trädgårdsmästare

Att de två snickarna fick anlägga trädgården vid sitt besök ingick inte initialt i planerna. Det blev ett beslut i all hast när ingen lösning funnits i tid då avfärden från Japan närmade sig. För att minska kostnaderna för donatorerna försökte de finna ett sätt att slippa behöva skicka både arbetare och en trädgårdsmästare. Fujiwara sökte i Japan efter en person kapabel till att både uppföra huset och anlägga trädgården. Han bedömde till sist att de två arbetarna var kapabla att kunna utföra uppgiften. I Sverige försökte Lindblom och Trotzig få tag på en träd-gårdsmästare i Europa som kunde åka till Stockholm och anlägga trädgården till ett lägre pris istället för att skicka någon hela vägen från Japan. De försökte först kontakta Serge Elisséeff i Paris för att se om inte han kände till någon. Elisséeff hade däremot åkt till USA för tjänst vid Harvard-Yenching institutet,879 vilket gjorde att det tog tid innan de fick svar. När kontakten var, om än bristfälligt, återupptagen fick de några förslag på adresser i Paris som kanske kunde vara till hjälp. Bland annat stod sällskap som Club Japonnaise med på listan. De fick inga svar och var tvungna att överge idéerna.880

Vid ett besök i London träffade Trotzigs dotter, fru Stenberg, en japan vid namn Suzuki J.881 som kunde arrangera en japansk trädgård. Brevväxlingen med Suzuki som följde därpå skulle skötas av Trotzig med några få brev skrivna av Lindblom.

878 Tokyo Asahi Shinbun, 16 april 1935 879 Reischauer 1957: 24

880 Brev daterat 1 juni, 1933. I Elisséeffs brev till Trotzig nämndes även en Maison Japonnaise, men

ingen kopia på ett brev skickat är funnet, likt det till Club Japonnaise.

881 I breven nämns aldrig Suzukis fulla namn, endast med första bokstaven i förnamnet eller som

”Professor Suzuki”. Det är troligt att det är samma Suzuki som var med och utformade japanska trädgården vid Cowden Castle, Skottland. Se Stewart 1955: 210–218 alt. http://www.bbc.com/ news/uk-scotland-tayside-central-23970528. Det finns även en egen publikation från parken, http://www.cowdengarden.com/pdf/the-japanese-garden-at-cowden-castle-restoration-appeal. pdf [2017-10-24], och i källorna anges Suzukis förnamn som Jijo. däremot utan japansk skrift. En sökning på nätet efter hans namn med japansk skrift leder oss till en resa Japan-Scotland Socie-ty genomförde i maj 2016 till parken i Cowden (http://www.thevmtrust.org.uk/jp/8-japanese/8-日 本スコットランド協会スコットランドの旅-3月31日-4月9日.html; 2017-10-24) . Den är skriven på japanska och återger Suzukis namn som 鈴木次郎, vilket transkriberas till Suzuki Jirō.

182

DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN

Kontakten med Suzuki var till en början gynnsam men det skulle uppstå problem. Samtidigt som kontakten med Suzuki blev etablerad hade Fujiwara beslutat att ge upp sökandet efter någon som kunde uppföra huset och arrangera trädgården, istället ville han skicka en snickare och en trädgårdsmästare.882 Frågan om titlarna de två hade skiljer sig åt då ingen av dem faktiskt var trädgårdsmästare.

Fujiwaras beslut kom att komplicera frågan med Suzuki, då den senare på eget beslut börjat planera en resa till Sverige. Han hade skickat ett brev hem till Japan där han bett om nödvändigheter för att utföra chanoyu, såsom kimono och personliga ting. Hans familj, eller lärjungar, förde det vidare till tidningarna och nyheten spreds. Flera lärjungar till Suzuki hade skickat lyckönskningar såväl som gåvor.883 Fujiwara ansåg, när han fick höra om Suzuki att det behövdes ”praktiska män” och om de ändå ville anlita honom fick de själva betala. Brevkorrespondensen mellan Suzuki och Trotzig tyder däremot inte på att en överenskommelse var gjord. Trotzig och Lindblom valde att acceptera Fujiwaras erbjudande, enkelt beslutat då de inte hade ekonomiska medel själva att anlita Suzuki. De skickade ett brev till honom där de bad om ursäkt och förklarade att de antagit Fujiwaras erbjudande.

