Nyhetsbildens förklaringar

Journalistiken handlar, till skillnad mot fiktionen, om verkligheten. Men verkligheten är oändlig, ett nyhetsprogram i TV är begränsat till tid och form. Själva grunden för journalistikens makt över det omgivande samhället ligger i dess urval och presentation (Asp, 1986 s. 362 ff). När jag analyserar ”urvalet” kommer jag att använda mig av forskning om nyhetsvärdering, när det gäller ”presentationen” av det som inom medieforskningen sammanfattas under benämningen framing.

44

Nyhetsvärdet

Varför blir vissa händelser nyheter, medan andra aldrig uppmärksammas? I nyhetsforskningen listas ofta olika egenskaper som leder till att en händelse har ett nyhetsvärde. Vissa sakfrågor anses i sig ha ett större nyhetsvärde, det handlar om politik, ekonomi, brott och olyckor (Hvitfelt, 1985). En händelses nyhetsvärde hänger också ofta samman med att den är oväntad och överraskande (Galtung & Ruge, 1965; Harcup & O'Neill, 2001; Hvitfelt, 1985). Saker som innebär en konflikt eller tragedi, dåliga nyheter, har nyhetsvärde, men det samma kan i vissa fall gälla goda nyheter, saker som innebär räddning eller behandling (Harcup & O'Neill, 2001). Det svenska exemplet från psykiatriområdet visar på det senare, då det på 1940- och 50-talen tycks ha funnits en vilja hos journalister att berätta om lobotomi som en metod för att hjälpa svårt sjuka (Ögren, 2007).

En händelse skall gå att berätta, det skall finnas en enkelhet eller tydlighet i den (Galtung & Ruge, 1965; Hvitfelt, 1985). Den skall ha relevans för publiken (Harcup & O'Neill, 2001) och gärna ha kulturell eller geografisk närhet till denna (Galtung & Ruge, 1965; Hvitfelt, 1985). Händelsen skall vara viktig, antingen genom konsekvenser för många människor eller för dess möjliga påverkan (Harcup & O'Neill, 2001). Händelsen kan också få ett nyhetsvärde genom att den balanserar eller kompletterar annat material (Galtung & Ruge, 1965). Det är en fördel om en händelse utspelas under kort tid men är del av ett tema (Hvitfelt, 1985). Tema blir något centralt. En händelse som har fått uppmärksamhet tenderar att få det igen (Galtung & Ruge, 1965; Harcup & O'Neill, 2001).

Nyhetsvärde tycks för aktörernas del hänga samman med att de antingen är elitpersoner eller också kändisar (Galtung & Ruge, 1965; Harcup & O'Neill, 2001; Hvitfelt, 1985). Elitpersoner kan av olika skäl ha relevans för publiken då deras agerande kan påverka stora grupper medan andra kändisar snarare kan vara intresseväckande. Händelsers och aktörers egenskaper kan skapa dess nyhetsvärde, men det finns också faktorer hos medierna eller journalisterna som hänger samman med ifall en händelse hamnar på nyhetsplats. Samtidigt som det som är överraskande anses ha nyhetsvärde, tycks det ha en betydelse om händelsen stämmer med journalisternas förväntningar eller förhoppningar (Galtung & Ruge, 1965). Den skall stämma med nyhetsorganisationens egen agenda (Harcup & O'Neill, 2001) och med tid för publicering eller sändning (Galtung & Ruge, 1965).

Vissa händelser har nyhetsvärde men hamnar inte på nyhetsplats, andra hamnar där men har i egentlig mening inte något större nyhetsvärde. Förklaringen kan, menar en del teoretiker, finnas i medielogiken, som på ett övergripande sätt handlar om hur olika delar i nyhetsprocessen hänger samman och att mediernas sätt att arbeta därigenom styr vad som blir nyheter (Altheide & Snow, 1979). Sannolikheten för att en händelse skall bli en nyhet ökar om den passar mediedramaturgin (händelser skall ha egenskaper som fångar publikens uppmärksamhet), medieformatet (händelsen skall passa mediets form, exempelvis bildmässigt), mediernas arbetsrutiner (händelsen skall exempelvis passa mediets tidsrytm) och mediernas arbetsmetoder (Asp, 1990).

Att det över huvud taget går att tala om en medielogik hänger samman med att nyhetsprocessen är en verksamhet som medarbetarna socialiseras in i och som, till stor del, sker oberoende av enskilda individers beslut. Den norska massmedieforskaren Lisbeth Morlandstø (2006) har visat att journalister säger sig vilja göra en sak – men gör en annan. Skälet är bland annat att man arbetar under tidspress och måste producera material, ett sätt att lösa dilemman som uppstår är att välja standardlösningar för berättandet. Eller annorlunda uttryckt: rutiner och beslutsregler styr journalistiken (Asp, 1990). En annan förklaring till att vissa händelser hamnar på nyhetsplats trots ringa nyhetsvärde är helt enkelt att tidningen skall ”fyllas” trots att det ibland saknas material med nyhetsvärde (Löfgren Nilsson, 1999).

