Chanoyu kom att gradvis återta positionen i eliten och som ”finkulturen” i Japan under Meiji-perioden. Men för telärare under 1870-talet var livet annorlunda från vad det varit ett decennium tidigare. För att få levebröd var de tvungna att söka sin inkomst, bland annat genom att visa utförandet vid utställningar eller undervisa måltidsetikett till döttrar i de rikas familjer. Även teföremålen kom att tillsammans ses som en symbol av den tidigare militäraristokratin, deras värde hade skarpt sjunkit sedan Edo-perioden. Inför världsutställningen i Wien 1873, hade japanska regeringen blivit inbjudna att ställa ut. Sano Tsunetami (佐野常 民) som översåg förberedelserna hade en vision om att ställa ut japanskt hantverk, främst keramik, för att skapa exportmöjligheter. Däremot kom utställningen snarare präglas av den rådfrågade Siebolds förslag om att imponera genom att visa stora ting.233
Vid olika byggnationer för den nya såväl som gamla yttersta eliten, däribland kejsarfamiljens medlemmar, uppfördes tehus. Det var endast en liten grupp som tilläts delta i bjudningarna. Med tiden kom även de rika att visa sin ekonomiska position genom att ha visningar av sina dyrbara föremål som en del av temötena. Men det fanns även de som försökte bibehålla chanoyu som något exklusivt, där det inte var en fråga om att uppvisa dyra konstverk utan att istället vara kvar i chanoyus rätta natur.234
Under 1880-talet kom instruktörer fortfarande att, enligt mantalsskrivnings-systemet vara klassade som ”underhållningsinstruktörer” vilket inte medförde någon vidare status i samhället. Samtidigt var det även under 1880-talet som den nyuppkomna industrieliten fann ett möte med den militära och politiska eliten, just genom intresset i chanoyu. Mot slutet av samma period kom även teföremålen att åter ställas ut och visas upp. I Kyoto 1888 tilläts till exempel antika föremål uppvisas vid de årliga utställningarna som tidigare endast varit begränsade till den samtida produktionen. Det estetiska intresset för föremålen såg åter igen dagens ljus.235 Det kan även vara värt att koppla det samman med det ändrade intresset hos samlare i Europa. Imais tidigare nämnda studie visade på att det var just under 1880- och 1890-talen som keramik, främst teskålar, ersatte porslinsföremå-len. Hon argumenterade för att det var japonisme som bidrog till skiftet,236 men i ljuset av Oshikiri Takas återgivning av det samtida ökade intresset i Japan ha bidragit till samlingarnas förändring. Ett ökat intresse för Japan bidrog till ökad tillgänglighet för samlare. Ytterligare en faktor för att stärka argumentet står att finna i det sociala samröret mellan den japanska och västerländska eliten i Japan.
233 Oshikiri 2012: 66–68, 75–79, 90-~92 234 Oshikiri 2012: 150–156; Oshikiri 2013: 25–36 235 Oshikiri 2012: 103–09, 136–137
KONTExT
Från slutet av 1880-talet börjar vi finna västerlänningar som inte bara deltog i chanoyu-tillställningar, utan även tog lektioner. Den franska delegationen 1888 satte till exempel upp ett hus i japansk stil, med japansk trädgård och terum. Intresset för den japanska kulturen sägs stå bakom valet. Främst de det de västerländska fruarna som lärde sig utförandet, och vid tillställningar mötte de motsvarande japanska. Hustrurna från respektive grupp kom sedermera att finna en plats att mötas genom just chanoyu. Det fanns därmed nätverk genom chanoyu mellan den japanska eliten och västerländska motsvarigheten i landet redan på 1890-talet. Under den första tiden efter sekelskiftet fanns det även de som hade anordnat chanoyu för att underhålla utländska gäster.237 Ett bidrag från det mötet var det speciella bordet som tillkom under perioden. Än idag används det anpassat för att kunna utföra chanoyu sittandes på en pall istället för golvet som det traditionellt görs.
