger undantagstillståndets snara runt halsen på det förtryckta Polen.

Arbetardeputerades sovjet uppmanar det revolutionära proletariatet i Petersburg att visa sin broderliga solidaritet med de revolutionära soldaterna i Kronstadt och de revolutionära arbetarna i Polen, med hjälp av en politisk generalstrejk, som redan har visat sin överväldigande styrka, och med hjälp av massiva protestmöten. Imorgon, 2 november kl 12, lägger Petersburgs arbetare ner arbetet under följande paroller: Ner med krigsrättegångarna! Ner med dödsstraffet! Ner med krigslagarna i Polen och Ryssland!

Gensvaret överträffade alla förväntningar. Trots att knappt två veckor hade gått sedan

oktoberstrejken, som hade krävt så mycket uppoffringar, upphörde arbetarna i Petersburg med arbetet förvånansvärt enhälligt. Alla stora verkstäder och fabriker som var representerade i sovjeten strejkade före klockan 12 den andra. Många mellanstora och små industrier som dittills inte hade deltagit i den politiska kampen anslöt sig nu till strejken, valde ombud och skickade dem till

sovjeten. Regionalkommittén för Petersburgs järnvägscentrum antog sovjetens beslut och alla järnvägar utom järnvägen till Finland slutade att gå. Det absoluta antalet arbetare som var indragna i novemberstrejken överträffade inte bara januaristrejken utan också oktoberstrejken. Post- och telegrafväsendet, hästdroskornas kuskar, den hästdrivna spårvägen och de flesta affärsanställda strejkade inte. Av tidningarna kom bara Regeringens sändebud, Petersburgs guvernörs nyhetsblad och Izvestija ut, de två första under beskydd av trupperna, den tredje under beskydd av arbetarnas väpnade avdelningar.

Greve Witte blev fullständigt överrumplad. Två veckor tidigare hade han trott att han, eftersom han hade makten i sina händer, bara behövde leda, uppmuntra, hålla tillbaka, förvalta. November-strejken, proletariatets upprörda protest mot regeringens hyckleri, gjorde den stora statsmannen helt paff. Inget är så talande för hans fullkomliga oförmåga att förstå de revolutionära händelsernas innebörd, hans barnsliga förvirring inför dem, och hans samtidiga självgoda inbilskhet, som det telegram som han hoppades skulle lugna proletariatet. Här är texten i sin helhet:

Bröder, arbetare, återgå till arbetet, överge upprorsandan, tänk på era fruar och barn. Lyssna inte till dåliga råd.

Tsaren har beordrat oss att speciellt uppmärksamma arbetarnas svårigheter. I detta syfte har hans kejserliga majestät inrättat ett Handels- och industriministerium, som ska införa rättvisa förhållanden mellan arbetare och arbetsgivare.

Ge oss tid så kommer allt tänkbart att göras för er. Lyssna på råden från en man som har en välvillig inställning till er och vill er väl. Greve Witte.

Detta skamliga telegram, där det fega hat som dolde en kniv i fickan försökte framställa sig som en välvillig beskyddare, mottogs och blev offentligt vid sovjetens möte den 3 november, och det utlöste en storm av ilska. Med glödande målmedvetenhet antogs omedelbart vårt föreslagna svar, som påföljande dag publicerades i Izvestija. Här är texten:

Efter att ha beaktat greve Wittes telegram till sina ”bröder arbetare”, vill arbetardeputerades sovjet först av allt uttrycka sin stora förvåning över tsarens favorits utomordentliga vana att tillåta sig att tilltala arbetarna i Petersburg som sina ”bröder”. Det finns inga som helst familjeband mellan proletariatet och greve Witte.

I själva frågan förkunnar sovjeten:

1. Greve Witte uppmanar oss att tänka på våra fruar och barn. Som svar på detta uppmanar arbetardeputerades sovjet alla arbetare att räkna hur många fler änkor och föräldralösa barn som arbetarklassens led har fått sedan greve Witte tog statsmakten.

2. Greve Witte pekar på tsarens älskvärda omtanke om det arbetande folket. Arbetardeputerades sovjet påminner Petersburgproletariatet om den Blodiga söndagen, 9 januari.

3. Greve Witte ber om ”tid” och lovar att göra ”allt tänkbart” för arbetarna. Arbetardeputerades sovjet vet att Witte redan har haft tid att överlämna Polen till de militära bödlarna, och arbetardeputerades sovjet betvivlar inte att greve Witte kommer att göra allt tänkbart för att strypa det revolutionära proletariatet.

