Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden Sydsv. lövskogar 2110, 2120, 2130, 2140, 2170, 2190, 2320 4121, 4131, 4141, 4142, 4143 - - Allmän beskrivning
Sanddyner har bildats under vindens inverkan. Dynsanden i levande dynfält är mer eller mindre rörlig, vilket skapar en dynamisk mosaik av olika vegetationstyper. I regel avtar sandens rörlighet ju längre in från stranden man kommer och dynerna övergår oftast inåt land i tallskog, ekkrattskog eller betad dynhed. Hela områden med levande dyner är relativt ovanligt i Sverige, men är en mycket karaktäristisk biotop längs Europas atlantkust. De största levande dynfälten förekommer i Skåne, Halland och på Gotland. Däremot förekommer en viss småskalig dynamik i de flesta dynfält, om inte annat där dynerna övergår i sandstrand.
Såväl betade som obetade dyner ingår i biotopen. Vegetationen varierar med dynernas ålder samt sandens fuktighet och innehåll av kalk.
Sanddyner finns även i inlandet men är där nästan undantagslöst skogbeväxta och fixerade. De större inlandssandfälten brukar därför betecknas som fossila.
Ekologiska processer och påverkan
Biotopen präglas av vind som flyttar sanden och av olika successionsprocesser som binder sanden och förändrar dynernas vegetation och markförhållanden. I levande
dynområden finns en kraftig dynamik där nya dyner bildas och dynsänkor grävs ur av vinden. Dynsänkorna urholkas ibland ner till grundvattennivån så att fuktängs- vegetation uppkommer. I vissa fall kan torvbildning förekomma i blöta dynsänkor. Nya s.k. vita dyner åldras till ”grå dyner” om sanden binds av vegetation. De får ett urlakat ytskikt där så småningom mossor och lavar får fäste. Grå dyner övergår i sin tur i rishedar och slutligen skog. På motsvarande sätt kan dynsänkor åldras genom att pionjärvegetationen ersätts av en sluten risvegetation och så småningom buskar och fuktig skog. På Fårö på Gotland har dynvåtmarkerna utvecklats till alkärr.
Traditionellt bete motverkade successionen och betade dynfält hade därför rörlig sand långt inåt land. I vissa områden har dynfälten varit så kraftigt betade att en omfattande sandflykt uppstod. Dynerna blev låga genom att sanden blåste in mot land. Idag finns således färre levande dynområden än tidigare då betesdjur hindrade dynvegetationen från att bli heltäckande och då plantering med sand- bindande vegetation inte förekom. Detta gäller både i större skala (fixering av hela dynfält) och i liten skala (andelen rörliga dyner, sandblottor etc. är idag mycket mer begränsad inom varje dynfält). I många dynområden utgörs den viktigaste störningen idag av badturismen och av kaniners grävande.
Dynsänkor med bar sand eller lågväxt vegetation har blivit mycket ovanliga genom att de efter betets upphörande växer igen mycket snabbare än de hinner nybildas. I vissa kustnära sandområden har störning vidmakthållits genom att de används eller har använts som militära övningsområden. Även arealen dyner utan trädskikt har minskat på grund av omfattande planteringsprogram för att binda dynerna.
Sanddyner med en mosaik av dynrygg, rörlig sand och en liten dynsänka med fuktheds- vegetation. Laholmsbukten, Hallands län. Foto: Tommy Lennartsson.
Motorn till de aktiva dynprocesserna är ytterst den storskaliga vatten- och vind- transporten av sand längs kusten. På objektnivå ger detta storskaliga flöde både tillförsel och borttransport av sand. När dynerna binds minskar sandtransporten generellt, vilket innebär att bortförseln av sand från de få aktiva dynerna inte längre kompenseras av tillförsel. Flera av de aktiva dynfälten, exempelvis Sandhammaren i Skåne, har minskat kraftigt i omfång de senaste åren delvis på grund av detta. Även uppförande av vågbrytare på vissa känsliga platser kan hindra sandtrans- porten. Vissa av våra dynområden ligger där stora rullstensåsar når kusten eller når upp över havsytans nivå.
