Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden Sydsv. lövskogar 1210, 1220, 1610 4112, 4113, 4213, 4214, 4215 7837, 7847, 7857, 78616, 78617, 78618, 78720 - Allmän beskrivning
Med sand och grus avses här sådan kornstorlek som dels har viss rörlighet i strand- linjen, dels kan bli vegetationstäckt. När materialet blir så grovt att vegetationen bara förekommer i fickor mellan stenarna, räknas biotopen till stränder med sten
och block (sid 38). Gränsen skiljer sig således från den geologiska definitionen av
sten (20–200 mm materialstorlek).
Två typer kan urskiljas: variant på sand respektive variant på grus. Sandsträn-
der skiljer sig från föregående biotop (öppna sanddyner, sid 45) genom att
stränderna är smalare och inte bildar dyner. Rörlig sand kan dock blåsa ihop till låga vallar i strandens övre del. Även sandrevlar inräknas i denna variant. Inte sällan ligger sandstränder av detta slag i anslutning till gamla dynfält som nu är fixerade, exempelvis med sandtallskog. Riktigt stora, långsträckta sandstränder förekommer nästan enbart i anslutning till sådana större sandområden. Små sand- stränder kan bildas i lagom skyddade lägen där sand från exempelvis ursvallad morän deponerats.
Grusstränder har samma huvudsakliga utseende som sandstranden men skiljer
sig genom det grövre materialet, som bl.a. gör marken torrare och mer stabil mot vågor och vind. Till biotopen räknas också stränder på grövre material, men inte så
grovt material att vegetationen blir sparsam och koncentrerad till fickor mellan stenarna (se stränder med sten och block, sid 38). Sand kan förekomma närmast vattnet.
Längs våra moränkuster uppträder de olika varianterna ofta omväxlande med varandra som en effekt av ursvallning och transport av finmaterial från grus- stränder till sandstränder. Biotopen som helhet förekommer ofta tillsammans med
strandbuskmarker (sid 54) och innanför dessa strandalskog (sid 113).
Typen av sand och grus varierar från ren kvartssand till nästan ren kalkstens- eller skalgrussand.
Strandens nedre del är bar med en gradvis ökande vegetationstäckning från medelvattenlinjen och uppåt. Vid högvattenlinjen finns ofta ett hak och ovanför detta en zon med heltäckande markvegetation, eventuellt med enstaka buskar. Ibland kan denna zon vara bredare, exempelvis där skalgrusfickor sträcker sig ett stycke upp från stranden.
I långrunda vikar och stränder blandas ofta sanden upp med ett tunt lager gyttja och dy, huvudsakligen nedanför medelvattenlinjen. Vid lågvatten blottas detta organiska material ovanför lägsta lågvattenlinjen.
Till biotopen räknas här hela zonen från lägsta lågvattenlinje till och med den öppna zonen ovanför högvattenlinjen. Även betade exempel på denna biotop förs av praktiska skäl hit.
Sand- och grusstränder vid havet skiljer sig från motsvarande stränder i större insjöar genom bl.a.:
x Kraftigare påverkan från vågor och is.
x Kraftigare vindpåverkan, vilket skapar en bredare trädfri zon ovanför högvattenlinjen.
x Saltpåverkan
x Kraftig påverkan av driftmaterial. x Förekomster av skalgrus.
Ekologiska processer och påverkan
Biotopen präglas av vågor, is och vind som håller den nedersta zonen vegetations- fri och en zon högre upp trädfri. I zonen däremellan skapar vågorna ett hak. Ursvallning av grövre material är en karaktäristisk, och på landhöjningskust ständigt pågående, process. Viss sandflykt kan förekomma i anslutning till hög- vattenshaket.
Driftmaterial ansamlas främst i högvattenlinjen men efter stormar även högre upp på land och tillfälligt på sanden närmare vattnet. I driftvallarna utbildas en karaktäristisk flora av salttåliga kväveälskande arter, som inte förekommer på insjöarnas stränder. Driftmaterialet erbjuder även föda och fuktiga småmiljöer för många marklevande vertebrater.
Den trädlösa zonen ovanför högvattenlinjen kan ibland påverkas av successionsprocesser efter upphört bete. Vanligen innebär det att zonen blir smalare, vegetationen mer hedartad (med ljung), att buskar breder ut sig samt att eventuella bryn ovanför sandstranden tätnar. På landhöjningskust pågår en ständig succession i riktning mot havet.