4. Greve Witte kallar sig för en man som har en välvillig inställning till oss och vill oss väl. Arbetardeputerades sovjet förklarar att den inte har något som helst behov av sympati från tsarens favorit. Den kräver en folkets regering på grundval av allmänna, rättvisa, hemliga och direkta val.

Välinformerade personer rapporterar att greven, när han fick detta svar från sina strejkande

”bröder”, drabbades av en attack av andningssvårigheter.

Den 5 november rapporterade Petersburgs nyhetsbyrå: ”Med tanke på de rykten som sprids på landsbygden(!) om krigsrättegångar och avrättningar av gruppbefäl och meniga som deltog i oroligheterna i Kronstadt, är vi bemyndigade att upplysa om att alla sådana rykten är förhastade(!) och ogrundade... Deltagare under händelserna i Kronstadt har inte och kommer inte att dömas inför krigsrätt.” Detta kategoriska uttalande betydde bara att regeringen hade kapitulerat inför strejken.

De barnsliga hänvisningarna till ”rykten på landsbygden” vid en tidpunkt då det protesterande proletariatet i Petersburg tillfälligt hade satt stopp för huvudstadens handels- och industriella liv kunde naturligtvis inte dölja detta faktum. Regeringen började redan dessförinnan göra eftergifter i frågan om Polen, genom att förkunna sin avsikt att upphäva undantagstillståndet i kungadömet Polens provinser så fort ”upphetsningen” där ”slocknade”.³⁸

38 Undantagstillståndet hävdes i ett påbud den 12 november.

På kvällen den 5 november lade exekutivkommittén, som ansåg att det avgörande psykologiska ögonblicket hade kommit, fram en resolution i sovjeten om att avblåsa strejken. För att beskriva den politiska situationen vid denna tidpunkt, citerar vi det tal som exekutivkommitténs företrädare höll:

Det har just offentliggjorts ett telegram från regeringen, som uppger att matroserna i Kronstadt inte ska ställas inför krigsrätt utan inför en militär distriktsdomstol.

Telegrammet visar bara den tsaristiska regeringens svaghet och vår styrka. Återigen kan vi gratulera proletariatet i Petersburg till en oerhörd moralisk seger. Men låt oss säga rent ut: även om detta regeringstelegram inte hade kommit, så skulle vi ändå varit tvungna att uppmana arbetarna i Petersburg att avsluta strejken. Dagens nyheter visar att de politiska opinionsyttringarna över hela Ryssland är på tillbakagång. Även om vår strejk är verklig, så är den till sin natur en demonstration. Bara utifrån denna ståndpunkt kan vi bedöma om den är en framgång eller ett misslyckande. Vårt direkta och omedelbara mål var att visa den uppvaknande armén att arbetarklassen står vid dess sida, att den kommer att stå upp för armén. Har vi inte uppnått detta mål? Har vi inte fått över varenda ärlig soldats hjärta till vår sida? Vem kan förneka det? Och om så är fallet, kan då någon påstå att vi inte har uppnått någonting?

Kan avslutandet av strejken betraktas som ett nederlag? Har vi inte visat för hela Ryssland att massornas disciplin, bara några få dagar efter avslutningen av den stora striden i oktober och innan arbetarna hade haft tid att tvätta av sig sitt blod och läka sina sår, att deras disciplin var så stor att de efter ett enda ord från sovjeten strejkade igen till sista man.

Titta!, den här gången har även de mest efterblivna fabrikerna som förut aldrig strejkat anslutit sig till strejken, och deras ombud sitter här i sovjeten tillsammans med oss. Ledande element inom armén har organiserat protestmöten, och har på detta sätt deltagit i vår demonstration. Är inte det en seger? Är det inte en lysande seger? Kamrater, vi har gjort allt vi behövde göra. Än en gång har de europeiska börserna hälsat vår styrka. Sovjetens beslut att mana till strejk fick omedelbart vår växelkurs att falla betydligt utomlands. Således utdelade alla våra aktioner, vare sig det handlade om vårt svar till greve Witte eller till regeringen i sin helhet, ett avgörande slag mot absolutismen.

