”Revolutionen”, skrev den gamle Suvorin, den ryska byråkratins ärkeskurk, i slutet av november,
”ger människor en utomordentlig gnista och vinner över en mängd hängivna, fanatiska anhängare som är beredda att offra sina liv. Kampen mot revolutionen är så svår just därför att den har så mycket glöd, mod, ärlig vältalighet och glödande entusiasm att kämpa med. Ju starkare fienden är, desto mer beslutsam och modig blir revolutionen, och för varje seger drar den till sig en svärm av beundrare. Den som inte känner till detta, den som inte vet att revolutionen är lika lockande som en ung, passionerad kvinna som med vidöppna armar överöser dig med kyssar med heta, febriga läppar, den har aldrig varit ung.”
Upproriska stämningar svepte över landet. En fantastisk, mystisk process ägde rum i ett oräkneligt antal hjärtan: band av skräck bröts ner, den egna personligheten som knappt hade haft tid att bli medveten om sig själv, löstes upp i massan, och massan löstes själv upp i den revolutionära glöden.
Efter att ha frigjort sig från nedärvd rädsla och inbillade hinder ville och kunde inte massan se de verkliga hindren i sin väg. Däri låg dess svaghet och även dess styrka. Den rusade framåt som en havsvåg som piskas på av stormen. Varje dag drogs nya befolkningsskikt upp på fötter och nya möjligheter uppstod. Det var som om någon rörde om i den stora samhällskitteln med en jättelik sked, ända ner till botten. Medan de liberala ämbetsmännen om och om igen skar till den
ämbetsdräkt som de ännu inte hade burit i Bulygins duma, så upplevde inte landet ett ögonblicks lugn. Arbetarstrejker, oupphörliga möten, gatudemonstrationer, ödeläggelse av lantegendomar, strejker bland poliser och fastighetsskötare, och slutligen oro och myteri bland soldater och matroser. Allting rasade, allting blev kaos.
Men mitt under detta kaos uppstod samtidigt ett behov av en ny ordning, och element till denna ordning började uppstå. De regelbundet återkommande mötena ledde i sig själva till en princip om organisering. Mötena valde deputationer, deputationerna växte till representativa församlingar. Men precis som den spontana ilskan sprang före det politiska medvetandet, så lämnade längtan efter handling de febrila försöken till organisering långt bakom sig.
Däri ligger revolutionens svaghet – alla revolutioners svaghet – men också dess styrka. Den som vill spela en inflytelserik roll under en revolution måste inse den i sin helhet. De snusförnuftiga taktiker som tror att man kan behandla revolutionen som en sparrisstjälk, där man efter behag kan skilja den ätbara delen från den oanvändbara delen, är dömda att spela en resultatlös roll som rena tänkare. Eftersom inga revolutionära händelser skapar ”förnuftiga” förhållanden för att kunna tillämpa deras ”förnuftiga” taktik, så är sådana tänkare ofrånkomligt dömda att hamna utanför och bakom alla händelser. Till slut återstår inget annat för dem än att upprepa Figaros ord: ”Tyvärr kommer det inte att bli en andra föreställning där vi kan ge er anledning att glömma bristerna i den första.”
Vi har inte som mål att beskriva eller ens räkna upp alla händelser 1905. Vi gör bara en övergri-pande skiss av revolutionens utveckling, med Petersburg så att säga som måttstock, om än utifrån hela nationens synvinkel. Men inte ens inom dessa ramar kan vi utelämna en av de viktigaste händelserna under det ödesdigra året mellan oktoberstrejken och barrikaderna i december: militär-upproret i Sevastopol. Det inleddes den 11 november, och redan den 17:e rapporterade Tjuchnin till tsaren: ”Den militära stormen har bedarrat, men däremot inte den revolutionära stormen.”
Minnena från Potemkin var fortfarande levande i Sevastopol. Tjuchnin hade behandlat matroserna på det röda slagskeppet grymt: fyra sköts, två hängdes, flera dussin skickades till straffarbete, och slutligen döptes Potemkin om till Panteleimon. Men han lyckades inte skrämma alla, utan lyckades bara öka de upproriska stämningarna inom flottan. Strejken i oktober inledde en period med enorma gatumöten, där matroser och infanterisoldater inte bara var med som deltagare utan också som talare. En matrosorkester spelade ”Marseljäsen” i täten för en revolutionär demonstration: kort sagt rådde det fullständig ”upplösning av disciplinen”. En order som förbjöd militär personal från att
delta på folkliga möten ledde till att speciella möten hölls på kaserngårdarna vid flottans och arméns kaserner. Officerarna vågade inte protestera, och dörrarna till kasernerna stod öppna dag och natt för representanter från vår partikommitté i Sevastopol. Kommittén tvingades hela tiden brottas med matrosernas otålighet, som krävde ”handling”.
