Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden
Sydsv. lövskogar
7230 34 - -
Allmän beskrivning
Successionskärr uppkommer när långgrunda vikar och avsnörda vikar i landhöj- ningstrakter så småningom torkar upp och övergår från brackvattenvegetation till kärr- eller fuktängsvegetation. Två typer kan urskiljas: strandkärrvariant i lång- grunda vikar (bild sid 57) respektive glokärrvariant (bild sid 60).
Strandkärren är svagt sluttande öppna våtmarker med en gradient i fuktighet
från de torraste, högst belägna, delarna till de lägst belägna och blötaste delarna. Ofta har den nedre delen kontakt med stranden. De övre delarna övergår successivt i sumpskog där igenväxningssuccessionen pågått längre.
Glokärren (kallas även gölkärr) utgörs av större, mer eller mindre avsnörda sänkor
som under lång tid bibehåller en vattenspegel även efter att kontakten med havet brutits. De sluttar inte som strandkärren, utan vattnet blir stående i dem på grund av en tröskel mot havet. Gölarna kan variera i storlek från några meter i diameter till att vara smärre sjöar. Avsnörningsprocessen innebär att en grund vik med tröskel (flada), snörs av till en gloflada, som ännu har direkt kontakt med havet. När den
Landhöjningsbetingat strandkärr runt en långsmal vik i förgrunden. I bakgrunden till höger en gloflada. Örskär. Uppsala län. Foto: Bergslagsbild AB.
avsnörda vikens vattenyta höjts över havets nivå så att havsvatten bara tillfälligt strömmar in, har en glo bildats. I glon sker sedan en igenväxningssuccession mot olika slags kärrvegetation.
Vattensamlingar på klippstränder behandlas under hällkar (sid 61). Glokärren växer successivt igen, antingen med vass eller högstarrsvegetation eller från kanterna med gungflyn. Vissa glokärr i nära kontakt med havet växer igen särskilt snabbt genom att driftmaterial sköljs in i gloarna och bidrar till torvbildningen. Det är dessa igenväxande våtmarksbiotoper som utgör de egentliga glokärren.
Båda typerna varierar starkt, främst med avseende på pH-värde och typ av torv- bildning. I områden med högt kalkinnehåll bildas extremrikkärr och kalkfuktängar. Biotoperna saknar motsvarighet i inlandet.
Ekologiska processer och påverkan
Biotopen präglas av landhöjning (upptorkning och igenväxningssuccession) och rika, ännu ej urlakade jordar, ibland med kalk. I glokärren finns också karaktäris- tiska mosaiker av våtmark, vass och öppna vattenspeglar. Biotoperna är ofta små men ännu ej igenväxta, vilket ger ett mycket gynnsamt mikroklimat både i vatten- samlingar och i de terrestra småmiljöerna. Solinstrålningen är hög pga. sönder- blåsning av omkringliggande skog och genom bryneffekter.
De skogstyper som tar över när landhöjningskärren torkar upp, är vanligen lövsumpskogar av successionstyp. Ofta märks en tydlig igenväxning efter upphört bete eller slåtter.
Moränmark i landhöjningskust. Glokärret (t.h.) har bildats när en grund vik snörts av från havet genom landhöjningen. Havsvatten strömmar in i glon endast vid kraftig vågverkan. Forsmark, Uppsala län. Foto: Tommy Lennartsson.
Regionala skillnader
Landhöjningsbetingade successionskärr finns bara från Norrlandskusten och till de norra delarna av Stockholms skärgård. Biotopen är vanligast i flacka områden men kan även förekomma i mer kuperade kustavsnitt, i de innersta delarna av vikar. Successionskärr med högt kalkinnehåll finns främst runt Gävlebuktens södra delar.
Naturvärden och arter
x Mark och vegetation i kärr eller fuktäng, med välbuffrad, ofta kalkhaltig jord. Varmt mikroklimat.
Mollusker: kalkkärrsgrynsnäcka, smalgrynsnäcka. Marklevande insekter: kortvingen Bledius limnicola.
Marksvampar: sumpåkerskivling (i rikkärr), myrmurkling (främst längs västerbottenkusten).
Växtätande fjärilar: gnidmalar (Prochoreutis spp.) på frossört,
krisslestjälkvecklare, allmänt krisslefjädermott, krisslekorgmal på krissla. Hot: dränering, muddring av båtrännor i grunda vikar (se åtgärdsbehov nedan).
x Gloar, mer eller mindre igenväxta med Sphagnum-gungfly, vass eller annan vegetation. Vanligen har gloarna varmt mikroklimat och högt pH- värde.
Vertebrater: *gölgroda. Svampar: sumpäggsvamp. Mossor: käppkrokmossa. Kärlväxter: *gulyxne. Hot: som ovan.
Igenväxande gloflada som relativt nyligen avsnörts från havet. Kallrigafjärden, Uppsala län. Foto: Tommy Lennartsson.
Åtgärdsbehov
Biotopen hotas främst av ändrade hydrologiska förhållanden. Gloar och småsjöar har ofta dikats ut och hotas ibland av rensning av gamla handgrävda diken. Det är mycket angeläget med en särskild informationsinsats för att klargöra regelverket kring markavvattning, rensning och skyddsdikning.
