Attityder

Psykiatriområdet är ett komplext fält där det råder skilda uppfattningar och intressen. I många fall saknas forskning eller annat kunskapsunderlag som kan ligga till grund för vilken typ av till exempel behandling som är mest gynnsam, i andra fall att man har skilda synsätt och ibland tycks det finnas ett dilemma i själva frågan, som vid tvångsvård.

Debatter har förekommit och lär förekomma om psykiatriområdet. En återkommande fråga har handlat om på vilket sätt samhället tar hand om, bör ta hand och kan ta hand om människor med psykiska sjukdomar och funktionshinder. En annan fråga om vilken påföljd människor som begår brott under påverkan av en psykisk sjukdom skall få. Båda dessa frågor rymmer värderingar om rättigheter och skyldigheter, om skydd för enskilda eller skydd för samhället. Argumenten kan handla om försök att med statistiskt underlag visa konsekvenser av olika vårdformer eller farlighets-bedömningar, de kan också handla om att utifrån etiska resonemang eller människosyn föra fram sina ståndpunkter. Men när det gäller båda dessa frågor har också staten på ett konkret sätt agerat. Med konkret skall i detta sammanhang läsas att det finns tydliga resultat i form av utredningar och lagändringar som visar på de tankar som förts och de beslut som tagits. Däremot är det inte konkret så till vida att man har bestämt en inriktning och sedan har saken varit klar och utagerad. Såväl frågan om på vilket sätt människor skall vårdas för psykisk sjukdom som om påföljden efter brott under påverkan av psykisk sjukdom skall vara vård eller fängelse har på olika sätt böljat fram och tillbaka.

De första åren på 2000-talet var både frågan om på vilket sätt människor skall vårdas för psykisk sjukdom som ifall människor skall kunna dömas till fängelse för brott som de begått under påverkan av psykisk sjukdom aktuella. I ett par decennier hade, som vi sett i Kapitel 1 och 5, platserna inom den psykiatriska heldygnsvården minskat medan andra boendeformer och öppenvården hade byggts ut. Kritik framfördes om att det var svårt att få vård för den som behövde det. Frågan om vård eller fängelse till människor som under påverkan av psykisk sjukdom begått brott hade utretts och det tycktes svårt att ta beslut om lagändring. Frågan är känslig, debatten handlade såväl om att samhället skulle skyddas mot farliga individer som det orättvisa i att vården inte tidsbestämdes medan fängelsedomar anges i tid.

Hösten 2005 undersöktes journalisters inställning, i Journalist 05, till två förslag som framkommit i samhällsdebatten, (Fråga 65): Här är ett antal

förslag som förekommit i debatten. Vilken är Din åsikt om vart och ett av dem? Två av

dessa förslag berörde psykiatriområdet: ”Låta människor med psykiska

störningar leva ute i samhället och inte vårdas på sjukhus” och ”Även psykiskt sjuka skall kunna dömas till fängelse för allvarliga brott”. Journalisternas inställning kan,

när det gäller det första förslaget om vård på sjukhus, jämföras med allmänhetens inställning eftersom frågan även ställdes i SOM-undersökningen 2005.

Skall människor med psykiska störningar leva ute i samhället och inte vårdas på sjukhus

Detta förslag knyter an till den så kallade psykiatrireformen som började gälla 1995. Vid tiden för undersökningen hade reformen gällt i tio år och hur väl den fallit ut ifrågasattes. Förslaget är ett försök att sammanfatta den förändring av samhällets insatser som skett till människor med psykiska sjukdomar och funktionshinder under senare delen av 1900-talet och som innebar att människor skulle leva i samhället och i stor utsträckning få vård och stöd efter behov i sin närmiljö. Vård på sjukhus skulle endast vara aktuellt vid särskilda behov och under begränsade perioder. Mottot för förändringen var ”från patient till medborgare” (Markström, 2003). Är man insatt i det tänkesättet är det rimligt att se det som politiskt korrekt och därför tycka att förslaget är bra. Journalister torde i gemen vara mer insatta i samhällsfrågor än vad människor i allmänhet är. Ett antagande är därför att journalisterna i högre utsträckning än allmänheten tycker att det är ett bra förslag.

Men man kan inte säga att journalisterna direkt jublar åt förslaget. Det är en betydligt större andel som tycker att det är dåligt än som tycker att det är bra (Tabell 6.1). Mer än var fjärde journalist i undersökningen tycker att förslaget är mycket dåligt. Lägger man samman med de som tycker att förslaget är ganska dåligt innebär det att sju av tio journalister tycker att förslaget är dåligt. Endast åtta procent av journalisterna tycker att förslaget är bra medan drygt var femte journalist tycker att det var sig är ett bra eller dåligt påstående.

