Historien om arbetardeputerades sovjet i Petersburg är en historia på 50 dagar. Sovjetens konstitue-rande möte hölls den 13 oktober. Den 3 december stängdes sovjetens möte av regeringens trupper.
Det första mötet besöktes av några dussin personer. Under andra halvan av november hade antalet deputerade ökat till 562, varav 6 kvinnor. Dessa personer representerade 147 fabriker, 34 verkstäder och 16 fackföreningar. Huvuddelen av de deputerade – 351 personer – var metallarbetare. De spelade den avgörande rollen i sovjeten. Det fanns 57 deputerade från textilindustrin, 32 från tryckeri- och pappersindustrin, 12 var verkstadsarbetare och 7 var kontorsarbetare och apoteks-personal. Exekutivkommittén fungerade som sovjetens regering. Den bildades den 17 oktober och bestod av 31 personer – 22 deputerade och 9 företrädare från partierna (6 från de två
socialdemokratiska fraktionerna och 3 från socialistrevolutionärerna).
Vilket var det viktigaste draget hos denna institution, som på kort tid fick en så viktig plats i revolutionen och präglade den period då revolutionen var som mäktigast?
Sovjeten organiserade arbetarmassorna, ledde de politiska strejkerna och demonstrationerna, beväpnade arbetarna och skyddade befolkningen mot pogromer. Ett liknande arbete utfördes också av andra revolutionära organisationer innan sovjeten uppstod, samtidigt med den och efter den. Men det gav inte dem det inflytande som fanns samlat i sovjetens händer. Hemligheten bakom detta inflytande låg i det faktum att sovjeten växte fram som proletariatets naturliga organ under dess omedelbara kamp om makten, som denna avgjordes av den faktiska händelseutvecklingen. Namnet
”arbetarregering”, som både arbetarna och den reaktionära pressen gav sovjeten, uttryckte det faktum att sovjeten faktiskt var ett frö till en arbetarregering. Sovjeten representerade makten i den mån makten garanterades av arbetardistriktens revolutionära styrka. Den kämpade om makten i den mån makten fortfarande låg i händerna på den militärpolitiska monarkin.
Före sovjeten fanns ett otal olika revolutionära organisationer bland industriarbetarna, i huvudsak under ledning av det socialdemokratiska partiet. Men det var organisationer inom proletariatet och deras omedelbara syfte var att få inflytande över massorna. Ända från början var sovjeten
proletariatets organisation, och dess mål var att kämpa om den revolutionära makten.
När sovjeten blev samlingspunkten för landets revolutionära krafter lät den inte sin klasskaraktär upplösa sig i den revolutionära demokratin: den var och förblev ett organiserat uttryck för
proletariatets klassvilja. Under kampen om makten tillämpade den metoder som på ett naturligt sätt avgjordes av proletariatets karaktär som klass: dess roll i produktionen, dess enorma antal, dess sociala enhetlighet. Än mer, sovjetens kamp om makten som ledare för alla revolutionära krafter kombinerades med att den ledde arbetarmassornas klassaktioner på många olika sätt. Den inte bara uppmuntrade organisering av fackföreningar, utan ingrep faktiskt i konflikter mellan enskilda arbetare och deras arbetsgivare. Just på grund av att sovjeten, som är proletariatets demokratiskt representativa organ i tider av revolution, utgjorde mötespunkten för proletariatets samtliga klassintressen, så hamnade den omedelbart under det socialdemokratiska partiets helt avgörande inflytande. Nu hade partiet möjlighet att utnyttja alla de enorma fördelar som dess marxistiska skolning gav det. Och eftersom det tydligt kunde se sin politiska väg i detta stora ”kaos” lyckades det nästan utan ansträngning förvandla sovjeten – formellt en partilös organisation – till ett organisatoriskt verktyg för sitt inflytande.
Sovjetens viktigaste kampmetod var den politiska generalstrejken. Den revolutionära kraften hos denna typ av strejk utgörs av det faktum att den agerar över huvudet på kapitalet och ställer till oreda för statsmakten. Ju större och ju mer fullständig ”anarki” strejken orsakar, desto närmare seger är den. Men på ett villkor: anarkin får inte skapas med anarkistiska medel. Den klass som förlamar produktionsapparaten, och isolerar den ena delen av landet från den andra och sprider allmän förvirring genom att enhälligt lägga ned arbetet, denna klass måste själv vara tillräckligt
organiserad för att inte bli det första offret för den anarki som den har orsakat. Ju mer strejken gör statsapparaten obrukbar, desto mer måste strejkens organisation själv anta statliga funktioner. Dessa generalstrejkens villkor som proletär kampmetod var på samma gång förutsättningarna för den oerhörda betydelse som arbetardeputerades sovjet fick.