En konflikt tog vid mellan Trotzig och Suzuki då Suzuki verkar ha trott att ett avtal var etablerat mellan dem och blev chockad över det, för honom, plötsliga beskedet. Trotzig, tillsammans med Lindblom, satte ihop ett brev i skarp ton med syftet att ”hämna honom” då han, enligt dem, ställt till med besvär. Till en början verkar han ha tagit svaret med viss ro, och kom inte att dyka upp förrän 1936. I svaret från Trotzig hade de nämnt att det var en privat donation, vilket Suzuki hade tagit fasta på. Istället för att arrangera en resa till Sverige genom Trotzig eller Lindblom, valde han att kontakta Fujiwara för att be honom bära kostnaden för en resa till Stockholm och där förevisa chanoyu.884 I ett brev till Lindblom förklarade Suzuki att han varit sjuk samt att förhandlingar pågick för att resa till Sverige och förevisa chanoyu.885 Uppenbarligen har Suzuki tagit fasta på en detalj från diskussionen några år tidigare. Han avsåg att komma till Stockholm för att förevisa chanoyu, säkerligen medveten om att tehuset redan var uppfört och invigt. För honom var det fortfarande angeläget att komma till Stockholm då hans anseende i Japan var viktigt för honom. Trotzig och Lindblom var inte intresserade av demonstrationer, och Fujiwara var inte tillräckligt intresserad för att bära kostnaderna. Det kom därmed ingen trädgårdsmästare till Stockholm. De två arbetarna anlade en trädgård tillsammans med huset, och även om de haft viss hjälp av arkitektens planering försämrades trädgården snabbt. Det nämns i brev till Fujiwara att trädgården höll på att förfalla vilket säkerligen var bidragande till

882 Brev daterat 16 juni, 1934

883 Det har endast förklarats av Suzuki, utan att nämna vilken tidning eller när. Det har inte varit

möjligt att kontrollera om någon artikel blev skriven eller vad den kan ha givit för information.

884 Fujiwara nämnder det i ett brev daterat 2 maj, 1936. 885 Brev daterat 14 juni, 1936, Etnografiska museets arkiv

ETT TEHUS I STOCKHOLM

Fujiwaras beslut att resa till Stockholm 1939. Fujiwara tog hand om trädgården och gjorde de nödvändiga förändringar som behövdes för att återställa den. Det var ett arbete han senare kom att stoltsera med. I hans bok 私のお茶 (Watashi no

ocha) från 1958, skrev han att temästare från förr, däribland Kobori Enshū, hade

skapat sina egna teträdgårdar och till den skaran hade han nu anslutit sig.886

6.4 arbetet i Sverige

De två japanska männen som kom till Sverige hade till uppgift att återuppbygga huset, samt att anlägga trädgården med staket, grindar, stenar till gången och plantering av växter. Men för de två var inte själva arbetet den svåraste delen. Först uppstod problem då det inte fanns någon på skeppet som talade japanska och de två kunde inte engelska. Till sin hjälp hade de cirka 200 lappar med frågor skrivna på engelska. I en bok hade lapparnas nummer antecknats tillsammans med de japanska översättningarna på frågan. Under resans gång kom de dock att lära sig några svenska ord som tack och god morgon.887 När de två anlände i Sverige blev de en ovanlig syn för svenskarna. De var inte diplomater eller andra högt uppsatta, utan kom som två vanliga arbetare. Bemötta av ett uppbåd journalister steg de iland på Göteborgs hamn.888 Deras klädsel drog till sig uppmärksamhet hos en av journalisterna: ”Fastän deras utseenden, frånsett de japanska rasdragen, var oklanderligt västerländskt från skorna upp till guldplomberna i tänderna, verkade de likväl en smula främmande i och för omgivningen.”889 De visade uppskattning för svenskt bemötande, men journalisten var inte sen att påpeka att de inte kun-de ha upplevt särskilt mycket – då kun-de hakun-de med egen mat.890 Såsom i Göteborg blev de emottagna i Stockholm, dit de reste med tåg. Journalisterna beskrev framförallt bugningarna. De ”bockade sig som mekaniska dockor”891 skrev en journalist medan en annan snarare beskrev det som ”österländskt djupa bugningar och sjungande Nippondialekt”.892 För de mötande journalisterna framstår de två japanska männen än en gång som mycket främmande. De var klädda i samma typ av kläder som i väst, vilket endast omnämns i en tidning, men det är snarare deras sätt att tala och buga som väckte uppmärksamhet.