Regionala skillnader
Sanddyner följer i stort sett utbredningen av sandtallskog (sid 84). Biotopen är således till största delen knuten till Halland, Skåne, Öland och Gotland samt nordligaste Bottenviken. Välkända dynfält är Åhusbukten, Sandhammaren,
Hanöbukten och Vombsänkan (i Skåne), Laholmsbukten (Halland), Byrum (Öland) samt Fårös och Gotska Sandöns dynfält på Gotland. Längs väst- och ostkusten är sanddyner mycket ovanliga och rörlig sand finns sällan annat än som smala strandhak i direkt anslutning till sandstränder. I nordligaste Bottenviken finns vidsträckta sandområden som här och var har rörlig sand. Ett exempel är Haparanda Sandskär.
På fixerade, beskogade dyner längs Norrlands- och ostkusten växer vanligen tallskog, medan dyner på sydkusten kan koloniseras av lågväxande lövskog (exempelvis av björk-ekkrattyp) om igenväxningssuccessionen sker naturligt. Södra Sveriges dyner är dock i stor omfattning planterade med barrträd, inte sällan bergtall.
Naturvärden och arter
x Varma exponerade torra sandmiljöer i form av dynsluttningar och sandblottor
Värmekrävande insekter, många grävande, vissa gödselberoende, se
sandtallskog (sid 84).
Vertebrater: *sandödla.
Marksvampar: dyntrattskivling (växer tillsammans med backtimjan), *sålljordstjärna (på torra platser), *dynskål, *dynstinksvamp,
*dynspröding (alla tre tillsammans med strandråg och sandrör). Kärlväxter: *hedblomster.
Hot: upphört bete och aktiv plantering av sandbindande gräs och träd, vilket orsakar en stabilisering av sanden som minskar andelen levande dyner och sandblottor och förhindrar den naturliga dynamiken. Dessutom blir följden av igenväxningen ett kallare och skuggigare mikroklimat. x Fuktig sand i dynsänkor, så småningom med allt tätare vegetation och
ansamling av förna. I vissa fall kan grund- eller regnvatten orsaka kortvariga översvämningar.
Marklevande insekter: jordlöparna Masorens wetterhalli, Cymindis
spissipes, *tvåfläckig snabbagge.
Växtätande/nektarsökande insekter: *svartfläckig blåvinge, sandvideglasvinge, gulfläckig björnspinnare
Kärlväxter: *knutört, *huvudtåg.
Vertebrater: *grönfläckig padda, *stinkpadda.
Marklevande mossor: kustbryum, havsbryum, sandbronia. Hot: som ovan.
x Exponerad vegetation på sand.
Växtätande insekter: Vivlarna Tychius schneideri (på getväppling),
*Gronops lunatus (på spärgel), Bagous curtus (på mandelblomma),
*Ceutorhynchus cruciger, *C. javeti (båda på hundtunga etc.). Hot: som ovan.
x Biotopen som helhet. Vertebrater: *fältpiplärka.
Åtgärdsbehov
Såväl levande som fixerade dynområden bör inventeras och naturvärdesbedömas i ett särskilt program. Vissa län, t.ex. Halland, har redan påbörjat detta. Naturvär- denas långsiktiga utveckling bör bedömas utifrån dynernas morfologi och rörlighet. Dyner med höga naturvärden och dåliga framtidsutsikter bör bli föremål för
särskilda åtgärder med syfte att restaurera dynernas naturliga dynamik, åtminstone i vissa kritiska delar av dynområdena. Sådana åtgärder måste innefatta avlägsnande av planterad busk-/trädvegetation samt invasiva arter som t.ex. vresros, samt bör i möjligaste mån knytas till traditionella störningsfaktorer, främst bete. Även viss kanalisering av turism måste beaktas. Genom att samla restaureringsinsatser i ett särskilt program, kan naturvärden vägas mot andra intressen, främst badturism och eventuella problem med rörlig sand.
Bete i sandiga miljöer bör uppmuntras, dels generellt genom att biotoperna uppmärksammas i miljöersättningsprogrammen, dels specifikt genom särskilda informations- och stödmedel till sandmarker.
Värdekriterier
Rörliga dyner, fuktiga dynsänkor, vattensamlingar, stor areal, kalk, örtrikedom och soliga sandblottor (i fixerade dyner).