Kapitel 4 Material och metod
3. Journalister – intervjustudien
För att kunna diskutera möjliga orsaker till att nyhetsbilderna får det innehåll och den form som det får kommer jag att utgå från tio intervjuer med journalister. Intervjuerna har genomförts med delvis olika syften. Det gemensamma för avhandlingen är att diskutera nyhetsbilderna utifrån journalisternas perspektiv.
Sju av intervjuerna gjordes i samband med en delutvärdering av RSMH7:s Medieprojekt (Magnusson, 2006). Två intervjuer gjordes med journalister på Borås Tidning i samband med en metodkurs. Ytterligare en intervju gjordes därefter med en journalist med stor erfarenhet av kommunal- och annan samhällsbevakning på Borås Tidning.
Journalisterna har, oavsett om de intervjuats i samband med utvärderingen eller på Borås Tidning, valts strategiskt. Under utvärderingen av Medieprojektet valdes journalisterna ut för att representera olika delar av Medieprojektet, men också så att de representerar olika journalistiska erfarenheter. Journalister med lång erfarenhet har intervjuats, men också journalister som gick en kurs på JMG i samarbete med RSMH under sin utbildning till journalister. Journalisterna representerar olika medier, såväl etermedier som press, såväl lokal- som riksbevakning. Ytterligare en journalist tillfrågades om intervju, men avböjde medverkan.
Valet av Borås Tidning har flera skäl. Borås Tidning kommer ut sju dagar i veckan, det finns en bredd i erfarenheter eftersom tidningen har en centralredaktion i Borås, med närhet till psykiatrisk klinik, och flera lokalredaktioner på mindre orter samt att vissa reportrar har haft specialuppdrag som till exempel kommun- eller landstingsreportrar. Det är också en tidning som jag har egen erfarenhet av. Denna närhet kan naturligtvis ha såväl för- som nackdelar. Jag tror dock att det positiva övervägde och att det blev bra samtal inte minst tack vare att vi kände till varandra och i vissa fall kunde knyta an till saker som båda parter hade kännedom om. Jag valde att intervjua tre personer med olika uppgifter på
70
tidningen, men som jag genom tidigare kontakter uppfattade hade förmåga och intresse av att reflektera över sitt arbete: en nyhetschef med tidigare erfarenhet av lokalredaktion, en bildjournalist/fotograf och en reporter med mångårig erfarenhet av kommunal- och annan samhällsjournalistisk.
Metod och analys
Jag har utgått från en kvalitativ ansats. Ett skäl att välja kvalitativ metod är behovet av att presentera en detaljerad överblick av frågan (Creswell, 1998). Den kvalitativa forskningsintervjun handlar enligt Kvale (1997) om att försöka förstå omvärlden ur intervjupersonens perspektiv och blev ett naturligt val för insamlandet av information eftersom det just var de intervjuades perspektiv jag sökte.
Intervjuerna är delvis strukturerade. Vid utvärderingen av Medieprojektet var intervjuernas huvudsakliga fokus på projektet, vid intervjuerna på Borås Tidning utgick jag från en allmän ingångsfråga om psykiatriområdet.
Intervjumanualer har använts, vid utvärderingen av Medieprojektet såg huvudfrågorna ut så här:
Vill du börja med att berätta om din journalistiska erfarenhet?
På vilket sätt har du deltagit i Medieprojektets aktiviteter? Hur tycker du att det var?
Tycker du att Medieprojektet har gett dig kunskaper om psykisk ohälsa, människor med psykiska sjukdomar och psykiatrifrågor i stort?
(påverkan arbete, påverkan ser på området)
Tycker du att det finns intresse för att förstå journalistiska arbetssätt och de villkor som medier verkar inom?
(i Medieprojektet, generellt)
Vill du berätta om hur du tycker att det är att bevaka psykiatrifrågor och människor med psykiska sjukdomar?
Tycker du att psykiatrifrågor är viktiga att bevaka? Varför? På vilket sätt?
Och vid intervjuerna på Borås Tidning:
1. Skulle du vilja börja med att berätta om hur det är att bevaka eller skriva om psykiatrifrågor och om människor med psykiska sjukdomar?
1a) Hur är det att bevaka jämfört med andra hälso- och sjukvårdsfrågor? 1b) Hur är det att bevaka jämfört med andra kommunala frågor?
2. Tror du att det finns saker som är speciella, för en tidning av lokal karaktär med närhet till såväl läsare som intervjupersoner, när det gäller att bevaka psykiatrifrågor?
