8. Resultat B: Närläsning av en organisationsmodell
9.4. Styrelseledamöternas samverkansförståelse
Jag har i teoriavsnittet skrivit att samverkan förstås som en dubbelriktad och interaktiv process som syftar till att vara kvalitetsdrivande (Perez Vico, 2018). Att den är dubbelriktad och interaktiv betonar att det är något som sker mellan minst två aktörer och det kvalitetsdrivande innebär att fleras kompetens, kunskap och erfarenhet förs samman och förväntas generera ett bättre resultat än en enskild individs kompetens, kunskap och erfarenhet (Lindberg, 2009). Möjlighet till samverkan och samverkanskvalitet påverkas av relationer och tidigare erfarenheter av samverkan, förekomst av ett gemensamt språk, gemensamma arbetssätt och förmåga att förstå varandra liksom av deltagarnas gemensamma drivkrafter, värderingar och normer (Perez Vico, 2018). Samverkan försvåras av motstridiga logiker där spänningar av både konstruktiv och destruktiv art kan uppstå. Socialisering hanterar spänningar i samverkan men motverkar mångfald. Ömsesidig auktoritet utvecklas när deltagarna erkänner varandras roller och expertis (Perez Vico, 2018).
Samverkanskonstruktionen i organisationsmodellen förstår jag utifrån ett organisatoriskt narrativ som både externa och interna dokument använder sig av. Det uttyds som att historiskt hade prästen och lekmännen tillsammans ansvar för kyrkan, vilket traderats till nuvarande styrelseskick. Vignings-tjänsten (vilka kan förstås som de professionella som i sin vigning har ett särskilt ansvar för den kristna läran) tillsammans med förtroendevalda (vilka förstås som medlemmar som tar ett särskilt demokratiskt ansvar för kyrkan som kyrka och organisation) är de två aktörer som finns i styrelsekonstruktionen. Den konstruktionen vill fånga något av en samverkan som innebär ett mervärde just utifrån olika perspektiv.
Svenska kyrkans villkor för samverkan har särskilda förutsättningar, i att den är lagstadgad, intern, kontinuerlig, legitimitetsgivande och sker inom styrelsens praktik. Det är en formell samverkan men också en samverkan med normativ förväntan utifrån att organisationsmodellens narrativ ses som identitetsskapande och identitetsbevarande.
Trots att organisationen lyder under en lagstadgad samverkan så talar interna dokument inte alls om samverkan, utan istället om gemensam/t, vilket jag har visat i närläsningen av organisationsmodellen i det tidigare resultatavsnittet. Jag föreslår att det kan förklaras med att organisationen har gemensamhet
85
som ideallogik, där gemensamhet förstås som något annat och högre värderat än samverkan. Jag ska här bygga på den tabell som jag i förra resultatavsnittet utformade för att beskriva gemensamhetslogiken. I den ställer jag gemensamhetslogiken mot det jag vill formulera som en samverkanslogik.
Överordnad logik: Gemensamhet Samverkan
Värde: Enhetlig relation Interaktion
Aktörer: Sammanhållna (vi) Åtskilda (jag och du) Ansvarsförståelse: Underordnat Viktigt
Ansvarsfördelning: Otydlig Viktigt
Syfte: Enhet Kvalitetshöjande utbyte
Tabell 6: Gemensamhetslogik och samverkanslogik som ideallogiker
Jag vill hävda en åtskillnad i hur samverkan förstås och hur det som organisationen beskriver som gemensamhet, eller gemensam/t, förstås. Jag förstår det inte som två likartade begrepp utan som två skilda överordnade ideallogiker, som för med sig olika värderingar, identiteter och förståelser av vad som är viktigt och önskvärt (Thornton, Ocasio, & Lounsbury, 2013). I studiens början förväntade jag mig att se en skillnad i logiker mellan de två aktörerna i samverkanskonstruktionen. Min sammantagna analys visar istället förekomsten av två olika och överordnade logiker i Svenska kyrkans pastorat som inte hänger samman med aktörstillhörighet.
I samverkan som ideallogik är värdet interaktion. Det värdet åstadkoms nödvändigtvis av åtskilda aktörer som interagerar, det vill säga det finns ett mellanrum, ett ”inter”, som skiljer aktörerna åt, och det är i mellanrummet (som åtskillnaden skapar) som samverkan sker. Ansvarsförståelse och ansvars-fördelning är viktigt i samverkan och syftet med samverkan förstås som kvalitetshöjande, genom att en samverkan där erfarenheter, kunskaper och kompetenser delas också innebär att tillgången till erfarenheter, kunskaper och kompetenser ökar.
