Douglas Lundgren var direktör för teimportfirman James Lundgren & Co. Firman hade funnits sedan 1888 då den registrerades av Douglas far, James Lundgren, och farbrodern Johan Lundgren. Farbrodern avskrev sig redan samma år från firman och överlät den till James, som till följd blev enskild ägare. Han gick bort 1903 och firman överlämnades därmed till hans fru, medan hans son Douglas blev tillsatt som direktör. Det var främst under tiden fram till slutet på 1800-talet som den största expansionen av företaget gjordes. Teimporten 1888 hade legat på 721 kg men redan 1897, knappt 10 år senare, hade den mångdubblats och uppgått till 13 757 kg. James Lundgren & Co hade etablerat sig som det största företaget i branschen i Skandinavien. Firmans import ökade däremot inte nämnvärt de kommande åren då importen 1934 var 14 959 kg.745 Det hade ett sjuttiotal anställda vid samma tid och kundregistret upptog över 20 000 personer över hela Skandinavien och Baltikum. 1927 hade de även erhållit titeln Kunglig Hovleverantör.746
När Lundgren tog över styret efter sin far började han komma upp med nya idéer, såsom reklam och dekorativa förpackningar. Han startade även avsmak-ningsturnéer runt om i landet, vilka bidrog till ökad försäljning.747 Trotzig kan mycket väl ha varit en grundsten i turnéerna. Hon reste runt och förevisade om te. Det fanns även möjlighet till provsmakning av företagets teer vid samma till-fälle. Bland artiklarna kan vi finna en som tyder på att de inte bara anordnade egna förevisningar, utan även deltog i andra sammanhang som utställningar.748 Det har i föregående kapitel nämnts att Trotzig förevisade om japansk kultur och japanskt te, men det som serverades var dock inte av japanskt ursprung. Teet var främst från Indien, Sir Lanka och Kina. Det första tecknet på att ett japanskt te såldes var först 1938.749 Fujiwara, som hade kontakter i näringslivet via sitt eget företagande men också inom politiken då han själv var medlem i Överhuset (貴族 院750) och senare även som minister, hade 1935 varit delaktig i att prover skickades
745 Importen uppgavs till samma år för Sverige vara 410 858 kg till ett värde på cirka 1,3 miljoner.
(Thébladet 1937 Nr : 29.)
746 Svenskt Näringsliv i ord och bild 1935 747 Thébladet 1948, nr. 3.
748 De deltog bland annat vid utställningen ”Vår Föda och vår Hälsa” (Thébladet 1937, nr 4:60). 749 I en bilaga till Thébladet nr 4, 1937 fanns en prislista för teer som såldes av firman. Det finns
ett kinesiskt, ett ryskt, två indiska och flera teer från Ceylon. Inte en av de tesorterna gavs ut utan information om dess ursprung kan härledas till japanska teer: Chaking thé, Mosaik thé, Slotts thé, Elefantens thé. I en lista som publicerades följande år finns ”Fuji thé” med som var ett ”äkta grönt thé”. (Thébladet 1938: s. 58–59). Det står inte skrivit att det var japanskt, men namnet antyder dock det. Det bör även påpekas att det finns brister i materialet som motverkar en fullständig inblick i vilka teer som såldes och när.
EN DONATION
till Lundgren för att förmå honom att köpa in japanskt te. I brevet till Lundgren förklarar även Fujiwara att de japanska teproducenterna är villiga att ändra till-verkningsprocessen så att smaken kom att efterlikna de från Ceylon eller Kina vilka tedrickarna i Sverige var mer bekanta med.751 Det kunde kanske ses som ett mått av desperation då de var redo att ersätta sin egen smak med en från till exempel Kina för att öka sin export. Det finns däremot inget material, förutom möjligtvis försäljningen av ett ”Fuji thé” 1938, som kan antyda till att det blev till ett avtal mellan Lundgren och en japansk producent.
En fråga som dock än idag är obesvarad är hur medveten Lundgren själv var om skillnaden i att föreläsa om japanskt te medan han sålde te från Kina och Indien. Kanske såg han medvetet förbi skillnaden, eller gissande, att ingen såg eller brydde sig om dem. Det är även troligt att olikheterna mellan länderna sågs, att ”öst” inte var en kultur utan flera. Däremot skulle det inte vara så stor skillnad på smaken av te. Även Trotzig och hennes föredrag om te i Japan var annorlunda från de som såldes. Teet som används vid chanoyu är i form av ett grönt pulver ( 抹茶; matcha) som vispas ner i varmt vatten. Det skiljer sig markant från det svarta som såldes både i fråga om färg och beredningssätt. Däremot finns det tydliga tecken på att Lundgren såg Asien och även väst, som större homogena kulturella grupperingar, utan nämnvärda skillnader.
