För att kunna förstå uppfattningen av chanoyu så bör vi även se till hur Japan betraktades ur både Stolpes och Trotzigs perspektiv, men även det svenska och i viss mån västliga mer generellt. Kunde förändringar i synen på Japan ske utan att synen på chanoyu påverkades? Sågs chanoyu som något av det förgångna, tra-ditionella Japan och därmed utan direkt relation till det nya, mer västerländska? Stolpes tidiga beskrivning av landet framställdes före landets industrialisering började synas på allvar, vilket skedde med sino-japanska kriget 1894–1895. Trotzig kom främst att skriva om Japan efter rysk-japanska kriget som var en höjdpunkt, men också början på nedgången av japanintresset i väst. Perioden mellan de två konflikterna delas av de två, även om deras mer betydande texter givits ut före och efter krigen. Huruvida händelserna påverkade beskrivningen av Japan kommer att studeras nedan.
En väsentlig skillnad i Stolpes och Trotzigs texter ligger i deras syften. Ingen av dem skrev någon reseskildring av landet, ej heller en form av text som kan sägas ge en bredare syn av landet. Närmast kan Trotzig anses komma då hon gav begränsade inblickar i landet från olika perspektiv i allehanda tidningsartiklar. Stolpes texter hade fokus på utställningar och begränsades av det men ska därav inte underskattas. Sett till hans kataloger för Vanadis-utställningarna, söker han ge en mer övergripande beskrivning utan att begränsas av samlingarna som ställdes ut.591
589 Svenska Dagbladet, 7 november 1943, resp. Svenska Dagbladet, 5 september 1934
590 Svenska Dagbladet, 1943-11-09, författad av Carola Goldkuhl. Här nämns det även att en
nattfjä-ril blivit uppkallad efter henne. Trotzig hade donerat fjänattfjä-rilar med mera till nuvarande Natur-historiska Riksmuseet 1918; ”en synnerligen vacker och rikhaltig samling af fjärilar samt en del Orthoptera [rätvingar], Coleoptera [trollsländor] och Odonata [skalbaggar] från Japan” (Kungl.
Svenska vetenskapsakademiens årsbok 1918: 181) och vid namngivningen blev hon ihågkommen.
Bryk (1942) gav en artnamnet Drepana ida – som numera kallas Microblepsis acuminata – samt en underart till Notodonta dromedarius (björktandvinge) till idae-trotzigae.
591 Katalogen till Vanadis gavs ut i tre versioner, två svenska (Stolpe 1886; Stolpe 1887) och en
fransk (Stolpe 1889) som till stor del är identiska. Textavsnittens ordning är annorlunda men de skrivna texterna har endast några få skillnader, då oftast endast i ordval och inte i värdering. Jag
EN IDé ÄR FÖDD
De texter som Stolpe skrev har skilda syften och presentationen av föremålen. Kontexten som de presenteras i blir därav lite olika. Inför Vanadis-utställningen 1886 i Stockholm skrev Stolpe en katalog över de föremål som fanns utställda. I stort sett samma text användes även till utställningens uppförande i Göteborg året därpå. Den artikel som han skrev och publicerade i tidskriften Ymer 1895 var likaså en guide till den etnografiska samlingen vid Vetenskapsakademin. Skill-naden mellan de två är stor. Det är möjligt att Stolpe för den senare texten inte haft fri tillgång till samlingarna, då det rådde delade meningar om kontrollen över dem. Vilket i sin tur påverkat innehållet. I sin förmedling tvingas Stolpe att bli mer utförlig och nämna de detaljer som annars kunde förbises. Stolpes egna värderingar blir mer tydliga och lättare att uppfatta. Den tredje och sista texten var en artikel i Hvar 8 dag tillsammans med flera bilder – vilket inte fanns i de tidigare texterna. Ytterligare en skillnad står att finna i att artikeln hämtad från en veckotidning och inte en katalog som de tidigare. Därmed är det hans val av foton och föremål som visar på det han främst vill förmedla då omfattningen var starkt begränsad.
