Styrelsearbete och kristen tro

Mycket förenklat skulle det gå att besvara frågan om vad styrelsearbete och kristen tro har med varandra att göra, genom att säga att i Sverige har kristen tro hängt ihop med styrning sedan medeltiden. Svenska kyrkans organisation växte fram inom Sveriges samhällsorganisering. Redan i det sockensystem som var etablerat vid 1300-talet var kyrka och samhälle samma huvudman och redan då praktiserades organisationsmodellen, även om folkets representanter inte utsågs demokratiskt. Formellt sett skildes stat och kyrka åt år 2000 (Utredningar, 2011:2). Det har länge funnits en tät närhet mellan kyrka och styrande organisering. Det är först i det vi kallar modern tid – också ett förenklat begrepp – som kyrka är något annat, som inte är tätt kopplat till Sveriges styrande organisering eller associerat med ett mer formellt och auktoritärt samhällsskikt, vilket det till exempel var när fattigvård, sjukvård och skola historiskt växte fram inom Svenska kyrkans organisation (Utredningar, 2011:2).

Nu är det på ett annat sätt, för nu är ord som ”kristen” associerade med något annorlunda (Thurfjell, 2015). David Thurfjell, professor i religionsvetenskap vid Södertörns högskola, menar att religionen i Sverige blir till ett ”annatgörande”, det är något annat som andra håller på med, som inte kopplas samman med den egna personen (2015, s. 111). Han förstår svenskars attityder till religion som ”post-kristna” och han har som religionshistoriker undersökt hur Sverige kan ha fått sin unika religions-situation. Att den är unik bekräftas av World Values Survey, där ett globalt nätverk av sociologer studerar hur värderingar förändras och hur det påverkar socialt och politiskt liv. 2008 gjorde Inglehart och Welzel en global kulturell karta utifrån hur länder förhöll sig till traditionella respektive sekulära-rationella värden (på den lodräta skalan) och till värden av överlevnad respektive självuttryckande värden (på den vågräta skalan). Sverige hamnar högst upp i högra hörnet, som det land som uttrycker allra mest sekulära-rationella och individualistiska värden. Bland dessa värden fanns en låg värdering av religion, traditionell familjebildning och auktoriteter, där skilsmässa, abort, dödshjälp och självmord ses som relativt accepterat, liksom skydd av miljön, med en hög tolerans vad gäller främlingar och HBTQ-frågor, samt krav på jämställdhet och jämlikhet. Det gör att Sverige kan beskrivas som världens mest sekulariserade land (Thurfjell, 2015). Den här delen av den globala kulturella kartan beskrivs som

”det protestantiska Europa” och det finns en koppling till dessa värden och protestantisk, västerländsk kristendom (Ingelhart & Welzel, 2008). Eftersom andra uttryck för kristendom placerar sig på andra delar av kartan, ger det en förståelse av att kristendom har olika uttryck och värden, delvis kopplat till vilken gren av kristendomen det handlar om, delvis kopplat till geografisk kontext.

