Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden
Sydsv. lövskogar
9030 2215 7819, 7828 27
Björkdominerade bestånd kan bilda skogsgräns mot havet i exponerade lägen, särskilt i de yttre delarna av Norrlandskustens och ostkustens skärgårdar. Skogs- typen kallas ofta maritim björkskog (se Naturvårdsverkets rapport 4873 ”Den maritima lövskogen i Stockholms skärgård: naturlig eller kulturskapad?”, samt rapport 5081 ”Sydsvenska lövskogar och andra lövbärande marker” för en över- sikt). Till skillnad mot de flesta andra lövskogar så långt norrut är den maritima björkskogen många gånger en stabil, naturligt uppkommen typ som inte nödvän- digtvis har haft någon markanvändning. Här har urskiljts två varianter: Kustnära
björk- och rönnskog, som främst utgörs av björkdominerad strandskog på
fastmark, samt kustnära björkskog på torv. De naturvärden som är knutna till björken är ungefär de samma för de två varianterna, men deras dynamik skiljer sig åt, liksom deras historia samt inslaget av andra trädslag.
Allmän beskrivning
Glesa björk- och rönnbestånd, vanligen på steniga och rätt magra jordar i exponerade lägen. De mest karakteristiska björk- och rönnskogarna är tämligen glesa exponerade bestånd, ofta på steniga moränryggar med rished som under- vegetation. Ibland förekommer smala bårder med strandalskog utanför. Rönnen sprids lätt av fåglar även till avlägsna skär och är ibland det enda trädslaget i ytterskärgården.
Björkdominerade strandskogar (glas- eller vårtbjörk, beroende på markfuktig- het) finns fr.a. i Kvarkenområdet, där de förekommer omedelbart ovanför albården. Biotopen påminner ofta om fjällbjörkskog och kallas ofta, tillsammans med björk-
skog på torv (sid 133), för maritim björkskog. Gamla träd och död ved före-
kommer relativt rikligt. De frodigaste skogarna är lundartade, men på något högre partier dominerar blåbärstyp med inslag av gran.
Biotopen förekommer inte i inlandet, även om vissa åsryggar (ofta igenväxande efter skogsbete eller avverkning) kan ha rönnbestånd som påminner om dem i skärgården.
Ekologiska processer och påverkan
Gles kustnära björk- och rönnskog präglas av vind, solexponering, hårda vinter- förhållanden samt ofta torkstress sommartid. Förhållandena hindrar granetablering och skapar ett kontinuerligt flöde av död lövved. Både björk och rönn blåser sönder i dessa miljöer, men kan bilda nya stammar som stubbskott; det är detta som får den att likna fjällbjörkskog (i fjällen skadas stammarna av snö och förr av stubb- skottsbruk). Ofta dödas trädens toppar i stort antal av särskilt hårda stormar eller vinterförhållanden, vilket skapar en rik men tillfällig tillgång på exponerad ved. Veden i biotopen är av olika typer och exponeringsförhållanden, men det
vanligaste är tämligen exponerade döda, klena stammar och grenar som står kvar i stubbskottsbuketterna.
Biotopen är således betingad av exponerade växtplatser, men kräver samtidigt djupare jordar än hällmarksskogen. Den finns därför främst i de yttre delarna av moränskärgårdar, på exponerade åsöar och riktigt exponerade ås- och moränuddar, samt ibland i morän- eller klapperstensfickor på de yttre öarna. Längre in i skär- gården är vanligen vindexponeringen för svag för att hålla undan gran och tall. Man kan dock hitta biotopen på öar nära gamla skärgårdshemman, där den är skapad av skottskogsbruk. Genom regelbunden tuktning skapades flerstammiga björkbuketter på samma sätt som i naturligt störda bestånd i exponerade lägen.
I områden med landhöjning är björk- och rönnskogen ett naturligt successions- stadium i exponerade lägen. I vissa trakter har biotopen ingått i utmarksbeten, och där kan viss igenväxning och graninvandring märkas, även om förändringarna ofta sker sakta pga. beståndens exponerade läge. I gamla skottskogar på rikare mark märks vanligen en kraftig igenväxning, främst av löv, men med tiden även av gran och tall.