Tack vare trycket från strejkerna erövrade sovjeten pressfrihet. Den organiserade regelbundna patruller på gatorna för att garantera medborgarnas säkerhet. I större eller mindre utsträckning tog den kontroll över post- och telegraftjänsten och järnvägarna. Den ingrep med kraft i ekonomiska konflikter mellan arbetare och kapitalister. Den försökte genomföra åttatimmarsdagen med hjälp av direkt revolutionära påtryckningar. Med hjälp av en upprorisk strejk förlamade sovjeten den
diktatoriska statens verksamhet och införde sin egen demokratiska samhällsordning i den arbetande stadsbefolkningens liv.
Efter den 9 januari visade revolutionen att den kontrollerade arbetarmassornas medvetande. Med upproret ombord på Potemkin Tavritjeskij den 14 juni visade revolutionen att den kunde bli en materiell kraft. Med oktoberstrejken visade den att den kunde desorganisera fienden, förlama hans vilja och fullständigt förödmjuka honom. Genom att organisera sovjeter över hela landet visade revolutionen slutligen att den kunde skapa maktorgan. Den revolutionära makten kan bara ha sin grund i en aktiv revolutionär styrka. Oavsett vad man anser om den ryska revolutionens fortsatta utveckling, så är det ett faktum att proletariatet är den enda samhällsklass som hittills har visat sig förmögen och redo att stöda den revolutionära makten.
Revolutionens första handling var att försöka föra en dialog mellan proletariatet och monarkin på stadens gator. Revolutionens första viktiga seger uppnåddes med hjälp av ett rent proletärt
klassvapen, den politiska strejken. Slutligen antog proletariatets representativa organ rollen som ett första frö till organ för den revolutionära makten. Med sovjeten uppträdde för första gången i det moderna Rysslands historia en demokratisk makt. Sovjeten är massornas organiserade makt över sina olika delar. Den utgör en äkta demokrati, utan något under- och överhus, utan någon
professionell byråkrati, men med rätt för väljarna att när som helst återkalla sina ombud. Med hjälp av sina medlemmar – ombud som väljs direkt av arbetarna – utövar sovjeten ett direkt ledarskap över hela proletariatets och dess olika gruppers alla sociala uttryck, den organiserar dess aktioner och ger dem en paroll och en fana.
Enligt 1897 års folkräkning fanns det omkring 827.000 ”aktivt sysselsatta” personer i Petersburg, däribland 433.000 arbetare och hembiträden. Med andra ord uppgick den proletära befolkningen i huvudstaden till 53%. Om vi tar med den icke sysselsatta befolkningen så får vi i och med de proletära familjernas relativt ringa storlek en något lägre siffra (50,8%). Men hursomhelst utgjorde proletariatet mer än halva Petersburgs befolkning.
Arbetardeputerades sovjet var inte någon officiell representant för huvudstadens halv miljon starka proletariat. Organisatoriskt sett representerade den omkring 200.000 personer, huvudsakligen fabriks- och verkstadsarbetare, och även om dess politiska inflytande både direkt och indirekt omfattade bredare kretsar, så var mycket viktiga skikt inom proletariatet (byggnadsarbetare, hembiträden, outbildad arbetskraft, kuskar för hästdroskor) knappt representerade alls. Men utan tvekan representerade sovjeten hela den proletära massans intressen. Även där det fanns grupper av de så kallade ”svarta hundradena” på fabrikerna, så skrumpnade deras antal dag för dag, timme för timme. Bland de proletära massorna i Petersburg fanns det inga motståndare till sovjeten, bara anhängare. Det enda undantaget kan ha varit bland privilegierade betjänter – lakejer hos de högsta byråkraterna, ministrar, börsmäklare och lyxfnask, folk hos vilka konservatism och monarkism är en yrkesskada.
Inom intelligentsian, som är så talrik i Petersburg, hade sovjeten många fler vänner än fiender.
Tusentals studenter erkände sovjetens politiska ledarskap och stödde ivrigt dess åtgärder. Med undantag för de som hade blivit hopplöst feta bakom sina skrivbord, var den förvärvsarbetande och
offentligt anställda intelligentsian på sovjetens sida – åtminstone för tillfället. Sovjetens energiska stöd till post- och telegrafstrejken uppmärksammades positivt bland de offentliganställdas lägre skikt. Alla som var förtryckta, egendomslösa, ärliga och livsbejakande i staden drogs medvetet eller instinktivt till sovjeten.