De japanska tecknen sågs också som en raritet. Göteborgstidningen publicerade till exempel en lapp med tecken som den yngsta av arbetarna, Taniguchi, skrivit.893

886 Fujiwara 1958: 128 887 Aftonbladet, 28 juni 1935

888 I Etnografiska museets samling av tidningsartiklar finns det ungefär 13 artiklar från den 28 juni,

ytterligare 5 dagen därpå.

889 Social-Demokraten, 29 juni 1935. På de i tidningen publicerade bilderna är de klädda i kostym. 890 Aftonbladet, 28 juni 1935

891 Dagens Nyheter, 29 juni 1935 892 Stockholms-tidningen, 29 juni 1935

893 Göteborgs-tidningen, 28 juni 1935. Samma tecken publicerades även i bland annat Göteborgs

184

DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN

De tecken som var skrivna och publicerade i tidningen, motsvarade inte dess förklarande text. Tecknen för tehus var rätt, men där det angetts att Taniguchis namn stod skrivet, var det snarare storleken på tehuset, yojōhan (四畳半) – fyra och en halv tatami-mattor – som är nedtecknat.894 Tecknen motsvarande också något främmande exotiskt för svenskarna.

Väl på plats i parken började arbetet med att välja en passande plats att anlägga trädgård och hus på. Tidningarna kom även att fortsätta rapportera även när de japanska arbetarna väl började arbetet. Det var i genomsnitt en artikel i veckan under perioden och mestadels handlade det om arbetets framsteg. Det fanns även andra inslag, såsom att det var värt resan till museet bara för att se på deras arbetskläder. Det var blomsterdekorationer på ryggen och ”stora bokstäver” – det vill säga japanska tecken – som tilldrog uppmärksamheten.895 Det fanns tolkar

i Stockholms Tidning (utan datum) med tecknen tryckta. Ser man till tecknen publicerade i Göteborgs-tidningen och Stockholms-tidningen så skiljer sig tecken åt, det vill säga att de inte har samma förlaga utan att Taniguchi fått skriva tecknen flera gånger.

894 Nya Dagligt Allehanda 9 augusti, 1935. Storleken motsvarar även storleken på tehuset de var i

Sverige för att uppföra.

895 ”[Taniguchi] uppträdde första dagen i japansk arbetsdräkt, vackert prydd med lilafärgat

blomsterarrangemang på ryggen och stora bokstäver på bröstet.” (Dagens Nyheter 2 juli, 1935). Kort innan invigningen omnämndes kläderna även Aftonbladet (5 oktober, 1935).

Bild 10 : Taniguchi Kunio (谷口國男) Foto ur samlingarna på Statens museer för världskultur Bild 9 : Ukigaya Tokusaburō (浮ヶ谷徳三郎)

Foto ur samlingarna på Statens museer för världskultur.

ETT TEHUS I STOCKHOLM

på plats i form av Trotzig och representanter från japanska legationen. Till stor glädje för arbetarna kom det även andra japaner till Stockholm, även om de inte lyckades möta dem. Till ett sportevenemang i Stockholm hade japanska atleter rest dit, och till Taniguchis glädje fanns det en 100-meterslöpare med samma namn som honom i truppen.896

Det skrevs inget om hur de upplevde livet i Sverige – trots den uppmärksammade resan hit på svenskt fartyg. Däremot nämndes det hur japanerna uppfattade eller såg på Sverige. De två arbetarna hade troligtvis inte varit i Europa tidigare och för dem var Sverige något nytt att beskåda: ”[Det] var en sådan upplevelse att man inte kunde bli sittande på bänken [i tåget] utan prompt måste upp och hänga sig i fönstret.”897 Deras bild av Sverige var att det var grönt, med så många stenar att de inte hade behövt ta med japanska till trädgården. De var även överraskade av värmen. Sverige påminde lite om Japan och svenskarna var ”lika snälla som folket i hemlandet”898 Men allt var inte till belåtenhet då maten ansågs ”underlig”.899 De hade klarat sig på medhavd mat under skeppsresan men under tiden i Stockholm fick de använda vad som stod till buds. Det underlättade för dem att de under sin tid i Stockholm bodde i hyrd lägenhet och att de handlade och tillredde maten själva. Den yngre arbetaren, Taniguchi, vandrade runt i Stockholm under sin fritid. Slottet fann han vara den vackraste platsen tillsammans med ”strömmens måsar”900, och under en utfärd till Steninge slott fann han det mycket likt Nikkō (日光) i Japan.901