Jag ser något annat när jag närläser organisationsmodellens uttydningar, där en gemensamhet lyfts fram som ideallogik. Gemensamhet som ideallogik förstår gemenskap som en enhetlig, sammanhållen gemenskap. Det får till konsekvens att relationer betonas på ett sätt där aktörer inte skiljs åt utan hålls samman. Det innebär ”ett vi”, snarare än ett ”jag och du”. En gemensamhetslogik underordnar sig allt det som riskerar att särskilja den sammanhållna gemenskapen och innebär att alla sorters fördelningar eller uppdelningar görs otydliga eller förstås som onödiga.
När jag läser litteraturen om Svenska kyrkans organisation och organisationsmodellen tolkad genom en gemensamhetslogik kan det förklara varför organisationsmodellen inte särskiljer styrelsen eller urskiljer definierade aktörer, såsom lagstiftningen gör. En relationsinriktad gemensamhetslogik med ett relations-orienterat fokus (Hansson P. , 2001) vill främst behålla relation i meningen enhetlighet. Gemenskap överordnat sådant som funktion, organisation och struktur ger en personorienterad kultur (Blåder, 2018) som undviker både en uppdelning i olika funktioner och en organisering som urskiljer roller och ansvar.
Likaså betonar den strukturer som något annat och sämre än relationer och gemenskap. Att Blåder genomgående talar om vikten av gemenskap går att förstå som en utsaga ur en gemensamhetslogik (Blåder, 2018). Talet om svårigheter att vara uppriktig och ett undvikande av konflikter (Stålhammar, 2002) går att förstå som den ”svaga” samverkan som Hansson (2001) talar om, då en enhetlig gemenskap undviker olikheter. Det finns i en gemensamhetslogik därför en svårighet att skilja mellan formella och informella relationer och en svårighet att särskilja relationer och uppdrag vilket kan förklara sådant som närhet mellan förtroendeuppdrag och ideellt engagemang och personliga behov (Öljarstrand, 2011), liksom en betoning av personkemi och personliga egenskaper (Strindberg, 2015).
9.4.1. Analys: enkätsvar
I lagen om Svenska kyrkans andra paragraf formuleras en ”samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete” (SFS, 1998:1591). I enkäten ställdes fyra frågor om samverkan utifrån den formuleringen:
86
Frågeställning: Alltid: Ofta: Sällan: Aldrig:
Jag upplever att det demokratiska perspektivet tar mer plats i vårt arbete i AU:
28 % 57 % 15 %
Jag upplever att det episkopala perspektivet tar mer plats i vårt arbete i AU:
7,5 % 7,5 % 77,5 % 7,5 %
Jag upplever att våra perspektiv är lika varandra: 21,5 % 64,5 % 14,5 % Jag upplever att en syntes av våra perspektiv är möjlig: 25 % 65 % 10 % Jag upplever att vissa har mer inflytande på grund av
nomineringsgruppstillhörighet
19 % 50 % 31 %
Tabell 7: Enkätsvar, utifrån Lagen om Svenska kyrkan, samverkan.
”Jag upplever att det demokratiska perspektivet tar mer plats i vårt arbete i AU” besvarades av 85 % av deltagarna med svarsalternativen ”alltid” och ”ofta”, medan 15 % svarade ”sällan”. Den omvända frågan, ”Jag upplever att det episkopala perspektivet tar mer plats i vårt arbete i AU”, besvarades av 15
% med svarsalternativen ”alltid” eller ”ofta”, medan 85 % svarade ”sällan” eller ”aldrig”. Det är i enkätsvaren tydligt att ett demokratiskt perspektiv tar mer plats i arbetet i AU och att det episkopala perspektivet tar mindre plats i arbetet i AU.
Det går att förstå på olika sätt, till exempel som att förtroendevalda, som kan förväntas representera ett demokratiskt perspektiv, är till antalet fler än ämbetsbäraren, som ensam kan förstås representera ett episkopalt perspektiv. Det går också att säga att det är ett förenklat sätt att förstå det, eftersom bägge aktörerna är skyldiga att värna både ett demokratiskt perspektiv och ett kristet perspektiv (Kyrkoordning, 2019), vilket kanske indirekt kan uttrycka ett värnande av ett episkopalt perspektiv. Det går också att förstå som att arbetet i AU går att uppfatta både som ett utförande av ett mer demokratiskt perspektiv eller ett mer episkopalt, utifrån de två kyrkoherdarna i Strindbergs material som uppfattade samman-trädet som en plats där de verkligen formade kyrkan respektive där de inte alls höll på med något kyrkligt (Strindberg, 2015). Oavsett vilket, så visar enkätsvaren att samtidigt upplever 85 % av de svarande att perspektiven ”alltid” eller ”ofta” är lika varandra medan 15 % sällan upplever det och 90 % av deltagarna anger att de ”alltid” eller ”ofta” upplever att en syntes av perspektiven är möjlig.