7 3.1.1. Sverige på den religiösa kartan

Den kulturella kartan gör tydligt att svenskar har värden som beskrivs som sekulariserade och individuella – ändå är över hälften av dem med i Svenska kyrkan. Det förhållandet undersöker Thurfjell, som menar att bakgrunden till de vanligaste religionsuppfattningarna bland sekulära, postkristna svenskars religionsattityder hämtas från tre diskursiva huvudspår i religionshistorien, nämligen kristen-dom, sekulär religionskritik och västerländsk esoterism (Thurfjell, 2015). Det kristna huvudspåret handlar om att utföra kristna livsriter, fira kristna högtider och vara medlemmar i en kyrka, trots att postkristna kallar sig sekulariserade snarare än kristna. Det menar Thurfjell ha att göra med Svenska kyrkans förlorade tolkningsföreträde för vad beteckningen ”kristen” betyder och att den beteckningen försnävats avsevärt. I en folkskolelärobok från 1957 presenteras kristendom som tolv teman: naturen omkring oss, trygghet, aftonbön, hjälpsamhet, att dela med sig, att vara aktsam om det som lever, kamratskap, vördnad för gamla, tacksamhet, att tänka på andra, söndag och gudstjänst (Thurfjell, 2015, s. 39). Thurfjell menar att det idag endast är aftonbön och gudstjänst som i en allmän förståelse kvalificerar sig som tillhörande kristendom och menar att den bredare kristendomsförståelse som läroboken ger uttryck för inte finns längre. Tidigare var kristen en allmän och inkluderande beteckning, nu förstås det mer som att uttalat försanthålla vissa dogmer. Förutom att kristen religiositet kan uttrycka olika värderingar runt om i världen och mellan olika kyrkor på samma plats, så förändras och förhandlas också förståelsen av vad som är kristet. Det andra spåret, sekulär religionskritik, handlar om en utbredd uppfattning att religion är något överflödigt eller problematiskt och upplevs som irrelevant, i en berättelse där Sverige som moderniserat, utvecklat och upplyst har gjort sig fri från religion, som upplevs tillhöra tiden före upplysningen (Thurfjell, 2015). Det tredje spåret, den västerländska esoterismen handlar mycket om nyandlighetens genomslag, där föreställningar från teosofin, new age och Jung används och postkristna svenskar relaterar till en ”ockulturell populärkultur”, där andlighet är ett positivt laddat begrepp och där det refereras till sådant som spådom, andar och dylikt, som bär drag av hemlighetsfullhet och som används för att tolka livet (Thurfjell, 2015, ss. 154-155).

En minskad kyrklig praktik och att färre använder sig av kristna termer eller förklaringsmodeller kan förstås på olika sätt. Den så kallat pessimistiska positionen förstår sekulariseringen som en förlust av en religiös djupdimension i livet och språket, där religionen förvaltade en upplevelse av djup, mening och hopp som gått förlorad genom sekulariseringen. Den optimistiska positionen ser istället sekulariseringen som en förändring där de livsdimensioner som förr uttrycktes genom det kristna finns kvar, men tar sig andra uttryck och kan innebära en befrielse från ett förvetenskapligt perspektiv som kopplats samman med kristendomen (Thurfjell, 2015). Begreppet ”sekularisering” kan emellertid problematiseras och har används på så skilda sätt att det av många upplevs meningslöst och flera forskare talar istället om religiös förändring (Öljarstrand, 2011). Thurfjell skriver om ett förlorat gemensamt språk och om försök att återuppväcka en kristen identitet baserad på nationell sammanhållning, bland annat i Sverige-demokraternas framgångsrika riks- och kyrkopolitik, där begrepp som kristna värderingar blir signalord för en nationell, etisk position snarare än en teologisk, och där begreppet kristen inte länge signalerar avstånd utan vill väcka känslor av nationellt hemmahörande (Thurfjell, 2015). Svenska kyrkan och dess företrädare har tidigare setts som tydliga auktoriteter i individers liv, vilket förändrats i en auktoritets-ifrågasättande tid och nu är mer tvetydigt. Det finns en förväntan på präster, som Svenska kyrkans företrädare, att både representera en äldre föreställning av kyrkan som myndighetsinstitution, kunskapsförmedlare och symbol för det heliga, liksom en nyare föreställning om att företräda kyrkan snarare som en rörelse än en institution och inte främst utifrån en traditionell kristendomsförståelse utan med människors egna livsfrågor i centrum (Strindberg, 2015).

