Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden Sydsv. lövskogar 1230, 1620, 8220, 9070, 9190, 2231, 2232 7817, 78111, 78117, 7826, 78211, 78215, 78314, 78413, 78513, 78619 20 Allmän beskrivning
Bestånd som domineras av ek eller bergek är lokalt vanliga på kustklippor i södra och västra Sverige, både på fastlandet och på stora och medelstora öar. I exempel- vis Blekinge och Bohuslän bildar denna skogstyp på många håll skogsgräns mot havet. Ofta finns ett avsevärt inslag av björk och bok, ett varierande antal tallar och, i svackor och skrevor, ask, alm eller klibbal. Murgröna och kaprifol kan vara vanliga inom sina respektive utbredningsområden. Skogstypen övergår ofta i
brantskog dominerad av ädellövträd (sid 109) och även gränsen mot trädbär- ande hagmark (sid 76) är ofta oskarp. Även om många bestånd är igenväx-
ningsskog på gammal betesmark, tycks skogstypen ofta vara tämligen stabil. I de bördigare terrängsvackorna mellan hällarna finns ofta ett varierande inslag av gamla hagmarksträd.
Ekdominerad hällmarksskog i kust och skärgård skiljer sig från inlandsbestånd genom bl.a.:
x Kraftig vindpåverkan och magra ståndorter som skapar krattliknande skog, dvs. snårskog, buskskog, med en tydlig höjdskiktning från stranden och inåt i bestånden. Kustnära ekdominerade hällmarksskogar har därför ofta högre andel död ved och kraftigare solinstrålning än inlandsbestånd. x Högre luftfuktighet genom kustdimma som bl.a. skapar särskilt goda
förutsättningar för lavfloran.
Ekologiska processer och påverkan
Skogstypen präglas av vind, torka, kraftig daggbildning och periodvis dimma, en kraftig variation i jordtäckets tjocklek samt oftast av igenväxningssuccession. Detta skapar god tillgång på död ädellövved, ofta med en stor variation i exponering. I svackor mellan hällarna finns ofta nedsvallad jord som ger förutsättningar för en- staka grövre träd av bl.a. ek och tall. Ekarna utvecklar härvid ofta spärrgreniga kronor av liknande slag som hagmarksträd. Som en rest från en tidigare betesepok finns ibland enstaka gamla och grova hagmarksträd i svackorna. Ett grovgrenigt, stamrötat träd av hagmarkstyp kan tillhandahålla ett kontinuerligt flöde av ved under en stor del av sin livstid, till skillnad från klenare träd som vanligen produ- cerar biologiskt värdefull ved enbart under några få år under det att trädet dör.
Hagmarksträden (inklusive tall) producerar ved på många olika sätt: i stammen (som rötas från mitten och utåt), i grova grenar (som dör gradvis under lång tid), i klena grenar (som dör snabbt genom vind- och snöskador och genom självgallring i kronan) samt i grenbrott när grova, horisontella grenar bryts. I krattskog före- kommer inga grövre dimensioner död ved men å andra sidan bildas död ved
kontinuerligt i grenar och stammar. Karaktäristiskt för ekdominerad skog på hällmarker är att stammar, grenar och blad ofta förekommer alldeles intill klipp- väggar, vilket ger ett särskilt varmt mikroklimat.
Vissa bestånd är impediment utan påtagliga spår efter äldre markanvändning. Flertalet har dock ingått i inägomark eller utmarksbeten. Det tidigare betet har ofta vidmakthållit en mycket gles eller luckig miljö med exponerade grovgreniga hag- marksträd och här kan finnas en mycket lång (solexponerad) träd- och vedkonti- nuitet. Plockhuggning av ved har varit och är fortfarande vanlig.
Regionala skillnader
Ekdominerad hällmarksskog finns inom hela ekens utbredningsområde, dvs. från Svealand och söderut. I de norra delarna av området är det dock vanligare att hällmarkstallskogen bildar skogsgräns mot havet.
Ostkusten
Hällmarksekskog finns i södra Uppland, Södermanland och fr.a. Östergötland. Den har nästan överallt en beteshistoria och har därför de flesta naturvärden gemen- samma med de beteshagar som finns längre in i landet. I områden där ekhagarna har kontakt med kustekskogen (t.ex. i delar av Östergötland) finns en särskilt skyddsvärd insektsfauna med bl.a. läderbagge.
Sydsverige och västkusten
Hällmarksekskog är en karakteristisk skogstyp på bergiga sluttningar i de delar av regionen som har berg i dagen.