Långa varierade sandstränder med sandrevlar, laguner, tångbankar och andra typer av drift- material, avsättning av slam i skyddade lägen och låg växtlighet i de sandpartier som för tillfället är mest skyddade och minst rörliga. Det är huvudsakligen den vattentransporterade sanden som driver de aktiva strandbildningsprocesserna längst detta kustavsnitt. Sandstränderna och de vid lågvatten blottlagda grundbottnarna är mycket viktiga rastplatser för änder, gäss, vadare och måsfåglar. Måkläppen, Falsterbo, Skåne län. Foto: Lars Bygdemark, Naturbild.
I de fall biotopen är betad hålls träd och buskar borta även längre upp från vattnet. Karaktäristiska kustnära betesmarker av denna typ kan förekomma på ren sand eller på skalgrus.
Regionala skillnader
Sandstränder förekommer längs alla våra kuster. I klipp- och moränskärgårdar är sandstränderna oftast små, medan större sandstränder finns i anslutning till dyn- områden och områden med sandtallskog, samt där rullstensåsar når Östersjön.
Grus- och stenstränder är vanliga i hela kustområdet och varierar främst med avseende på strandmaterialets ursprung. Som nämnts är moränstränder den vanligaste platsen för biotopen. Strandmaterialet kan också komma från erosions-
Naturvärden och arter
x Växelfuktig, saltpåverkad mark med sand eller grus och med eller utan sparsam vegetation. I högvattenshaket är miljön ofta varm och
exponerad.
Mossor: *strandkalkmossa (i grusvariant).
Kärlväxter: *sandmålla, *bågstarr, *martorn, *portlakmålla (alla på sand), strandbeta, ostronört (på grus).
Hot: för kraftigt tramp och nötning på stränder som nyttjas av badturismen. Utsläpp av olja och andra kemikalier.
x Örtrik, solexponerad mark och vegetation på sand eller grus, ovanför själva stranden. Betad eller obetad.
Mollusker: *ribbcylindersnäcka, *hedcylindersnäcka, *tandpuppsnäcka. Växtätande insekter: se föregående biotop för arter på sand. Vivlarna *Ceutorhynchus griseus (på strandkål), Hylobius transversovittatus (på fackelblomster), spetsviveln *Nanophyes circumscriptus (på
fackelblomster), bladloppan *Psylliodes isatidis (på vejde).
Marklevande och grävande evertebrater: strandklokrypare. Se vidare
sandtallskog, sid 84.
Kärlväxter: vittåtel, *strandvedel, strimklöver, sandmalört, *kustgentiana (samtliga betesberoende), knippnejlika, *bottenviksmalört.
Hot: lokalt kan kraftigt tramp och nötning vara ett hot där biotopen nyttjas som badstrand. Igenväxning efter upphört bete.
x Driftmaterial på sand.
Kärlväxter: *engelsk skörbjuggsört.
Hot: som ovan. Dessutom skulle inblandningen av föroreningar i vallarna samt lokalt städning av badstränder kunna vara ett hot, men omfattningen av denna påverkan är dåligt känd.
x Biotopen som helhet:
Vertebrater: *mindre strandpipare, *småtärna, *skräntärna, *roskarl. Särskilt långgrunda stränder med inslag av gyttja, dy och tångbankar är en mycket viktig biotop för rastande änder, måsfåglar, vadare och många tättingar.
x Hot: Nedskräpning.
Åtgärdsbehov
Bete i sand- och strandmiljöer bör generellt stödjas. I fallet sandstränder gäller det särskilt där kalkinnehållet är högt eller där skalgrusdepositioner finns i anslutning till stranden.
Omfattningen av, och eventuella problem med, insamling av tång bör under- sökas, och insamling och bortförande av tång bör lokalt begränsas eller helt upp- höra, åtminstone i vissa naturreservat och nationalparker.
Mängden skräp som flyter iland är vid vissa kustavsnitt omfattande, särskilt längs västkusten och västra Skånes kust. I avvaktan på internationella åtgärder för att minska nedskräpningens omfattning, behöver ilandflutet skräp omhändertas i vissa områden – åtminstone i reservat och nationalparker.
Röjning av vresros kan vara befogad i särskilt värdefulla områden där denna invasiva art visat sig vara ett problem.
