Svenska kyrkans organisationsmodell

Här vill jag något närmare beskriva och problematisera den organisationsmodell som styrelser i Svenska kyrkan använder sig av. Först beskriver jag kort mitt teoretiska angreppssätt, för att tydliggöra hur jag talar om det jag undersöker och vad det är jag åsyftar när jag talar om Svenska kyrkans organisations-modell och organisatoriska faktorer.

Styrelseforskning lyfter fram organisatoriska faktorer som viktiga påverkansfaktorer i styrelser (Ostrower & Stone, 2006; Gabrielsson & Huse, 2004). De två organisatoriska faktorer studien särskilt fokuserar på handlar (1) om den lagstiftade samverkan som konstruerar organisationens styrelser i lagen om Svenska kyrkan (SFS, 1998:1591) och (2) om de tre beteckningarna som formulerar ansvar på olika sätt: Gemensamt uppdrag och delat ansvar, Den gemensamma ansvarslinjen och Den dubbla ansvarslinjen. Jag beskriver kort hur organisations-modellens narrativ och organisationsmodellens beteckningar har vuxit fram och vad de syftar till, samt visar och problematiserar utifrån bland annat Blåders material (2018) sättet att uttrycka sig olika om organisationsmodellen.

3.2.1. Styrelsekonstruktionen som organisationsmodell

Som jag skrev i inledningen är det ett pedagogiskt val jag gör, att tala om ”organisationsmodellen” i Svenska kyrkan, när jag talar om konstruktionen för Svenska kyrkans styrande organisering. Jag gör det av två skäl: för det första för att den styrelsekonstruktion jag vill undersöka inte har något namn (utan tre beteckningar, som används framför allt i internt men också i statliga utredningar). För att kunna undersöka den behöver jag kunna referera till den på ett enklare sätt. För det andra väljer jag att tala om en organisationsmodell för att det är ett begrepp som generellt kan associeras till det jag avser, nämligen en tankekonstruktion om organisering som på något sätt inverkar på praktiken i organisationen.

När jag talar om organisationsmodeller använder jag begreppet i vid mening, om tankekonstruktion/er om organisation som fått någon form av konkretion, alltså det som på något sätt beskriver en normativ idé om organisering. När jag fortsättningsvis använder begreppet organisationsmodell, avser jag den

10

styrelsekonstruktion mellan aktörerna förtroendevalda styrelseledamöter och kyrkoherde, som lyfts fram både i lagen om Svenska kyrkan, i interna dokument och i organisationens narrativ.

Den här studien har främst ett pedagogiskt intresse för hur det här förstås i organisationens praktik, det vill säga av styrelseledamöterna i styrelsearbetet, och vad det får för konsekvenser. Jag väljer därför att förstå det som tydligast sägs om organisationsmodellen såsom specifika organisatoriska faktorer, som styrelseledamöterna enligt styrelseforskningen påverkas av (Ostrower & Stone, 2006). Jag förstår i den här studien organisatoriska faktorer som två tydliga och olika aspekter av organisationsmodellen som styrelseledamöter på något sätt relaterar till. Den ena organisatoriska faktorn, samverkan, är lagstiftningens tydligaste sätt att tala om organisationsmodellen. Den andra organisatoriska faktorn, ansvarsförståelse, blir centralt i de internt styrande dokumenten genom dess tre olika beteckningar kring ansvar.

Organisationsforskaren Czarniawska (2015) gör en poäng av att de flesta organisationsmodeller sätter streck mellan olika rutor, utan att problematisera vad strecken betyder. Hon menar att vi är vana att tänka att två rutor med ett streck emellan ska utläsas som att A leder till B, där strecken mellan två rutor i en modell utrycker någon sorts relation, men det verb som skulle kunna beskriva den relationen sällan formuleras. Det många organisationsmodeller ritar upp är snarare två fenomen som skådats samtidigt, än ett etablerat samband eller en dokumenterad process, och sambandet kan därför lika gärna vara ett önsketänkande, menar Czarniawska (2015). Svenska kyrkans styrelser har en modell som sätter samman fenomenet ”en demokratisk organisation” med fenomenet ”kyrkans ämbete” med hjälp av verbet

”samverka” (SFS, 1998:1591). Beteckningarna på organisationsmodellen uttrycker föreställningar om att utöva verbet ”ansvarstagande” som något delat, dubbelt eller gemensamt. Det fick mig att undra om Svenska kyrkans organisationsmodell kan ha större bärkraft på organisationens praktik, än några rutor och linjer, och om det i så fall kunde märkas i styrelsepraktiken, eller om samverkan och ansvarstagandet i modellen snarare kan reduceras till ett önsketänkande. Utifrån det skulle ett annat sätt att beskriva de organisatoriska faktorer som studien fokuserar på vara, att de organisatoriska faktorerna är ”strecket”, eller i det här fallet de två strecken, mellan ”aktörsrutorna”; det som formuleras som samverkan i lagen och olika former av ansvarsförståelse i internt styrande dokument.