Naturvärden och arter
x Död ved i olika dimensioner och nedbrytningsstadier. Hålträd av fr.a. ek och bok men även andra lövträd. På höjdryggar och i bryn oftast
exponerad ved. I kanter och sänkor ved i skuggiga miljöer. Ibland skog av krattkaraktär, ofta med stammar, grenar och blad i varmt läge nära klippväggar.
Vedinsekter: *tvåfläckig praktbagge, *rödhjon, *ekoxe (alla på ek), *bokoxe (främst på bok),
Hålträdsinsekter: *ädelguldbagge, *brun guldbagge, *gulbent kamklobagge, större kamklobagge, rödrockar (flera rödlistade). Vedsvampar: *ekskinn (främst västkusten), tallticka, *blekticka. Vertebrater: *skogsduva (använder grova hålträd för häckning).
Hot: skogsbruk och plockhuggning i mer produktiva delar men knappast i branterna eller den mest strandnära zonen. Igenväxning efter tidigare utmarksbete innebär att andelen solvarma miljöer minskar och koncen- treras till de magraste delarna. Samtidigt innebär igenväxningen ofta att miljön blir torrare, genom att regn och dagg inte når marken eller träd- stammarna. Eventuella gamla hagmarksträd skuggas ut och dör, vilket i en relativt kortvarig övergångsfas kan ge ökade mängder död ved i form av grova grenar och stammar.
x Stammar av gamla grovbarkiga och grovgreniga träd av ek och andra ädellövträd som växt upp i exponerade lägen.
Epifytiska lavar: *gammelekslav, *grå skärelav, *skärelav, *blyertslav (på exponerade ekar i områden med hög luftfuktighet). Dessutom minst ett 25-tal andra rödlistade lavar på grova ädellövträd, exempelvis gamla hagmarksträd, i öppet eller halvöppet läge.
Hot: Igenväxning, se ovan. Igenväxningen innebär också att föryngringen av knotiga träd med lågt ansatt krona minskar, eftersom unga träd
kommer att växa upp i slutna bestånd.
x Örtrika, torra klippängsfragment i luckor och brynzoner. Växtätande insekter: *apollofjäril, *bastardpärlemorfjäril,
*kaprifolguldmal (på markkrypande kaprifol), *brun ekvårvecklare, *grått ekbladmott, *kretsfly, fjärilen *Acrobasis tumidana.
Hot: igenväxning, vilken innebär dels att örtfloran utarmas, dels att miljön blir kallare och skuggigare.
Åtgärdsbehov
Skogstypen är i viss utsträckning utpekad som nyckelbiotop och det är angeläget att objekten områdesskyddas på lämpligt sätt. De ekdominerade hällmarks- skogarnas betydelse som värdekärnor bör dessutom ofta förstärkas genom att omgivande skog restaureras och skyddas. Därvid bör så stora sammanhängande områden som möjligt eftersträvas. Många plockhuggna eller lågproduktiva objekt har inte uppmärksammats i inventeringar pga. låga substratmängder men det bör betonas att substratkontinuiteten är ett mycket viktigare kriterium (se även
har inte heller inventerats. Det är angeläget att kunskapen om värdefulla hällmarks- skogar vid kusten förbättras, exempelvis genom regionala inventeringar.
Skogstypen ingår också i flera reservat. Skötseln av dessa bör i förekommande fall ses över för att anpassas till en eventuell tidigare huggnings- och beteshistorik, och särskild hänsyn behöver tas till nuvarande grad av igenväxning. Det finns ofta ett behov av röjningsinsatser och återupptaget bete. Inte minst bör bete i ekdomi- nerad hällmarksskog uppmuntras, liksom i andra viktiga gamla utmarksbiotoper.
I den mån objektet innehåller gamla hagmarksträd, har kvar värdefulla hävd- gynnade strukturer, hotad flora eller fauna knuten till hagmarksträd eller särskilt hävdberoende arter behöver vanligen riktade åtgärder sättas in. Viktigast är att optimera skötseln av grova hagmarksträd och att säkerställa föryngring av ädellöv- träd för att undvika kontinuitetsbrott. Detta beskrivs närmare under trädbärande
hagmarker (sid 76).
Värdekriterier
Gamla senväxta, grovgreniga och gärna solexponerade träd. Äldre hagmarksträd av flertalet trädslag, särskilt av grova dimensioner och med mulmfyllda stamhålig- heter. Vidare solexponerade lågor, torrträd, högstubbar liksom örtrika klippgläntor, branter och blocksamlingar. Betade och gamla bestånd bör särskilt uppmärk- sammas, liksom områden med stor areal och god föryngring.