Tolkarna var inte ständigt närvarande under arbetets gång vilket gjorde attt arbetarna ibland fick använda sig av ett "dövstumspråk", det vill säga gester för att kommunicera.902 Tehusets struktur och uppbyggnad var inte en vanlig svensk konstruktion då det bland annat inte används spikar. De svenska arbetarna blev därmed tvingade till att lära sig hantera de japanska verktygen. Samtidigt lärde de sig även ett antal japanska termer användbara i varierande situationer.903 Ge-menskapen mellan arbetarna var, i alla fall utåt sett, god och under arbetets gång blandades en svensk tradition, taklagsöl,904 med en japansk dryck. Ölen firades på svenskt manér. Men då japanerna var värdar bjöd de på japansk sake, en dryck

896 Artikeln finns med i Trotzigs artikelsamling (F5J : 12, Etnografiska museets arkiv) dock utan

omnämnande av varken tidning eller datum. I texten står egna tidningen om nämnt som St. T. D. vilket förmodas vara motsvarande Stockholms Tidning, vilken var Stockholms Dagblad till 1931.

897 Stockholms-tidningen, 29 juni 1935 898 Stockholms-tidningen, 29 juni 1935 899 Svenska Dagbladet, 29 juni 1935 900 Dagens Nyheter, 12 oktober 1935

901 Nikkō är ett tempel tillägnat den första shogunen av Tokugawa familjen, Tokugawa Ieyasu, Han

grundade shogunatet 1603 men abdikerade i förmån för sin son Hidetada redan två år senare. Han styrde dock bakom kulisserna fram till sin död 1616. Templet i Nikkō byggdes 1636 av den tredje shogunen, Iemitsu.

902 Aftonbladet 20 juli 1935, men även omnämnt i Dagens Nyheter, 13 juli 1935. 903 Norrköpngs tidning, 9 oktober 1935

186

DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN

som inte tilltalade den närvarande journalisten, men var god enligt de svenska arbetarna.905 Även japanerna hade uppskattat samarbetet vilket de pratade varmt om på invigningsfesten. Den äldre arbetaren, Ukigaya, skrev även ut japanska arbetsbevis till de svenska arbetarna.906

Det fanns svenska tidningar som skrev om relationerna mellan arbetarna. Givet-vis har det ”censurerats” en del, antingen av journalisterna själva eller de inblandade själva. Det fanns även exempel på att Lindblom kan ha haft reservationer mot att berätta allt för Fujiwara. Till honom beskrevs de japanska arbetarna och arbetet positivt av Lindblom. I ett brev till Lundgren nämndes de som flitiga men lång-samma.907 När arbetet hade pågått lite längre kom de att lära känna de japanska arbetarna bättre – speciellt Ukigayas envishet: ”Ukigaya [var] så koncentrerat envis, att han ibland gick från arbetsplatsen, om hans önskningar ej blevo uppfyllda.”908 Fujiwara själv kom att, först mycket senare dock, beskriva samarbetet i positiva ordalag. Han har en nationalistisk ton när han främst beskriver de svenska arbe-tarna som imponerade över den japanska yrkesskickligheten och att de lärde sig nytt varje dag.909 Huruvida de japanska arbetarna tog med sig egna erfarenheter hem från Sverige nämns inte. Den envishet som Ukigaya uppvisade kom även att leda till en händelse eller situation som endast är nedskriven i japanska källor flera år senare. Endast en kort, men viktig referens, kan finnas i ett brev från Lindblom. Jag vill framföra ytterligare en händelse då den avspeglar bilden av mötet mellan de japanska arbetarna och Sverige – den senare i form av Lindblom.

