Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden Sydsv. lövskogar 1610, 2180, 4030, 9060 211x 78112, 78116, 7829, 78310, 78412, 78512 - Allmän beskrivning
Kustnära sandtallskogar finns i trakter med sandfält, sandstränder och dyner. Planterad tallskog finns på både fuktiga och torra sandområden. Naturlig sandtall- skog förekommer däremot främst i torra miljöer, och ersätts på fuktiga sand av lövdominerad skog (se lövdominerad sandskog, sid 89). Åstallskog liknar sand- tallskogen men saknar i regel rörlig sand. Inslaget av lövträd och gran ökar vanligen längre från stranden och tallarna övergår samtidigt från en knotig strand- typ till mer rakväxta träd. I vissa fall, särskilt i områden med uttalad landhöjning, kan sandtallskogen kransas av tämligen breda zoner med havtornssnår. På enstaka håll, särskilt på mer isolerade öar, finns ibland rester av naturskog med inslag av flerhundraåriga träd och rikligt med död ved i form av torrakor och lågor.
I Skåne och Halland kan skogstypen på sina håll ha ett tämligen högt inslag av krattek och den har där ofta artrikare örtflora. Sådana varianter får i många
avseenden drag av ekdominerad hällmarksskog. Skog på ursvallat rullstens- material liknar ofta mer hällmarkstallskogen. Kustnära sandtallskog med höga naturvärden är ovanlig i Sverige.
Tallskog på sand är vanligast vid kusten på fossila dynfält och vissa typer av åsmaterial. Äkta sandtallskog kräver dock rörlig sand och återfinns därför enbart i
anslutning till levande sanddyner. Åstallskogen är vanlig i inlandet. Där sand- och åstallskog förekommer vid kusten skiljer den sig från motsvarande inlandsbiotoper genom bl.a.:
x Förekomsten av rörlig sand.
x Tydligare vindpåverkan, vilket bl.a. skapar större mängder död ved. x Mer exponerade miljöer genom bryneffekter mot vattnet.
x Ofta högre medelålder.
Ekologiska processer och påverkan
Sandtallskog präglas av vind och salt, de finaste bestånden även av rörlig sand och det varma lokalklimat som sandområden vanligen uppvisar. Kombinationen av vind och träd med dåligt rotfäste i den lösa jorden ger systemet en hög grad av dynamik. Luckigheten med solexponering och bryneffekterna mot vattnet gynnar uppkomsten av grovgreniga träd, vilket i sin tur ytterligare bidrar till produktionen av död ved. Produktiviteten och vedproduktionen är relativt låg men kontinuiteten av död ved kan vara mycket god såvida inte bestånden är alltför påverkade av plockhuggning och skogsbruk.
Skogstypen kan vara brandpräglad, särskilt i Norrland och på åsar. I södra Sverige är den ofta betespräglad och har därtill nyttjats till husbehovshuggning av ved och byggnadsvirke. I vissa trakter har en rätt omfattande tjärbränning före- kommit. Såväl brand som bete och plockhuggning har bidragit till att skapa luckiga bestånd med ett varmt mikroklimat. De flesta tallinsekter är mycket gynnade av sol och värme och de glesa sandtallskogarna utgör därför ofta ett optimalt habitat för
Dynamiken i sandtallskogen åskådliggörs här av en ny generation tallskog som ersätter den tidigare skogen som dödats av den rörliga sanden. Stora mängder död tallved har skapats under denna process. Arnagrop, Gotska Sandön, Gotlands län. Foto: Hans Nelsäter, Windh.
dessa arter. De flesta sandtallskogar genomgår idag en igenväxningsfas, pga. upphävda störningsregimer, där de ljusexponerade miljöerna trängs ut till den yttersta brynzonen mot vattnet.
Själva marken präglas av sandens rörlighet, vilken i idealfallet skapar en finskalig mosaik av blottor och översandning. Denna påverkan märks främst i den yttersta zonen men har tidigare förekommit längre in i bestånden genom brand och betesnötning.
Fortfarande förekommer ljunghedspartier på en del platser i anslutning till sandtallskogar. I ljunghedarna samt i solexponerad sand, bryn och gläntor i tall- bestånden finns en rad värmegynnade och specialiserade insekter.
Naturvärden och arter
x Död och döende ved samt gamla, ofta senvuxna träd, främst av tall. Veden förekommer i form av grova grenar, toppar och stammar, är solexponerad och ibland delvis begravd i sand.
Vedinsekter, vanligen värmekrävande: *barrpraktbagge, *åttafläckig praktbagge, *jättepraktbagge, *taggbock, *reliktbock, *kantad kulhalsbock, *tallfjällknäppare, *barkpraktbagge, *svenskt jordfly. Vedsvampar: tallticka, grovticka.
Lavar: *dvärgbägarlav (Norrland), liten spiklav, *kortskaftad ärgspik, talltagel (Norrland).
Hot: igenväxning efter upphörd brand- och betespåverkan är förmodligen ett allvarligt problem som både minskar vedproduktionen och nödvändig solvärme. Vedhuggning, t.ex. i friluftsområden. Skogsbruk bedrivs vanligen inte ända ut till stranden men är vanligt längre in i bestånden. x Varma exponerade sandmiljöer, i form av sandblottor eller örtrika hed-
eller brynbiotoper med något gles vegetation. Tidigare vanligen hävdade miljöer.
