Presentationen av chanoyu i Sverige från sent 1800-tal till 1930-talets början är centrerad runt Hjalmar Stolpe och Ida Trotzig. Det fanns flera andra presentatörer
700 Etnografiska museet, Ida Trotzigs efterlämnade handlingar 701 Se bilder 13–15
702 De enda listor jag kan stödja mig på är företagets egna telistorna publicerade i Thébladet, och
där nämns bland annat kinesiskt och indiskt te, men inget japanskt förrän vid mitten av 1930-ta-let efter tehuset uppförts i Stockholm.
703 Hennes chef, Douglas Lundgrens, syn på kulturerna i öst var hopsatta till större grupper och
kommer att tas upp mer i detalj i nästa kapitel.
704 Trotzig fick en månadslön på 200 kronor. De dagar hon reste och höll föreläsningar fick hon 15
kronor per dag, samt att resor, boende, mat och dryck stod företaget för. Lönen för dagarna i tjänst, dvs. då hon reste runt och föreläste, räknas bort från de initiala 200 kronorna, och ersat-tes med 15 kronor per dag.
146
DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN
som bidrog till en helhetsbild men inflytandet ter sig vara mindre i omfattning. Likheterna presentationerna emellan står till viss del i harmoni till deras bakgrunder. Det var enbart Trotzig som hade en mer eller mindre omfattande erfarenhet av chanoyu, där övriga, inklusive Stolpe, i bästa fall fått uppleva det på plats. Ibland nämnda förmedlare vet vi att Didrik Bildt705 och Stolpe varit i Japan, medan det är tveksam om Fredrik Robert Martin ens rest långt bortom Europas gränser.
Innan introduktionen av chanoyu sammanfattas mer i detalj kan det vara av värde att forma ett enkelt historiskt flöde med händelser till stöd för synen på cha-noyu. Svensk introduktion börjar med Stolpe under 1870-talets slut och Allmänna Etnografiska utställningen. Intresset i Etnografi ökade och efter världsomseglingen med Vanadis 1884-85, sattes en utställning upp först i Stockholm 1886 och sedan i Göteborg 1887. Intresset i den utställda te-paviljongen till trots, är det mycket begränsat med presentationer av chanoyu fram till 1900-talets början.
I och med Japans segerrika krig mot Ryssland 1904-05 kom en våg av Japanin-tresse till Sverige. Följaktligen kom Trotzig att få viss draghjälp även om inJapanin-tresset börjat dala vid utgivningen 1911. Samma år skede även en utställning av japanska föremål, där Didrik Bildt deltog och även skrev ett verk över föremålen några år därefter, Japonica 1914.706 Det är först under 1930-talet och tehusets uppförande som chanoyu åter blir populärt och omnämns i tidningar. Både Stolpes och Trotzigs respektive presentation har därmed en stark koppling till utställningar. Även om Trotzigs bok givits ut fristående samtida med en utställning, bör det inte förbises
att utgivaren var Etnografiska museet.
Stolpe valde i sin utställningsbeskrivning att använda ordet paviljong och inte tehus, samt att han eftersträvade att visa själva terummet, inte huset som en helhet. Sett till utställningen ställdes paviljongen centralt med krukväxter representativt för en trädgård, varav argumentet att det var ett försök att framställa chanoyu
in-context utfört i ett tehus blir stärkt. Huruvida Stolpes utställning var det första
försöket i Europa att uppföra ett terum, om än temporärt, är osäkert. Det saknas artiklar om chanoyu på europeiska språk under perioden.707 Smith skrev till exempel i sin artikel 1900 att det saknades beskrivningar om kopplingen mellan japansk keramik och chanoyu.708 Det är därmed sannolikt att Stolpe var, om inte den första, en av de första presentationerna av chanoyu in-context i väst.
Trotzigs bok Cha-no-yu från 1911 har inget tidigare motstycke på ett europeiskt språk, utan bör ses som den första boken som gav en kontextuell förklaring av chanoyu. Artiklar och avsnitt i olika böcker som tidigare dominerat förmedlingen
705 KulturNav. http://kulturnav.org/9cace183-d828-467e-84d1-cf5202556efe 706 enligt Uggleupplagan 34 (1922) hade han bekostnat verket själv.
http://runeberg.org/nfcn/0539.html
707 Den enda funna på är Gribbles artikel från 1883. 708 Smith 1900
EN IDé ÄR FÖDD
av chanoyu i Europa hade sina begränsningar. Då inga av de planerade översätt-ningarna av hennes verk genomfördes förblev det relativt okänt. Hon hade fördel av att kunna etablera sig som Japan-expert då hennes bok speglade det allmänna intresset i konst, förstärkt av publiceringen i samtid med utställningen av japansk konst 1911. Hon var även framgångsrik i samarbetet med teimportföretaget James Lundgren & Co. Förutom att det skulle leda fram till att planerna att bygga upp ett tehus på svensk mark realiserades kunde Trotzig resa runt och visa japansk tekultur i Sverige, Det har bidragit till hennes status som Japan-expert men också hennes inflytande på introduktionen av chanoyu i Sverige. Det har däremot skett på bekostnad av en exotisering i synen på japanskt tedrickande.
Stolpe och Trotzgis presentationer av chanoyu tog olika form på grund av deras förutsättningar och metod för förmedlingen. Det finns flera skillnader mellan de två, men deras likheter blir tydliga när deras introduktion ställs mot andra samtida presentationer i väst. De två sökte presentera chanoyu in-context medan andra sökte sig in-situ. Likheter fanns där de sökte beskriva det äldre, traditionella Japan medan det samtida mer eller mindre förbisågs. Men även andra samtida svenska texter om chanoyu saknade samma perspektiv som de hade.
