Estetisk dimension

Japonisme dominerade synen på Japan, via den kom många te-föremål till Europa

att klassificeras som konstföremål, snarare än bruksföremål. Flera författare – Augustus Franks,338 Charles Holme, William Anderson och Robert Hobson339 – valde att beskriva chanoyu, även om det egentligen var japansk keramik som artikeln författades kring.340 I tre fall har således det estetiska lett dem till chanoyu, snarare än att föremålens estetiska värde togs upp. Det fanns flera, varav många i Okakuras omgivning, som kom att möta chanoyu via japansk konst, men som inte skrev om upplevelsen.341 I Japan uppkom ordet konst – bijutsu (美術) – i en

336 Cox 1915: 123-166

337 ”The quaint beings seemed absurdly alike to me; all top-heavy with thir rolls of shiny black hair,

all yellow faces, wide and blank, with inscrutable crooked little eyes, and their bodies, grotesqu-ely sexless, semmed mummy-like in the grey kimonas... Suddenly the three little figures struck me as representing the universal ideal of female perfection: dogmatic, colorless little figures, childest in mind and aged in convention, at once charming and ridiculous. (Cox 1915: 187-188)

338 Franks bok finns i två versioner. Jag har använt mig av den senare som kom ut 1906. Första

upplagan publicerades redan 1880. Alla sidhänvisningar gäller för båda verken. Augustus Franks var en brittisk administratör och antikvarie vid Brittish Museum och hade under sitt arbete stor framgång med museets insamlingar.

339 Hobson var anställd vid British Museum och hans texter om främst kinesisk keramik fick stort

inflytande. Han var även ordförande för Oriental Ceramic Society mellan 1939–1942.

340 Franks 1906, Holme 1908 och Hobson 1924. Andersson (1886) kan också räknas till gruppen då

hans verk inte enbart handlar om keramik, utan att texten om chanoyu också faller inom kapit-let. Smith (1900: 69) uteslöt mycket om kopplingen mellan keramik och chanoyu, med hopp om att någon annan skulle ta upp det vid ett senare tillfälle.

341 Hockley nämner några vid namn: ”William Sturgis Bigelow, Ernest Fenollosa, Isabella Stewart

CHANOYU I VÄST

västerländsk betydelse motsvarande engelskans Fine Art först så sent som 1872.342 Föremål i Japan kunde givetvis uppfattas som motsvarande konst även tidigare än så; åter till 1500- och 1600-talen då de användes för att belöna vasaller eller ges som gåvor mellan handelsmän och krigsherrar.343 Synen på teföremål som traditionell konst (古美術; kobijutsu) växte fram ur Okakura och Fenollosas arbete, men också ur den samtida japanska elitens intresse för föremål och utländskt intresse.344

Det estetiska i chanoyu var inte begränsat till keramik, fastän de två var nära sammankopplade.345 Smith visade till exempel att chanoyu hade påverkat lack-konsten då det ofta fanns chanoyu-föremål som dekorationer på lack-varor.346 Holme, som skrev om japansk keramik, ansåg att chanoyu under historisk tid varit likt ”estetiska centrer”347 där temästare bidrog till estetisk utveckling. Brink-ley såg likaså en klar koppling mellan chanoyu och estetik.348 Liknande syn på chanoyu finns även att finna hos Chamberlain som även han hänvisade till ett historiskt estetiskt arv: ”The worship of simplicity and of the antique in objects of art […] which has never varied since Sen-no-Rikyū’s days.”349 Chanoyu hade som kulturellt intresse hade inflytande på den styrande, kulturella eliten och därmed format, eller hindrat, den estetiska utvecklingen. Uppfattningen av den historiska utvecklingen var inte alltid homogen. Chamberlain ansåg till exempel att den utvecklades under Sen no Rikyūs tid för att därefter kvarstå.350 Frank Brinkley351 lät däremot Furuta Oribe352 (古田織部; 1544-1615) och Kobori Enshū353 (小堀遠州;