Likaså var Trotzigs syfte skiftande beroende på vad hon skrev om. Men likt en gemensam nämnare såsom utställningen för Stolpe, var hemmet det för Trotzig. De texter hon skrev är direkt eller nära relaterade till hemmasfären och främst riktat mot kvinnor och barn. Hennes position som hemmafru i Japan har spelat stor betydelse. Även i Sverige var kvinnans förväntade roll densamma om än under stor förändring. Under de decennier som Trotzig bodde i Japan övergick mängden aktivt delaktiga kvinnor i kulturutövandet från minoritet till majoritet. Övergången är även synlig om vi tar in Stolpes texter. Dockorna i tepaviljongen som ställdes ut på Vanadis-utställningen hade tre män och en kvinna. I den telektion som han under resan fick delta i var det flest kvinnor som deltog, däremot under ledning av en manlig lärare.592 I Trotzigs bok är det fler män på de sketcher som lades in medan på alla fotografier är kvinnorna numerärt överlägsna. De bådas möte med chanoyu skedde främst tillsammans med japanska kvinnor – inte män. Den allmänna bilden av Japan från sent 1800-tal framåt är präglad av den moderniseringsprocess som påbörjades i Japan vid den här tiden, men det
exotis-har använt mig av de båda svenska katalogerna då de påverkade den svenska synen. Den fran-ska katalogen var utgiven för en internationell orientalistkongress i Stockholm det året. Stolpe var verksam i SSAG och finns han ofta med i ”Sällskaptes förhandlingar” som publicerades i
Ymer. Stolpes text publicerad 1895 är en guide till den asiatiska samlingen enbart.
Den är skriven utan artikelnummer men så att man kan läsa den medan man går igenom salarna. Den sista texten är publicerad i Hvar 8 dag (19 april 1903) och fungerar som en tidigare kortfattad presentation av samlingarna. Här finns även ett antal foton av samlingarna, där de ja-panska är mest framträdande, bland annat finner vi ett foto på terummet i utställningen. Texten som här publicerats är kortare än de tidigare samt att även en förklaring om vad etnografi är har nämnts. Det är därmed mycket lite skrivit om någon enskild detalj.
592 Det baseras på de fotografier som finns från etnografiska museets utställningar under tidigt
124
DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN
ka i presentationen kvarstår fortfarande.593 Det var en bild som kom att prägla framförallt Stolpe men också Trotzig – även om de två hade ett lite annorlunda perspektiv. Båda försökte väcka intresse och drog mer mot exotisering av Japan där moderniseringen lyser i sin frånvaro. De skrev näst intill ingenting om Japan som moderniserande nation – det var inte det Japan de ville visa. De bådas fokus rikta-des mot det ”gamla Japan” det som fanns innan moderniseringen och anpassning till det västerländska.594 Moderniseringsprocessen i deras texter syns snarare som kommentarer än beskrivning. För de båda var det kulturen, traditionen – ”exotiska turistkvaliteer” – som skulle visas fram vilket de inte var ensamma om varken i Sverige eller i övriga Europa.595 Det speciella med de två är deras bruk av chanoyu som främsta objekt för att visa just det exotiska, gamla Japan.
Det är i ljuset av synen på Japan i allmänhet som deras syn på chanoyu fram-träder ytterligare. Den närmaste jämförelsen torde vara att studera andra exotiska tendenser och se beskrivningen av dem kontra den om chanoyu. För att delvis bredda och ge vidare förståelse, ska även några kommentarer som kan härledas till moderniseringen tas upp här. Som ovan nämnt fanns en rädsla för många i väst att Japans modernisering skulle bidra till att den äldre kulturen försvann.596 Under 1900-talet efter de visat sin styrka som nation genom att vinna krig mot bland annat Ryssland, kom Japan till viss insikt om att de kunde bevara sitt arv samtidigt som de tog in västerländsk teknik.597
Just den militära aspekten är intressant sett till Stolpes presentationer. Vid den tidigaste utställningen från 1878, visades den japanska officeren som en samuraj med rustning och svärd. De senare utställningarna eller beskrivningarna gör inte mycket för att ändra bilden. En förändring som skönjas i hans texter är inte den tekniska utvecklingen, utan synen på rätt och orätt. Ett exempel var att tidigare brutala seder hade förbjudits.598 Andra exempel kan finnas inom den japanska moralen.
