Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden Sydsv. lövskogar 1620, 8220, 8230 711 7817, 78111, 78117, 7826, 78211, 78215, 78314, 78413, 78513 27 Allmän beskrivning
Biotopen är en av de mest karakteristiska biotoperna i många skärgårdsområden. Den är vanlig på kustklippor och öar med berg i dagen och den bildar där ofta skogsgräns mot havet längs Sveriges kuster. Hällmarkstallskogen är lågproduktiv och luckig, med vindpinade och lågvuxna träd men ofta med inslag av rikare växtlighet i terrängsvackor. Trots att träden på hällarna är småvuxna kan de vara mycket gamla. Skogstypen förekommer även på vissa klapperstensfält och kan då få en välutvecklad risvegetation. Ibland kan vindpinad tallskog nå förvånansvärt långt ut i exponerade lägen på s.k. skatuddar.
Vegetationen är ofta komplex med omväxlande ris- eller lavbeväxta hällar och sänkor med rik blandskog, mossevegetation eller t.o.m. små vattensamlingar. I de
yttersta delarna kan klipporna vara tämligen nakna. Skogstypen förekommer ofta tillsammans med eller övergår i brantskog. Hällmarksskog är vanligen impediment. Ett tämligen stort graninslag är vanligt, ofta i form av krypgranar. Lövandelen varierar starkt men är ofta högst i exponerade partier, exempelvis där hällmarks- skogen övergår i branter. Ofta är lövträden av krattkaraktär och vanliga trädslag är björk, rönn, asp och ek. I en del fall är inslaget av lågväxt ek, asp och andra lövträd så stort att hällmarksskogen närmast blir en blandskog. Även om artsammansätt- ningen skiljer sig mellan lövrika och talldominerade hällmarksskogar, är de två varianternas bevarandeproblematik likartad och de har därför inte särskiljts i denna rapport.
Hällmarksskog i kust och skärgård skiljer sig från inlandsbestånd genom bl.a.: x Bestånden förekommer tätare och bildar ofta sammanhängande
kustbälten av hällmarker.
x Större vindpåverkan och därigenom snabbare bildningstakt av död ved samt långsammare igenväxning efter upphört bete eller brand.
x Mer exponerade miljöer genom bryneffekter på kustklippor.
x Ofta betydligt mindre skogsbrukspåverkan under de senaste 50–100 åren, särskilt på de yttersta tallklädda öarna.
Ekologiska processer och påverkan
Hällmarksskog är en naturligt öppen och huvudsakligen stabil tallskogstyp. Den präglas av torka och solexponering. I exponerade lägen formas hällmarksskogen dessutom av vind och salt som glesar ur bestånden och skapar en kraftig höjd- skiktning. Höjdskiktningen innebär att solexponeringen sommartid når långt in i bestånden. Särskilt gäller det exponering av grenar och stammar en bit upp i träden. Störningsfaktorerna i kombination med solexponeringen skapar rikligt med expo- nerad död ved, i form av omkullblåsta träd samt levande grovgreniga träd med vind- och torkskador. Överhuvudtaget är variationen av olika sorters ved tämligen hög, särskilt när det gäller exponerings- och nedbrytningstyper. Även om produkti- viteten och den totala bildningen av död ved är låg, medför det torra lokalklimatet i kombination med senvuxen ved att substratet bryts ned långsamt. Hällmarksskogen har därför ofta en god vedkontinuitet, under förutsättning att avverkning och plock- huggning inte varit alltför omfattande. Brandpåverkan är ibland tydlig, särskilt på fastlandet och i de nordliga skärgårdarna.
