Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden
Sydsv. lövskogar
9030 2215 7819, 7828 27
Allmän beskrivning
En fuktigare variant av exponerad, björkdominerad strandskog i skärgårdens yttre delar. Denna skogstyp, tillsammans med kustnära björk- och rönnskog, kallas ofta maritim lövskog eller maritim björkskog (för en översikt se: ”Den maritima lövskogen i Stockholms skärgård: naturlig eller kulturskapad?” Naturvårdsverkets rapport 4873, samt ”Sydsvenska lövskogar och andra lövbärande marker”. Natur- vårdsverkets rapport 5081). Kustnära björkskog på torv växer på magra torvjordar, antingen i sänkor på bergiga öar eller i låglänta områden på landhöjningsmark. Den senare typen förekommer främst längs norra norrlandskusten, där torvlager bildas pga. hög humiditet och långsam nedbrytning. Torvlagren är ofta grunda och unga. Även torvlager i djupare sänkor är vanligare norrut. Söderut i landet på bördigare jordar ersätts skogstypen ofta av skog dominerad av klibbal.
Glasbjörk dominerar trädskiktet men tall, gran och grupper av al och asp förekommer ofta. I de frodigaste och mest skyddade partierna växer ibland även en del ask. Gråvide och brakved finns ofta medan fältskiktet domineras av t.ex. skvattram, odon, kråkbär, lingon, hjortron, kråkklöver och hönsbär. I partier med kalk kan en utomordentligt frodig lundvegetation uppstå, med ormbunkar och högörter. Eftersom biotopen ofta är en igenväxningsskog efter tidigare hävd finns det ibland kvar öppna partier med starrvegetation. Dessa kan ibland bibehållas under lång tid i blöta partier men växer annars vanligen igen med videkratt.
Kustnära björkskog på fickor av torvjord mellan de kala hällarna. Kustnära björkskog på torv kallas ofta, tillsammans med kustnära björk- och rönnskog, för maritim lövskog. Åsmansboda Storskär, Rödlöga skärgård, Stockholms län. Foto: Kristoffer Stighäll.
Kustnära björkskog på torv. Åsmansboda Storskär, Rödlöga skärgård, Stockholms län. Foto: Kristoffer Stighäll.
På torvmarker i inlandet är det vanligen tall som dominerar trädskiktet medan björken främst förekommer på näringsrikare jordar, exempelvis tidigare fuktängar. I de fall björkskog utbildas i inlandet är den alltid mycket mindre vind- och solexponerad än den maritima björkskogen.
Ekologiska processer och påverkan
Biotopen präglas av vind, hårda vinterförhåll- anden och hög markfuktighet på torvjordar, i flacka landhöjningsområden därtill av succession. Störningarna och markförhållandena förhindrar granetablering och skapar ett kontinuerligt flöde av död lövved av olika typer och i olika expone- ringsförhållanden. Det är främst i skärgårdarnas yttre delar samt i Bottenviken som väderexpone- ringen är tillräckligt stor för att skogstypen skall kunna bildas och bibehållas.
Biotopen förekommer också längre in i skär- gården, som ett mer eller mindre successions- betonat stadium efter upphört bete eller slåtter. Där biotopen uppkommit efter upphörd hävd sker under vissa tidsperioder självgallring som
ger en tillfälligt förhöjd vedproduktion. Självgallring förekommer också där biotopen är landhöjningsbetingad. I successionen föregås björken vanligen av videkratt, främst gråvide.
Den kustnära björkskogen på torv förekommer ibland, som här, i en aspdominerad variant. Åsmansboda Storskär, Rödlöga skärgård, Stockholms län. Foto: Kristoffer Stighäll.
Björkskog på torv förekommer inte längst ut mot vattnet på landhöjningsmark eftersom torvlager inte hunnit byggas upp. I själva brynzonen dominerar i stället al och olika Salix-arter.
Regionala skillnader
Björkskog på torv förekommer främst i Östersjöns norra delar där kusten är till- räcklig flack och nedbrytningen av organiskt material tillräckligt långsamt för att skapa stora områden med torvbildning. I landets mer kuperade kustområden före- kommer skogstypen därför bara som små fickor. I områden med mer näringsrika torvjordar, exempelvis vid upplands- och smålandskusten, ersätts björkskogen vanligen av al- och askdominerad skog.
Naturvärden och arter
x Död ved av främst björk, ofta i exponerat och samtidigt fuktigt läge. Biotopens vedlevande flora och fauna är dåligt känd men är antagligen tämligen artfattig (se kustnära björk- och rönnskog, sid 129).
Hot: lågvuxna bestånd i skärgårdens yttre delar torde sällan påverkas av skogsbruk men i mer produktiva bestånd (fr.a. på gamla slåtterängar) förekommer ofta gallring och ibland slutavverkning.
x Frodig högörtsvegetation i skyddade sänkor, ibland med inslag av driftmaterial.
Kärlväxter: storrams, tandrot, ramslök, sankt pers nycklar, *lundkardborre, *idegran.
Mollusker: inga svenska uppgifter men rik molluskfauna enligt finska undersökningar (Valovirta 1984).
Mossor: blåmossa, vågig sidenmossa, västlig hakmossa och stor revmossa finns sällsynt.