Framing

Framing är en teori som används när det gäller såväl hur innehåll och form skapas som publikens tolkning. Således används teorin i olika sammanhang och på olika sätt, men med det gemensamma att det handlar om tolkningsramar (Entman, 1993). Det kan handla om hur journalister genom att välja ut vissa aspekter av en fråga och presentera den på ett visst sätt kan påverka mottagarens tolkning av frågan, men framing kan också handla om hur människor hanterar intryck från verkligheten och gör den hanterbar. Framing kan således ses som en teori med stora möjligheter, men ett problem är just att forskare menar olika med begreppet vilket även påpekas i flera skrifter som tar upp framing (Druckman, 2001; MacLachlan & Reid, 1994; M. McCombs, 2004).

Framing används inte bara inom massmedieforskningen och teorin brukar ursprungligen härledas till sociologen Ervin Goffman (1986). Inom

46

journalistik- och massmedieforskningen används framing inom olika delar av kommunikationsprocessen. Fokus kan ligga på den som sänder budskapet, på ord, bilder och presentationsform eller på individers tänkande och förståelse. Druckman (2001) kallar detta ”frames of communication” och ”frames in thought”.

Det sätt Vreese (2005) beskriver framing är i linje med journalistiken som arbetsprocess, produkt och samhällsfenomen. Det handlar för det första om framing på nyhetsredaktionen, hur processen påverkas av interna och externa faktorer, för det andra om nyhetsrapporteringen och för det tredje om dess effekt på informationsspridning, attityder och beteenden. Förbindelselänken mellan redaktionens arbete med att skapa nyheter och hur de tas emot är nyhetsramar som antingen kan vara ämnesspecifika eller allmänna, det vill säga oberoende av ämne. Allmänna nyhetsramar hänger ofta samman med journalistiska konventioner, normer och nyhetsvärdering och kan handla om konflikt, ekonomiska konsekvenser, ansvar eller moral (Vreese, 2005).

Iyengar (1991) visar att TV:s sätt att gestalta problemen, som händelser eller teman, påverkar tittarnas uppfattningar. När problem skildras som händelser, som orsakas av personer, uppfattar tittarna oftare att orsaken finns hos individen än i samhället. När nyheterna istället presenteras mer analytiskt (tematiskt) uppfattar tittarna oftare att problemen behöver lösas på samhällsnivå. På detta sätt kan, i förlängningen, TV påverka huruvida politiker ses som ansvariga för de problem som uppstår. Genom att skifta fokus i nyheterna kan dessa ändra tittarnas uppfattning av problemen. Ett sådant exempel gällande psykiatrin ger Diana Rose (Rose, 1998) som undersöker vilka tolkningsramar som psykisk sjukdom kopplas samman med i brittiska nyheter. Genom en kvalitativ analys av rapportering kring en uppmärksammad våldshändelse finner Rose en rådande berättarstruktur i medierapportering kring psykiatriområdet. Det börjar med en tragisk händelse, handlar om den skyldige, en expert uttalar en åsikt, vidare en analys av vad som lett till händelsen och som fokuserar på individens kontakt med vård eller socialtjänst och med en, uttalad eller underliggande, anklagelse mot myndigheter (Rose, 1998 s. 223).

Entman (1993) skriver att framing handlar om att välja ut och lyfta fram aspekter av verkligheten. Detta innebär en maktaspekt eftersom texten visar en speciell beskrivning av ett problem, tolkar dess orsak och moraliska konsekvenser samt/eller rekommenderar en åtgärd för att lösa det. I sin

artikel tar Entman upp fyra delar i kommunikationsprocessen som handlar om tolkning: kommunikatör/sändare, texten, mottagaren och kulturen (Entman, 1993). Alla fyra delarna är relevanta när det gäller nyhets-rapportering om psykiatriområdet. Men det är texten, det vill säga innehållet, som jag skall studera i min undersökning.

Men jag vill dessutom diskutera varför nyhetsbilderna får det innehåll och den form som de får. De olika delarna i hur nyhetsbilderna skapas, ser ut och vilka effekter de får hänger samman och teorierna jag beskriver i detta kapitel innebär inte heller några vattentäta skott mellan de olika delarna. Som vi till exempel sett kan ju framing användas för olika delar i kommunikationsprocessen, även om jag avser att använda den kring hur bilderna utformas. Tuchman (1978) använder begreppet framing för hur journalister konstruerar nyheter genom att bearbeta verkligheten, men också hur verkligheten (omgivning, händelser, källor) är en del av processen. Detta kommer jag att diskutera i nästa avsnitt.