Vilka var mot den? De som företrädde den rovgiriga kapitalismen, börsspekulanter, entreprenörer, köpmän och exportörer som ruinerades av strejkerna, leverantörer av guld, gänget som hade
förskansat sig i Petersburgs duma (denna kartell av husägare), den högre byråkratin, lyxprissar vars uppehälle utgjorde en del av statsbudgeten, välbetalda, rikhaltigt dekorerade offentliga personer, den hemliga polisen – allt det som var oanständigt, utsvävande och dömt att dö.
Mellan sovjetens anhängare och dess fiender stod de politiskt obeslutsamma, tveksamma eller otillförlitliga. Småbourgeoisiens mest efterblivna delar som ännu inte hade dragits in i politiken, som ännu inte hade haft tid att inse sovjetens roll och betydelse. Hantverkare med bara några få anställda var skrämda och oroliga. Bland dem kämpade småägarens avsky mot strejker med diffusa förhoppningar om en bättre framtid.
De vacklande professionella politikerna från de intellektuella kretsarna, radikala journalister som inte visste vad de ville, demokrater som var fulla av tvivel, var gnälligt nedlåtande mot sovjeten, räknade upp dess misstag och lät i allmänhet förstå att om bara de skulle få stå i ledningen för sovjeten så skulle proletariatets lycka vara säkrad för all framtid. Dessa herrars ursäkt är deras vanmakt.
Hursomhelst var sovjeten, faktiskt eller potentiellt, ett organ som representerade en överväldigande majoritet av befolkningen. Dess fiender inom befolkningen skulle inte ha varit något hot mot dess makt om de inte hade fått stöd från den ännu levande absolutismen, som i sin tur fick stöd från bondearméns mest efterblivna delar. Sovjetens svaghet var inte dess egen svaghet utan varje rent urban revolutions svaghet.
Perioden på 50 dagar var den tid då revolutionen var som allra starkast. Sovjeten var dess organ för att kämpa om makten. Sovjetens klasskaraktär avgjordes av de tydliga klasskillnaderna inom stadsbefolkningen och de djupgående politiska motsättningarna mellan proletariatet och den kapitalistiska borgarklassen, även i det historiskt begränsade sammanhang som kampen mot absolutismen utgör. Efter strejken i oktober försökte den kapitalistiska borgarklassen medvetet bromsa revolutionen. Småbourgeoisien visade sig alltför svag för att spela en oberoende roll.
Proletariatets herravälde över revolutionen i staden var ohotad, och dess egen klassorganisation var dess vapen i kampen om makten.
Allt eftersom regeringen blev allt mer demoraliserad ökade sovjetens styrka. Vartefter den gamla statsmakten visade sig vara alltmer hjälplös och förvirrad i jämförelse med sovjeten, blev de icke proletära kretsarna mer och mer välvilligt inställda till den.
Den politiska masstrejken var sovjetens främsta vapen. Den knöt direkta revolutionära band mellan proletariatets samtliga delar och stödde arbetarna i alla företag med hela arbetarklassens makt och styrka, och fick på så sätt makten att stoppa landets ekonomiska liv. Även om kapitalisterna och staten fortfarande ägde produktionsmedlen, så låg den faktiska driften av landets produktions- och kommunikationsmedel – åtminstone i så måtto som det handlade om att störa det ekonomiska och statliga livets vanliga funktioner – i sovjetens händer. Det var just sovjetens förmåga att förlama ekonomin och införa anarki i statens liv, en förmåga som den visade i praktiken, som gjorde sovjeten till vad den var. Med tanke på dessa fakta var det hopplöst utopiskt att tänka sig att sovjeten och den gamla regimen skulle kunna samexistera fredligt. Men om vi blottlägger det verkliga innehållet i all kritik som riktades mot sovjetens taktik, så utgår den just från denna
fantastiska tanke: efter oktober skulle sovjeten ha avstått från alla offensiva aktioner och ha riktat in sig på att organisera massorna på grundval av det man hade erövrat från absolutismen.
Men vilken karaktär hade segern i oktober?
Det går inte att förneka att absolutismen genom kampanjen i oktober ”i princip” förkastade sig själv.