En del kamrater kräver att strejken borde fortsätta tills matroserna i Kronstadt har ställts inför rätta med en jury och undantagstillståndet i Polen har hävts. Med andra ord tills den nuvarande regeringen faller. Ty tsarismen kommer att sätta in alla sina styrkor mot vår strejk, kamrater, det är ett faktum som vi måste inse. Om vi antar att syftet med vår aktion är att störta enväldet, då har vi givetvis inte uppnått det målet. Utifrån den synvinkeln borde vi ha dolt vår ilska och avstått från att genomföra en protestdemonstration. Men, kamrater, vår taktik grundas inte på denna modell. Våra aktioner är en rad på varandra följande strider. Syftet med dem är att desorganisera fienden och erövra nya vänner. Och vems sympati är oss kärare än arméns? Inse detta: när vi diskuterar om vi ska fortsätta strejken eller ej, så diskuterar vi i själva verket om vi ska behålla strejkens natur som protest, eller omvandla den till en avgörande strid, alltså att fortsätta den till total seger eller nederlag. Vi är inte rädda för strider eller nederlag. Våra nederlag är bara steg på vägen till vår seger. Men inför varje strid söker vi efter de mest gynnsamma förhållandena. Händelserna arbetar för oss och det är inte till vår fördel att skynda på deras utveckling. Jag frågar er: vem är mest gynnad av att skjuta upp den avgörande striden, vi eller regeringen? Vi, kamrater! Ty vi kommer att vara starkare imorgon än idag, och ännu starkare i övermorgon än imorgon.

Kamrater, glöm inte att det var alldeles nyligen som vi fick möjlighet att hålla möten med tusentals människor, organisera proletariatets breda massor och rikta oss till hela befolkningen i vår revolutionära press. Vi måste utnyttja dessa förhållanden till det yttersta, till bredast möjliga agitation och organisering bland proletariatets djupa led. Vi måste förlänga perioden för att förbereda massorna inför de avgörande aktionerna, förlänga den så mycket vi kan, kanske med en månad eller två, för att därefter agera som en så förenad och fast organiserad armé som möjligt.

Regeringen skulle naturligtvis föredra att skjuta oss i bitar nu, när vi är mindre förberedda för den slutgiltiga striden.

En del kamrater hyser följande tvivel idag, precis som de gjorde när begravningsdemonstrationerna avlystes: om vi slår till reträtt idag, kommer vi då att kunna väcka massorna vid ett annat tillfälle? Kommer inte massorna att somna in igen? Mitt svar är: tror ni verkligen att den nuvarande regimen kan skapa förhållanden där massorna kan sova fridfullt? Behöver vi verkligen oroa oss för att det inte kommer att uppstå några händelser i framtiden som kommer att väcka upp dem igen? Tro mig, det kommer bara att uppstå alltför många sådana händelser – tsarismen kommer att se till det. Glöm inte heller att valkampanjen, som måste få hela proletariatet på fötter, ligger framför oss. Och vem vet, kanske valkampanjen kommer att avslutas med att den existerande regimen skjuts i sank? Låt oss ta det lugnt, låt oss inte gå händelserna i förväg. Låt oss ha större tilltro till det revolutionära proletariatet. Somnade det efter 9 januari? Efter Sjidlovskijs kommission? Efter händelserna vid Svarta havet? Nej, den revolutionära vågen höjer sig hela tiden, och det är inte långt kvar tills den bryter och dränker hela den enväldiga regimen.

Avgörande och skoningslösa strider ligger framför oss. Låt oss avblåsa strejken nu, låt oss vara nöjda med vår oerhörda moraliska seger. Låt oss uppbjuda alla krafter för att skapa och befästa det vi behöver mer än något annat:

organisering, organisering och organisering. Vi behöver bara titta oss omkring för att se att vi varje dag erövrar mer och mer på detta område.

De järnvägsanställda och postens och telegrafens tjänstemän organiserar sig. Med stål och räls och telegrafledningar kommer de att knyta ihop alla revolutionära centra i vårt land till en enda enhet. Det kommer att göra det möjligt för oss att på 24 timmar få hela Ryssland på fötterna när den tiden kommer. Vi måste förbereda oss för detta ögonblick

och föra disciplinen och organiseringen till sin höjdpunkt. Kamrater, till verket!

Vi måste omedelbart övergå till att organisera och beväpna arbetarna för strid. Ni måste bilda ”kämpande tiotal” med valda ledare på varenda fabrik, ”hundratal” med andra ledare och en befälhavare över ”hundratalen”. Ni måste höja disciplinen i dessa celler till en sådan nivå att hela fabriken i ett givet ögonblick vid första anrop kommer att marschera framåt. Kom ihåg att vi i det avgörande ögonblicket bara kan lita till oss själva. Den liberala borgarklassen börjar redan behandla oss med misstro och fientlighet. Den demokratiska intelligentsian vacklar.

