Styra och leda som tolkningsnyckel - Styrelseledamöternas ansvarsförståelse

8. Resultat B: Närläsning av en organisationsmodell

9.1. Styrelseledamöternas ansvarsförståelse

9.2.1. Styra och leda som tolkningsnyckel

Nedan ger olika förtroendevalda sina utsagor om organisationsmodellen genom att använda ett nytt begreppspar, ”styra-leda”. Som jag har förstått det är styra och leda är ett begrepp som inte återfinns i teoretisk litteratur, men används i praktiskt styrelselitteratur och som avser en fördelning mellan styrelsens riktningsgivande ansvar och högsta tjänstemans ansvar att leda organisationens anställda, se till exempel von Malmborg (2013). Styra-leda är ett begrepp som används i flera pastorat och utan förklarande kommentar. Därav märks att ”styra-leda” är ett i organisationspraktiken etablerat begrepp för att definiera organisationsmodellen. Jag förstår det som en tolkningsnyckel som bistår ledamöterna med att förstå kyrkoordningens utläggning av organisationsmodellen. En ledamot har varit med om att ta fram den svenskkyrkliga utredning som heter Styra och leda (Utredningar, 2008:1).

Ledamot: Jag satt ju med i den här utredningen, som vi hade om styra och leda och då diskuterades det här väldigt mycket, för att det fanns ju ställen där det var problem. Men jag tänkte som så, att vi har ju ett ansvar, både vi förtroendevalda och de vigda, och vi bestämmer ju vad som ska göras, och de vigda bestämmer hur det ska göras (Pastorat A).

Ledamot A förstår skillnaden i ansvar som innebörden i begreppet ”styra och leda”. Ledamoten för begreppet ”styra”, med uttolkningen ”bestämmer vad som ska göras” till kategorin ”förtroendevalda”.

Till kategorin ”vigda” förs begreppet ”leda” med uttolkningen ”bestämmer hur det ska göras”.

Förtroendevalda styr genom att bestämma vad som ska göras och det är deras ansvar, medan vignings-tjänsten leder genom att ta ansvar för hur det ska göras. Begreppet ”bestämmer”, som ledamoten använder för att förklara vad styra och leda betyder, anger att ansvaret konstrueras som en form av makt.

Att ha ansvar för vad som ska göras är att bestämma över vad som ska göras. Tolkningsnyckeln ”styra – leda” används av ledamoten för att tydliggöra att kategorin förtroendevalda har makt över vad som ska göras och kategorin vigningstjänsten har makt över hur det ska göras. En liknande förståelse av

”styra – leda” uttrycks av en ledamot i ett annat pastorat:

Ledamot: Det handlar ju i grund och botten om styrning och ledning och att man, att man har vad-frågorna klart för sig. Och inte ägnar sig åt hur-frågorna. Som ju faktiskt de professionella ska handskas med. Och blandar man det här, då kan det bli väldigt olyckligt, tror jag (Pastorat B).

Som styrelse behöver man ägna sig åt vad-frågorna men inte blanda sig i hur-frågorna, för att rätt ta sitt ansvar. Om styra och leda blandas samman, så kan det bli väldigt olyckligt, menar ledamot B1. Just så konstrueras ansvarsfördelningen, liksom de konsekvenser som en bristande ansvarsfördelning får, av flera styrelseledamöter:

1v ordförande: Nej men om man tittar på det här med styra och leda, för det är jätteviktigt att skilja på det.

Och där tror jag många har svårt, fortfarande, särskilt förtroendevalda, svårt att se skillnaden. Och där man ser att det blir konflikter i kyrkoråd och så. Mellan församlingen och, då är det ofta så att de förtroendevalda går in och petar i saker, som de egentligen inte ska lägga sig i. Om du förstår vad jag menar. Men det kan vi säga som ingår i ett pastorat där vi tycker att det går rätt bra, att det inte blivit några större konflikter så. Och det kanske beror på att vi som förtroendevalda har bättre kunskaper om hur det ska vara egentligen. Så det är jätteviktigt att vi skiljer på detta och det förutsätter ju den där kyrkoordningen (Pastorat A).