2a) Tips? 2b) Källor?
2c) Privata kopplingar?
3. Upplever du att viljan att medverka i tidningen har förändrats? 3a) Över tid, vilken?
3b) På vilket sätt? Med sitt namn? På bild?
3c) (Person) Personer med egen erfarenhet/anhöriga? Personal? Allmänhet? 4. Är det här ett viktigt område att bevaka?
4a) Vad är det som gör det viktigt eller oviktigt?
4b) vilka aspekter eller vilken typ av händelser är viktiga att bevaka?
Fem av intervjuerna har gjorts via telefon, fem vid direkta möten. Intervjuerna skrevs inledningsvis ut helt löpande. Intervjuerna är utskrivna i stort sett ordagrant, men jag har ibland tagit bort en del talspråk. Inte heller finns suckar och skratt med. Jag har skrivit när jag inte uppfattade några ord, tre punkter om jag ville betona att det var tystnad och direkta ordvändningar när jag ville se att intervjupersonen (och ibland även jag som intervjuare) sökte efter ord. Att jag till viss del redigerade bort talspråk beror på att jag inte är ute efter en semantisk analys utan efter överväganden i det journalistiska arbetet. Dessutom kan man, genom att citera ordagrant, ge läsaren en negativ bild av intervjupersonen eftersom människor ofta är omedvetna om skillnaderna mellan tal- och skriftspråk (Kvale, 1997).
Alla intervjupersoner erbjöds att läsa utskrifter från intervjuerna, alla utom en tackade ja till detta. Några kompletteringar tillkom.
Jag har gjort en typ av innehållsanalyser av de utskrivna intervjuerna där jag sökt kunskap om hur journalisterna resonerar rent yrkesmässigt om psykiatri och människor med psykiska sjukdomar. Jag har letat efter meningsbärande enheter i texterna, alltså sådana textutsnitt (av varierande längd) som jag uppfattade skulle ge svar på mina frågor för att sedan söka efter mönster (Kvale, 1997). I analysarbetet har jag i huvudsak letat efter manifest, klart uttalat, innehåll. Jag har strävat efter att hitta strukturer och har varvat lodrät analys, en intervju åt gången, med vågrät, liknande frågor i båda intervjuerna (Thomsson, 2002).
Om att uppge intervjupersonernas namn
Jag har bett om, och fått, tillstånd att använda intervjupersonernas namn. Respekt gentemot intervjupersonerna är en viktig etisk fråga, inte minst när det gäller hur resultaten presenteras. Det är vanligt att uppgifter om intervjupersoner behandlas konfidentiellt, att man inte namnger personen eller avslöjar sådana detaljer att det går att förstå vem intervjupersonen är. Om information publiceras som gör att man kan härleda informanten, skall denne godkänna det (Kvale, 1997). Jag anser att det är av betydelse att veta i vilket sammanhang som personen är verksam. Att anonymisera är inte heller utan problem. Anonyma uttalanden kan leda till spekulationer och felaktiga slutsatser om vem som stod bakom dem. Intervjupersoner kan ”avslöja” varandra eller anspela på att man förstår att någon medverkat i
72
undersökningen (Löfgren Nilsson, 1999). Människor bör, enligt mitt sätt att se det, få visa att de funderar över sitt yrke. Dessutom är journalister och fotografer i detta sammanhang offentliga personer. Deras namn står i tidningen och det är om deras professionella överväganden jag frågar dem, inte om privata erfarenheter.
Vad resultaten kan säga
Analys av intervjuerna används för att diskutera möjliga skäl till varför nyhetsbilden får det innehåll och den form som den får, men inte att besvara frågan varför. Varför vill jag endast diskutera och inte besvara? Jag menar att det är det enda möjliga utifrån dessa intervjuer. Inom kvalitativ forskning visar man ibland att ifrågasättandet av generaliserbarhet utifrån små grupper kan tyda på missförstånd (Flyvbjerg, 2006). Jag håller med om att resultat från kvalitativ forskning skall ha relevans i andra miljöer, andra situationer och för andra grupper än vad som gäller för undersökningen (Lincoln & Guba, 1985/1994). Och det tror jag att resultaten från dessa intervjuer har. Men jag tror också att för att fördjupa kunskapen om journalisternas avvägningar i sitt arbete med psykiatriområdet så skulle även intervjuerna behöva fördjupas. Gärna genom att man diskuterade utifrån konkreta exempel. Lisbeth Morlandstø (2006) visar att journalisterna säger en sak men gör en annan.