342 Chen Wangheng (陳望衡), i japansk översättning av Morioka Yukari (森岡ゆかり), nämnde att Nishi Amanes (西周) 美妙学説 (1872), var den första som debatterade just ”konst”. (Chen 2006)

343 Den förändring som skedde mot slutet av 1800-talet var snarare att en mer homogen syn på vad

som uppfattades som vackert (”beauty”) formades. Bland de inflytelserika finner vi till exempel Ernest Fenollosa och Mori Ōgai. För mer se: Satō Dōshins (佐藤道信; 2011) Modern Japanese Art

and the Meiji State, översatt av Hiroshi Nara, alt dess japanska original 明治国家と近代美術 (Meiji

kokka to kindai bijutsu; 1999).

344 Yamamoto 2008. Hon nämner även utställningar av japanska teföremål i

västerländsk-influera-de hotell som ett bidrag.

345 Franks (1906: 5) tog upp föremålen som behövdes för ett utförande, bland annat kitteln, bambu

vispen, skålen för färskvatten (mizusashi). Det enda föremål som får en kommentar är teskålen, vilken anges vara ”simpel” och ”anmärkningsvärd”.

346 Smith 1900: 60–61

347 Holme 1908:164. Hobson (1924: 124), som också skrev om japansk keramik, valde att återge

chanoyu som betydande för japansk kultur, men bestämde sig därefter att fokusera enbart på keramiken.

348 Brinkley 1901: 274

349 Chamberlain 1890: 337; 1905: 459 350 Chamberlain 1905: 459

351 Hans riktiga namn var Francis Brinkley och kom till Japan som utländsk rådgivare för den

japan-ska flottan Han kom senare att äga tidningen Japan Mail, men skrev också böcker och artiklar om landet.

352 Furuta var en krigare och teman. Han tjänade under både Oda Nobunaga och Toyotomi

Hi-deyoshi, medan han lärdes upp i chanoyu av Sen no Rikyū. Han kom att bli lärare till den andra Tokugawa-shogunen, Hidetada (徳川秀忠), samt är ursprunget till chanoyu-skolan Oribe-ryū.

353 En framträdande temästare under Edo-periodens början. Upplärd av Furuta Oribe och kom att

tjäna Tokugawa shogunatet både som telärare till tredje shogunen, Iemitsu men också ansvarig för olika byggnadsprojekt

80

DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN

1579–1647) stå för en popularisering av chanoyu snarare än att renhålla modet inom chanoyu.354 Ej heller kunde man, enligt Holme, ens lita på de samtida japanska experterna.355 Några ansåg också den japanska estetiken utgöra dess skillnad mot den kinesiska.356 I jämförelsen mellan de två ländernas keramik var det chanoyus inflytande av enkelhet (simplicity) som skapade differensen.357

Chanoyus påverkan på den japanska konsten var inte uppskattad av alla för-medlare.358 Chamberlain delade in konnässörerna i två läger: de som ansåg att chanoyu hållit konsten ”ren” och de som istället tyckte det begränsade ”konst-ge-nierna”.359 Brinkley var den som tillskrev störst betydelse för det estetiska inom chanoyu och kan ändå anses falla mellan de två lägren:

In fact, throughout the whole range of Japan’s ethics and æsthetics the influence of the tea cult may be clearly traced. To it she owes much of the delicate grace and extraordi-nary refinement of detail that distinguish her art products ; to it she owes much of the repose of manner, elaborate courtesy, and studied imperturbability of demeanour, that the characterize her social intercourse; […] But it must be attributed a conservatism which cramped the genius of her artists…360

Okakura Kakuzo är förmodligen den främsta förespråkaren av chanoyus estetiska betydelse som benämnde chanoyu med den av honom själv påkomna termen teaism. Han kom att beskriva det som en estetisk religion: ”religion of aestheticism”.361 I sin presentation av chanoyu hade chanoyu blivit till en blandning av estetisk vördnad och religion. Det religiösa inflytandet som härstammade från historisk tid utgjorde däremot endast en bakgrund till det nutida estetiska. Frånvaron av beskrivningar kring antingen föremålen eller utövandet per se bidrar till en exo-tisk beskrivning där beundrandet av konst framhävs ytterligare. Den historiska betydelsen, då främst kring te mästarna, och utvecklingen av japansk estetik var Okakura inte ensam om, däremot än en av de starkare.