Prout, som hade omvandlats till ett straffarbetsskepp, kryssade omkring i närheten som en ständig påminnelse om att offren från juniupproret fortfarande led av Potemkin-händelserna. Potemkins nya besättning förklarade sig beredda att ta slagskeppet till Batum för att stödja upproret i Kaukasus.
Den nybyggda kryssaren Otjakov uppvisade en lika stor kampberedskap. Men den socialdemokra-tiska organisationen yrkade bestämt på att man skulle ha en vänta-och-se-taktik, och föreslog att man skulle bilda en soldat- och matrosdeputerades sovjet med nära band till arbetarnas organisation, och att man skulle göra uppror i flottan som stöd till proletariatets omedelbart förestående politiska strejk. Matrosernas revolutionära organisation godtog planen. Men revolutionen gick längre än den.
Mötena blev hela tiden allt större och alltmer talrika. De började hållas på torget mellan örlogs-kasernerna och infanteriregementet Brest. Eftersom militärerna inte fick vara med på arbetarnas möten, började tusentals arbetare komma till soldaternas möten. Sammankomsterna omfattade tiotusentals personer. Tanken på gemensamma aktioner mottogs med entusiasm. De mest progres-siva kompanierna valde deputerade. De militära myndigheterna beslutade sig för att vidta åtgärder.
Officerarnas försök att hålla ”patriotiska” tal vid mötena gav ynkliga resultat. Matroserna, som var väl bevandrade i konsten att diskutera, fick sina överordnade att nesligt fly.
Därefter togs beslut att förbjuda alla politiska möten. 11 november placerades ett beväpnat kompani vid grinden till örlogskasernerna. Inför allas öron utfärdade konteramiral Pisarevskij följande order:
”Släpp inte ut någon ur kasernerna, i händelse av olydnad, skjut.” Petrov, en matros i det kompani som just hade fått denna order, laddade i allas åsyn sitt gevär och dödade med ett skott major Stein och sårade med sitt andra Pisarevskij. En officerare gav genast order: ”Arrestera honom!” Ingen rörde sig. Petrov la ner sitt gevär. ”Vad väntar ni på? Ta mig.” Petrov arresterades. Matroser kom rusande från alla håll och krävde att han skulle släppas, och erbjöd sig att gå i borgen för honom.
Upphetsningen kulminerade.
En officerare som försökte hitta en lösning frågade Petrov: ”Petrov, sköt du av misstag?”
”Hur då, av misstag? Jag steg fram, laddade mitt gevär, siktade. Vad är det för misstag i det?”
”Men de ber att du ska släppas fri...”
Och Petrov släpptes. Matroserna var ivriga att omedelbart gå till handling. Alla vakthavande officerare arresterades, avväpnades och låstes in på kontoret. Under påverkan från en socialdemo-kratisk talare bestämde sig matroserna slutligen för att invänta deputerademötet nästa morgon.
Omkring 40 företrädare från matroserna höll möte hela natten. De beslutade att släppa officerarna ur arresten, men inte låta dem gå in i kasernerna. De beslutade också att fortsätta med uppgifter som de ansåg vara viktiga. En högtidlig procession med orkester skulle gå till infanterikasernerna för att dra med soldaterna i rörelsen. På morgon anlände en deputation från arbetarna för diskussioner. Några timmar senare stod hela hamnen stilla. Även tågen slutade gå. Situationen utvecklades snabbt.
Halvofficiella telegram rapporterade: ”I örlogskasernerna råder perfekt ordning. Matrosernas uppträdande är ytterst korrekt. Inget supande.” Alla matroser, som var obeväpnade, delades upp i kompanier. Bara ett kompani som lämnades kvar för att skydda kasernerna mot plötsliga angrepp var beväpnat. Petrov valdes till befälhavare för dem.
Under ledning av två socialdemokratiska talare begav sig en del matroser till kasernerna på det intilliggande Brestregementet. Soldaterna var inte alls lika beslutsamma. Först efter hårt tryck från matroserna beslutade de sig för att avväpna officerarna och avlägsna dem från kasernerna.