5.5.1 Intentionen med donationen
I Lundgrens tillgängliga material finns ingenting nedskrivet om orsaken till att han ställde upp. Trotzigs uppgift med att resa runt på avsmakningsturnéer, kan antas vara kopplad till Lundgrens val att stödja projektet. Han hade inte sett skillnad i att föreläsa om japanskt te och sälja indiskt och kinesiskt. Han använde även andra marknadsföringsidéer för att öka sin försäljning. Därav ansågs ett japanskt tehus vara en form av reklam för företaget. Det finns även material som indikerar hans avsikt som PR. Till exempel bad Lundgren museets chef Lindblom att anföra utgifterna till firmans reklamavdelning, snarare än Lundgren personligen. Lund-gren lät utgifterna som tehuset medförde att betalas av firman. Om räkningarna var ställda personligen till honom kunde det medföra problem i bokföringen vid en eventuell kontroll av skatteverket. Han hade även accepterat att betala upp till 10 000 kronor vilket ha varit för mycket för honom att betala personligen,752 speciellt då han senare oroade sig för ökade omkostnader.753
751 Brev daterat 1935-07-15, Etnografiska museets arkiv
752 Redan under projektets uppstartsfas nämnde Lindblom i ett brev till Lundgren om de utlovade
10 000 kr (Brev daterat 1931-1117).
160
DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN
Om tehuset var en form av marknadsföring, hur kom det sig då att Lundgren ville hålla sitt stöd hemligt in i det sista?754 Till exempel var det först i mars 1935 som Lindblom i ett brev till Gustaf Borin, dåvarande VD för Svenska Ostasiatis-ka Kompaniet,755 nämner att de två donatorerna till tehuset var Fujiwara och en svensk som önskade förbli anonym.756 Drygt en månad senare, när projektet hade blivit allmänt känt uppgav han de båda donatorernas namn i ett pressmeddelande till TT.757 En möjlighet kan vara att Lundgren ville undanhålla andra eventuella rivaler från att samtidigt donera vilket lett till mindre ”ära”, och reklam, för honom. När tehuset var upprest och kostnaderna hade skenat iväg, sökte Lindblom stöd för de ökade utgifterna. Lundgren accepterade dem efter att Lindblom försäkrat att de ej skulle bli några fler och att ingen tredje part var inblandad.758
5.5.2 Lundgrens syn på Japan
Douglas Lundgren talade om ”österns kulturer” där det finns tecken på att han såg ”öst” som en homogen kultur. I och med handel och kontakt med Trotzig torde han ha sett skillnader mellan olika asiatiska länder, men inget tyder säkert på det. Lundgrens intresse var däremot inte begränsat till tekultur då han läste ett manuskript om de japanska ordnarna skrivna av Trotzig.759 I ett brev till henne där han tackade för informationen visade han även engagemang för projektet och en vilja att åstadkomma ännu mer. Det skulle dock ske fort för att ”Inget vet huru länge blåsbälgen håller”.760
Lundgrens intresse för ”öst” och Japan som en del av det återspeglades snarare som en exotisk dragningskraft hos honom. Det var ”östs” gamla kulturer som stod emot ”västs” tekniska utveckling. Ett klart tecken på det framstår i invig-ningstalet. Vid invigningen av det japanska tehuset, valde han att tala om ”öst” snarare än Japan:
Huru olika äro de inte! Österns urgamla kultur, säregna mysticism och traditionella, heliga ceremonier och Västern med bl. a. dess storslagna, ingeniörsvetenskap, omfattande de mest skilda områden. Båda ha nått långt – var och en på sitt sätt.