These were matters not to be lightly ignored, for until one has made himself beautiful he has no right to approach beauty. Thus the tea-master strove to be something more

354 Brinkley 1901: 257 355 Holme 1908: 30.

356 Brinkley 1901, Holme 908 och Hobson 1924. Franks som också skrev om japansk keramik nämner

däremot ett japanskt intresse för koreansk keramik: ”[The reason why] the japanese attach such a fanciful value to Corean vessels […] is due to the Tea Ceremonies”. (Franks 1906: 3)

357 Japan hade tidigt tagit till sig kinesiska stilar. Under isolationen från 1600-talet kom få nya

influenser utifrån vilket bidrog till en homogenisering av estetiken. Utvecklingen i Kina hade däremot fortsatt då de hade fler influenser utifrån på grund av större kulturella utbyten.

358 Andersson (1886: 85) är ett exempel då han anser att temästare haft en negativt inflytande då

keramikmakare slösade tid på att härma tidigare konstverk.

359 Chamberlain 1905: 456 360 Brinkley 1901: 274–75 361 Okakura 1906: 3

CHANOYU I VÄST

than the artist,–art itself. It was the Zen of aestheticism. Perfection is everywhere if we only choose to recognize it.362

Temästarna från förr var de som utvecklat, alternativt hindrat beroende på hur det tolkas, den japanska estetiken. Den historiska vikten och behovet för konnässörer i samtiden att få se många föremål, utöver tid att sätta sig in i ämnet, medför en likhet med synen på expertis i filosofen David Humes Standard of Taste:

Men of the most confined knowledge are able to remark a difference of taste in the narrow circle of their acquaintance, even where the persons have been educated under the same government, and have early imbibed the same prejudices […]

But though there be naturally a wide difference in point of delicacy between one person and another, nothing tends further to encrease and improve this talent, than practice in a particular art, and the frequent survey or contemplation of a particular species of beauty […] But allow him to acquire experience in those objects, his feeling becomes more exact and nice: He not only perceives the beauties and defects of each part, but marks the distinguishing species of each quality, and assigns it suitable praise or blame. […] So advantageous is practice to the discernment of beauty, that, before we can give jud-gment on any work of importance, it will even be requisite, that that very individual performance be more than once perused by us, and be surveyed in different lights with attention and deliberation.363

I Brinkleys beskrivning av chajin, vilka var strikta efterföljare av det esoteriska i chanoyu, var de införstådda i ”tea philosophy”. Temännen under perioden – 1400–1600-talen – tog in rustika föremål som annars skulle ha slängts, och upphöjde koreanskt och kinesisk keramik. Ett tecken på experternas betydelse i sin samtid var att värdet på ett föremål kunde öka drastiskt om en av dem visade sin uppskattning för detta.364 En temästare som framhävs mer än andra för hans betydelse för chanoyu är Sen no Rikyū. Till exempel citerade Ukers Rikyūs regler för uppförande, översatta till engelska från en japansk källa 1584.365 Matsumoto ansåg Rikyū vara som den som etablerat chanoyu primärt estetiskt och att

utö-362 Okakura 1906: 151–52

363 Humes volym Four Dissertations Of the Standard of Taste finns tillgänglig digitalt:

https://web.archive.org/web/20180124183621/http://www.davidhume.org/texts/fd.html (2018-11-02); ST 1, ST 18 resp. ST 19.

364 Brinkley 1901: 268–271. Brinkley hörde personligen till den grupp som ansåg att forna temästare

hade förstört den eststiska utvecklingen i Japan. ”Evidently this phase of the tea cult offered no encouragement to the progress of the fine arts, for it discredited everything elaborate or beautiful. Korean porcelain and pottery, inferior at their best and worthless at their worst, were particularly prized […]”. (Brinkley 1901: 269-270)

365 Ukers 1935: 370. Det står däremot inte angivet var texten är tagen ifrån eller vem som översatt

den. Smith (1900: 51–52) citerade samma punkter men med finns språkliga skillnader mellan de två. Antingen härstammar de från olika översättningar eller så har Ukers skrivit om Smiths.