Ett allvarligt problem i många trakter (exempelvis grunda moränskärgårdar längs Norrlands- och Nordupplandskusten) är muddring av båtrännor i grunda vikar och genom sund. Sådan muddring innebär inte sällan sänkning av framtida hydrologiska trösklar, vilket medför att nybildningen av flador, strand- och glokärr minskar. I vissa delar av Roslagen och Norduppland är förmodligen en stor andel av vikarna dränerade ”i förtid” på detta sätt, vilket påtagligt kommer att påverka kustens framtida förekomst av sjöar och våtmarker. Detta problem måste uppmärk- sammas i lagstiftningen och vid behov föranleda ändringar. Vidare bör särskilda inventeringsprogram utformas, som kartlägger viktigare tröskelsänkningar i aktuella områden. Permanent- och fritidsbebyggelsens behov av båtrännor bör anges i särskilda planer, såväl regionalt som lokalt, och dessa planer i kombination med kunskap om tröskelsänkningar och naturvärden, bör ligga till grund för ett särskilt åtgärdsprogram. Ett sådant åtgärdsprogram bör omfatta återställning av viktigare trösklar samt utreda möjligheterna till att anlägga gemensamma hamnar utanför känsliga vikar istället för i dessa.
I vissa gloar som växer igen efter upphörd hävd eller vid förändrade hydro- logiska förhållanden är skötsel- eller restaureringsåtgärder nödvändiga. Dessa åtgärder görs för att förlänga glokärrsfasen med öppen vattenyta, för att kompen- sera för den förväntade framtida förlusten av kärr i de ”dränerade” vikarna, eller som en riktad insats för artbevarande – vilket i flera fall gjorts för att gynna exempelvis gölgroda vid Upplandskusten.
Värdekriterier
Vattensamlingar, högt pH-värde, rikkärr eller kalkfuktäng, stora objekt, många objekt intill varandra samt bäckutflöden.
Ź HÄLLKAR
Natura 2000 Veg.typ. i Norden Kustbiotop. i Norden
Sydsv. lövskogar
1620 - 78111, 78211 -
Allmän beskrivning
Hällkar är karaktäristiska för låga klippkuster, såväl vid Östersjön som vid Väster- havet. De är större eller mindre skrevor som huvudsakligen bevattnas av neder- börden. Strandnära hällkar fylls då och då av saltvatten från stormvågor eller extremt högvatten och i dessa blir salthalten ofta hög genom avdunstning.
Hällkar som genom landhöjning förlorat kontakten med havet växer så småningom igen. I större kar blir slutstadiet ofta en liten tallmosse, i östra Sverige med ett fältskikt av skvattram och odon. De olika igenväxningsstadierna (bild sid 56), liksom den slutliga våtmarken, liknar ibland glokärr (sid 57).
Det är hällkarens våtmarks- och strandmiljöer som behandlas här, inte själva vattnet i hällkaren.
Hällkar finns sällsynt även vid våra större insjöar. Hällkaren ligger där vanligare mycket närmare vattnet och saknar saltpåverkan. Eftersom inte land- höjningen förändrar förhållandet mellan sjöytan och hällkaret förekommer där ingen igenväxningssuccession.
Ekologiska processer och påverkan
Biotopen präglas av fluktuerande vattenstånd, vanligen hög solinstrålning och ibland av högt innehåll av salt och näringsämnen, det senare genom fågelspillning. I landhöjningstrakter präglas många hällkar dessutom av igenväxning. De olika processerna gör att hällkaren kan vara mycket gynnsamma miljöer för groddjur och
evertebrater. Igenväxningen kan följa olika förlopp och påminner om igenväx- ningen av gölar. Ofta börjar igenväxningen med flytande vit- eller brunmossor.
Regionala skillnader
Igenväxande, landhöjningsbetingade hällkar finns från Norrlandskusten till norra Stockholms skärgård. Havsvattenpåverkade hällkar är vanligast längs västkustens exponerade klippstränder, men å andra sidan är hällkar med kärrvegetation ovanligare där. På Öland och Gotland är hällkar mycket sällsynta. De ger normalt inte upphov till våtmarksvegetation eftersom de är alltför grunda och torkar upp.
Naturvärden och arter
x Vegetation i kanten av isolerade kar med starkt fluktuerande, neder- bördsbetingat vattenstånd. Ofta en viss salthalt och hög temperatur. Kärlväxter: strandförgätmigej.
Vattenskalbaggar: vattenbaggen Laccobius decorus.
Vertebrater: *stinkpadda, *gölgroda (på en del öar och större skär i nordöstra Uppland), *större vattensalamander.
Hot: möjligen kan försurning eller övergödning vara ett problem i områden med höga svavel- eller kvävehalter i nederbörden.
Åtgärdsbehov
Inga.
Värdekriterier
Högt pH-värde, flytande vegetation och varierad kantvegetation. Igenväxnings- succession i större hällkar.
Hällkar som genom igenväxning övergått till fattigkärr. Gräsö skärgård, Uppsala län. Fotograf: Tommy Lennartsson