Hällmarksskogen är ofta utsatt för plockhuggning, där de grövsta tallarna och torrträden tas bort. Sådan plock- och husbehovshuggning kan ha en mycket stor negativ påverkan, eftersom dessa träd ofta utgör de mest värdefulla naturvårds- träden. I närheten av odlingsbygd har hällmarksskogen ofta ingått i skogsbeten och inte sällan finns inslag av gamla hagmarksträd. I svackorna, som tidigare vanligen hållits trädlösa för betets skull, växer exempelvis ek eller hamlade träd av ask, oxel eller björk. Både plockhuggning, brand och bete har bidragit till luckigheten och därmed till ett varmt lokalklimat. På betespräglade öar och nära bebyggelse där störningsregimen upphört, påverkas hällmarksskogen ibland av igenväxning med gran och lövträd. Detta är mest påtagligt i områden där hällmarker omväxlar med
terrängsvackor med djupare och bördigare jordlager. När svackorna växer igen minskar solexponeringen av såväl markskikt som trädstammar.
Naturvärden och arter
x Död och döende ved av olika trädslag och typer, fr.a. i varmt och exponerat läge, men även i skuggiga skrevor insprängda i hällmarken. Några särskilt viktiga typer är: döda och döende, stående och liggande tallar; solexponerade kådtallar; tork- eller vinddödade eller döende grenar och toppar av tall, gran och lövträd; knotiga senväxta lövträd, exempelvis av asp och ek, med stamhåligheter och döda grenar; barkskavda rotben av tall ovanpå klipporna, samt död och döende grovbarkig solexponerad gran.
Värmekrävande ved- och barkinsekter: *skrovlig flatbagge, *åttafläckig praktbagge, *barrpraktbagge, *taggbock, *reliktbock (alla på tall), *bronspraktbagge (gran och tall), *granbarkgnagare, *bronshjon, *grönhjon (alla på gran). Se i övrigt brantskog (sid 102) och brantskog
dominerad av asp (sid 106). Lavar: *dvärgbägarlav (Norrland), liten
spiklav, *kortskaftad ärgspik.
Vedsvampar: *laxticka, tallticka, grovticka.
Hot: skogsbruk och plockhuggning av vindfällda träd. Igenväxning av solöppna miljöer, pga. upphörd brand/betespåverkan. Minskad lövandel pga. igenväxning.
x Gamla grova tallar, eventuellt brunrötade av tallticka. Hålträdsinsekter: röd kamklobagge, *ädelguldbagge.
Kustnära hällmarkstallskog med död ved i form av nedblåsta tallar. Gävleborgs län. Foto: Tommy Lennartsson.
Vertebrater: *fiskgjuse, *havsörn (båda kräver grov tall som boträd). Hot: avverkning och, för vedinsekter, minskad exponering pga. igenväxning.
x Varma smågläntor med örter och ris, både torra växtplatser och fuktigare skrevor med t.ex. odon.
Växtätande insekter: *mottmätare, *skuggmätare (båda i öppna ljungytor i hällmarksskog med björk), fjärilarna *finsk gullrisfrövecklare,
*tvärstreckat mottfly.
Hot: igenväxning av solöppna miljöer, pga. upphörd brand/betespåverkan. Minskad lövandel pga. igenväxning. x Biotopen som helhet.
Vertebrater: *nattskärra, *hasselsnok.
Mossor: blåmossa (stora kuddar direkt på hällarna, ofta där det sipprar fram lite vatten eller i nordsluttningar).
Regionala skillnader
Kustnära hällmarksskog finns bara där renspolade bergområden når kusten. I söder ersätts den till stor del av ekdominerad hällmarksskog.
Norrlandskusten
Hällmarkstallskogen förekommer bland annat vid några av de utskjutande och mest exponerade uddarna. I mer höglänta och bergbundna partier, exempelvis ute på Holmöarna, kan den täcka stora arealer. Andelen riktigt gamla träd, äldre än 250 år, är dock mycket låg. I anslutning till vissa klapperstensfält, exempelvis Romelsön, finns naturskogsartade tallbestånd med mycket död ved som liknar hällmarkstall- skogen.