Mot slutet av Meiji-perioden, och början på nya seklet, hade chanoyu åter nått en betydande status. Föremålen sågs åter som konstverk, och chanoyu blev en självklar plats för socialt möte. Chanoyu började även att ses som ett sätt att representera Japan:
At the end of the Meiji era, the practice of tea was represented as one of the sources of the civility, tradition, authenticity, as well as the legitimacy of the Empire of Japan, its industry and people, especially when demonstrated to a foreign audience. Tea practice could no longer be an elitist culture, dominated and monopolized by the elite as it was at home.238
En annan viktig förändring i utövandet av chanoyu är övergången från främst manliga till kvinnliga utövare i främsta hand genom införandet av chanoyu som skolämne för flickor. Kvinnliga utövare har däremot funnits även redan under Edo-perioden, vilket inte nämns särskilt ofta ens i nutida historietexter.239 I mö-tet mellan Japan och väst fanns, som ovan nämnt, japanska kvinnliga deltagare. Ser vi till nutida utövare är kvinnorna dominerande även om det fortfarande är uteslutande män i den yttersta toppen.240
Det nämns ofta att en del av flickornas skolundervisning, vilket var en viktig faktor inte bara för temästares överlevnad, utan även för chanoyus plats i samhället. Staten bidrog till att feminisera chanoyu, då den användes som undervisning i etikett för kvinnor inför giftermålet. Oshikiri hävdar att den bilden inte är helt korrekt. Trycket att lära ut chanoyu till flickor kom snarare från samhället då familjerna inom eliten såg det nödvändigt. Vidare var antalet deltagare i skolun-dervisningen – dåtida motsvarande gymnasieunskolun-dervisningen där chanoyu fanns på schemat – mycket lågt. Så sent som 1905 var deltagandet lägre än var tjugonde
237 Oshikiri 2012: 148–150, 157; Oshikiri 2013: 36–38 238 Oshikiri 2012: 184
239 Corbett 2006
60
DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN
flicka, vilket dock kom att öka till vart fjärde i mitten av 1920-talet. De flickor som obligatoriskt blev undervisade i chanoyu kom därav från familjer tillhöran-de antingen tillhöran-den äldre eller yngre eliten – men en begränsad mängd oavsett.241 Chiba Kaeko hävdar att Urasenke (裏千家) var den första skolan som öppnade för kvinnliga lärjungar.242
Utvecklingen av chanoyu under tidigt 1900-tal, hade tagit vid med Sen Gengen-sais (千玄々斎) petition 1872.243 Han föreslog chanoyu, eller teets väg, som en moralisk ledstjärna för att sammanföra folket, men visst egenintresse som skatte-lättnader kan funnits med. Med undervisning i teets väg kom bland annat lojalitet, återhållsamhet och vördnad för de äldre att resonera med det kejserliga edikt, 教 育に関する勅語 (Kyōiku ni kansuru chokugo244), som gavs ut 1890 för att vägleda japansk utbildning. Det var däremot främst under 1930-talet som den japanska staten aktivt sökte använda den japanska kulturen, och då inte nödvändigtvis chanoyu, för att propagera positiva bilder av Japan utomlands, men samtidigt också att skapa en ”japansk identitet” hemmavid. Det inhemska arbetet tog vid främst från 1937 och varade även under krigsåren. Här kom teskolorna inte bara att ha inflytande utan även ta aktiv del i arbetet. Ett exempel är Sen Genshitsu (千玄室; 15:e stormästaren i Urasenske) som serverade te till de unga piloterna inom special-attackstyrkorna (特攻隊, tokkōtai), vilka numera är mer kända som
kamikaze (神風). Istället för att själv få delta i ett uppdrag blev han tilldelad att iklä sig rollen ”representant” för Japan i avskedet inför det (troligtvis) sista uppdraget som de unga männen gav sig ut på.
Men chanoyu dominerades inte bara av de formella skolorna, ven bland eli-ten fanns de som utövade det utifrån egna villkor, estetiska sinnen och känslor. Medlemmar inom politiken och finansvärlden kallas ofta för sukisha245 (数寄 者). De var fristående från skolorna och kom inte att domineras av sen-skolornas system.246 De två kanske mest framträdande tidiga sukisa under Meiji-perioden, båda från Mitsui, var Takahashi Yoshio247 (髙橋義雄) och Masuda Takashi (益田 孝). Den första är med känd som Takahashi Sōan (箒庵) där Sōan var ett namn han tog senare. Masudas namn för te, Donnō (鈍翁), är däremot inte lika använt
241 Oshikiri 2012: 13–19 242 Chiba 2010: 92–93
243 Gengensai (1801–1877) var den 11:e stormästaren för Urasenke-skolan. Sen no Rikyūs barnbarn,
Sen Sōtan (千宗旦; 1576–1658) delade sitt arv mellan tre söner vars skolor än idag har sitt namn från delningen. Omote-senke (egendomens främre del), Ura-senke (egendomens bakre del) och Mushakōji-senke (Egendom på Mushakōji-vägen). De två första anses de största och mest inflytelserika i Japan idag.
