Andra svenska perspektiv

Utgivningen av Trotzigs bok Cha-no-yu hade anpassats till en utställning som ägde rum samma år. Några år senare gav Didrik Bildt ut en bok med koppling till utställningen, där japanska föremål listades, förklarades och avbildades.654 Ett flertal föremål används vid chanoyu och från beskrivningarna till de utställda före-målen i boken kan vi skapa en bild av hans syn på chanoyu. Om än utspritt, finns chanoyu omskrivet. Han nämner också Trotzig och hennes bok som ”läsvärd”.655

I början av kapitlet om japansk keramik utgör de första föremålen tekoppar. De första numren (209-213) står tillsammans och används för ”hvardagste”, följt av en kopp för ”terceremonin” (nr 214). Även om det bara är några få föremål tar de upp 12 sidor.656 Bildt går detaljerat in på ämnen som tedrickande och keramik från olika perspektiv – japanskt porslin nämns även men avfärdas som en japansk exportvara.657 En skillnad på teet som dracks i de olika kopparna återfinns i en beskrivning lite tidigare för en ”tedosa” (nr 202): ”Det japanska hvardagsteet är något helt annat än ceremoniteet; det senare är starkt och stimulerande, det förra ytterst svagt.”658 Det gröna teet som dracks var inte uppskattat i Europa (men exporterades till USA) samt bereddes även annorlunda.659 Chanoyu hade däremot, enligt Bildt, bidragit till utvecklingen av både keramik och porslin i Japan. Till exempel nämns Toyotomi Hideyoshi som sökte få hem dugliga krukmakare från Korea.660 I texten går Bildt igenom olika platser för keramik och även om chanoyu nämns är det snarare som en förklaring till keramikens historia och intresset för keramik. Det närmsta till en förklaring av just chanoyu, kommer tillsammans med efterföljande föremål.661 ”Tecermonin (cha no yu)” var ritualiserat från början och föremålens betydelse var mycket stor då bestämmelser över deras form och utseende fanns. Bildt nämner, troligtvis från Trotzig, att det historiskt sett hade använts för att lugna krigarna men att det även fortsatte i ”våra dagar”. Trotzig hade stort inflytande på texten då likheter med hennes beskrivningar fanns. Bildt nämner även de samlingar av chanoyu-föremål som står att finna i Etnografiska

654 Bildt står även att finna som donator till flera bidrag till Etnografiska museets arkiv. 655 Bildt 1914: 353

656 Bildt 1914: 339–351

657 ”Japanskt porslin? – Det hafva vi sett litet hvarstans, såsom ostindiska tallrikar och små lätta

teserviser med figurer på, men sådant är blott exportvara, som japanen själf knappt vill kännas vid. De verkligt fina japanska föremålen väcka hos oss ingen entusiasm, däremot beundra vi just det, som japanese ej bryr sig vidare om.” (Bildt 1914: 340)

658 Bildt 1914: 334

659 De använde inte kokande vatten samt att de kastade bort den första dekokten och bjöd på den

följande. Vidare använde de varken te eller socker. (Bildt 1914: 335)

660 Det historiska narrativet i boken saknar en förklaring till ”krigståget” i Korea, utan man kan

enkelt tro att invasionens syfte var att hämta hem just krukmakare och inte ett försök att inva-dera Kina. Det nämns att Hideyoshi inte fick se resultatet då de kom hem efter hans bortgång. Historiskt sett avslutades kampanjen i Korea just på grund av Hideyoshis död.

136

DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN

museet, ”hopförda” av Stolpe.662 Då Bildt sökte ge en förklaring till kontexten kring föremålen bryter han en annars stark estetisk fokus (konstutställning) i framställningen.

En annan svensk text om chanoyu som gavs ut några år därpå var Osvald Siréns Den gyllene paviljongen. Boken var en reseskildring från ett besök i Japan där beskrivningen av chanoyu är influerad av två personer: Trotzig och Okakura. De två skiljs åt då Trotzig beskrev om ”teceremonins utveckling och ritual” medan Okakura gav en ”mera poetisk-filosofisk framställning”. Det var den senare som hade störst inflytande på hans uppfattning . Redan i första meningen nämns chanoyu som ”ett uttryck för den estetiskt religiösa kultur, som inspirerats av zenbuddhismen”.663 Siréns syn på chanoyu drar sig inte långt från Okakuras mer religiösa bild på chanoyu. Det var dess ”inre mening” som eftersträvades och varken en kortare eller längre beskrivning av utförandet skulle därmed vara givande. Till exempel nämns att stigen till tehuset ”symboliserar vägen till inre självupplysning”. Deltagandet vid ett utförande nämns inte som ett socialt möte då tystnad och renhet krävdes av alla. Föremålen skulle ej heller uppvisas utan istället diskret placeras så att besökare fick vara vaksamma för att finna. Sirén nämner ofta zenbuddhismen. Hans bild är religiös, överskuggandes en estetisk, och samtidigt exotiserande:

Teceremonirummet skulle som helhet vara det mest utsökta konstverk. Inget fick här bryta den levande harmonin, ingenting verka tyngande eller instängande och förstöra intrycket av ”andens rörelse genom tingens rytm” […] Teceremonirummet blev sålunda med sin kombination av yttre förenkling och stilisering samt inre liv och rörlighet en epitom av det japanska konstidealet[.]664