1v ordförande A menar att det är viktigt att skilja på det som förstås som ”styra” respektive ”leda” men att många förtroendevalda fortfarande har svårt för det. Det leder till konflikter både i kyrkoråden, men också i församlingen, då förtroendevalda går in och petar och lägger sig i saker de inte ska lägga sig i, underförstått för att det inte är deras ansvar. Här beskrivs en erfarenhet av att när ansvaret inte fördelas på rätt sätt så skapar det konflikter både i styrelsen och i församlingen. 1v ordförande menar vidare att kyrkoordningen ”förutsätter” att ”vi skiljer på detta” med styra och leda och att det går att tillägna sig

”bättre kunskaper om hur det ska vara egentligen”, vilket de har gjort i det egna pastoratet. 1v ordförande uttrycker att det går att få kunskap om hur det ska vara ”egentligen” och att det därmed finns ett egentligt sätt som ”det ska vara” på. Det egentliga sättet att vara på skiljer sig från de sätt som det inte ska vara på. Det senare uttyds inträffa när styra och leda är otydligt och exemplifieras med att konflikter och otydligheter uppstår. 1v ordförande uttrycker att det finns ett visst sätt som kyrkoordningen bör läsas på, för att praktiken ska bli som kyrkoordningen tänkt. Det sättet konstrueras genom förståelsen att ”den där kyrkoordningen” förutsätter det viktiga särskiljandet av uppgifterna styra och leda. Styra och leda förstås därmed som en sorts tolkningsnyckel för att göra den läsning som kyrkoordningen förutsätter.

Om den tolkningsnyckeln inte används så påverkas praktiken i form av konflikter och otydligheter.

1v ordförandes resonemang konstrueras också omvänt, i meningen att där det finns konflikter och otydligheter, såsom petande och att lägga sig i andras uppgifter, så har praktiken inte tillägnat sig den egentliga förståelsen av kyrkoordningens mening. Här går det att utläsa en erfarenhet av att kyrko-ordning och dess uttolkning är svår och komplex i sig själv. Läses den fel går det fel och för att tolka rätt så behövs konstruktionen ”styra-leda” som är ett särskiljande av vad och hur, i betydelsen vem som får bestämma vad.

Hos de tre styrelseledamöterna som är citerade ovan, ledamot A, ledamot B1 och 1v ordförande A, används konstruktionen ”styra-leda” som ett sätt att tydliggöra och separera dels de två aktörerna och deras funktioner, dels vilka områden de har ansvar för. Just de två frågorna fanns problematiserade i avsnittet om organisationsmodellens uttydning av att ta ansvar, dels utifrån om det skulle ske utifrån olika kompetenser eller tillsammans, dels utifrån om det handlade om att ha ansvar för olika, separerade delar eller för alla bitar tillsammans. Här löser styrelseledamöterna i praktiken något som talet om organisationsmodellens uttydning inte löser men ställer sig frågande kring. Styrelseledamöterna löser det genom att föra in tolkningsnyckeln ”styra-leda”, som särskiljer frågan om ansvarsfördelning både utifrån vem som ska hantera vilka frågor och utifrån ansvarsfördelning kopplad till funktion.

Ett snarlikt resonemang som det som hos 1v ordförande A ovan, drivs av en ledamot i ett annat pastorat, utan att det sker med begreppsparet ”styra-leda”:

Ledamot: Men så tänkte jag också, din första fråga var ju också den här dubbla ansvars och jag tycker ju att det har varit väldigt otydligt i början, därför att det på nåt sätt så förtroendevalda och anställda var lite för nära varandra, kanske. Kan man säga så?

Hanna: Ja. Okej?

Ledamot: Ja, så kanske det kan finnas olika upplevelser. Men att det var en svårighet, att man kanske började lägga sig i varandras arbete, men som jag tycker att vi tidigt här i XX (aktuellt pastorat) försökte greppa.

Sen tar allting tid. Och jag tror att det är lättare i en stor samfällighet, eller pastorat som det heter idag, att göra avstånd i det här, än vad det är i en liten församling. Ute på landet. Det tror jag. Och jag tror, jag tycker att vi har kommit långt, ändå, men både från personalhåll och förtroendevalda. Men jag tror också att det är lättare i en stor.

Hanna: Ja. Och vad är det ni har gjort då, för att, vad är det ni har uppnått?