Sverige kan alltså beskriva som ett ganska ovanligt land i relation till religion och tro, med sitt tydligt kristna arv och sin samtidigt postkristna hållning. Organisationen Svenska kyrkan kan både beskrivas som Sveriges första och största organisation, men också som en organisation som ideologiskt och ekonomiskt är med om en drastisk förändring. Årsskiftet 2018/2019 hade Sverige en folkmängd på 10 230 185 personer, varav 57,7 % eller 5 904 830 personer, tillhörde Svenska kyrkan. De senaste 45 åren har utvecklingen gått från att 95,2 % av befolkningen år 1972 tillhörde Svenska kyrkan till att 57,7 % gjorde det år 2018. Det är fortfarande en mycket hög siffra men att medlemsantalet nästan halverats på knappt 50 år väcker frågan om Svenska kyrkans medlemsutveckling. Det så kallade ”medlemstappet”

påverkar organisationen drastiskt på lokal nivå och är något som styrelser behöver förhålla sig till både

8

utifrån en ekonomisk men också en ideologisk, legitimerande aspekt (Öljarstrand, 2011). Låt mig visa ett utdrag ur en intervju, med Pastorat B, där vi talade om de folkvaldas funktion, de som vissa kallar

”det politiska” i kyrkan, och om tro:

2v ordförande: Men samtidigt tycker jag också att den demokratiska insynen är ju en garant för att det inte blir en elak sekt.

Hanna: Ja?

2v ordförande: Och det är ju en viktig del.

Ordförande: Ja, det är viktigt.

2v ordförande: Och där, ja, det ska ju vi se till.

Hanna: Ja. Precis. För ni sitter ju som medlemmar, och då sitter ju ni i nån mening med er tro, så att säga?

2v ordförande: Ja. Men vi är väl som människor är mest. Sökande, tvivlande, troende.

Flera: Mm.

Hanna: Ja, man kan ju säkert vara hur som helst?

Ersättare: Jo vi är ju ett genomsnitt tror jag. Av svenska folket.

Ledamot B1: Men vi har ju kyrkoordningen som också vi måste hålla oss till.

Flera: Ja.

Ordförande: Jag har kyrkoordningen alltid med mig där (pekar på telefonen). (Pastorat B).

Att den demokratiska organisationen är viktig för att garantera att Svenska kyrkan inte blir en sekt, vilket jag tolkar som något slutet och inåtvänt, lyfts av pastorat B fram som en viktig funktion för den demokratiska organisationen, det vill säga den ena aktören i styrelsekonstruktionen. Det lyfts också fram en förståelse av att de som förtroendevalda styrelseledamöter är som folk är mest i relation till tro – sökande, tvivlande, troende – som ett genomsnitt av svenska folket, och inte alls några ”annorlunda”, men med en kyrkoordning att förhålla sig till. Här kopplar ledamöterna i pastorat B sitt uppdrag som förtroendevalda styrelseledamöter till sin tro, hur den än ser ut, och till sitt medlemskap, liksom till kyrkoordningen. Det sker på många sätt i mitt empiriska material, att funktionen att vara styrelseledamot i Svenska kyrkan kopplas samman med ett engagemang i kyrkan, även om det formuleras på olika sätt.

Ostrower & Stone lyfter fram ideella styrelseledamöters särskilda ansvar som ett trefaldigt ansvar, där det för det första finns en särskild skyldighet att vara lojal med organisationens intressen, för det andra en större delaktighet som innebär att hålla sig informerad, delta i beslutsfattande, att förstå ärenden som ligger på styrelsens bord och att inta en oberoende och välvillig hållning för organisationens bästa, samt för det tredje att se till organisationens syfte och att tolka det i varje ny tid och varje ny fråga för det allmänna bästa (Ostrower & Stone, 2006). Ideella styrelseledamöter har ett större ansvar att agera utifrån sitt ideella engagemang, i det här fallet sin tro. Det går i mitt material att se att styrelseledamöterna agerar utifrån sin tro, sitt medlemskap och sitt demokratiska engagemang.

3.1.2. Folkkyrkan Svenska kyrkan

Ideologiskt förstår Svenska kyrkan sig som en ”folkkyrka”, vilket de också enligt svensk lag är skyldiga att vara. Begreppet folkkyrka återfinns i lagen om Svenska kyrkan (SFS, 1998:1591) och har används i de nordiska länderna under 1900-talet, vid sidan av begrepp som folkhem, folkpark och folktandvård.