Men den hade egentligen inte förlorat slaget, den vägrade bara att ta upp kampen. Den gjorde inga verkliga försök att använda sin landsbygdsarmé mot de upproriska, strejkande städerna. Det var givetvis inte av mänsklighet som den avstod från att försöka. Den var helt enkelt modlös och hade förlorat fattningen. Byråkratins liberala element väntade på sin chans, och när strejken redan var på tillbakagång kände de medvind och publicerade manifestet från 17 oktober, denna absolutismens abdikation ”i princip”. Men statens hela materiella grund – statsförvaltningen hierarkin, polisen, domstolarna, armén – var fortfarande odelad i monarkins händer. Vad kunde, vad borde, under dessa omständigheter sovjetens taktik ha varit? Dess styrka utgjordes av det faktum att den med hjälp av det arbetande proletariatets stöd (och i så måtto som den var förmögen till det) kunde beröva absolutismen möjligheten att använda sin makts materiella apparat. Ur denna synvinkel innebar sovjetens aktivitet att organisera ”anarki”. Dess fortsatta existens och utveckling innebar att befästa denna ”anarki”. Det gick inte att tänka sig en långvarig samexistens. Ända från början utgjordes den materiella kärnan i den halva segern i oktober av en framtida konflikt.
Vad återstod det för sovjeten att göra? Låtsas att den inte förstod att det var oundvikligt med en konflikt? Låtsas att den organiserade massorna till förmån för en konstitutionell regims framtida glädje? Vem skulle ha trott på det? Definitivt inte absolutismen, och förvisso inte arbetarklassen.
Senare skulle exemplet med de två dumorna visa hur ett till det yttre korrekt agerande – innehållslös formell lojalitet – är fullständigt värdelöst i kampen mot absolutismen. För att föregripa det
”konstitutionella” hyckleriets taktik i ett enväldigt land skulle sovjeten ha behövt vara av ett helt annat virke. Men vart skulle det ha lett? Till samma resultat som de två dumorna: bankrutt.
Det enda som återstod för sovjeten var att inse att det var oundvikligt med en nära förestående sammandrabbning. Den enda taktik den kunde välja var att förbereda ett uppror.
Vad kunde sådana förberedelser bestå av, annat än av att utveckla och befästa just de av sovjetens egenskaper som gjorde att den kunde förlama statens liv och som utgjorde dess styrka? Men
sovjetens ansträngningar att stärka och utveckla dessa egenskaper innebar oundvikligt att konflikten kom allt närmare.
För sovjeten handlade det alltmer om att utvidga sitt inflytande över armén och bönderna. I november uppmanade sovjeten arbetarna att aktivt uttrycka sin broderliga solidaritet med den uppvaknande armén i form av Kronstadtmatroserna. Att inte göra det skulle ha varit att vägra att utvidga sovjetens styrka. Att göra det var ett steg närmare den kommande konflikten.
Eller det kanske fanns en tredje väg? Kanske sovjeten och liberalerna tillsammans kunde ha vädjat till myndigheternas så kallade ”statsmannaskap”? Kanske kunde och borde den ha letat efter den linje som skiljde folkets rättigheter från monarkins privilegier, och ha stannat hitom denna heliga gräns? Men vem skulle ha garanterat att också monarkin skulle ha stannat hitom
demarkationslinjen? Vem skulle ha organiserat freden, eller ens en tillfällig vapenvila, mellan de två sidorna? Liberalismen? Den 18 oktober föreslog en av sovjetens deputationer till greve Witte att trupperna, som ett tecken på försoning med folket, skulle dras tillbaka från huvudstaden. ”Det är bättre att vara utan elektricitet och vatten än utan trupper”, svarade ministern. Uppenbarligen hade regeringen inte för avsikt att nedrusta.
Vad skulle sovjeten göra? Antingen var den tvungen att dra sig tillbaka och lämna saker i ting i händerna på förlikningsnämnden, den framtida riksduman, som är vad liberalerna egentligen ville, eller så var den tvungen att med vapenmakt hålla kvar vid allt det som hade erövrats i oktober och om möjligt inleda en fortsatt offensiv. Nu vet vi bara alltför väl att förlikningsnämnden
omvandlades till en scen för nya revolutionära konflikter. Följaktligen bekräftade de två första dumornas objektiva roll bara att den politiska prognos som proletariatet grundade sin taktik på var
riktig. Men vi behöver inte titta så långt framåt. Vi kan fråga oss: vem eller vad skulle garantera att denna ”förlikningsnämnd”, vars öde det var att aldrig förlika någon, överhuvudtaget skulle komma till stånd? Monarkins ”statsmannaskap” som vi redan har talat om? Dess heliga löften? Greve Wittes hedersord? Zemstijs besök på Peterhof, där de togs emot via bakdörren? Herr Mendelssohns varnande röst? Eller slutligen den så kallade ”naturliga händelseutvecklingen”, på vars axlar liberalismen lägger alla de historiska uppgifter som kräver initiativ, intelligens och styrka från liberalismen själv?