Ledamot: Dels utbildat personal och förtroendevalda i det här, vad det betyder. I vilken, vad är min uppgift och vad är personalens uppgift. Och det behöver bli tydligt för båda grupperna. Faktiskt. Och sen så, i och med det här, hela tänket när vi fick lov att omorganisera oss och så, när vi skulle göra det så då, de här frågorna kom ju in i det här också, på något sätt. Så att det blir rätt. Det här, det var ju ännu mer tydligt när, och jag tror vi hade det i tankarna, efter den utbildning vi har haft, ett sätt att jobba, att verkligen renodla förtroendevaldarollen mer. Tycker jag (Pastorat B).

I citatet ovan uttrycker sig ledamot B2 trevande kring hur praktiken kan beskrivas, med två ”kanske” i den första meningen, som följs av en direkt fråga till mig om det går att beskriva praktiken så, och därefter ett till ”kanske” i början av nästa mening. Ledamoten talar inte uttryckligen om styra och leda, utan kopplar sin utsaga till ”den här dubbla ansvars”, som senare i citatet hänvisas till som ”i det här”

vid tre tillfällen och som ”det här” vid ett tillfälle. Det är som att beskrivningen av organiseringen sker i en avsaknad av en fungerande begreppsapparat för organiseringen. Ledamoten talar om att ansvaret var otydligt i början och beskriver konsekvensen av ett otydligt ansvar som att förtroendevalda och anställda var för nära varandra och började lägga sig i varandras arbete. Lösningen konstrueras som att

”göra avstånd”, vilket ledamoten uppfattar är lättare i en stor organisation än i en liten. Att göra avstånd

skedde med hjälp av att renodla vad som är förtroendevaldarollen och förtroendevaldas uppgift, med hjälp av utbildning men också i det tänk som en omorganisering innebar.

Ledamot B2 talar om att omorganiseringen och utbildningen ger ett sätt att tänka och jobba ”så att det blir rätt”. Det liknar det tidigare citatet från 1v ordförande A, i det att organisationsmodellen (hänvisad till som ”dubbla ansvars”, ”det här” eller ”styra och leda”) är något som kan vara problematiskt att efterleva i praktiken och det kan ställa till problem genom konflikter och oklara roller och uppgifts-fördelningar, om den inte efterlevs på rätt sätt. Med hjälp av utbildning och att ha kunskap så går det dock att göra rätt och det gör de nu, sägs det både från pastorat A och pastorat B. Samverkan kan utifrån ovanstående förstås ske utifrån behovet att renodla uppgifter och roller och efterleva detta med hjälp av ett organisatoriskt avstånd och en organisatorisk medvetenhet, liksom med hjälp av utbildning och kunskap.

Den av ledamot B2 beskrivna otydligheten i ansvar (uttryckt som att problemet var att parterna var för nära varandra och lösningskonstruktionen att ”göra avstånd” liksom att tydliggöra roll och uppgift för bägge parter) tillsammans med uppfattningen att det samtidigt finns ett rätt sätt att jobba och tänka (det vill säga ett rätt sätt att utföra och tänka kring praktiken), går att förstå utifrån gemensamhet som organisationens ideallogik. En för stor närhet mellan parterna går att se som en ovilja att tydliggöra två samverkansparter i organisationsmodellen, utan istället tala om gemensam och gemensamt, vilket samtidigt skapar svårigheter i praktiken. Att ”göra avstånd” kan förstås som ett behov av att få renodla aktörernas roller och uppgifter för att dessa inte ska bli för nära och sammanblandade. Att organisationen främst vill se sig som en gemensamhet kan innebära en frånvaro av begrepp för organisering och hur organisationen ska beskrivas. Blåder (2018) talar om en kultur där gemensamhet är överordnat funktion, organisation och struktur. En praktik som förstår sig som en sammanhållen gemenskap och därför vill undvika konflikter kan sträva efter att göra rätt utifrån att det förstås som att undvika att konflikter skapas. Ledamot B2 uttrycker liksom 1v ordförande A att de tidigt greppade de problem som uppstod.

Att den egna gruppen snabbt hanterar eller är befriade från konflikter är ett återkommande sätt att tala om förhållandet mellan den egna gruppen och existerande konflikter, som återfinns i flera av pastoraten.