[…] dem den europeiska moralen skyr att nämna, men som för den japanska ”moralen” ej alls inneburo något stötande. Husen existera och fylla Tōkyō en hel liten stadsdel, den så mycket omskrifna Yoshiwara, men skyltarna äro förbjudna.599 [Yoshiwara
593 Se Holmberg (1988) och Burgman (1986)
594 Littlewood (1996: 68–76) skriver om ett tidigt 1990-tal där västerlänningars intresse i Japan,
sammanfattas till: ”[E]n bild av landet som både är feminin och konstnärlig. Alla orenheter har filterats bort – inklusive den vanlige japanen. Kvar blir ett estetiskt sagoland, en plats för beskå-dan.” Till och med det högteknologiska kvarstår utan koppling till japanerna själva.
595 Holmberg 1988: 20
596 Holmberg 1988: 242–43. Se till exempel Nordenskiöld 1882: 129–130. 597 Burgman 1986:77
598 Go-spel (碁; alt. 囲碁 igo) har ett exempel på ett en brutal sed som blivit förbjuden. I de gamla
spelborden fanns det plats att placera avhuggna huvuden: spelare hade en laglig rätt att hugga huvudet av en åskådare som gav råd angående ett pågående spel. Huvudet placerades i spel-bordet och spelarna återgick till spelet. (Stolpe 1895:15)
EN IDé ÄR FÖDD
var det område där Tokugawa-shogunatet tillät prostitutionsverksamhet under Edoperioden (1603–1868).]
Prostitutionen i Japan var accepterad om än begränsad till vissa områden som hölls under uppsikt. I väst däremot kom detta att vara ett exempel på deras låga moral och därmed ett bevis på dess undermåliga utveckling. I flera fall kom geishor reduceras till glädjeflickor även om de ursprungligen endast var som underhåll-ning vid fester, inte som kurtisaner. Att flertalet geishor även extraarbetade som kurtisaner medför inte vi ska definiera dem som så. Yoshiwara-distriktet blev känt och omskrivet först långt senare i Sverige,600 men var en del av den exotiska bilden som spreds i Europa. I Japan var de vidare inte lika ”pryda” som i väst samtidigt som nakenbad med både män och kvinnor bidrog till ytterligare diskussioner.601 Även Trotzig skrev om badhusen:
Allt efter som civilisationen i sakta mak tränger ner i de olika samhällslagren, dagar det för japanen, att äfven deras badhus borde följa den moderna utvecklingen och undergå någon slags förbättring.602
Värt att notera är att hon här eftersträvar en moraliserande förändring mot väst till skillnad från samtidens önskan att bevara det traditionella i Japan. Vi stannar kvar hos Trotzig men går tillbaka till en tidigare diskuterad aspekt, militären. Trotzig var närvarande i landet under lång period och upplevde på första parkett det krig som förde Japan till storhet under tidsperioden – det rysk-japanska kriget. Hon skrev en artikel under det första krigsåret om när japanska soldater kom till Kobe. Trotzig ansåg stadsbornas bortskämmande av soldaterna vara ”löjligt och öfverdrivet”, men likväl beskriver hon sig själv stå framför sitt hus fyllande soldaters vattenflaskor med sina egna händer. På kvällen satt hon och skålade för ”Japans framgång i kriget”.603 Vid det tillfället hade hon spenderat nära 15 år i landet och som svensk kunde hon enas med Japan i kampen arvfienden Ryssland. Ett drag av det traditionella Japan som faktiskt kom att prägla Japan var krigari-dealet bushidō.604 De hade varit styrda av ett shogunat samtidigt som samurajerna
600 I en sökning av samtida uppslagsverk och källor visar ingen förekomst av ordet ”Yoshiwara”
förrän så sent som 1926. I Biblioteksbladet (1926:206) nämns författaren John Paris och hans bok Banzai. I beskrivningen om den nämns Yoshiwara som ett stort intresse hos författaren. (http://runeberg.org/biblblad/1926/0218.html; 2001-10-24).
601 Carlander (1893: 53) skriver om två helt nakna japaner som trampade en kvarn och deras nöje
över hans förvåning. Nordenskiöld (1881: 331) berättar om kvinnor som klär av sig även inför ett antal okända män vid badhuset. Bergengrens (1936: 237–41) fru drar sig undan när hennes man klär av sig och ansluter sig till en grupp badande japanska män och kvinnor.
602 ”Från Rokkosan till Arima”; Tidning och datum okänt; Etnografiska museets arkiv
603 ”Soldaterna i Kobe” I; Aftonbladet, datum okänt , troligtvis 1904; Trotzigs efterlämnade
hand-lingar. Det ska ej heller glömmas bort att man i Sverige var pro-japan. För vidare information om svensk attityd till de krigande parterna se Burgman 1986 eller Holmberg 1988.
