Douglas Lundgren, Gerhard Lindblom och Ida Trotzig var de tre ”musketörerna” som senare blev fyra när Fujiwara Ginjirō slöt sig till gruppen. Förutom deras
718 Brev daterat 1931-11-17, Etnografiska museets arkiv 719 Brev daterat 1932-09-10, Etnografiska museets arkiv 720 Brev daterat 1932-09-19, Etnografiska museets arkiv 721 Brev daterat 1934-08-28, Etnografiska museets arkiv
152
DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN
intresse för tehuset som ledde till att de ställde upp på ett eller annat vis, är det av vikt att klargöra tehusets syfte. Införandet av ett tehus och arrangerande av en intilliggande trädgård hörde inte till de vardagliga planeringarna. Deltagarnas tankar och önskningar gällande tehuset skilde sig dessutom åt mellan varandra. Det är därmed inte en fråga om syftet med tehuset, utan vilka skillnader och lik-heter som kan skönjas mellan de olika. En första ledtråd vore att se till den första förfrågan som skickades till Japan om ett tehus, men även hur de kom fram till vilken typ som önskades.
I brevet till Japan, som var underskrivet av Lindblom, fanns en detaljerad be-skrivning av vilket tehus-typ som eftertraktades. Lindblom må ha varit ansvarig för korrespondensen men han var inte ensam i fråga om beslutsfattandet. I frågor av finansiell betydelse var han givetvis tvungen att söka råd hos Lundgren, och senare även Fujiwara. Det var trots allt de som betalade utgifterna. Frågor om chanoyu och även om Japan initialt, ställdes däremot till Trotzig. Inte ens med hjälp av hennes bok hade han kunnat ge detaljer om det önskade tehuset som återgivs i första brevet. Det var sju månader mellan utställningen, tillika kontak-ten med Elisséeff, och brevet till Japans datering. Han har därmed inte erhållit assistans med termer eller liknande från Elisséeff. Därav blir önskan framställd som ett resultat av Trotzig och Lindblom.
Tehuset skulle vara, enligt specifikationen i brevet, fyra tatami-mattor stort med en eldstad, rō, i mitten, samt ha den lilla ingången nijirimado.722 Intill terum-met skulle det dessutom finnas plats för förberedelser, mizuya. För att klara det svenska klimatet, som är kallare än i Tokyo, önskades att tehuset skulle komma från ”norra” Japan, helst prefekturerna Kaga eller Echigo.723 De önskade även att bambu skickades tillsammans med tehuset så att staket och trädgårdsgrind kun-de byggas. Till trädgårkun-den önskakun-des även en bänk för väntankun-de gäster, koshikake (腰掛), och några stenlanternor. För att hålla kostnaderna nere valde de att efter-fråga ett begagnat tehus.
En sista specifikation som omnämndes var att det helst skulle vara byggt efter en stil använd av Omotesenke. Då Trotzig var skolad inom just detta kan det antas att valet är gjort därefter. Vidare kan en slutsats dras om att tehuset även skulle brukas till visningar av chanoyu, kanske även till att utföra temöten för speciellt utvalda, så hade det varit naturligare för Trotzig. Ser vi till konversationen mellan Lindblom och Fujiwara angående tehuset, ser syftet inte ut att stödja antagandet. Fujiwara Ginjirō, som erbjudit ett nybyggt tehus på sin bekostnad, undrade tidigt om inte det vore lämpligare att uppföra ett inomhus i museibyggnaden, då
722 Numera används oftast nijiriguchi (躙口) istället för nijirimado (躙窓). En tatami-mattas storlek beror på området i Japan, varierandes från 85 x 170 cm till 95.5 x 191 cm. Tjockleken är ca 5.5 cm oavsett storlek. (http://www.tatami.in/construction/index.html; 2018-10-21)
723 Kaga är numera en del av Ishikawa prefekturen samt att Echigo är en del av Niigata prefekturen.
EN DONATION
väder och vind annars skulle slita på byggnaden samt att en trädgård ej längre blev nödvändig och skötseln skulle förenklas. Om de trots det, fortsatte Fujiwara, fortfarande ville placera det utomhus skulle det behövas ett större intilliggande rum nödvändigt om ett chaji skulle utföras. Han erbjöd sig att donera även det.724 Erbjudandet till trots, ansåg Trotzig och Lindblom att de ville placera tehuset ut-omhus, utan det extra rummet. De förklarade att inga reguljära demonstrationer skulle hållas i tehuset. Dess syfte blev därav inte dess egentliga, alltså en plats där chanoyu utfördes. Om de inte planerade att utföra några demonstrationer, får vi även dra slutsatsen att det heller inte planerades att utföra några temöten i form av chaji eller chakai. Men att placera tehuset inomhus kunde ha underlättat då de inte behövde ett extra rum att förbereda i, men hindrades av andra problem, till exempel platsbrist men också upplevelsen.