Officerarna från Mukden lämnade in sina sablar och revolvrar utan motstånd, och släpptes genom soldaternas led med orden: ”Vi är obeväpnade, ni kommer inte att röra oss.” Men soldaterna var
redan från början tveksamma, och det var på deras enträgna krav som några vakthavande officerare tilläts stanna kvar i kasernerna. Detta fick ett enormt inflytande på den senare händelseutvecklingen.
Soldaterna började bilda led, i syfte att marschera genom staden tillsammans med matroserna till Belostokregementets kaserner. När de grupperade sig såg de till att alla ”fria män” (civila) gick för sig och inte anslöt sig till dem. När förberedelserna höll på som bäst körde fästningsbefälhavaren Neplijuev upp i sin vagn, tillsammans med divisionsbefälhavaren general Sedelnikov. Han ombads ta bort maskingevären som sedan morgonen hade placerats upp på Istoritjeskij-boulevarden.
Neplijuev svarade att det inte var upp till honom utan Tjuchnin. Då ombads han att ge sitt hedersord som fästningsbefälhavare på att han inte skulle använda maskingevären. Generalen var modig nog att vägra. Man beslutade att avväpna honom och arrestera honom. Han vägrade lämna över sina vapen, och soldaterna kunde inte bestämma sig för att använda våld. Slutligen tvingades några matroser hoppa upp i vagnen och köra generalerna till sina egna örlogskaserner. Där avväpnades de med en gång, sans phrases,42 och sattes i arresten. Men senare släpptes de.
Med spelande orkester marscherade soldaterna ut ur sina kaserner. I strikt marschordning kom matroserna ut ur sina. Massor av arbetare väntade redan på torget. Vilket ögonblick! Mötet blev entusiastiskt. Handskakningar, omfamningar. Luften var fylld av vänskapliga hälsningar och högtidliga löften att stöda varandra till slutet. Efter att åter ha formerat sig satte demonstrationen iväg tvärs igenom staden mot Belostokregementets kaserner. Soldaterna och matroserna bar St Georges fanor, arbetarna socialdemokraternas. Den halvofficiella nyhetsbyrån rapporterade:
”Demonstranterna marscherade genom staden i exemplarisk ordning, med en orkester i spetsen och med röda fanor.” Vägen de tog låg bredvid Istoritjeskij-boulevarden, där maskingevären fanns.
Matroserna vädjade till maskingevärsskyttarnas kompani att ta bort maskingevären. Det gjorde de.
(Men senare återkom maskingevären.)
”I närvaro av sina officerare och med skyldrade gevär”, rapporterade nyhetsbyrån, ”lät Belostok-regementets beväpnade kompanier demonstranterna passera.” Ett storartat möte hölls utanför Belostokregementets kaserner. Men framgången var inte fullständig, soldaterna vacklade. Några uttryckte sin solidaritet med matroserna, andra lovade bara att inte skjuta. Till slut lyckades faktiskt officerarna få Belostokregementet att marschera ut ur sina kaserner. Demonstrationen återvände inte till örlogskasernerna förrän på kvällen.
Under tiden hade socialdemokratiska fanor hissats upp på Potemkin. Rotislav signalerade tillbaka:
”Jag ser er.” De andra krigsskeppen svarade inte. Reaktionära element bland matroserna
protesterade mot att den revolutionära fanan hade placerats ovanför St Andrews fana. Den röda fanan måste tas ner. Situationen var fortfarande osäker. Men redan nu fanns det ingen återvändo.
En kommission bestående av matros- och soldatdelegater från olika enheter, inklusive sju
krigsskepp, och flera representanter från den socialdemokratiska organisationen som hade bjudits in av matroserna, satt hela tiden i sammanträde på örlogskasernernas kontor. En socialdemokrat valdes till ständig ordförande. Här samlades all information in och härifrån kom alla beslut. Här
formulerades också matrosernas och soldaternas speciella krav som kombinerades med allmänna politiska krav. För de breda massorna var dessa speciella krav viktigast. Kommissionens främsta bekymmer var bristen på ammunition. Antalet gevär räckte, men det var mycket ont om patroner.
”Avsaknaden av en ledare som var väl förtrogen med militära frågor var också fruktansvärt tydlig”, skriver en aktiv deltagare i händelserna.