Stränder på grus är tämligen vanliga och varianten som sådan är inte hotad. Däremot kan stränder lokalt hotas av olika slag av exploatering.
Värdekriterier
Väl utbildat strandhak, bred öppen, örtrik zon ovanför haket, kalkrik mark, skalgrusdepositioner i anslutning till stranden, stora driftvallar, gyttjiga/dyiga partier, bete samt bäckutflöden.
Ź STRANDBUSKMARKER
Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden
Sydsv. lövskogar
1610 - - -
Allmän beskrivning
Biotopen utgörs ofta av en buskbe- växt zon av varierande bredd på stenig eller grusig mark mellan den öppna stranden och den egentliga strandskogen. Den förekommer också ofta på öar i en viss grad av exponering, dvs. mitt emellan skyddade lägen med skog och helt exponerade och nästan kala områ- den. På sådana öar, liksom på ur- svallade rullstensåsar och torra klapperstensfält, kan zonen breda ut sig till att täcka hela uddar och öar. Även mer omfattande buskmarker på hällar kan räknas till biotopen.
Buskskiktet utgörs av
exempelvis en, havtorn, rosor, pors, skogstry, måbär, olvon, hägg eller buskformig al, björk eller tall.
Buskmarker kan visserligen förekomma som igenväxningsfas i inlandet men stabila (eller landhöj- ningsbetingade) buskmarker som täcker större områden finns bara vid kusten.
Ekologiska processer och påverkan
Biotopen präglas av vind, saltstänk och ibland torra markförhållanden som motverkar etablering av träd. Ofta är biotopen även betingad av landhöjning och då sker en kontinuerlig upptorkning och igenväxning, som på sikt ger skog i skyddade lägen. På många håll märks också tydlig igenväxning med träd efter upphört bete och den buskbeväxta zonen kan då förväntas bli betydligt smalare.
Miljön i sin helhet är kraftigt solexponerad och i gläntor bland buskarna kan mycket varma förhållanden uppkomma. Örtrikedomen är tämligen hög, även om stora partier kan bestå av täta busksnår med mycket lite undervegetation.
Havtornssnår på landhöjningskust. Forsmark, Uppsala län. Foto: Göran Hansson/N - Naturfotograferna.
Regionala skillnader
Smala strandbuskmarker är vanliga i hela kustområdet i anslutning till grus- och stenstränder, utom i alltför exponerade lägen. Där de mellansvenska rullstensåsarna når havet kan biotopen breda ut sig till stora arealer. Biotopen är också vanlig på öar i mellanskärgården längs ostkusten. Vid utsatta kustavsnitt i norra Bottenviken och på västkusten kan strandbuskmarker vara en huvudbiotop även på de innersta öarna.
Naturvärden och arter
x Snår i solexponerad miljö av t.ex. havtorn, pors, rosor och buskformig al, björk och tall.
Växtätande insekter: *trylobmätare, *prydlig vårgråvecklare, trysäckmal (alla på try), *måbärknoppmal, *olvonvårvecklare, *mörk rosenvecklare, *plommonlavmal, havtornmal (båda på havtorn), häggvårvecklare. Hot: i vissa objekt kan upphört bete vara ett hot.
x Örtrika solexponerade gläntor, särskilt uttalat på kalkrik mark. Växtätande insekter: strandveronikablomvecklare,
strandveronikefjädermott, *strandveronikemal, sköldbaggen *Cassida
vibex, stor klintsäckmal (båda på rödklint), flera rödlistade fjärilar och
skalbaggar på krissla.
Hot: i vissa objekt kan upphört bete vara ett hot. x Biotopen som helhet.
Vertebrater: *höksångare. Områden med rikligt med bärproducerande buskar kan dra till sig stora mängder tättingar under höstflytten.
Öppen örtrik strandzon med strandbuskmarker. Fågelsundet, Uppsala län. Foto: Tommy Lennartsson.
Åtgärdsbehov
Röjning av vresros kan vara en befogad åtgärd, särskilt i naturreservat eller särskilt hotade och värdefulla områden där denna invasiva art visat sig vara ett problem. I övrigt vanligen inga åtgärdsbehov.
Värdekriterier
Stora objekt, död ved av de ovan nämnda buskarna, luckor och gläntor, stabila objekt (ej betingade av igenväxning efter upphört bete) samt örtrikedom.