Den dominerande åsikten bland journalister är att det inte är ett bra förslag, vilket kan tyckas märkligt utifrån hypotesen att man, om man vill vara politiskt korrekt, snarare skulle säga att det är ett bra förslag. Frågan är dock vad man egentligen svarar på. Kanske reagerar man på ”inte vårdas på

106

sjukhus” och tycker därför att förslaget är dåligt. Detta kan ses som medvetenhet om brister i och med att det har framförts kritik mot att människor skickas hem från psykiatriska akutavdelningar utan att få tillräcklig eller någon vård på grund av platsbrist. Hur det är med detta vet vi inte. Jämförelse med människor i allmänhet kan kanske ge en vägledning.

Tabell 6.1 Andel journalister och allmänhet som tycker att förslaget ”Låta människor med psykiska störningar leva ute i samhället och inte vårdas på sjukhus” är bra eller dåligt

Journalisterna Allmänheten

Mycket bra förslag 1 1

Ganska bra förslag 7 4

Varken bra eller dåligt förslag 22 16

Ganska dåligt förslag 42 30

Mycket dåligt förslag 28 49

Summa procent 100 100

Antal 1068 1693

Källa: Journalist 05 och SOM 2005

Allmänheten tycker att förslaget är dåligt i ännu större utsträckning än vad journalisterna gör, nästan åtta av tio som svarat på frågan i SOM 2005 tycker så. Men bland journalisterna tyckte merparten att förslaget var ganska dåligt, medan det hos allmänheten är fler som tycker att förslaget är mycket dåligt än som tycker att det är ganska dåligt. Nästan hälften av allmänheten tyckte att förslaget var mycket dåligt.

Sett till dem som tagit ställning till förslaget, antingen bra eller dåligt, så är det ingen direkt skillnad mellan män och kvinnor bland journalister eller allmänhet. Men bland journalisterna tycker männen att förslaget är bra i något större utsträckning än kvinnorna, hos allmänheten är det tvärtom. De manliga journalisterna skiljer sig alltså gentemot män i allmänhet när det gäller denna fråga mer än kvinnorna. Bland dem som tagit ställning tycker tio procent av de manliga journalisterna att förslaget är bra, sex procent av männen hos allmänheten.

Eftersom det är en komplicerad fråga kan man tänka sig att journalisterna påverkas av vilket bevakningsområde de arbetar med. I undersökningen som gjordes efter mordet på Anna Lindh (Rasmussen och Höijer 2005) förekom ofta enkla förklaringar till det våldsamma beteendet –

den psykiska sjukdomen var förklaring nog. De mer nyanserade texterna förekom på kultur- och ledarsidorna.

Det kan tyckas som om ett visst stöd för antagandet att bevaknings-område hänger samman med hur man svarar på påståendet finns. Såväl sport- som nöjesjournalisterna kan ha haft anledning att skriva om psykiska sjukdomar då olika kändisar ”trätt fram” och berättat om till exempel ätstörning eller depression. Däremot kan sport- och nöjesjournalister antas haft mindre anledning att rapportera om de samhällsförändringar som skett under senare år än till exempel journalister som arbetar med mer allmän nyhetsbevakning eller politik/samhälle. Sport- och nöjesjournalister tycker också i större utsträckning, åtta av tio, än övriga journalister att förslaget är dåligt. Journalister som sysslar med ledare/kommentarer är kanske mer nyanserade än andra – nästan var fjärde i denna grupp anser att förslaget vare sig är bra eller dåligt, 55 % tycker att förslaget är dåligt. Det är några andra journalistgrupper som också i mindre utsträckning, än gruppen som helhet, tycker att förslaget är dåligt: utrikeskorrespondenter och reportrar som sysslar med politik och samhället. Däremot är inte kriminalreportrar mindre negativa än andra journalister och det är inte heller kultur-journalisterna.

Det finns en politisk dimension i journalisternas syn på frågan. Journalisterna har fått placera sig själva på en tiogradig skala från vänster till höger. Av journalisterna som placerar sig långt ut på vänsterkanten tycker var femte att det är ett bra förslag. Av journalisterna som placerar sig långt ut på högerkanten är fem procent positiva till förslaget.

I vilken utsträckning som man är positiv till förslaget skiljer sig naturligt även mellan olika partisympatier (Figur 6.1). Bland de flesta parti-sympatisörer är journalisterna mer positiva till förslaget än vad allmänheten är. Undantaget personer som sympatiserar med centerpartiet och folkpartiet.

108

Figur 6. 1 Andel som tycker att förslaget "Låta människor med psykiska störningar leva ute i samhället och inte vårdas på sjukhus" är bra – relaterat till partisympati

0 5 10 15 20 v s c fp m kd mp annat pr o c e nt Journalister Allmänhet

Kommentar: Journalisterna N=768, Allmänheten N=1288

Journalister tycks vara klart mindre negativa till förslaget att människor med psykiska sjukdomar skall leva i samhället än vad allmänheten är. Och det tycks som om de journalister som har politik och samhälle som specialområde är mindre negativa än övriga journalister. Detta gäller såväl ledarskribenter som reportrar, såväl inrikes- som utrikesbevakning. Journalister på vänsterkanten är mindre negativa än journalister på högerkanten.