6.4.1 Verktygen är en arbetarens själ

Uppfattningen av de två händelserna har främst påverkats av att det var Fujiwara som skrev ner dem, mer än ett decennium senare efter andra världskrigets slut, samt att hans själv inte varit närvarande. Han beskriver då händelser som han hörts beskrivits för sig vilket gör det troligt att detaljer förvanskats eller glömts bort. Fujiwara talade inte om varför han ville återge händelserna men han kan ha funnit dem intressanta som ett exempel på ett möte mellan svensk och japansk kultur. Lindblom och de andra lär ha pratat om händelserna utan att det nämnts i varken brev eller berättats för pressen.

Den första av de två händelserna skedde under arbetets gång. Det var ett utbrott av envishet då Ukigaya inte fick som han ville. Olikheter i konstruktion och bygg-nadsteknik var orsaken till händelsens utbrott, och det kan ha funnits fler både

905 ”Det bjöds bl. a. på saké, vilket naturligtvis inte låter någonting särskilt för ett på andra

ljuvlig-heter instält svenskt öra, men enligt de närvarandes försäkran smakade det så mycket bättre.” (Stockholms-tidningen, 2 augusti 1935).

906 Dagens Nyheter, 12 oktober 1935

907 Brev daterat 1935-07-05, Etnografiska museets arkiv 908 Brev daterat 1935-11-04, Etnografiska museets arkiv 909 Fujiwara 1984: 126–128; Fujiwara 1952: 166–68

ETT TEHUS I STOCKHOLM

tidigare och senare. Lindblom var osäker på konstruktionen och trodde inte den skulle hålla länge i Sverige, vilket han förmedlade till Ukigaya. I vrede svarade Ukigaya: ”Om den här konstruktionen inte håller, ska jag skära upp magen och dö. Jag ska visa er när jag gör det så sluta muttra!”910 Händelsen har bekräftats i både Bramzelius artikel i Ord och bild,911 men också fyra år senare, 1939, med ett brev från Lindblom till Fujiwara: ”The teaceremony house is doing well and seems to stand our climate. Old Ukigaya seems to be right when he said that he would commit hara-kiri, if the house would not stand the climate.”912 Huruvida Ukigaya verkligen avsåg att ta sitt liv är mycket tveksamt. Utbrottet tillika hotet var en akt av desperation för att få slut på gnabbet.

Den andra händelsen skedde när arbetet var klart men innan arbetarna lämnat Stockholm. I Fujiwaras beskrivning av händelsen hade Lindblom sökt att få köpa de japanska verktygen som Ukigaya och Taniguchi använt för museets samling. Ukigaya hade vägrat sälja dem då ”verktygen var en snickares själ”,913 men efter lite tvekande erbjudit sig att överräcka dem som gåva.914 Även i samtida material finns hänvisningar till händelsen, att de japanska arbetarna överlämnat föremålen som gåvor, och vägrat acceptera betalning för dem:

Before their departure, Ukigaya and Taniguchi generously handed over as a present to the museum the tools with which they had carried out their work. It was in vain that I offered to pay for them – they refused absolutely. Apart from their sentimental value, in that these objects had belonged to our friends whom we had learnt to esteem and like, they were highly acceptable as they filled a gap in our collections.915

Verktygen blev en del av Etnografiska museets samling, men det var inte arbetar-na som stod som doarbetar-natorer till dem utan Fujiwara. Museets persoarbetar-nal ansåg dem tillhöra tehuset och som en del av gåvan, vilket medförde att Fujiwara kom att stå som donator för även de här föremålen. De återvände däremot inte tomhänta då de fick en väska med svenska verktyg, en gåva från de svenska arbetskamraterna.

De två händelserna avspeglar möten mellan Japan och Sverige. Den första kan ha sin grund i att Ukigaya inte var van vid att folk ifrågasatte hans hantverk vilket resulterade i att han hotat med självmord. Tyvärr saknas det material för att förstå

910 ”この建築が保たなければ、私は腹を切って死にます。立派な腹を切ってご覧に入れるから、ぐずぐず言うな”

(Kono kenchiku ga tamotanakereba, watashi ha hara wo kitte shinimasu. rippana hara wo

kittego-ranni irerukara gusugusu iuna) Fujiwara 1984: 127

911 Ord och Bild 1935: 651. I bildtexten under bilden på Ukigaya i trädgården står att han garanterat

att det ska stå i hundra år ”annars kommer jag att begå harakiri”.