Perspektiven förstås alltså i hög grad likna varandra och kunna förenas, vilket ju gör de motsatta siffrorna i ett demokratiskt respektive episkopalt perspektiv ytterligare intressant, vad det då betyder.
Ett demokratiskt perspektiv kan förstås som ett samverkande perspektiv utifrån att de olika aktörerna får göra sin rösta hörda, men det kan i kontexten också förstås som ett politiskt perspektiv, eftersom det i organisationen finns en sammanblandning mellan demokratisk och politisk. Frågan ”Jag upplever att vissa har mer inflytande på grund av nomineringsgruppstillhörighet” besvaras med ”sällan” av 50 %,
”aldrig” av 31 % och ”ofta” av 19 % och kommenteras av en ordförande så här: ”Givetvis har majoriteten större inflytande och ansvar än minoriteten. Men det viktiga är att majoriteten lyssnar till minoriteten och tar hänsyn till detta när besluten formuleras och fattas”. Här förstår jag att ett inlyssnande sker, samtidigt som att uttrycka arbetet i AU som en representation av majoritet och minoritet är att använda en politisk logik som tolkningsram.
I kommentarerna till frågorna om perspektiv skriver en ledamot: ”I grunden finns en samsyn på hur kyrkan behöver utvecklas. Vi har arbetat med och fört samtal om våra olika roller i styrnings- och ledningssammanhang. Men visst, det är viktigt att alltid fundera över våra olika roller och hur de kan utvecklas”. En annan ledamot uttrycker sig så här: ”Jag upplever den demokratiska processen som viktig. Att alla vet vad det tar beslut om”. Jag tolkar kommentarerna som att de båda vittnar om en
87
praktik där det sker en samverkan i meningen kvalitetshöjande utbyte, där dels en samsyn har etablerats genom ett gediget arbete och samtal kring roller, nästan så att det känns överflödigt att fortsätta, ”men visst”, det är alltid viktigt att fundera över utveckling, dels där en demokratisk process gör att alla är väl införstådda med vad de beslutar.
En tredje ledamot skriver: ”Förstår nog inte frågeställningen. Eftersom vi har ett gemensamt uppdrag så är det inga motsättningar mellan perspektiven. Det är ju ansvaret som är delat och kommer från den demokratiska respektive episkopala perspektivet men inte heller det är renodlat delat eftersom förtroendevalda enligt KO också ska verka utifrån evangeliets auktoritet och därmed det episkopala perspektivet och att vigningstjänsten i svenska kyrkan ska verka inom den demokratiska organisationen och därmed har ansvar i det perspektivet också”. Att frågeställningen om olika perspektiv blir obegriplig utifrån att det gemensamma uppdraget innebär att det inte finns några motsättningar mellan perspektiven förstår jag som uttryck för en gemensamhetslogik, som vill hålla samman det gemensamma.
Enkäten ställde också frågor om sådant som påverkar samverkan, främst formulerade utifrån en pedagogisk förståelse av samverkan som kollektivt lärande (Granberg & Ohlsson, 2016; Wilhelmson &
Döös, 2016) och av konkret styrelsearbete, som berörde arbetssätt och samarbetsklimat (Wilhelmsson, 2017; von Malmborg, 2013). Det är generellt väldigt samstämmiga svar, och endast 4 gånger av 60 är svaren fördelade över alla fyra svarsalternativen, vilket anger en något mer spridd svarsbild. Dessa frågor kan därför vara extra intressanta, där svaren kanske inte följer normen eller där frågeställningen innebär att man svarar på ett annat sätt än tidigare. Två av dem handlar om ett ökat inflytande i AU, på grund av formell makt, position eller kunskap i demokratisk formalia, vilket är en aspekt som påverkar samverkan. Frågan ” Jag upplever att vissa har mer inflytande på grund av kunskap i demokratisk formalia” besvarades av någon eller ett fåtal personer med svarsalternativet ”alltid” och ”ofta”, medan majoriteten svarade ”sällan” och någon eller ett fåtal personer svarade ”aldrig”.