3.2.2. Ett organisatoriskt narrativ

Den samverkan som anges i lagen om Svenska kyrkan förstås ha varit viktig i Svenska kyrkans ledningsstruktur sedan medeltiden, långt innan det kommunala samhället växte fram och innan kyrkan i Sverige blev luthersk i och med reformationen på 1500-talet. Att prästen tillsammans med män ur bygden styrde över kyrkans angelägenheter ansågs vara så kännetecknande för Svenska kyrkan att det skulle vara centralt också när kyrka och stat organisatoriskt skildes åt vid millennieskiftet 1999/2000 (Utredningar, 2011:2). Organisationsmodellens princip handlar om en samverkan mellan präst och lekmän, som tillsammans tar ansvar för kyrkan och dess förvaltning och egendom. Niclas Blåder, stiftsprost i Stockholms stift och tidigare anställd på Svenska kyrkans forskningsenhet, formulerar det så här: ”Den kyrkliga vigningstjänsten i samverkan med kyrkans förtroendevalda är garanterna för att kyrkans historia, arv och lära förs vidare in i framtiden” (Blåder, 2018, s. 13). Organisationsmodellen förstås i ett organisatoriskt narrativ som en garant som över tid håller samman organisationen och som en avgörande idé om vad organisering är och bör vara i Svenska kyrkan.

I betänkandet till utredningen inför lagen om Svenska kyrkan poängteras den historiska och lokala delaktigheten, som att två traditioner av ansvarstagande förenas i Svenska kyrkan i en organisations-princip som benämnts ”den dubbla ansvarslinjen” (Statens offentliga utredningar, 1997:41).

Organisationsprincipen motiveras av historisk tradition, av ett starkt stöd i kyrklig opinion, att evangeliet och ämbetsutövningen inte är underställd församlingens organ, att alla tillhöriga har möjlighet att tillsammans ta ansvar genom sin rösträtt och indirekt genom förtroendevalda, och motiveras ytterst av det allmänna prästadömet på dopets grund.

För Svenska kyrkan som folkkyrka är den demokratiska strukturen naturlig. Den tar tillvara det ansvarstagande som de kyrkotillhöriga av tradition fullgjort i församlingarna och ger dem möjlighet till inflytande och delaktighet. På varje kyrklig nivå är förankringen genom lokalt utvalda företrädare som förtroendevalda i ansvariga styrelser och fullmäktige nödvändig för kyrkans lokala och demokratiska

11

förankring. Demokratiskt valda organ som tar ansvar för den kyrkliga verksamheten utgör därför grunden i folkkyrkans demokratiska uppbyggnad (Statens offentliga utredningar, 1997:41, s. 166).

Att den statliga utredningen använder ord som ”naturlig” och ”nödvändig” när den motiverar principen tolkar jag som uttryck för en förståelse av principens starkt normativa karaktär för det som har varit statskyrkan Svenska kyrkan och ska bli trossamfundet Svenska kyrkan. Det står vidare att: ”Den demokratiska strukturen och den dubbla ansvarslinjen framstår som så betydelsefulla för Svenska kyrkans identitet att de bör poängteras särskilt i den övergripande regleringen” (Statens offentliga utredningar, 1997:41, s. 171) vilket går att förstå som ett uttryck för att lagen om Svenska kyrkan förväntades befästa organisationsmodellens konstruktion för att på så sätt säkra Svenska kyrkans identitet. Utredningen talar vidare om att de förutsätter att Svenska kyrkan utvecklar, bearbetar och konkretiserar innehåller i den dubbla ansvarslinjen och tydliggör ansvarstagandet.

3.2.3. Organisationsmodellens tre beteckningar och hur de används Ovan ser vi att den statliga utredningen använder sig av beteckningen ”den dubbla ansvarslinjen”.