82

DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN

vare följt i hans fotspår därefter.366 Chamberlain framhäver Rikyūs betydelse i en mer negativ ton:

[The guests walk back] in a stated manner which never varies, except in so far as cer-tain schools, as rigidly conservative as monkish confraternities, obey slightly varying rules of their own, handed down from their ancestors who interpreted Sen-no-Rikyū’s ordinances according to slightly varying canons of exegesis.367

Rikyūs tog en speciellt framträdande roll hos Nitobé och Holme då han är den enda historiska temästaren som framträder. Den senare har också ett långt citat från Okakura om Rikyū.368 Ytterligare en historisk person framhävs i andra texter som den som började arbetet med att forma chanoyu, vilket Rikyū senare avslutade. Det var shogunen Ashikaga Yoshimasa Enligt Matsumoto var det un-der Yoshimasas tid som det extravaganta te-fester och krigare vilka gav upp un-deras svärd för tekoppen.369 Till skillnad från Matsumoto kom Ukers och Brinkley att förutom Yoshimasa även ta upp Murata Jukō.370 En intressant likhet mellan de tre är att de gör ett hopp från 1470-talet till andra halvan av 1500-talet i utveck-lingen. Mellan Yoshimasa och Rikyū nämns ingen framträdande ”temästare” och perioden kan sammanställas med Sengoku-perioden 1477–1568.371 Det var inte bara under det estetiska arvet som temästarna hade haft betydelse, utan även för det dagliga livet. Sadler framhävde, till exempel, sina verks betydelse för läran om allt från konst och arkitektur till uppförande i det dagliga livet med beskriv-ningar av flera historiska temästare. Föga förvånande lät han därmed chanoyu inta en betydande plats för den japanska kulturen: ”Indeed Cha-no-yu may be considered an epitome of Japanese civilization.”372 Den plats som chanoyu intog står i kontrast med den exotiserande synen att chanoyu skulle försvinna som en del av den traditionella kulturen. Men Sadler var inte ensam, det fanns flera ti-digare författare som nämnde det då Okakura hade en liknande syn samt andra beskrivningar under slutet av 1800-talet.373

I jämförelsen av texterna ovan har även två avsnitt med slående likheter hittats. Det första citatet är taget från Chamberlains avsnitt 1890, därefter Matsumotos rtikel om te-ceremonin 1895.

366 Matsumoto 1895: 117

367 Chamberlain 1890: 338. Samma text kvarstår i utgåvan från 1905. 368 Nitobé 1927; Holme 1908: 168

369 Matsumoto 1895: 116–117

370 Ukers 1935: 365; Brinkley 1901: 251–55

371 Brinkley (1901: 255) nämner Takeno Jōō som en av ”de sex erkända översteprästerna” under

400 år, dock endast vid förnamn och utan att beskriva honom utan hoppar från Yoshimasa till Rikyū. Takeno levde under tidigt 1500-tal (1502–55).

372 Sadler 1929: 635

373 Hockley skrev att Stoddard med flera uppfattade chanoyu som ”quintessentially Japanese”

CHANOYU I VÄST

[…] The descriptions of the tea-parties of those days remind one of the ”Arabian Nights”. The daimyōs [feudal lords] who daily took part in them reclined on couches and spread