Föreningsförbundet, som så villigt anslöt sig till oss under den första strejken, är mycket mindre välvilligt inställd under den andra. En av dess medlemmar sa till mig häromdagen: ”Ni vänder allmänheten mot er med era strejker.

Förväntar ni verkligen att ni kan vinna utan hjälp?” Jag påminde honom om ett tillfälle under den franska

revolutionen när Konventet påbjöd att ”den franska nationen inte kommer att skriva under något fredsfördrag med fiender på sitt territorium”. En av Konventets medlemmar ropade: ”Har ni alltså ingått ett fördrag med segern?”

Svaret blev: ”Nej, vi har slutit ett fördrag med döden.”

Kamrater, när den liberala borgarklassen, stolt över sitt förräderi, frågar oss: ”Tänker ni kämpa ensamma, utan vår hjälp? Har ni alltså slutit en pakt med segern?”, så kommer vi att slunga vårt svar i ansiktet på den: ”Nej, vi har slutit en pakt med döden.”

Med överväldigande majoritet beslutade sovjeten att avblåsa strejken måndagen den 7 november, klockan 12 på dagen. Tryckta affischer med sovjetens beslut spreds på fabriker och verkstäder och sattes upp i staden. På den utsedda dagen, på utsedd tid, slutade strejken med samma enhällighet som den hade börjat. Den hade varat 120 timmar, en tredjedel så lång tid som undantagstillståndet i Polen.

Novemberstrejkens betydelse var givetvis inte att den avlägsnade snaran från halsen på några dussin matroser – vad spelar några få liv för roll under en revolution som förtär tiotusental? Inte heller ligger den i det faktum att den tvingade regeringen att i all hast överge undantagstillståndet i Polen – vad gör väl en eller annan månad av undantagstillstånd under detta tålmodiga lands historia?

Novemberstrejken var ett varningsrop till landet i sin helhet. Vem vet om inte en hänsynslös reaktionär dryckesfest hade satt igång i hela landet om experimentet i Polen hade lyckats, om inte proletariatet hade visat att det var ”vid liv och berett att möta slag med slag?”³⁹

Under denna revolution, där den fullständiga solidariteten mellan befolkningens alla raser utgjorde en lysande kontrast till händelserna i Österrike 1848, kunde inte och vågade inte Petersburgs proletariat, i namn av revolutionen själv, utan protester lämna över sina polska bröder i reaktionens otåliga händer. Och trots att det var bekymrat över sin egen framtid kunde det inte och vågade det inte förbigå Kronstadt-myteriet med tystnad. Novemberstrejken var ett rop i solidaritet som proletariatet slungade över regeringens och den borgerliga oppositionens huvuden till fångarna på kasernerna. Och ropet förklingade inte ohört.

I en artikel om novemberstrejken citerade Londontidningen Times en vakthavande överste, som gjorde följande anmärkning: ”Olyckligtvis går det inte att förneka att arbetarnas ingripande till förmån för upprorsmakarna i Kronstadt fick ett beklagligt moraliskt inflytande över våra soldater.”

Det är i detta ”beklagliga moraliska inflytande” som vi ska söka efter novemberstrejkens viktigaste betydelse. I ett enda slag ruskade den om medvetenheten inom många kretsar i armén, och gav under loppet av några dagar upphov till ett antal politiska möten i kasernerna på Petersburg-garnisonen. Inte bara enskilda soldater utan soldatdelegater började visa sig i exekutivkommittén och till och med på själva sovjetens möten, höll tal och begärde stöd. De revolutionära banden bland trupperna stärktes, uttalandena lästes i breda kretsar.

Under dessa dagar nådde oron inom armén till och med dess aristokratiska ledning, Under

novemberstrejken hade författaren tillfälle att delta som ”arbetartalare” vid en militär sammankomst som var unik i sitt slag. Det är värt besväret att berätta denna historia här.

Beväpnad med en inbjudan från baronessan X,⁴⁰ kom jag klockan 9 på kvällen till ett av de mest

39 Citat ur en resolution från sovjeten – Trotskijs anmärkning.

40 Hon kan nu nämnas vid namn: Uexküll von Hildebrandt.

välbärgade husen i Petersburg. Dörrvakten, som såg ut som en person som hade bestämt sig för att inte låta sig förvånas av någonting under dessa dagar, tog min överrock och hängde upp den mitt i en rad av officerskappor. En livréklädd betjänt stod och väntade på att jag skulle ge honom mitt visitkort. Men ack, vad kan väl en ”illegal person” ha för sorts visitkort? För att hjälpa honom ur

In document Leo Trotskij Året 1905 (Page 91-97)