Svenska kyrkan vill fortsätta vara en folkkyrka, fast folket inte längre är enhetligt, enligt Anders Bäckström, professor emeritus i religionssociologi, och Anders Wejryd, ärkebiskop emeritus för Svenska kyrkan (2016), som skriver om folkkyrkan i boken Sedd men osedd. Om folkkyrkans paradoxala närvaro inför 2020-talet. De förstår en folkkyrkas förutsättningar som att flertalet sätt att tolka tron är möjliga och att många åsikter ryms, att den bestäms utifrån olika perspektiv, såsom juridiska, sociologiska, teologiska, politiska och tjänsteteoretiska, att den är en öppen, tillgänglig kulturbärare, förankrad i samhället och en sorts religiositetens härbärge (Bäckström & Wejryd, 2016, s.

10). Ekström talar i boken Svenska kyrkan - historia, identitet, verksamhet och organisation om Svenska kyrkans folkrörelsekaraktär och om det folkliga ansvaret genom att lyfta fram den ursprungliga betydelsen av begreppet ”lekman” såsom ”tillhörig folket”, där folket i Bibelns nya testamente var en beteckning på kristna (Ekström, 2004, s. 29). Folkkyrkan kunde under framväxten på 1900-talet förstås som utslätad och anpassningsbar av de som teologiskt tänkte annorlunda, men blev enligt Ekström sedan ett ”samlande honnörsord” (2004, s. 18). Folkkyrkotanken är svår att ringa in, men betonar något allmänt och tillgängligt, vilket också syns i begreppen ”öppen” och ”rikstäckande” som även de används i lagens beskrivning av Svenska kyrkan (SFS, 1998:1591). Begreppet folkkyrka ställer sig i motsats dels till

9

föreningskyrka/frikyrka, dels till statskyrka. Anders Wejryd, den före detta ärkebiskopen, definierar fyra drag hos en folkkyrka: närheten till hela samhällets frågor och kultur, avsaknaden av krav på tro och etik eller moral, att det är omöjligt att utesluta någon samt att det finns en demokratisk struktur som samverkar med de som är vigda/ämbetsbärare (Bäckström & Wejryd, 2016, s. 16).

Svenska kyrkan har på lokal nivå oftast en bred verksamhet som är öppen för alla. 700 000 svenskar säger sig kunna tänka sig att engagera sig ideellt i Svenska kyrkan (Wijkström, 2014). ”Enligt vår lutherska tradition är kyrkan en viktig del av samhället”, skriver organisationen (Svenska kyrkan, 2019).

År 2019 fanns knappt 3400 kyrkor och kapell i Svenska kyrkan varav majoriteten är kulturskyddade.

Under 2018 döptes ca 47 000 personer, 26 000 konfirmerades, 31 000 personer vigdes och 65 000 personer begravdes enligt Svenska kyrkans ordningar.

Det här avsnittet har syftat till att säga något kort om Svenska kyrkans styrelseledamöters koppling till sin tro och sitt demokratiska engagemang, liksom om Sveriges specifika religionsposition, som påverkar Svenska kyrkan som organisation. Svenska kyrkans styrelser verkar i en viss tradition och miljö och under särskilda förutsättningar. Senare styrelseforskning förstår organisationens kontext som avgörande för dess styrelseledamöter (Ostrower & Stone, 2006; Gabrielsson & Huse, 2004). Det här avsnittet kan därför förstås som en mycket översiktlig återgivning av något av det som Svenska kyrkans kontext rymmer, som de styrelseledamöter som den här studien har i fokus befinner sig i. Trots det intressanta i ovanstående, så är det inte studiens fokus. Frågorna om trons uttryck i styrelserna får jag lämna till en annan uppsats. Jag menar dock inte att lämna ledamöternas tro helt utanför den här uppsatsen eller att den inte visar sig i styrelserummet. Jag ser istället det ovanstående som en del av Svenska kyrkans kontext och något som styrelseledamöter i Svenska kyrkan förhåller sig till, när de tar sitt ideella ansvar för kyrkan genom att vara styrelseledamöter, liksom att de tar sitt ideella ansvar som styrelseledamöter utifrån sin tro och att de med den som grund resonerar och fattar beslut i styrelsen.