Nyhetsbildens effekter

Utgångspunkten för undersökningen av nyhetsrapporteringen är, som tidigare nämnts, dess betydelse för individ och samhälle. Om det sätt som medier påverkar individer och samhälle har det funnits och finns olika teorier och antaganden. En tidig tanke om direkt påverkan var, som nämns i Kapitel 2, att rapportering om självmord i medierna kunde leda till nya självmord. Liknande tankar finns om att ingående rapportering kring våldsbrott kan inspirera till likadana nya brott, så kallade copy cat. Tankar i dessa banor fördes fram dagen efter mordet på Anna Lindh, då en femårig flicka dödats vid sin förskola av en främmande man (Rasmussen & Höijer, 2005).

Nyhetsbildernas effekter kommer inte att undersökas empiriskt, men jag vill diskutera dess möjliga effekter för individ och samhälle, såväl direkt som indirekt. När det gäller mer direkt påverkan på individer kommer jag att använda mig av dagordningsteorin. Eftersom denna teori handlar om att människor uppfattar att sådana frågor som tas upp på mediernas dagordning är viktiga samhällsfrågor, blir den betydelsefull för diskussion om möjlig påverkan på individnivå. Men medierna påverkar inte enbart genom sitt innehåll utan också genom sin existens som institution. Aktörer som vill nå ut med sitt budskap genom medierna anpassar sig efter mediernas sätt att arbeta och tänka: medielogiken (Asp, 1986, 1990). Olika samhällsområdens medialisering har beskrivits: politikens, språkets, religionens, lekens (Hjarvard, 2008a) och medicinens (Verhoeven, 2008).

Dagordningsteorin

Dagordningsforskningen har stor betydelse eftersom den innebär en brygga mellan kvantitativa innehållsanalyser av medier och allmänhetens upp-fattningar, eftersom den visar att det går att jämföra mellan vilka frågor som medierna lyfter och vilka frågor allmänheten uppfattar som viktiga (McCombs, 2006 s 43). Om psykiatriområdet uppmärksammas på

nyhets-agendan finns det därför anledning att tro att människor i allmänhet upp-fattar det som en viktig samhällsfråga.

Dagordningsforskningen handlar inte enbart om mediernas påverkan på publiken. Tre dagordningar brukar nämnas: dagordningen hos olika samhällsaktörer, massmediernas dagordning och medborgarnas dagordning. Mediernas dagordning är central i och med att de frågor som tas upp där kan påverka de andra dagordningarna. Hur medierna påverkar den politiska dagordningen är tidigare studerat när det gäller hälso- och sjukvård (Hagström, 2002) och våldsdåd av psykiskt sjuka i Storbritannien (Hallam, 2002).

Dagordningsforskningen hänger samman med att man i början av 1970-talet ville undersöka mediernas effekter på ett nytt sätt. Istället för att studera effekter på attityder eller beteenden ville man studera de kognitiva processer som föregår attitydbildningen. Olika faktorer, hur och på vilket sätt medierna lyfter frågor och faktorer hos mediernas publik, påverkar dessa processer. Publikens mottaglighet hänger samman med hur en fråga presenteras: ju trovärdigare, desto större är mottagligheten. Människors engagemang och resurser, inte minst kognitiva, spelar också in. Det senare samspelar med medieformatet. Textbaserade medier tycks ha större makt över dagordningen än vad TV har. TV-medier är bättre på att få snabba dagordningseffekter än tidningar – men de försvinner snabbare än när tidningarna sätter dagordningen. (Asp, 1986; M. McCombs, 2006). För-klaringen till detta kan vara att det kräver mer av publiken att ta del av texter än av TV-inslag. Den som kan och förmår att ta del av tidningstexter tar därför till sig innehållet mer bestående. En annan sak som kan påverka benägenheten att ta till sig eller vara kritisk till nyhetsrapporteringen är vilken egen erfarenhet en person har i ämnet. Det tycks råda motstridiga resultat om detta. Viss forskning visar att egen erfarenhet av en fråga minskar mediernas påverkan medan annan forskning visar det motsatta, detta hänger samman med en svårighet att definiera vad som är ”egen erfarenhet” (Johansson, 1998). Johansson (1998) undersöker vilken roll den lokala journalistiken spelar för människors uppfattningar om sitt när-samhälle och finner en samstämmighet mellan människor och mediernas dagordning. Men människor tycks inte enbart vara påverkade av mediernas dagordning, utan även av lokalsamhälle och koppling till sakfrågor genom relationer. Egen erfarenhet kan göra att människor prioriterar andra frågor än vad medierna gör, men om man har egen erfarenhet av en fråga som medier tar upp tycks dagordningsmakten öka.