Organisationsprincipen, som organisationsmodellen preciseras i till exempel Kommentar till kyrko-ordning (Kyrkokyrko-ordningskommentaren, 2018), har i modern tid fått olika benämningar. Från mitten av sjuttiotalet kallades Svenska kyrkans organisationsmodell ”Den dubbla ansvarslinjen”, en beteckning som fortfarande lever kvar (Utredningar, 2008:1). Benämningen tog fasta på att präst och folkvalda hade olika typer av ansvar, även om de utövade det tillsammans. Senare betonades istället det gemensamma uppdraget, om än med ansvarsområden som både var separerade men ibland också överlappade varandra, vilket gav organisationsmodellen beteckningen ”Den gemensamma ansvarslinjen” (Svenska kyrkan, 2019; Utredningar, 2008:1). Kyrkoordningen förstår organisationsmodellen som ”Gemensamt uppdrag och delat ansvar” (Kyrkoordningskommentaren, 2018).

Den förändring som utredningen från 2008 beskriver, visar att de olika beteckningarna har syftat till att förskjuta betydelsen av hur ansvar och ansvarsfördelning ska förstås och ger uttryck för en bearbetning av organisationsmodellens ansvarsfördelning. Blåder uttrycker en något liknande förståelse. Han skriver att ansvaret för styrelsen på senare tid har breddats ”genom en förskjutning från en dubbel ansvarslinje i betydelsen skilda ansvarsområden till en dubbel ansvarslinje i betydelsen gemensamt ansvar” (Blåder, 2018, s. 8-9). Han uttrycker därmed att en tidigare förståelse av organisationsmodellen har uppfattat en dubbel ansvarslinje som en ansvarsfördelning med skilda ansvarsområden, medan den förståelse som finns nu istället ser att en dubbel ansvarslinje uttrycker ett gemensamt ansvar. Blåder ser båda dessa ansvarsförståelser som uttryck för ”en dubbel ansvarslinje”. Han ger alltså samma beteckning två olika uttydningar. Det gör han utifrån förståelsen av att det har skett en kollektiv förskjutning av ansvarsfördelning i organisationsmodellen. I det Blåder beskriver står beteckningen ”den dubbla ansvarslinjen” kvar, men innebörden har ändrats utifrån att det skett en förskjutning, från att ansvar förstås som åtskilt, till att ansvar förstås som gemensamt.

Utredningen från 2008 och Blåder uttrycker båda att en förskjutning av ansvarsförståelse har skett inom organisationsmodellen, men de beskriver vad som har skett på olika sätt. Utredningen förstår det som att en förändrad innebörd hänger ihop med en förändrad beteckning av organisationsmodellen. ”Den dubbla ansvarslinjen” ersätts med ”den gemensamma ansvarslinjen” för att ansvarsförståelsen har ändrats från att präst och folkvalda hade olika typer av ansvar, även om de utövade det tillsammans, till att betona det gemensamma uppdraget, med ansvarsområden som både var separerade men ibland också överlappade varandra. Blåder förstår istället att förskjutningen, från att ansvar förstås som åtskilt till att ansvar förstås som gemensamt, sker inom beteckningen ”den dubbla ansvarslinjen”.

En kyrkoherde i Blåders material ger en bild av hur frågan hanteras i praktiken, utifrån att den tidigare uttolkningen, som inte längre gäller, ändå lever kvar:

Vi lever ju kvar väldigt mycket i den dubbla ansvarslinjen. […] ”… du som är präst får sköta de här bitarna med gudstjänstlivet”, och det är på gott och ont […] Att vara intresserad, det skulle jag ju önska mer av, så att det blev mer av ett gemensamt ansvar. Jag tror nog att det är mycket dubbla ansvarslinjen i tänket i kyrkorådet. Ja, det som var från början då, ”vi ser till att det finns en kyrka och att det finns en bostad till prästen och sen får prästen sköta resten” (Blåder, 2018, s. 45).

12

Kyrkoherden gör i citatet ovan en åtskillnad som åskådliggör vad de skilda ansvarsförståelserna kan innebära i praktiken. Den dubbla ansvarslinjen innebär ett särskiljande av ansvar, där förtroendevalda ser till att det finns kyrka och bostad och där prästen tar ansvar för gudstjänsterna, medan ett gemensamt ansvar istället skulle innebära att alla intresserade sig för alla frågor tillsammans, vilket kyrkoherden önskar. Det handlar om en ansvarsförståelse som avser olika frågor, eller ”bitar” som kyrkoherden uttrycker det, där ett åtskilt ansvar enligt den dubbla ansvarslinjen innebär att de olika aktörerna tar ansvar för olika frågor, medan ett gemensamt ansvar innebär att de olika aktörerna tar ansvar för alla frågor tillsammans. Kyrkoherden uttrycker det som två parallella förståelser, där ”den dubbla ansvarslinjen” lever kvar, och inte som en kollektiv förflyttning från en ansvarsförståelse till en annan.