De ovanstående exemplen har på ett eller annat sätt förstått en ansvarsfördelning, vanligen uttryckt som

”styra – leda”, som ett sätt att försöka göra organisationsmodellen hanterbar och begriplig, där den är otydlig för ledamöterna. Jag förstår det som att ”styra – leda” blir en tolkningsnyckel för att praktisera organisationsmodellen, som i sig själv inte är tillräckligt tydlig för praktiken. Det finns i materialet också en förståelse av att organisationen inte behöver någon tolkningsnyckel utan är självklar:

2v ordförande: Ja, då jag tittar på det här med styra och leda så är det helt jämförbart med den verksamhet som jag har varit i, industriellt. För du har en styrelse och en ledning. Och de har olika roller. Så, det kanske mer är en fråga om då hur duktiga vi varit på att lära ut, vad skillnaden är mellan styra och leda (Pastorat A).

2v ordförande A för in ett annat perspektiv och redogör för sin förståelse av Svenska kyrkans organisationsmodell som helt jämförbar med organisation som 2v ordförande har arbetat i, utifrån begreppet styra och leda. Det betyder helt enkelt att det är en organisation med en styrelse och en ledning som har olika roller, menar 2v ordförande. Här tolkas styra och leda på ett annat sätt än hos de tidigare styrelseledamöterna, som ser styra och leda som en förutsättning för att förstå kyrkoordningens egentliga mening och ger styra och leda betydelse inom kyrkoordningens ram. 2v ordförande ger uttryck för en förståelse av styrning och ledning som existerar fristående från kyrkoordningen, som handlar om att det finns en styrelse och det finns en ledning och att de har olika roller. 2v ordförande menar att Svenska kyrkans organisationsmodell är helt jämförbar med andra verksamheters styrning och ledning. Det som gör att det ändå inte är en uppenbar likhet med andra organisationen handlar inte om att det inte skulle vara likt, utan om en pedagogisk brist. I den mån det finns en otydlighet i styra och leda, så beror det på en otydlig kommunikation kring vad skillnaden mellan styra och leda är.

Det som uttrycks som problemet formuleras hos samtliga som att styra och leda inte varit tydligt åtskilt i organisationsmodellen, vilket jag förstår som att funktioner och ansvarsfördelning inte varit tydligt åtskilt. Här bekräftar praktiken min läsning av organisationsmodellen som diffus och oklar. Så här långt går det att utifrån det nu citerade se ett aktivt refererande till organisationsmodellens delade och/eller

gemensamma ansvar. Det förstås som ett ansvar som behöver tydas främst genom att kyrkoordningen läses genom tolkningsnyckeln ”styra och leda” för att uppnå den i kyrkoordningen egentliga eller avsedda praktiken, alternativt generellt utgå från styra och leda. Styra och leda innebär att kategorin förtroendevalda styr (i mandatperioder) och då tar ansvar genom att bestämma vad organisationen i sin verksamhet ska göra, medan kategorin vigningstjänst tar ansvar (utifrån sina livslånga vigningslöften) genom att bestämma hur verksamheten ska utföras genom att leda. Samverkan nämns inte specifikt i talet om ansvar, men det går att se tolkningsnyckeln ”styra och leda” som ett sätt att särskilja aktörer och ansvarsområden för att organisera en praktik som fungerar, istället för att uppleva en praktik som inte fungerar. På det sättet löser eller förtydligar ledamöterna något som närläsningen av organisationsmodellen inte gör tydligt.

Det går att se att ”gemensam” som ideallogik får till konsekvens att begreppet ”gemensamt” är mer använt än ”uppdrag” och ”ansvar”, att meningsskiljaktigheter inte uppmärksammas liksom att konflikter förstås som något som den egna gruppen inte har eller snabbt kommer till rätta med, att roller och ansvar inte åtskiljs samt att en begreppsapparat för organiseringen saknas. Det går också att se att ”styra-leda”

blir en begreppsapparat för organiseringen som hjälper praktiken att komma till rätta med det som organisationsmodellen inte löser.