52

Priminghypotesen kan ses som en förlängning av dagordningsteorin. Människor fäster inte uppmärksamhet på allt utan är selektiva (Iyengar & Kinder, 1987). Priming innebär att människor använder olika måttstockar (eller utgår från olika sakfrågor) för att bedöma politiker. Hur en politiker presenterar en lösning på ett visst samhällsproblem kan då innebära att en väljare uppfattar hur samme politiker skulle klara att hantera även andra frågor. Om dagordningsteorin går ut på att medier påverkar allmänheten genom att lyfta frågor på dagordningen, och därigenom får allmänheten att uppfatta dessa som viktiga, så innebär priming att medier genom dessa frågor kan påverka på vilket sätt människor bedömer till exempel partier inför val.

Tidigare har jag nämnt maktspelet mellan journalisterna och deras källor och dagordningsforskningen visar på den koppling det har för vidare påverkan gentemot samhället. Eftersom medier får människor att upp-märksamma vissa sakfrågor följer att det för politiker, och andra intressegrupper, är viktigt att få upp sina frågor på mediernas dagordning. Eller i andra fall försöka att hålla frågor därifrån, om det bättre skulle gynna dem.

När det gäller mediernas maktposition hänger den samman med det överflöd av information som vi har möjlighet att ta del av, vilket leder till en kamp om uppmärksamheten. För politiker kan denna strävan efter publicitet hänga samman med att den politiska rörligheten har ökat och att opinionsbildning är ett viktigt och effektivt styrinstrument (Asp, 1990). Jag menar att det i hög grad gäller psykiatriområdet. Politiker är viktiga aktörer, men även andra grupper med starka intressen torde ha intresse av att med hjälp av medierna föra fram sitt budskap, skapa opinion och kanske legitimitet åt sina intressen eller åtgärder.

Medialisering

Såväl dagordningsforskningen som framing handlar om mediernas påverkan på sin omgivning. Men den på en gång övergripande som centrala teorin när det gäller mediernas betydelse i samhället är enligt den danske medie-forskaren Stig Hjarvard (Hjarvard, 2008b) medialisering:

”Mediatization is to be considered a double-sided process of high modernity in witch the media on the one hand emerge as an independent institution with a logic of its own that other social institutions have to accommodate to. On the other hand, media simultaneously become an integrated part of the other institutions like

politics, work, family, and religion as more and more of these institutional activities are performed through both interactive”

(Hjarvard, 2008b s.105) Medialiseringsteorin presenterades, enligt Hjarvard, för första gången av Asp (1986 s. 359 ff) och handlar om att samhället i allt högre grad anpassar sig till medielogiken (Altheide & Snow, 1979; Asp, 1986).

Medialiseringsteorin beskriver hur samhällets aktörer och institutioner anpassar sig till medierna för att genom dem nå mediernas publik och tar sin utgångspunkt i den kamp om uppmärksamhet som råder i ett modernt samhälle. Med strävan efter uppmärksamhet följer att den som vill ha uppmärksamhet måste anpassa sig till medielogiken för att få mediernas uppmärksamhet. Anpassningen till medielogiken för att fånga och behålla mediernas uppmärksamhet leder exempelvis till personifiering, att personer blir viktigare än sakfrågor. Krav på tillspetsning och förenkling gör att vissa egenskaper (som att uttrycka sig kort och snärtigt, lämpligt för rubriker) premieras på bekostnad av andra. Men det leder också till att konflikter och konfrontationer förs fram eftersom det passar medielogiken.

De som vill påverka medierna måste lära sig mediernas spelregler, det vill säga medielogiken, det är något som även påpekats i arbeten om psykiatri och medier (Clare, 1992; Nairn, 1999). Har psykiatriområdet, på samma sätt som andra samhällsområden, medialiserats? Jag kommer att diskutera detta genom att belysa nyhetsrapporteringen i en samhällskontext.