I sak överensstämmer kyrkoherdens förståelse med Blåders tolkning, som menar att förståelse av en dubbel ansvarslinje i betydelsen gemensamt ansvar ökar styrelsens ansvar, eftersom de får fler frågor att hantera.

Kyrkoherden kallar det tidigare sättet att tänka (med separerade bitar eller frågor) som många lever kvar i för ”den dubbla ansvarslinjen” medan det som kyrkoherden önskar mer av uttrycks som en förståelse av ”gemensamt ansvar”. Om kyrkoherden skulle benämna det senare för ”den gemensamma ansvarslinjen” framgår inte. Blåder och kyrkoherden talar båda om det som nu gäller som ett gemensamt ansvarstagande, men Blåder kallar det fortfarande för ”den dubbla ansvarslinjen”, medan kyrkoherden låter det uttrycket beteckna något som lever kvar sedan tidigare och istället talar om ett gemensamt ansvar för alla frågor.

Blåder ser att hans informanter nästan genomgående använder begreppet ”den dubbla ansvarslinjen”.

Han kommenterar det: ”Frågan är dock om begreppet påverkar hur man förstår ansvarsfördelningen mellan kyrkoråd och kyrkoherde eller om ansvarsfördelningen påverkar hur man förstår begreppet?”

(Blåder, 2018, s. 44). Han verkar fråga sig om praktiken är så etablerad så att man gör som man gör oavsett vilken beteckning som används för organisationsmodellen, eller om organisationsmodellens benämning faktiskt påverkar hur praktiken utövas. Blåder svarar inte själv, men med sin fråga uttrycker han förståelsen att de olika beteckningarna på organisationsmodellen formulerar delvis skilda former av ansvar. Användningen av de olika beteckningarna anger på så sätt olika former av ansvar. Han ser att informanterna hänvisar till organisationsmodellen med hjälp av olika beteckningar och han antyder att det i praktiken kan finnas en ansvarsfördelning som är opåverkad av hur principen om ansvar formuleras.

En styrelseledamot citeras:

Man kan ju också gå in och säga att vi har ett gemensamt ansvar och vi kommer med olika erfarenheter.

Prästen har den teologiska kunskapen, kyrkorådsledamöterna har en massa andra specialområden och tillsammans löser vi det här. Det handlar liksom på något sätt om attityden man går in med (Blåder, 2018, s. 45).

Ledamoten ovan förstår det gemensamma ansvaret som att de löser uppdraget tillsammans utifrån sina olika specialområden och att det gemensamma sitter i attityden, att uppgiften löses med gemensamma krafter. Det går att förstå i samma anda som utredningen, det vill säga som en förståelse av ett gemensamt ansvar som fördelas utifrån olika roller. I det tidigare citatet ovan förstods en fördelning av ansvar utifrån en uppdelning i olika bitar eller frågor. Här förstås det istället som en uppdelning av ansvarstagande utifrån olika roller, medan ansvaret som sådant förstås som gemensamt. Utredningen betecknar det som en uttydning av ”den dubbla ansvarslinjen” medan ledamoten inte ger sin förståelse någon beteckning utan talar om ”ett gemensamt ansvar”.

Det jag här har velat skriva fram handlar om en otydlighet i vad ”den dubbla ansvarslinjen” och ”den gemensamma ansvarslinjen” innebär avseende förståelse av ansvar och ansvarsfördelning. Det är tydligt att bägge beteckningarna lever parallellt i både tal och skrift och att de tillskrivs olika former av ansvar och ansvarsfördelning i flera betydelser. Blåder och en kyrkoherde uttrycker en förståelse av att ansvarsfördelning handlar om olika ansvarsområden och benämner det som ett dubbelt ansvar, medan att ha ansvar för alla ansvarsområden tillsammans förstås som ett gemensamt ansvar. Samma beteckning, ”den dubbla ansvarslinjen”, kan enligt Blåder ha en breddad, förskjuten betydelse från ett dubbelt till ett gemensamt ansvar, men fortfarande benämnas som ”den dubbla ansvarslinjen”.

Kyrkoherden förstår istället det gemensamma ansvaret som något annat än den dubbla ansvarslinjens ansvarsförståelse och uttrycker också en upplevelse av förskjutning i tid av hur ansvaret förstås och men

13

förstår det till skillnad från Blåder som två ansvarsförståelser som lever parallellt snarare att ett dubbelt ansvar har förskjutits till ett gemensamt.