En tredje förmedlare som bör nämnas är Fredrik R. Martin.665 Hans bidrag består däremot inte av skriftliga presentationer utan snarare av materiella bidrag. Han var delaktig, om än inte alltid själva donatorn, till en samling föremål i Röhsska museet i Göteborg, samt till Slöjdskolan i Stockholm (numera Konstfack).666 Han finns även nämnd i Etnografiska museet vilket tas upp i nästa kapitel. Föremålen i Göteborg är ännu uppställda och bland dem återfinns flera som tillhör chanoyu även om samlingen numerärt visar tsuba (鍔; parerplåtar) och netsuke (根付; bäl-testyngd) samt träsnitt.667 Till slöjdskolan överlämnades en omfattande samling bilder som numera kallas ”Den Martinska samlingen”. De japanska föremålen utgör endast en liten del av de cirka 600 pärmarna. Bilderna består även av urklipp

662 Bildt 1914: 351–53 663 Sirén 1919: 294 664 Sirén 1919: 298

665 För en kort beskrivning av Fredrik Robert Martin se Hedin 1998 och Herjulfsdotter 2013. 666 Wollin 1951

EN IDé ÄR FÖDD

från, antar jag, kataloger till museer och auktioner.668 Dessa är kategoriserade efter vad de är (in-situ) och ingen beskrivande text, förutom den som medföljt från originalet. Tanken med samlingen var att det skulle tjäna som inspiration till studenterna snarare än att motsvara en konstutställning. Liknande kan även samlingen vid Röhsska museet ses som då museet profilerar sig som ”Sveriges enda museum för mode, design & konstslöjd”.669

Efter att tehuset var färdigställt kom det även ut två artiklar i svenska tidskrifter, en arkitekts översyn av bygget och en konstnärs syn på chanoyu. Den första var Helge Zimdahls artikel i Byggmästaren där han beskrev Zui-ki-tei, om än några år senare. I den finns flera bilder på tehuset. Med en arkitekts perspektiv beskrivs också detaljer om huset och däri dess uppförande. Förutom inslag som rörliga och fasta delar gav han även sin syn på chanoyu, om än mycket kortfattat inledningsvis. I hans litteraturlista finns förutom Trotzig även Okakura omnämnd, och det är främst den senare som lyser igenom mer. Chanoyu var ett socialt umgänge genom-syrad av det estetiska. Det religiösa är inte alls lika dominerat som hos Okakura, då det snarare är dess ”filosofi” eller det faktum att temästare ursprungligen varit präster – observera att deras religiösa tro inte omnämns. Det är enbart några få stycken som dedikeras till chanoyu. Hans personliga syn är därmed svårtolkad.670 Samma år som tehuset sammanställdes kom även konstnären och forskaren Abbe W. Bramzelius att publicera en artikel om chanoyu i Ord och bild, vars titel tydligt visar på det spår han tar: ”CHA-NO-YU, Japans själ”. I hans text nämns till exempel både Fukukita och Okakura – dock inte Trotzig. Därmed är det inte svårt att se vem som haft störst inflytande på honom. Liksom Okakura var han själv intresserad av konst, medan det i beskrivningen är den religiösa dimensionen som dominerar. Det zenbuddhistiska inflytandet är stort och utförandet inte bara jämförs, utan också sammanställs med meditation. Utan kunskap i zenbuddhism kunde man inte förstå chanoyus fundament. Hemligheterna med detta, såsom ”livet självt”, kunde kopplas till en orsakskedja likt den inom buddhismen.671 Det religiösa kom sedermera att dra mot det mer västerländska då chanoyu var en ”demokratisk, populär institution”, vilket även kan återfinnas i pressen samma år.672 Med demokratiskt menar han troligtvis att folksjälen för medlemmar av alla klasser kunde få sitt behov av mystik, världsfrånvaro och filosofisk meditation tillgodosedd. Chanoyu kunde även ha varit, med sitt lugnande inflytande på kri-garna ett första yttrande i historien av demokratins ideal. Det är därmed inom den religiösa dimensionen som Bramzelius exotisering blir som tydligast. Trots att

668 Det finns text från urklippen på både tyska och franska. 669 http://rohsska.se/

670 Zimdahl 1938

671 Det eviga kretsloppet med födelse och återfödelse som man eftersträvat att komma ur för att

nå nirvana.

138

DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN

han var en konstnär, och tog till sig av Okakura, är det estetiska sekundärt. Det estetiska skönjas snarare i förbifarten med att föremålen var konst att uppskattas och beundras. Utförandet, och då speciellt terummet, skulle skapa en atmosfär där konsten kunde uppskattas i lugn och ro utan störningar. Det ceremoniella kan delas upp i två avsnitt, varav den första är att se det som en meditation och därmed kopplad till det religiösa och det estetiska ovan. Det andra är av mer social art till exempel betydelsen av relationen mellan gäst och värd nämns, förutom själva utförandet. För att utförandet skulle vara lyckat och bidra med anseende för värden var även den förste gästens utförande viktigt. I nutid var det omfattat av det breda massan och i tehuset kunde män och kvinnor umgås fritt med var-andra. Bramzelius är en av få som gör skillnad på det dåtida och samtida. I nutid är deltagarna fler och föremålen lyxiga, vilket förr var förbjudet. Han kom även slutligen att, såsom han började, hänvisa chanoyu att vara Japans själv och i den fanns ”rasdrag” som enkelhet och fattigdom i estetiken. Att ta till sig chanoyu var med andra ord inte lätt: ”Man måste kunna känna med japanerna för att förstå deras teceremoni¨.673