Skall psykiskt sjuka kunna dömas till fängelse för allvarliga brott Det andra påståendet, ”Även psykiskt sjuka skall kunna dömas till fängelse för allvarliga brott”, knyter an till den diskussion som pågått under många år, och pågår, om påföljd efter brott som begåtts under påverkan av psykisk sjukdom. I Sverige råder fängelseförbud, det vill säga om en person har begått brott under påverkan av en allvarlig psykisk störning har inte påföljden blivit fängelse utan rättspsykiatrisk vård. Men om personen visserligen begick brottet under sådan påverkan men detta inte kvarstår vid tiden för rättegång har ett dilemma infunnit sig – då kan personen inte heller tvingas till vård. Enligt internationell praxis kan man inte tvingas till psykiatrisk vård av annat skäl än egen psykisk sjukdom. (Vetenskapsrådet 2007). Detta, men också tankar om problem med tids- eller icke tidsbegränsade påföljder har lett till utredningar och lagförslag. Det skall dock påpekas att alla psykiska sjukdomar inte har omfattats av

fängelseförbudet, utan att det har gällt så kallad allvarlig psykisk störning, som så till vida kan ses som en juridisk term och inte medicinsk eftersom den handlar om den grad av påverkan som en person har i sin möjlighet till att uppfatta verkligheten.

Frågan om huruvida man skall anses straffansvarig för sina handlingar är således inte okomplicerad. Journalisterna sprider sig också i större utsträckning kring denna fråga. Här skall påpekas att om man skall följa den linjen som länge rått i Sverige, så har det politiskt korrekta svaret omvänd dimension än vid förra påståendet. Att tycka att det är ett dåligt påstående kan då ses som politiskt korrekt.

Varannan journalist i undersökningen tycker att förslaget är dåligt; drygt var fjärde tycker att förslaget är bra (Tabell 6.2). Här finns alltså större spridning än kring förra påståendet.

Tabell 6.2 Journalisterna om förslaget att även människor med psykiska sjukdomar skall kunna dömas till fängelse för allvarliga brott

Mycket bra förslag 7

Ganska bra förslag 19 Varken bra eller dåligt förslag 24 Ganska dåligt förslag 32 Mycket dåligt förslag 18

Summa procent 100

Antal 1063

De kvinnliga journalisterna tycker i högre grad än de manliga att förslaget är dåligt. 53 % av kvinnorna mot 46 % av männen. 22 % av kvinnorna tycker att förslaget är bra, det gör även 33 % av männen. Sett till enbart de som tagit ställning tycker tre av tio kvinnor att förslaget är bra, medan fyra av tio män gör det samma. Även när det gäller denna fråga finns en skillnad beroende på vilket bevakningsområde journalisterna har. Kultur- och ledarskribenter tycker i stor utsträckning, 58 %, att förslaget är dåligt. Allra mest negativa är kriminalreportrarna, sex av tio tycker att förslaget är dåligt.

Det finns en tydlig koppling mellan om journalisterna placerar sig själva politiskt till vänster eller politiskt till höger och hur de ser på förslaget (Figur 6.2). Detta kan enklast sammanfattas med att av de journalister som placerar sig till vänster tycker de flesta att förslaget är dåligt, av de som placerar sig till höger tycker flesta att förslaget är bra.

110

Figur 6.2 Journalisterna om förslaget att även människor med psykiska sjukdomar skall kunna dömas till fängelse för allvarliga brott

– relaterat till hur de placerar sig på vänster-högerskala

0 10 20 30 40 50 60 70 80 90 100 0 = långt vä n st e r _{1 2 3 4} 5= V ar k e n vä /h ö ^{6 7 8 9} 10 = långt h öger pr oc e nt

Bra förslag Dåligt förslag

N=703

Sammanfattning

Det tycks alltså som om det finns en klar skillnad mellan journalister och allmänhet när det gäller aktuella frågor kopplade till psykisk sjukdom. Journalister är i mindre utsträckning negativa till att människor med psykiska sjukdomar lever ute i samhället. Bland journalisterna tycks inställningen i viss utsträckning hänga samman med bevakningsområde. Det samma gäller för frågan om ifall även människor med psykiska sjukdomar skall kunna dömas till fängelse. Här är kultur- och kriminaljournalister särskilt negativa vilket skulle kunna hänga samman med att de är särskilt insatta i frågan och att det av tradition har rått fängelseförbud i Sverige för människor som begått brott under påverkan av allvarlig psykisk störning.

Det finns också en skillnad i hur journalisterna ställer sig till förslagen och hur de placerar sig själva politiskt. Journalister som placerar sig politiskt till vänster är mindre negativa till förslaget att människor med psykiska sjukdomar skall leva ute i samhället än vad journalister på högerkanten är. Däremot tycker flest journalister som placerar sig själva politiskt till höger att förslaget att även människor med psykiska sjukdomar skall kunna dömas till fängelse för allvarliga brott är bra.

Antagandet att journalister skulle vara mer insatta i frågorna kring psykiatriområdet kan inte bekräftas, även om resultaten pekar i den riktningen. Journalisterna är mer nyanserade än vad allmänheten är i den frågan där grupperna kan jämföras.