Regionala skillnader
Björk- och rönndominerad skog finns på torrare och magrare jordar än strandal-
skogen men rikare jordmåner än hällmarksskogar. Biotopen finns bara där
lämplig jordmån förekommer i tillräckligt exponerade lägen, vanligen i den yttre skärgården. Den saknas därför längs södra ostkusten samt på sydkusten
Norrlandskusten
Biotopen förekommer rikligt bl.a. i Holmöarnas södra delar, delar av Kronörens- Drivörens naturreservat och Skeppsviks skärgård.
Ostkusten
Biotopen förekommer fr.a. i trakter med moränkust. Oftare här än längs norrlands- kusten har bestånden en beteshistorik. Insektsfaunan på både rönn och björk blir rikare söderut i landet, även om bestånden vanligen växer alltför exponerat för att få en rik fauna. Tillsammans med björkskog på torv är biotopen en av de mer karaktäristiska i de yttre delarna av ostkustens skärgårdar och vanligen den skogs- typ som når längst ut. Biotopen är vanlig även på Åland och i Åbolands skärgård.
Naturvärden och arter
x Död ved av främst björk och rönn, vanligen exponerad och i form av döda (ofta stående) stammar och grenar, ofta med fnösk- eller björkticka. Speciellt i träd som rötats av eldticka finns en rik skalbaggsfauna. I skyddade lägen även ved av al och ask.
Lavar: lunglav, *finflikig brosklav. Många vedinsekter lever i denna typ av substrat men generellt sett saknas inventeringar i lövskogen och kunskapen om dess naturvärden är begränsade. Det kan dock antas att de kärva lägena långt ut i skärgården vanligen är rätt artfattiga.
Vedinsekter: *stekelbock (på björk), *spindelbock, smalpraktbaggar, urskogsbarkskinnbagge, *jättesvampmal.
Vedsvampar: *finporing, *rynkmussling, koralltaggsvamp. Hot: avverkning och gallring. På vissa håll är graninvandring efter upphörd hävd ett hot för biotopens långsiktiga överlevnad. x Rönnar i exponerat läge. Rönnen har i norrländska kustområden
knappast några rödlistade arter men är genom sin bär- och nektarproduktion viktig för rastande flyttfåglar och insekter. Hot: möjligen kan igenväxning efter upphörd hävd på sikt skugga ut rönnarna i vissa lägen.
x Omväxlande lund- och gläntvegetation i björkdominerad skog på fuktig, tämligen näringsrik landhöjningsmark. Ofta finns inslag av driftmaterial.
Kärlväxter: *ryssnarv.
Hot: sannolikt en rätt stabil miljö, så länge strandskogen är intakt. I tidigare hävdpåverkade områden kan dock igenväxning bli ett problem på sikt.
x Varma smågläntor med örter och ris, både torra växtplatser och fuktigare skrevor med t.ex. odon. Samma arter som för talldominerad
Åtgärdsbehov
Biotopen är ytterst sällan påverkad av skogsbruk men vedtäkt kan lokalt vara omfattande på öar med omfattande friluftsliv eller fritidsboende. I den mån detta utgör ett hot bör informationsinsatser räcka långt.
Liksom för många andra biotoper i skärgårdarnas yttre delar är den björk- dominerade skogens naturvärden dåligt kända. Kunskapen skulle kunna ökas genom ett särskilt inventeringsprogram riktat mot dessa skogstyper längs svenska kuster. En sådan undersökning kan föranleda att särskilt värdefulla förekomster med björk- och rönndominerad strandskog utpekas och skyddas genom områdes- skydd.
Värdekriterier
Stora, olikåldriga bestånd. Grov död ved med fnöskticka eller andra vedsvampar. Bestånd i mer solvarma, lägen närmare fastlandet kan antas vara artrikare, dels genom att de är mer skyddade, dels genom närheten till andra björkbiotoper. Örtrika gläntor. Förekomst av frodiga lundartade partier.