244 Full text både i original samt nutida japanska finns tillgänglig på
http://chusan.info/kobore8/4132chokugo.htm
245 Litterärt: person av förfinad smak. 246 Cross 2009: 79–80
KONTExT
utan han refereras oftast som Takashi.248 Efter Takahashi slutade på Mitsui 1911 blev han chajin på heltid och skrev flera böcker om te. Det är för de här verken han är mest känd. Bland hans utgåvor finns främst chakaiki, 茶会記,249 såsom 東 都茶会記 (tōto chakaiki; Anteckningar över temöten i Tokyo) i 13 volymer som även publicerats under tidigt 1900-tal.250 Det fanns några andra inriktningar såsom 近 世道具移動史 (kinsei dōgu idōshi; Teföremålens rörelser under modern251 tid) och 茶道讀本 (sadō dokuhon; Läsbok för sadō).252
Inom sukisha var det däremot inte bara framträdande representanter från politik- och finansvärlden som deltog. Ur de publicerade anteckningarna från temöten kan vi även finna representanter från andra grupper. Under tidigt 1900-tal kan vi också finna militärer, läkare och lärare utöver de tidigare nämnda. Under samma period finner vi även många kvinnliga deltagare.253 Dessa hade däremot inte någon framträdande position då det var svårt att finna några namngivna. Ett undantag är Masuda Takiko (益田多喜子254) som den 25e november 1928 inte bara
deltog, utan också höll i en tebjudning där bland annat Takahashi och Masuda Katsunori (益田克徳) deltog. Katsunori var bror till Masuda Takashi och den som först introducerat Takahashi till chanoyu.255 Takiko kan ge ett vist sken över vilka kvinnor som deltog i sukishas tebjudningar. Att fruar deltog vid bjudningar var nog inget undantag, vi vet till exempel att Fujiwara Ginjirōs fru Rokuko ( 禄子) lärt sig chanoyu,256 hon sägs även ha varit den bättre av de två.257 Takiko var däremot ingalunda ingift i Masuda-familjen. Hon kom från ”den flytande världen”258 där det fanns kvinnor kunniga i chanoyu. Hon var också älskarinna till Katsunori. De fick sedan en son som han erkände som sin. Hon flyttade in sonens hem och ingick därefter i Masuda-familjen.259 För sukisha var föremålen
248 För mer om Masudas liv, se Nakagawa 1997
249 I ”anteckningar över temöte” noterades bland annat alla föremålen och deltagares namn, en
värdefull källa för forskare i nutid.
250 Takahashi 1914–1920, åter publicerad i redigerad form i fem volymer: Takahashi 2000. 251 Modern tid i detta avseende är det som på japanska kallas kindai, och ses som tiden 1945 och
framåt.
252 Takahashi 1929 resp. Takahashi 1936. Den tidigare har även nypublicerats under senare tid:
Taka-hashi 1990.
253 Saitō 2008a
254 Masuda Takiko (益田多喜子) ska inte förväxlas med Masuda Taki (益田多喜), maka till Masuda Takashi, och som också deltagit i chanoyu (Saitō 2008b). För mer om Masuda Taki, se Yoda 2015
255 Saitō 2008b
256 Shimoda 1949: 464–76. I ockupationsmaktens dokument för Fujiwara Ginjiro efter kriget står
det angivet att hans fru varit en geisha (Case file 217. GHQ/SCAP records), men i Yoda 2015 står det att hon kom från Yui-familjen (由井家) ifrån, numera, Sakaiminatoshi (境港市) och inget om att hon hade varit en geisha.
257 Yoda 2015
258 Den flytande världen (浮き世; ukiyo) är en benämning på de kvarter där man fann både under-hållare, i form av bland annat geishor och prostituerade. Kvarteren kallades i vardagligt tal för
hanamachi (花街 eller 花町) eller karyūkai (花柳界). Områdena har givit upphov till bland annat erotiska träsnitt (浮世絵; ukiyoe) som blev mycket populära i väst under 1800- och 1900-talet.
62
DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN
en viktig del av själva utövandet av chanoyu. En bjudning var ett sätt att umgås på såväl som att visa sina samlingar. I sitt utövande och samlande kom många teföremål, historiska som samtida, att stanna kvar i Japan istället för att riskeras hamna i händerna på utländska samlare.