Men hur mycket skulle de inte kunna lära av varandra! Liksom västerlänningen genom att följa livets processer på tillvarons periferi lätt förlorar kontakten med kärnan –
med-754 I ett brev daterat 1934-04-11 nämner Trotzig att planeringen nu längre ej är en hemlighet, det
be-höver dock inte påvisa att Lundgren blivit känd som en av donatorerna, utan endast projektet att uppföra ett tehus. (Etnografiska museets arkiv)
755 Ottosson 2010: 197 756 Brev daterat 1935-03-08 757 Brev daterat 1935-04-17 758 Brev daterat 1935-09-18
759 En text om japanska ordnar finns på Etnografiska museet (F5J : 5) 760 Brev daterat 1932-12-20
EN DONATION
elpunkten, så förlorar österlänningen ofta å sin sida – genom att ständigt söka dra sig tillbaka till denna medelpunkt – kontakten med livets yttre verkningar på vår planet. […]
Måtte [tehuset…] lära oss västerlänningar, att det är av största vikt att mitt i allt det yttre jäktet då och då draga sig tillbaka från yttervärlden och i stilla kontemplation söka och se det inre sambandet i de livsyttringar, vi dagligen bevittna!761
Talet framfördes inför en ”blandad” publik. Även om de flesta där var svenskar fanns det några japaner och representanter från svensk-japanska sällskapet som hade mer förståelse om Japan. Inför publiken kan det ses som mer givande att tala om Japans kultur och inte om ”öst” i allmänhet, vilket endast förstärker en bild av ”öst” och ”väst” som två stora grupper utan särdeles skillnad inombords. Lundgren förstärker även grupperingarna med att föra fram ”öst” som exotiskt med en äldre kultur som strävar mot det själsliga, det inre, och kompletterar ”väst” som står i teknologins frontlinje och strävar mot modernisering. Han för fram österns kultur som något positivt, något vi kan dra lärdomar av, snarare än att se den som något negativt vilket annars var vanligare.762
De brev som skrevs av Lundgren hade oftast fokus på ekonomiska önskemål snarare än personliga värderingar eller uttryck. Det är främst ekonomin som framförs i hans enda, mig veterligen, tillgängliga brev skickat till Fujiwara.763 Det finns fler brev till Lundgren från Fujiwara och Fukukita men ett eventuellt svar till det funna från Lundgren har inte hittats. Det finns även ett brev som han skickade till Trotzig där han återger tankar som liknar de han uttalade i in-vigningstalet, vilket hade skickats tre år tidigare. Han visar även på en ambition i brevet riktad mot folken i ”öst”. Till dem ville han visa att det fanns svenskar som hade intresse i deras kultur. Han, måhända naivt, ansåg även att kunskap skulle flöda i både riktningarna – från ”öst” till ”väst” och tvärtom – utan att någondera blev påverkad av den andra. Med respekt för varandras kultur och traditioner kunde de båda parterna ta lärdom av varandra och förenas i frågor som förenande. Medan i frågor som skilde oss åt skulle de överbryggas utan att motsättningar och konflikter söktes.764
Liksom Trotzig var även Lundgren erkänd som kunnig av dagspressen: ”Douglas Lundgren är en mångsidigt utbildad och begåvad man och särskilt insatt i orien-taliska frågor”.765 Han besatt ett, enligt utsago, stort bibliotek och var sittande i
761 Zui-ki-tei 1935.
762 Hans bild av ett tekniskt framstående Europa kontra ett traditionellt, eller bundet Asien var inte
nytt. Tillbaka redan på 1500-talet fanns liknande tankar i Europa. (Ambjörnsson 1994: 35–37).
763 Brev daterat 1934-12-15, Etnografiska museets arkiv. Till brevet skickade han åter det brev som
var daterat 1934-08-28. Brevet hade glömts bort i hans rocks innerficka och återfanns av hans fru först månader senare.
764 Brev daterat 1932-12-20
162
DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN
överstyrelsen för ”Föreningen för svenskhetens bevarande i utlandet”. Hans am-bition var som tidigare nämnt inte bara att själv lära sig om kulturen i ”öst”, utan att även sprida kunskapen. Han ville visa ”öst” att det fanns de som ville lära sig, och även visa kulturen för svenska folket därifrån. En form av marknadsföring, likväl ett steg i riktningen mot hans ambition, var att ge ut tidskriften Thébladet. Mellan åren 1937–1939 gavs det ut fler än 30 000 exemplar per volym,766 vilket var en stor upplaga vid den här tiden. Huruvida tidskriften även skickades till kunder anges inte, men då den utgavs på svenska kan utlandsförsändelsen anses minimal. I skriften lade flera artiklar in, varav många riktade mot kvinnliga läsare såsom ”théklänningar” och ”konsten att arrangera thébjudningar” men även åter-kommande avsnitt ”för husmodern”. Det speglar att det var främst kvinnor som drack te i Sverige.767 Det fanns även med flera recept och beskrivningar på hur teet på bästa sätt skulle tillredas. I Thébladet publicerades även de första kapitlen ur Trotzigs bok Cha-no-yu där vissa delar såsom inledningen hade skrivits om alternativt redigerats. De publicerade även den svenska översättningen av Okakuras
The Book of Tea. De böckerna upptar en stor del av skrifterna, publicerade några
sidor i taget. De flesta andra ämnena är mer tillfälliga, det vill säga de avslutas i en eller några få artiklar.