Hot: sannolikt en rätt stabil miljö så länge den inte är alltför påverkad av skogsbruk eller markavvattning. I tidigare hävdpåverkade områden är björkskogen av successionskaraktär och där kan naturvärden knutna till björken hotas av igenväxning av andra trädslag.
Åtgärdsbehov
Större, lättillgängliga och mer produktiva bestånd längre in i skärgården (ofta på gammal slåtter- eller betesmark) är ofta kraftigt påverkade av avverkning och gallring. Särskilt värdefulla bestånd bör identifieras och säkerställas genom områdesskydd. I vissa bestånd bör bete och/eller röjning av vissa inväxande trädslag övervägas.
Värdekriterier
Hydrologisk kontinuitet och beståndskontinuitet. För yngre bestånd är kontakt med äldre, intilliggande bestånd viktig. Inslag av äldre sälgar och aspar. Inslag av stora alsocklar. Vattensamlingar med vattendränkta lågor. Stort inslag av död ved. Luckor med starr- eller videkrattvegetation. Artrik kärlväxtflora. Bäckutflöden. Driftmaterial.
Ź AVENBOKSKOG
Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden
Sydsv. lövskogar
9160, 9170 2224, 2232 - 7
Allmän beskrivning
Avenbokskog utgörs av bestånd där avenbok dominerar men där det kan finnas ett mer eller mindre stort inslag av bok, ek, lind och lönn. Det är en värmekrävande skogstyp som i Sverige förekommer på grönstensbergrund eller kalksten på mull- rika brunjordar men ibland även på hällar och i branter. En speciell kusttyp är avenbokskog på s.k. gleyjord, en blöt jordmån som är rödstrimmig av utfällt järn. De flesta bestånd är små men i några fall förekommer större sammanhängande avenbokskogar.
Vegetationen är lund- eller hedartad. I kustnära bestånd finns ofta ett stort inslag av murgröna, hassel och vildkaprifol. Typiska arter i fältskiktet är sydliga arter som buskstjärn- blomma, gulplister och lundslok. Avenbokskogen är i de flesta fall en succes- sionsskog efter upphörd hävd av naturliga foder- marker och kan ibland vara planterad. Ofta finns rest- populationer av hävd- gynnade kärlväxter.
Där biotopen före- kommer i kust- och skär- gårdsmiljöer skiljer den sig från inlandsbestånd genom bl.a.:
x Mer utpräglade brynmiljöer x Kraftigare vindpåverkan
x Högre stabilitet, skogstypen anses vara stabil i branta sluttingar på Bornholm (Danmarks natur 1975) och det kan möjligen gälla även för en del svenska kustförekomster.
Förekomster på gleyjord anses vanligen vara kustspecifika.
Ekologiska processer och påverkan
Biotopen präglas idag framför allt av succession (efter upphörd slåtter eller bete) men även av vind- och brynpåverkan samt, i torra lägen, torkstress liknande den i
Avenbokskog. Fältskiktet domineras här av gräset lundslok. Stenshuvuds nationalpark, Skåne län. Foto: Klas Rune/N - Naturfotograferna.
brantskogar. Detta skapar en del död ved, uppkommen genom självgallring eller störning, ofta i varma lägen. Markvegetationen befinner sig i de flesta bestånd i ett sent stadium av igenväxning efter upphörd hävd.
Regionala skillnader
Avenbok finns enbart i sydligaste Sverige till i höjd med mellersta Öland.
Sydkusten
Avenboken har sin största utbredning i landet i kustregionen i Blekinge. Här finns några av landets största avenbokbestånd, t.ex. på Listershuvud och Hanö. I Stens- huvuds nationalpark i Skåne finns en annan känd avenbokskog.
Naturvärden och arter
x Stammar och död ved av avenbok, antingen i varma, soliga lägen (ibland av kratttyp) i sluttningar och branter eller i mer skuggiga lägen i igenväxande bestånd och lundmiljöer.
Vedinsekter: *avenboksplintborre, *olivgrön praktbagge.
Vedsvampar: *brunluddig roting (på trädbaser och rötter), *gulgrå sotdyna, *rosenporing (på undersidan av grova lågor).
Hot: skogstypen utsätts sällan för skogsbruk och hoten torde därför vara små.
x Mullrik mark i lundmiljö.
Kärlväxter: myskmadra, murgröna, lundslok, buskstjärnblomma, gulplister.
Marksvampar: *cinnoberspindling, liten stinksvamp, *igelkottröksvamp, *rutkremla, *avenbokriska.
Hot: skogstypen utsätts sällan för skogsbruk och hoten torde därför vara små.
x Värden knutna till inslag av gamla bokar.
Lavar: *rosa lundlav, *bokvårtlav, *mångfruktig blemlav. x I övrigt har biotopen många naturvärden gemensamma med
ekdominerad hällmarksskog och i vissa fall med gles brantskog dominerad av ädelövträd.
Åtgärdsbehov
En avsevärd andel av bestånden är redan områdesskyddade men skogstypen kan lämpligen behandlas i samband med att ekdominerad hällmarksskog ses över. På så sätt kan man få ett mer samlat grepp över biotopens stabilitet, behov av hävd etc. i Sverige.
Värdekriterier
Död ved, gamla träd och hålträd av avenbok och andra lövträd. Tätare dungar med vegetationsfattig mark, solöppna sluttningar, kratträd.