En stor arbetsmiljöundersökning fick organisationen Svenska kyrkan att nationellt börja arbeta med ”de här frågorna”, utifrån att styra och leda var otydligt i en tidigare organisationsform, ”samfällighet”, som nu ersatts med organisationsformen ”pastorat”. När jag lite längre in i samtalet frågar hur det delade ansvaret fungerar i praktiken, om och när det kan bli otydligheter kring det delade ansvaret, uppstår följande resonemang:

Ordförande: När är det som vi inte riktigt följer styra-leda? När tror vi att vi ska leda och när tror NN (kyrkoherde) att hen ska styra? Blir det inte så din fråga blir?

Hanna: Ja, om styra och leda automatiskt går att översätta med delat ansvar, så blir det ju så? Och det tänker ni att det gör? Det delade ansvaret?

2v ordförande: Men det delade ansvaret är väl ett delat ansvar mellan kyrkoherde och kyrkoråd för verksamheten? Vi kan inte skylla på dig och du kan inte skylla på oss, utan vi har ett gemensamt ansvar.

Sen hur vi leder

Ordförande: Ja, ja det är att vi. Det är uppdraget som är gemensamt.

2v ordförande: Ja.

Flera: Mm.

Ordförande: Igen då.

2v ordförande: Ja, men jag tänker också att det är styra och leda (Pastorat A).

Ordförande A förstår det delade ansvaret som direkt översättningsbart med styra och leda, det vill säga att kyrkoherden ska leda och förtroendevalda ska styra enligt både det delade ansvaret och enligt principen styra och leda, och att otydlighet skulle uppkomma om de trodde att de skulle göra tvärt om.

2v ordförande ser det delade ansvaret som ett delat ansvar mellan kyrkoherde och kyrkoråd för verksamheten. Det delade ansvaret innebär att ”vi har ett gemensamt ansvar”. Här har vi en sekvens där ansvaret beskrivs som delat av ordförande och som gemensamt av 2v ordförande. En liknande situation uppstod tidigare, där ordförande beskrev ansvaret som delat och 1v ordförande beskrev ansvaret som gemensamt. Den gången lämnades det utan kommentar. Den här gången påbörjar ordförande en utsaga,

”Ja, ja det är att vi”, men avbryter sig sedan och fortsätter ”Det är uppdraget som är gemensamt”. Jag tolkar det som ett bemötande av vad 2v ordförande just sagt om ansvaret som gemensamt, där ordförande framför att det inte är ansvaret utan uppdraget som är gemensamt. Det uttalandet besvarar 2v ordförande först jakande, men gör sedan tillägget att det också är styra och leda. Kanske talar de om olika nivåer av ansvar, där det kan finnas en samstämmighet för att ansvaret ser ut på olika sätt beroende på vilken nivå man rör sig, och de talar om dessa nivåer samtidigt och är medvetna om det. (En ytterligare aspekt av samtalet är att begreppet delat ansvar kan ha två betydelser, ansvaret kan vara delat i meningen fördelat, såsom jag uppfattar att ordförande menar, och ansvaret kan vara delat i meningen ett aktivt delande av ansvar, såsom jag uppfattar att 2v ordförande menar). Det kan också vara uttryck för olika syn på ansvarsförståelse och att dessa olika synsätt uttrycks utan att det blir en diskussion om vad de olika synsätten innebär. Flera i AU instämmer hummande och ordförande säger ”Igen, då.” Det förstår jag

som en kommentar kring att något behövde sägas igen, nämligen att det är uppdraget och inte ansvaret som är gemensamt.

I den samverkan som utspelas blir ordförande därmed en person som sätter ramarna för hur samtalet utvecklas och hur frågan om ansvar besvaras. Kommentaren ”Igen, då”, som kan uppfattas som ett sätt att återigen beskriva relationen mellan begreppen gemensamt, uppdrag och ansvar och samtidigt sätta punkt för samtalet. Samverkan sker här genom att en av aktörerna kliver fram och formulerar hur ansvar bör förstås och vilken förståelse som har företräde framför eventuellt andra förståelser. Det skulle kunna beskrivas som en positionssamverkan där en aktör har företräde att styra hur samverkan sker och frågor hanteras genom sin position. Enligt enkätsvaren menar 46 % att vissa ”alltid” eller ”ofta” har mer

In document När två blir en i styrelsen. (Page 80-84)