I Ångermanland och Medelpad är hällmarker och hällmarkstallskog särskilt vanlig, exempelvis i högt belägna områden vid Höga kusten, i det norra kustav- snittet kring Grundsunda samt på uddarna nordost om Sundsvall. Speciellt kring Höga kustens utbredda klapperstensfält finns mindre partier med tall och enstaka aspar, med karaktär av hällmarkstallskog. Bland klapperstenarna blir ibland tallarna mycket gamla och grova och inslaget av död ved är stort.
Ostkusten
En mycket karaktäristisk och betydelsefull skogstyp i hela kustregionen, både på hällmarker och på klapperstensfält. Åldern och mängden död ved varierar stort mellan olika bestånd och områden. Detsamma gäller förekomsten av t.ex. rödlistade vedinsekter, vilket antagligen indikerar skillnader i trädkontinuitet.
Västkusten
En av regionens mest typiska kustnära skogstyper i bergig terräng. Inom regionen har flera krävande vedskalbaggsarter starka fästen.
Öland och Gotland
På Gotland finns bestånd med hällmarkstallskog på kalk (kalktallskog) men bestånden är sällan särskilt kustnära.
Åtgärdsbehov
Många hällmarksskogar är utpekade som nyckelbiotoper och det är angeläget att områdesskydda så stor andel av dessa som möjligt. Åtskilliga mycket värdefulla bestånd har dock inte uppmärksammats som nyckelbiotoper. Detta beror främst på att substratmängderna är låga i denna lågproduktiva skog, men också pga. att substratkontinuiteten (som ofta är lång) inte uppmärksammats tillräckligt. I mer brukade hällmarksskogar är dessutom naturvärdena främst knutna till de få äldre träden och torrträden som fått stå kvar. Många kustnära områden och öar har inte heller inventerats. Det är angeläget att kännedomen om värdefulla hällmarksskogar vid kusten förbättras, exempelvis genom nya inventeringar i dåligt kända områden.
Genom informationsinsatser om skogstypernas naturvärden bör åtskilligt fri- villigt sparande kunna åstadkommas, inte minst då det ofta rör sig om lågproduk- tiva bestånd. Det är av särskild vikt att äldre, grova träd och torrträd undantas från skogsbruk och husbehovshuggning.
Många objekt är så små att det på sikt finns risk för bruten substratkontinuitet och det är därför viktigt att kombinera nyckelbiotoperna med varandra och med förstärkningszoner för att åstadkomma större objekt. En kombination av biotop- skydd och naturreservat kan därför vara lämpligt.
För att finna landskapsavsnitt med större täthet av värdefulla hällmarksobjekt och hällmarkssubstrat behöver regionala inventeringar genomföras.
Hällmarksskog ingår också i flera reservat. Eftersom tallskogen på hällmarken huvudsakligen är stabil är det främst i skogen av ristyp, i de bördigare svackorna, som skötseln i förekommande fall bör ses över. Skötselbehovet bör anpassas till en eventuell tidigare huggnings-, brand- eller beteshistorik, och hänsyn även tas till nuvarande grad av igenväxning. I partier av hällmarksskogen kan det därför finnas behov av röjningsinsatser, liksom naturvårdsbränning och återupptaget bete.
Värdekriterier
Gamla och senvuxna, grovgreniga och gärna solexponerade träd, kådtallar, lågor, torrakor och högstubbar. Stor mängd av dessa element indikerar frånvaro av plock- huggning. Kläckhål av praktbaggar. Branter, bete eller tydliga betesspår höjer värdet om det medför förekomst av öppna gläntor och grovgreniga träd långt in i bestånden. Större öppna eller halvöppna fläckar med ört- eller risvegetation. Brand- spår och träd med stambleckor. Tallticka är en viktig nyckelart i alla tallbiotoper. Hålträd. Lågor i skrevor och på övriga skuggiga platser. Förekomst av gamla aspar och sälgar, högstubbar av asp, hålträd, inslag av lövkrattskog, gamla hagmarksträd eller grupper av ädellövträd. Landskapsavsnitt med stora arealer tämligen samman- hängande hällmarksskog bör prioriteras.