Kommissionen av deputerade krävde enträget att flottenheterna skulle avväpna sina officerare och tvinga bort dem från skeppen och kasernerna. Det var en avgörande åtgärd. De officerare som hade fått bli kvar i Brestregementets kaserner skulle få en mycket nedbrytande effekt på soldaterna. De propagerade aktivt mot matroserna, de ”fria männen” och ”judarna”, och lade väl tilltagna mängder
42 På franska i original – öa.
alkohol till deras ransoner. Under ledning av dessa officerare flydde soldaterna på natten på ett nesligt sätt till en förläggning – inte genom huvudgrinden utan genom ett hål i väggen. Nästa morgon återvände de till kasernerna, men tog ingen aktiv del i kampen. Brestregementets obeslutsamhet kom med nödvändighet att påverka matrosernas sinnesstämning.
Men likt solen återvände framgångarna nästa dag: ingenjörssoldaterna hade anslutit sig till upproret.
De anlände till örlogskasernerna beväpnade och i marschordning. De togs emot entusiastiskt och inkvarterades i kasernerna. Genast steg stämningen. Deputationer kom från alla håll: fästnings-artilleriet, Belostokregementet och gränsvakterna lovade att inte skjuta. Myndigheterna kunde inte längre lita på de lokala regementena och började dra in trupper från angränsande städer: Simferopol, Odessa, Feodosija. En aktiv och framgångsrik revolutionär agitation genomfördes bland nykom-lingarna. Kommissionen hade stora svårigheter att kommunicera med örlogsskeppen, i synnerhet som matroserna inte kunde läsa signaler. Trots det fick de garantier om fullständig solidaritet från kryssaren Otjakov, slagskeppet Potemkin, torpedbåtarna Volnij och Zavetnij, och senare från flera andra torpedbåtar. De andra skeppen tvekade, och lovade i sin tur bara att inte skjuta.
Den 13:e kom en örlogsofficer till kasernerna med ett telegram: tsaren krävde att upprorsmakarna skulle lägga ner vapnen inom 24 timmar. Officeren skrattades ut och drevs ut genom grindarna. För att skydda staden mot möjliga pogromer bildade matroserna patruller. Denna åtgärd lugnade
omedelbart befolkningen och gjorde dem välvilligt inställda. Matroserna vaktade spritbutikerna för att förhindra fylleri. Under hela upproret rådde exemplarisk ordning i staden.
Kvällen den 13 november var ett avgörande ögonblick: de deputerades kommission uppmanade löjtnant Schmidt, en pensionerad örlogsofficer som hade blivit mycket populär under mötena i oktober, att ta det militära befälet över operationerna. Han antog modigt erbjudandet och stod från och med den dagen i ledningen för rörelsen. Påföljande kväll hade Schmidt inkvarterat sig på kryssaren Otjakov, där han blev kvar till slutet. Han hissade amiralsflaggan på Otjakov och signalerade: ”Jag har befäl över flottan, Schmidt”, och hoppades på så sätt få med sig hela skvadronen i upproret. Därefter seglade han sin kryssare till Prout för att befria
”Potemkin-männen”. Han stötte inte på något motstånd. Otjakov tog med sig fångarna ombord och seglade runt med dem i hela skvadronen. Hurrarop hördes från varenda båt. En del skepp, bland annat Potemkin och Rotislav hissade den röda fanan, men på den senare satt den bara uppe i några minuter.
Efter att ha tagit ledningen över upproret, tillkännagav Schmidt sin handlingslinje i följande uttalande:
Till borgmästaren i Sevastopol.
Jag har idag tillsänt tsaren följande telegram:
”Den ärofulla Svarta havsflottan uppmanar er, i helig lojalitet mot folket, att omedelbart sammankalla en konstituerande församling, och upphöra att lyda era ministrar.
Medborgare Schmidt Befälhavare över flottan.”
Ordern att slå ner upproret kom telegramledes från Petersburg. Tjuchnin ersattes av bödeln Meller-Zakomelskij, som snart skulle få ett ohyggligt rykte. Det infördes undantagstillstånd i staden och på fästningen och alla gator ockuperades av trupper. Avgörandets timme hade slagit. Upprorsmakarna räknade med att trupperna skulle vägra att skjuta och att de resterande skeppen i skvadronen skulle ansluta sig till dem. Och officerarna på flera skepp arresterades verkligen och ställdes till Schmidts förfogande på Otjakov. Bland annat hoppades man att denna åtgärd skulle skydda flaggkryssaren från fientlig beskjutning. Stora folkmassor väntade iland på den salut som skulle tillkännage att skvadronen anslöt sig till rörelsen. Men förhoppningen kom på skam.