Men om sammandrabbningen i december var oundviklig, låg då inte orsaken till nederlaget i sovjetens sammansättning? Det har sagts att sovjetens grundläggande brist var dess klasskaraktär.
För att bli ett organ för den ”nationella” revolutionen skulle sovjeten ha breddat sin sammansätt-ning, så att företrädare för alla befolkningsskikt kunde få plats i den. Detta skulle ha stabiliserat sovjetens auktoritet och ökat dess styrka. Men är det verkligen så?
Sovjetens styrka avgjordes av proletariatets roll i ett kapitalistiskt samhälle. Det var inte sovjetens uppgift att omvandla sig till en parodi på ett parlament, att organisera en rättvis representation av olika samhällsgruppers intressen, utan dess uppgift var att förena proletariatets revolutionära kamp.
Sovjetens viktigaste vapen var den politiska strejken – en metod som är unik för proletariatet, klassen av lönearbetare. Dess enhetliga klassammansättning uteslöt inre slitningar i sovjeten och gjorde det möjligt för den att ta revolutionära initiativ.
Hur kunde sovjetens sammansättning ha utvidgats? Man kunde ha inbjudit representanter för de liberala fackföreningarna att delta. Det skulle ha berikat sovjeten med närvaron av omkring 20 intellektuella. Deras inflytande i sovjeten skulle ha motsvarat den roll som Föreningsförbundet spelade under revolutionen, det vill säga den skulle ha varit oändligt liten.
Vilka andra samhällsgrupper kunde ha representerats i sovjeten? Zemstvo-kongressen? De fackliga och industriella organisationerna?
Zemstvo-kongressen sammanträdde i Moskva i november. Den diskuterade frågan om relationerna till Wittes regering, men tanken på relationerna till arbetarnas sovjet dök aldrig upp i deras huvuden.
Upproret i Sevastopol ägde rum medan zemstvo-kongressen sammanträdde. Som vi har sett fick det genast zemstij att svänga åt höger, så att herr Miljukov tvingades lugna dem med ett tal som i grova drag gick ut på att upproret, tack och lov, redan hade blivit kväst. Vad kunde det ha blivit för sorts revolutionärt samarbete mellan dessa kontrarevolutionära herrar och arbetarnas deputerade som väl-komnade och stödde upprorsmakarna i Sevastopol? Ingen har ännu besvarat denna fråga. En av liberalismens halvt uppriktiga, halvt hycklande grundsatser är kravet att armén ska hålla sig utanför politiken. I motsats till detta lade sovjeten ner oerhörd energi på att försöka få med armén i den revolutionära politiken. Eller kanske sovjeten skulle ha haft en så enorm tilltro till tsarens manifest att den skulle ha lämnat armén helt och hållet i Trepovs händer? Och om inte, var fanns då det prog-ram som man kunde tänka sig som grund för ett samarbete med liberalerna på detta avgörande vik-tiga område? Vad kunde dessa herrar ha bidragit med i sovjetens arbete annat än systematiskt mot-stånd, oändliga debatter och inre demoralisering? Vad kunde de ha givit oss annat än sina råd, som vi redan kände till genom att läsa den liberala pressen? Kanske detta ”statsmannaskap” var kadeter-nas och oktobristerkadeter-nas privilegium. Hursomhelst kunde inte sovjeten förvandla sig till en klubb för politisk diskussion och ömsesidig indoktrinering. Den måste vara och förbli ett kamporgan.
Hur kunde den borgerliga liberalismens och den borgerliga demokratins företrädare ha bidragit till sovjetens styrka? På vilket sätt kunde de ha berikat dess kampmetoder? Det räcker att påminna sig den roll de spelade i oktober, november och december, det räcker att känna till hur lite motstånd dessa element gjorde mot upplösningen av deras egen duma, för att inse att sovjeten var berättigad
Hur kunde den borgerliga liberalismens och den borgerliga demokratins företrädare ha bidragit till sovjetens styrka? På vilket sätt kunde de ha berikat dess kampmetoder? Det räcker att påminna sig den roll de spelade i oktober, november och december, det räcker att känna till hur lite motstånd dessa element gjorde mot upplösningen av deras egen duma, för att inse att sovjeten var berättigad