604 Intresset i Bushido växte snabbt fram efter år 1900 och är heller ej representativt för
”samu-raj-Japan” utan snarare en modifierad version för sin samtids behov. För mer om bushido efter Meiji-restaurationen, se Benesch 2011.
126
DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN
hade varit en styrande klass fram till dess avskaffande 1872 – men personerna vid makten var dock ändå desamma. Ett stort samtalsämne om Japan i omgångar under 1900-talet var kriget (i positiva termer som deras vinst över Ryssland och första världskriget) eller den militära expansionen under 1930-talet. En starkt bidragande faktor till kopplingen mellan det äldre idealet och samtida ”äldre” idealet är Nitobés Bushido.605 Den uppmärksamhet och spridning som hans verk fick ska inte underskattas, även om det inte speglade de historiska samurajerna.606 Trotzig nämnde krigarsinnet redan före Nitobés bok gavs ut, även om termen
bus-hidō ej användes – ”som ej det annat än segra eller dö […] hellre dö än att fly”.607
En aspekt som är väl värd att nämna här är militärens relation till det äldre såväl som nyare. Övergången från en samuraj-armé utrustad delvis med gevär till en arme likt den i väst med karbiner och kulsprutor representerade i viss mån förändringen som landet genomförde. Då det blev mer likt väst minskade västs intresse. Men givetvis fanns det undantag. Trotzigs intresse i Japan var riktat mot den traditionella kulturen, däri sagor och myter, men även mot sin samtid. Det handlade om framförallt kvinnornas och barnens liv – likt hennes eget som hem-mafru. Kvinnorna uppfattas som ägodelar mer än vad döttrarna gjorde. En dotter sågs som en kostnad – även om det fanns mödrar som gladdes åt deras födslar, ej heller fick de en del av arvet från sin far.608 Deras uppgift var att som fruar ta hand om hemmet, även när de fick gäster skulle de hålla sig i bakgrunden och se till att inget gick fel. Vid 6–7 års ålder började flickorna uppfostras annorlunda än pojkarna för att de skulle nå den ödmjukhet och underdånighet de behövde besitta i framtiden.609 I tonåren kunde de inte jämföras med de västerländska flickorna då de kände inte till konsten att flirta. Enligt Trotzig kunde de vidare inte skaffa en egen utbildning utan ”tvingades” in i äktenskap närhelst deras far önskade.610 En del av den uppfostran som döttrarna fick innehöll bland annat
605 Nitobé 1900
606 Se till exempel Karl F. Fridays (1994) artikel ”Bushido or Bull?” för en jämförelse mellan bushido
under andra världskriget samt den under samurajtiden. Benesch (2011) har i sin avhandling fun-nit att bushido som term fick ett starkt uppsving under de första decennierna under 1900-talet. Han visar även att olika översättningar och nytryck av äldre litteratur har fogats in i bushido genom att man skriver om andra titlar som shidō med flera som bushido istället för att bibehålla originalet.
607 ”Soldaterna i Kobe” I; Aftonbladet, datum okänt, troligtvis 1904; Trotzigs efterlämnade
hand-lingar
608 ”Den japanska Kvinnan: I. Barndoms- och ungdomsåren” Idun 1901: 580–82. Historiskt sett har
kvinnor i Japan fått ärva. Kurushima Noriko (2004) visar att kvinnor under 1300–1500-talen, inte bara kunde ärva, utan även ta över styret över en domän om det saknades en manlig arvinge. Även om hon gifte sig skulle arken kvarstå i hennes ägo efter en skilsmässa.
609 ”[R]iset, som är våra olydiga barns skräck, existerar icke i Japan, utan de genom skrik och böner
sin vilja fram allt.” (Idun 1901: 581).