Grävande insekter, vissa gödselberoende: *läppstekel, dyngbaggar ur släktena Ontophagus och Aphodius (många rödlistade).
Växtätande/nektarsökande insekter: fjärilarna *svartfläckig högstjärt, *järneksnabbvinge, *brunvattrad gördelmätare (samtliga främst i Skåne). Vertebrater: *sandödla.
Marksvampar: *gul flugsvamp, *jättemusseron (västkusten). Kärlväxter: *praktnejlika (Skåne och Halland).
Hot: upphört bete orsakar en stabilisering av sanden, som minskar andelen sandblottor. Dessutom ger igenväxningen ett kallare och
skuggigare mikroklimat och en artfattigare örtflora. På vissa badstränder kan friluftslivets tramp och liknande i de få kvarvarande sandblottorna vara en alltför kraftig lokal störning. Den får motsatt effekt jämfört med den störning betet orsakar, eftersom betesdjuren främst rör sig på ytor som inte är sandblottor. För sandstäpp gäller särskilda naturvårdsproblem som finns redovisade i Naturvårdsverkets åtgärdsprogram för denna biotop.
x Biotopen som helhet:
Vertebrater: *gulhämpling (Skåne), *spillkråka, *nattskärra. Kärlväxter: *ryl.
Regionala skillnader
Kustnära sandtallskog är tämligen ovanlig utanför sydkusten.
Norrlandskusten och ostkusten
Sandtallskog förekommer framför allt på södra ostkusten men enstaka bestånd finns även längre norrut, t.ex. på Utö i Stockholms skärgård och i Haparanda skär- gård. Biotopen är överallt ovanlig. Den finns vid sandstränder och på mer utbredda sandfält. Merparten av dessa skogar har under lång tid varit utsatta för skogsbruk och arealen bestånd av naturskogskaraktär är liten. Inom vissa militära skydds- områden (t.ex. Utö skjutfält i Sörmland och Marma skjutfält i Uppland) med regelbundna störningar, finns solexponerade sandområden där många sand- och värmekrävande insekter fortfarande har livskraftiga populationer. Tallskogen i dessa områden är sällan riktigt gammal men kan ändå ha en lång kontinuitet och därmed en rik vedlevande fauna och flora. Sandön vid Luleå har på senare tid uppmärksammats för sin mycket artrika och säregna skalbaggsfauna.
Västkusten
Ytterst sparsam skogstyp i hela regionen. Den utgörs så gott som alltid av unga bestånd.
Sydkusten
En stor del av sandtallskogen är planterad på gamla flygsandsfält. Det första som planterades var Ängelholms sandfält. Skogarna räknas som skyddsskogar enligt 15§ skogsvårdslagen (SFS 1979:429), dvs. skog som planterats till skydd mot sand- eller jordflykt. Flera av dessa tallskogar är numera naturreservat och många innehåller äldre skog som utvecklat strukturer typiska för naturlig sandtallskog. Inom regionen finns också flera naturliga objekt som kan antas ha lång tallkonti- nuitet. På många håll, exempelvis i sandområdena söder om Åhus, märks en pågående igenväxning efter upphört bete, och det är endast den yttre zonen i dessa områden som idag har rörlig sand.
Öland och Gotland
I Böda kronopark på norra Öland har tidigare funnits en omfattande sandtallskog. Idag återstår endast smala partier längst ut i strandzonen, medan huvuddelen av sandområdena stabiliserats. I Gotska sandöns sandtallskogar finns landets rikaste insektsfauna.
Åtgärdsbehov
De mest värdefulla objekten behöver säkerställas genom områdesskydd. För att i övrigt säkerställa tillgången på död ved och lämpliga förhållanden i övrigt behövs dessutom skötselåtgärder. Exempel på sådana åtgärder är återupptaget bete i objekt
som är tydligt betespräglade eller där viktiga naturvärden hotas av igenväxning och bindning av sanden. Naturvårdsbränning kan övervägas i vissa objekt, liksom riktade röjningsåtgärder.
Skogsbete i sandtallskog behöver uppmuntras, särskilt där det kan kombineras med bete av andra sandiga, öppna betesmarker, exempelvis ljunghed eller sandstäpp. Miljöstödsreglerna måste vid behov modifieras för att åstadkomma detta. Dess- utom bör bete i sandiga miljöer överallt bli föremål för särskilda restaurerings- insatser.
På platser där badturism kan tänkas vara ett problem för marklevande och grävande sandinsekter måste behovet av åtgärder undersökas. Sådana åtgärder skulle bl.a. kunna omfatta ett roterande system av avstängda, särskilt värdefulla ytor.
I militära skyddsområden med denna biotop bör skötselplaner upprättas för att säkerställa naturvärdena.
Ovanstående åtgärder kan exempelvis knytas till ett särskilt inventerings- och åtgärdsprogram för sandtallskogar.
Värdekriterier
Gamla och senvuxna träd, grovgreniga träd, lågor, högstubbar och annan död ved samt gulkådiga tallstammar, samtliga helst i solexponerat läge. Brandspår kan indikera träd- och störningskontinuitet och luckighet kan tyda på beteskontinuitet. Tallticka är en viktig nyckelart i alla tallbiotoper. Viktiga kriterier är inslag av exponerade och störda sandytor, solexponerade bryn, sandblottor inne i bestånden samt förekomst av rörlig sand. Detta gäller även bete eller tydliga betesspår samt luckor och andra solexponerade örtrika miljöer (t.ex. ljunghedspartier).