”Fredsmakarna” lät inte Otjakov kryssa runt i skvadronen en andra gång: de öppnade eld.
Folkmassorna misstog den första salvan för en salut, men insåg snabbt vad som hände och flydde från hamnen i panik. Eldgivning påbörjades från alla håll. Eldgivning från skeppen, från fästningen,
från maskingevären på Istoritjeskij-boulevarden. En av de första salvorna förstörde Otjakovs elektriska motor. Efter att bara ha skjutit sex gånger tystnade Otjakov, och hon tvingades hissa vit flagg. Trots det fortsatte eldgivningen mot kryssaren tills det bröt ut eld ombord. Potemkins öde var ännu värre. Här hann inte kanonbesättningarna ens få ordning på slagstiften och avfyringsanord-ningarna, och var alltså helt hjälplösa när de besköts. Potemkin hissade vit flagg utan att ha avlossat ett enda skott. Matrosernas enheter i land höll ut allra längst, och gav upp först när de inte hade en enda patron kvar. Fram till slutet vajade den röda fanan över de revolterande kasernerna. Till sist intogs kasernerna av regeringstrupper vid sextiden på morgonen.
När den första rädslan som orsakades av eldgivningen hade lagt sig, återvände en del av folkmassan till hamnen. ”Bilden inför våra ögon var i sanning fruktansvärd”, skriver deltagaren i upproret som vi har citerat tidigare. ”Flera torpedbåtar och kanonslupar sänktes omedelbart av korselden från artilleriet. Inom kort slog det ut flammor från Otjakov. Matroser försökte simma i säkerhet och ropade på hjälp. De sköts till döds i vattnet. Båtar som försökte komma till deras räddning besköts också. De matroser som lyckades simma iland där det stod trupper dödades på fläcken. Bara de som simmade iland där det fanns välvilligt inställda människor blev räddade.” Schmidt försökte fly utklädd till en vanlig matros men togs till fånga.
Bödlarnas blodiga arbete att ”återställa lugnet” var färdigt klockan tre på morgonen. Nu förvandlade de sig till ”rättvisans” bödlar.
Segrarna rapporterade: ”Mer än 2.000 man har tagits till fånga och arresterats... 19 officerare och civila som hade arresterats av revolutionärerna har befriats. 4 fanor, kassaskåp och en stor mängd statlig egendom, ammunition, vapen och utrustning, liksom 12 maskingevär har erövrats.” Amiral Tjuchnin telegraferade till Tsarskoje Selo: ”Den militära stormen har bedarrat, men däremot inte den revolutionära stormen.”
Vilket fantastiskt framsteg jämfört med Kronstadt-myteriet! Där ett spontant utbrott som slutade med barbariska överdrifter. Här ett uppror som utvecklades i enlighet med en plan, och medvetet försökte upprätthålla ordning och aktionsenhet. ”I den upproriska staden”, skrev den socialdemo-kratiska tidningen Natjalo under höjdpunkten för händelserna i Sevastopol, ”hörs inga huliganer eller plundrare, och antalet simpla stölder är mindre än normalt av den enkla anledningen att förskingrarna av statlig egendom i armé- och örlogsuniform har lämnat denna lyckliga plats...
Medborgare, vill ni veta vad demokrati som stöds av en beväpnad befolkning är? Titta på Sevastopol. Titta på det republikanska Sevastopol, där myndigheterna väljs och är ansvariga.”
Och ändå kunde inte det revolutionära Sevastopol hålla ut mer än fyra eller fem dagar, och gav upp långt innan det hade uttömt alla sina militära krafter. Strategiska misstag? Obeslutsamhet från ledarnas sida? Varken det ena eller andra går att förneka. Men slutresultatet berodde på djupare orsaker.
Upproret leddes av matroser. Själva karaktären på deras verksamhet kräver att matroser är mer självständiga och påhittiga, och det ger dem mer självtillit än soldaterna iland. Fiendskapen mellan de vanliga matroserna och den slutna kasten av örlogsofficerare är ännu mer djupgående än i armén, där hälften av officerarna kommer ur underklassen. Slutligen hade det rysk-japanska krigets vanära, som flottan bar skulden till, ödelagt de sista spåren av respekt som matroserna hade för sina giriga och fega kaptener och amiraler.
Som vi har sett var det ingenjörssoldaterna som mest beslutsamt anslöt sig till matroserna. De kom
Som vi har sett var det ingenjörssoldaterna som mest beslutsamt anslöt sig till matroserna. De kom