De övriga svenska presentationerna kom sinsemellan att vara olika. Martins presentation var en samling bilder på föremål. Siren, å andra sidan, ger en mer poetisk framställning med religiösa drag. De två saknar en helhetsbeskrivande tanke och placeras inom in-situ gruppen. Bildt är däremot mer svårbenämnd. Hans verk Japonica var en presentation av föremålen för utställningen som skett några år tidigare. Det faller naturligt inom in-situ då han presenterar föremål som konstföremål och därmed utan kontext, samtidigt söker han både presentera Trotzigs verk samt lite mer beskrivande text åt det etnografiska hållet. Skillnaderna mellan hans konst och Stolpes etnografiska är däremot betydande.
Vad utgjorde då skillnaden mellan Stolpes och Trotzigs in-context förmedling och de övriga? I sin enkelhet kan det sägas vara synen på chanoyu som en aktivitet, samt som en representativ symbol av det japanska. Faktorer som låg till grund för den kontextinriktade förmedlingen står delvis att finna i deras respektive bakgrund. Stolpe hade till uppgift att visa olika kulturer som de besökt under världsomseg-lingen medan Trotzig ville presentera Japan – utifrån ett etnografiskt perspektiv. En följdeffekt av perspektivet var dock att vissa tyngdpunkter förbisågs eller undveks. Till exempel är föremålens värde som estetiska konstverk knappt omnämnt, likaså det religiösa. Buddhismens betydelse för chanoyu kom att särskilja dem åt. Hos Stolpe ökade den religiösa tyngden eller inflytandet i hans senare beskrivningar, vilket kan tyda på ett inflytande från andra västerländska beskrivningar. Trotzig däremot lät det religiösa vara ett historiskt arv med lite samtida inflytande, även om hon hade flera religiöst laddade termer i beskrivningen.
148
DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN
Chanoyu som aktivitet bidrar även till att de utgör några av de få som under tidsperioden nämner kvinnor och chanoyu. Stolpe lät en av deltagarna i utställ-ningen vara kvinna medan Trotzig nämnde sin lärarinna. De hade båda deltagit i flickors undervisning av chanoyu i Japan vilket kan ha bidragit till att kvinnor omnämns i beskrivningarna. Deras förmedling av chanoyu som en aktivitet kom däremot att skilja sig åt. Trotzigs kunde i sin bok beskriva och visa, samt även utveckla sitt resonemang. Stolpe hade mycket mer än bara en kultur eller aktivitet att presentera. Den visuella presentationen av chanoyu i en paviljong uppställd som en stillbild av chanoyu bidrar till att skapa dynamisk upplevelse som annars kan saknas i en utställning med bara föremålen uppradade. Det visuella medför också att mottagaren kan göra fler och egna tolkningar till skillnad från skriven text där förmedlarens inflytande på uppfattningen blir större.
Deras presentationer kom även att bli vidare förmedlade genom recensioner vilka kom att ha inflytande på mottagarnas uppfattning. Den prägling som det kom att ha, avspeglade det samtida intresset i Japan. För Stolpes presentation var intresset stort. Tepaviljongens framträdande roll hade betydelse för besökare och journalister, som även de var en form av besökare, kom att ytterligare förstärka Stolpes syn på chanoyu betydelse i japanska kultur. Som enskilt föremål kunde läsarna inte undvika att koppla samman utställningen med tehuset. Samtidigt fanns det inga förklaringar till dess syfte mer än i all enkelhet i något fall. Trotzig kom däremot ut med sitt verk i en period då intresset för Japan var fallande och inte särskilt mycket notis togs till hennes bok. Chanoyu i vidarepresentation genom henne kom att ha mer negativ värdering. Även i jämförelse framställs hon praktisk gentemot Okakuras poetiska beskrivning. Det sistnämnda kan även tolkas som ett synliggörande av chanoyu som representation av japansk tekultur – att de två verken kan jämföras även om deras innehålla skiljer sig så pass mycket åt.
en donation
Trotzigs intresse för att introducera chanoyu och Japan bidrog till både flertalet artiklar samt boken Cha-no-yu redan innan hennes vistelse i Japan avslutades. Sedermera kom hon att, som anställd hos teimportföretaget James Lundgren & Co, fortsätta sprida japansk tekultur i Sverige. I hennes jobb ingick resor till olika städer och platser i Sverige för att där prata om Japans kultur och chanoyu, samt att introducera företagets egna tesorter. Det var direktören för företaget och tillika son till grundaren, Douglas Lundgren som såg behovet av reklam för att öka försäljningen.
Det samarbetet skulle gynna för tehuset. Trotzigs lär även ha introducerat Lundgren till Japan, då han hade intresse för länderna i ”öst”. Att uppföra ett genuint tehus kan ha setts som reklam för företaget, likväl var det för Lundgren en möjlighet att visa kulturerna från ”öst” och öka kunskap och intresse därom. Men även om Lundgren kunde ställa upp med ekonomiska medel, krävdes det en plats för detta, vilken vid Etnografiska museet i Stockholm. Gerhard Lindblom, dåvarande chef för museet, erbjöd plats att uppföra ett tehus i parken kring museet. Själva planeringen tog fart 1931 med anslutning till den utställning av japansk konst som rådde då.709 Där mötte de Sergie Elisséeff som planerade utställningen och han ställde upp med hjälp av råd och adresser att kontakta i Japan.710