with tiger-skins and leopard-skins ; the walls of the spacious apartments in which the guests assembled were hung, not only with Buddhist pictures, but with damask and brocade, with gold and silver vessels, and swords in splendid sheaths. Precious perfu-mes were burnet, rare fishes and strange birds were served up with sweetmeats and wine, and the point of the entertainment consisted in guessing where the material for each cup of tea had been produced ; for as many brands as possible were brought in, to serve as a puzzle or jeu de société–some from the Toga-no-o tea-plantations, some from Uji, some from other places. Every right guess procured for him who made it the gift of one of the treasures that were hung round the room. But he was not allowed to carry it away himself. The rules of the tea ceremonies, as then practised, ordained that all of the things rich and rare that were exhibited must be given by their winners to the singing and dancing-girls, troupes of whom were present to help the company in their carousal. Vast fortunes were dissipated in this manner. On the other hand, the arts were benefited, more especially, when, towards the close of the fifteenth century, the luxurious Yoshimasa, the Japanese Lorenzo de’ Medici, abdicated the Shōgun’s throne in order to devote himself altogether to refine pleasures in his gorgeous palace of Ginkakuji at Kyōto, [… nästa stycke. sid 336]

All through the fifteenth and sixteenth centuries, the tea ceremonies continued to enjoy unabated favour of the Japanese upper classes. The gift of some portion of a tea-service, such as a bowl or cup, was the most valued mark of condescension which a superior could bestow. We read of high-born warriors neglecting their sword for the sake of the tea-pot and of their being cashiered therefor, of others dying bowl in hand when their castles were taken by the enemy, or sending their tea-things away privately as their chiefest treasure. […]374

Och så Matsumoto:

[…U]nder the influence of the luxury prevalent during the dynasty of Ashikaga Shogunate. Yoshimasa, known as the Lorenzo dei Medici of Japanese history, devoted himself with his dignity and wealth to this pleasure in his gorgeous palace of Ginkakugi (”the Silver Palace”) at Kyoto : with him luxury is said to have reached its pogee. ”The description of the tea-parties of those days,” says a writer, ”reminds one of the Arabian Nights. The daimyos who daily took part in them reclined on couches spread with tiger-skins and leopard-skins ; the walls of the spacious apartments in which the guests assembled were hung not only with Buddhist pictures, but with damask and brocade, with golds and silver vessels, and with swords in splendid sheaths. Precious perfumes were burnt, rare fishes and strange birds were served up with sweetmeats and wine,

84

DÅ HAR JAPAN UPPHÖRT ATT VARA JAPAN

and the point of entertainment consisted in guessing where the material for each cup of tea had been produced ; for as many as possible were brought in to serve as puzzles, some from the Togano-o plantations, some from Uji, some from other places. Every right guess procured for him who made it the gift of one of the treasures that were hung round the room. But he was not allowed to carry it away himself. The rule of the tea [s. 117] ceremony, as then, practised, ordained that all the rich and rare things that were exhibited must be given by their winners to the singing and dancing girls, troops of whom were presented to help the company in their carousal.”

At his age, the most honorable rewards were gifts of valuable utensils used in the tea ceremony. These were bestowed on the guests, and vast fortunes were dissipated in its observance. According to an old record, it is said of one of the daimyos that he brought a fire-dog made of clay for three thousand gold riyo[両; ryō], and had made a tea kettle of pure gold. Many warriors lost their estates by neglecting their sword for the sake of the teapot. Some died smiling in the midst of the flame, the tea-bowl yet in their hand, the teakettle by their side, when their castles were taken by the enemy.375

I citaten ovan finns tre olika delar som återges av Matsumoto; från snar på identisk till omskriven med stora likheter. Matsumoto har angivit att han citerar ” a writer”, vilket här visas vara Chamberlain. Chamberlain influerade inte bara Matsumoto, då en sökning på nätet uppger att Ernst Fenollosa och avsnittet ”Idealistic Art in Japan” i sin Epoch of Chinese and Japanese art. Vol II, utgiven 1912,376 också hade likheter. Chamberlains inflytande på sin omgivning ska därmed inte underskat-tas då till och med en japansk förmedlare använder sig av hans text. Matsumoto visar härmed på själv-orientalismen, att japaner skapade sin själv-bild från hur den presenterades i väst. Men det bar inte bara citatet som sådan som var taget från Chamberlain. Det finns även andra avsnitt, markerade med rött och grönt, troligtvis kom från Chamberlain. Inför sin nypublicering av Things Japanese 1905, kom Chamberlain att göra omskrivningar i texterna vilket inte gjorts tidigare. För