610 ”Den japanska kvinnan: II: Giftermål och skilsmässa” Idun 1901: 696–97. Det fanns möjligheter
för kvinnor att komma ut i arbetslivet. Inom industrin fanns möjligheter men Tipton (2002) skriver även om en annan grupp – caféservitriser. De caféservitriser som växte fram som en grupp från 1910-talet mötte motstånd, men blev till den samtida ”moderna” varianten av de tra-ditionella geishorna. Servitrisernas uppgift var inte uteslutande att servera utan även att sitta
EN IDé ÄR FÖDD
blomsterarrangemang men även att ”tillaga och servera téet vid den ryktbara ceremonien ”cha-no-yu””.611
Trotzig hade med beskrivningar och åsikter om det samtida men det var det traditionella som uppskattades mer. Till exempel finns, mig veterligen, ingen text om den samtida staden eller andra förändringar i samhället som visar på en ”modern” utveckling.612 I det avseendet är hon lik Stolpe som skrev än mindre om det samtida. Men vad var det då som lockade dem att skriva om det äldre snarare än om det samhälle som de såg med egna ögon? En trolig aspekt var det exotiska, det annorlunda jämfört med det västerländska.
Ett exempel kan hos Stolpe ses i hur han beskriver olika seder. Det första exemplet var en tradition i Japan att gifta kvinnor svärtade sina tänder som var på väg att försvinna. Stolpe nämner den seden endast mycket kort och utan att värdera den: ”[…] gammal skrattande kärring (de svärtade tänderna utmärka, att hon är gift)”613 I nutid kan uttalandet ses som värderande. Det är dock troligtvis inte lika nedvärderande att använda termen ”kärring” då som nu. Seden att svärta sina tänder har inte heller nedvärderats. Det finns ett representativt exempel från texten om Kina för att jämföra hans likheter med beskrivningen av andra nationers seder och kulturer. Inom redogörelsen för de kinesiska föremålen nämns skor för kvinnor med bundna fötter.614 Stolpe skriver att besökare fann dem intressanta och ger därav en lite djupare beskrivning. På ett ställe anger han att fötterna ha en ”vanskapliga form”, att det gäller för rika såväl som fattiga och att de har svårt att gå. Däremot hade de lättare för att gifta sig.615 Förutom att han ansåg de vara ”vanskapliga”, skriver han inte att den seden skulle vara primitiv eller liknande.
Tvärtom har de lättare att gifta sig, men svårare att gå. Det är därmed upp till läsaren själv att bilda sig en uppfattning om respektive sed. Jämförelsevis kan vi tillsammans med gästerna och samtala. De var, liksom sina företrädare, inte prostituerade men att så skedde utanför arbetstid är möjligt. Prostitution var lagligt i Japan fram till 1958. Det har även skett en övergång från caféservitriser till dagens klubbvärdinnor – den ”moderna” tidens geishor. Under och efter första världskriget ökade möjligheterna för kvinnor att bland annat arbeta som sköterskor, lärare och affärsbiträden.
611 Idun 1901: 582
612 Trotzig har en gång skrivit om ett område som för västerlänningar var ”föga inbjudande”
med-an det för japmed-anerna var en ”ljuvlig ort”. (Illustrerad Tidsskrift, maj 1916: Etnografiska museets arkiv.) Området som beskrevs fanns på landsbygden.
613 Stolpe 1886: 10; Stolpe 1887: 17. Även i Kiellman-Göranssons anteckningar från tiden med
Vana-dis i Japan står svärtandet av tänderna omnämnt. I området nära Yokohama och hamnen där de utländska skeppen la till höll många seder på att försvinna. Det var färre män som hade rakad hjässa och tofs, som var den traditionella frisyren främst sedd bland samurajerna, men hos gifta kvinnor kvarstod bruket att svärta tänderna och raka ögonbrynen. (Kiellman-Göransson, avsnitt xIII, M313:4:3, Kungliga biblioteket)
614 Den kinesiska fotbindningen härstammar från en historisk syn att överklassens kvinnor inte
behövde arbeta.
615 Stolpe 1895: 3. Motsvarande står ej att finna i katalogerna för Vandis utställningarna 1886–87.
Det kan bero på att Vanadis endast gjorde ett kortare stopp i Kina på grund av det pågående fransk-kinesiska kriget som varade 1884–85.
128
DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN
påminnas att författare till reseskildringar nämnt seden att raka ögonbrynen när japaner gifte sig som ”vanskapt”.616
En annan sida av Stolpes beskrivningar är då enkla seder ges mer abstrakta och värderande inslag. En sed i Japan var att ge åter till dem man fått gåvor ifrån. För att slå in dessa fanns ”granna, tryckta, egendomligt hopvikta papper” till försälj-ning. Det fanns även ätpinnar, vid värdshus, som överlämnades i pappersfodral vid måltiden och som även innehöll en tandpetare. Bruket sågs behagligt och på