Frågeställning: Alltid: Ofta: Sällan: Aldrig:
Jag upplever att vissa har mer inflytande på grund av kunskap i demokratisk formalia
12,5 % 12,5 % 62,5 % 12,5 %
Jag upplever att vissa har mer inflytande i AU på grund av formell makt och position
13 % 33 % 47 % 7 %
Jag upplever att det episkopala perspektivet tar mer plats i vårt arbete i AU
7,5 % 7,5 % 77,5 % 7,5 %
Jag upplever att det är tillåtet att visa sig osäker 25 % 60 % 7,5 % 7.5 %
Tabell 8: Enkätsvar, de fyra mest spridda svarsbilderna.
Frågan ”Jag upplever att vissa har mer inflytande i AU på grund av formell makt och position”
besvarades av ett fåtal personer med svarsalternativen i de två ytterkanterna av skalan, medan 33 % svarar ”ofta” och en knapp majoritet svarar ”sällan”. Det finns en specifik kommentar till frågan om inflytande på grund av formell makt och position, där en ordförande svarar: ”Som ordförande har man nog alltid mera inflytande i olika frågor. Det är ju ordföranden som sätter dagordningarna och bereder ärendena tillsammans med berörda tjänstemän till AU, och det ger alltid ett försteg i sig. Till kyrkorådet är det däremot AU som bereder ärendena kollektivt. Inga beslutsärenden kommer till kyrkorådet med mindre än att de har passerat AU eller de både andra utskotten för kyrkogårds- respektive fastighetsfrågor”. Det går att föra den positionssamverkan som formulerades i förra avsnittet, där en person påverkar samverkan utifrån sin position, hit. Även svaren på frågan om de episkopala perspektivet tar mer plats sprids över alla fyra svarsalternativen, där en eller ett fåtal personer svarar
”alltid”, ”ofta” respektive ”aldrig”, medan majoriteten svarar ”sällan”. Utöver frågorna om inflytande och perspektiv handlade den fjärde frågan med spridda svar om det är tillåtet att visa sig osäker i AU, vilket 87,5% upplever att det ”alltid” eller ”ofta” är, medan 12,5% upplever att det ”sällan” eller ”aldrig”
är det.
88
De går att förstå de fyra frågorna som de mer ”brännande” frågorna, där svaren är mest spridda och där svarsalternativen i ytterkanten används. Samtidigt är enkätunderlaget i antal svarande begränsat (17-20 deltagare) och dess betydelse kan därför diskuteras. Tre av de fyra frågorna med mest spridda svar handlar om perspektiv och inflytande i samverkanskonstruktionen, vilket skulle kunna förstås som att de mest spridda uppfattningarna hos ledamöterna rör de olika aktörernas inflytande och perspektiv.
Det skulle kunna förklaras med att olika aktörers inflytande och perspektiv ligger just i brytpunkten mellan en gemensamhetslogik och en samverkanslogik. En samverkanslogik räknar med olika perspektiv och en gemensamhetslogik vill se en syntes i perspektiv eller hitta ett gemensamt perspektiv.
En samverkanslogik förstår att det i en samverkan kan uppstå spänningar bland annat för att någon får mer inflytande på grund av formell makt, position eller kunskap i demokratisk formalia. En samverkan hanterar spänningar genom ett antal strategier, medan en gemensamhetslogik vill flytta spänningar från den egna enhetliga gruppen till andra grupper. Utifrån närläsningen går det att se som ett genomgående drag i det som utspelar sig. Det går i närläsningen också att se en process av socialisation, som innebär att mångfalden i en grupp reduceras. Jag ser i ovanstående närläsning inte en användning av ömsesidig auktoritet, där deltagarna erkänner varandras roller och expertis. Närläsningen ovan följer i stort sett en gruppintervju i ett pastorat. Sett till hela materialet finns det i andra AU ett vana att bemöta varandra med ömsesidig auktoritet. Generellt går det att säga att inte bara gemensamhet som ideallogik utan också samverkan som ideallogik går att återfinna i Svenska kyrkan. Det går också att säga att dessa förhåller sig på olika sätt utifrån ideallogik men också utifrån gruppens specifika agens. Utifrån samlad textdata av observationer och intervjuer gör jag därför till sist en beskrivning av de två logikerna inom Svenska kyrkans styrande organisering som en sammanfattning av studiens resultat.