[…] the same atmosphere of quietness and repose as in Japan, and thus convey the proper impression to the visitor. This – one of the most essential elements of the tea ceremony – would, it appears to us, be lost if it were to be performed within a museum room. […] The Cha-no-yu house would, as I [Lindblom] said, not be used permanently but only serve to illustrate one of the most refined culture in the whole world, and one which is still so very little known here.725
Den stillhet som gästen upplevde i tehuset skulle försvinna om det placerades inom museets väggar. Om än onämnt, bidrog trädgården till känslan som tehuset medförde. Då det inte var tänkt att tehuset skulle användas reguljärt, föreföll det bli en symbol för den japanska kulturen. Genom att besöka ett tehus och dess trädgård, kunde besökare lära sig mer om Japan. Lindblom hade även beskrivit tehuset som ett visningsobjekt även för Elisséeff, vars syfte att visa det för besökare, inte att använda det.726 Även i ett brev till Lundgren från Lindberg kom tehuset att framträda som ett visningsobjekt: ”Det är intet tvivel om att en sådan anläggning icke blott skulle bli en prydnad för vårt område utan även en attraktion av rang för den stora allmänheten.”727
Fujiwara var inte ense med sina svenska motparter att tehuset enbart skulle bli en symbol för den japanska kulturen. För honom, till skillnad från de andra, fanns den praktiska dimensionen kvar – det var även av vikt att det kunde användas. Han bestämde sig för att bygga det extra rummet och låta det ingå i donationen, även om Lindblom och de andra så inte önskade.728 I sina brev hade Lindblom inte skrivit om att tehuset inte skulle användas, snarare att det bara inte var tänkt att chanoyu skulle demonstreras eller utföras på reguljär basis. Därför kan det ha
724 Brev daterat 1933-10-23, Etnografiska museets arkiv 725 Brev daterat 1933-12-10, Etnografiska museets arkiv 726 Brev daterat 1933-11-23, Etnografiska museets arkiv 727 Brev daterat 1931-11-17, Etnografiska museets arkiv 728 Brev daterat 1934-06-16, Etnografiska museets arkiv
154
DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN
funnits en tanke på att tehuset skulle användas. Fujiwara tänkte även på de få men betydelsefulla tillfällena när han enväldigt lade till ett extra rum. Diskussioner om att utföra chanoyu i tehuset när det väl var uppfört fanns givetvis. Trotzig skrev i ett brev under andra hälften av 1932: ”Jag undrar, om det vore omöjligt få hem en liten japanska, som kunde utföra ceremonien efter konstens alla regler?”729 Tydligen ansåg Trotzig sig inte kapabel att utföra chanoyu själv, eller så ville hon helt enkelt inte. Hon hade tagit lektioner i Japan men då hon redan varit bosatt i Sverige i mer än ett decennium var det fullt rimligt att hon glömt mycket. I brevkorrespondensen i början av 1939 kom Trotzig även att be om en film som kunde visa utförandet av chanoyu,730 vilket ytterligare stärker tron om att Trotzig inte själv ville, eller kunde, utföra chanoyu.731
Det ändamål som tehuset var ämnat för blev därav framförallt en symbol för japansk kultur. Det enda tillgängliga material där Fujiwara förklarar varför han ställde upp med finansiella medel är ett tal till Svensk-japanska sällskapet i Tokyo 1934. Där för han fram tehuset som just detta: ”Jag är naturligtvis trosviss att min gåva kommer att vara bidragande till att svenska folket får en bättre uppfattning om det japanska folkets kulturella liv.”732 Den stora skillnaden mellan Fujiwaras och Lindbloms syn är antagligen att Fujiwara hade mer vikt i tanken att chanoyu även skulle kunna utföras i terummet än hans motpart i Sverige.
Tehusets syfte blev ett resultat av de inblandade personernas individuella intresse. Trotzigs inställning och syn på Japan och chanoyu fördes fram i förra kapitlet. I detta kommer de kvarvarande tre att studeras närmare utifrån skiftande perspektiv beroende på vem de var och hur deras relation till tehuset såg ut. Inom avsnittet för Lindblom kommer museets samlingar av chanoyu-föremål nämnas, likaså är det av intresse att se till Lundgrens intentioner med tehuset och Fujiwaras relation till Sverige.