Psykiatriområdets aktörer – är många

Det finns alltså olika uppfattningar om psykisk sjukdom och det finns många aktörer på psykiatriområdets arena. Det kan tyckas självklart att de mest centrala aktörerna är de som har eller har haft egen erfarenhet av psykisk sjukdom, men intresseorganisationer inom detta område kom senare än intresseorganisationer vid andra typer av funktionshinder. Anna Meeuwisse har forskat om intresseorganisationer inom psykiatriområdet och man kan i hennes genomgång (Meeuwisse, 2005) se hur dessa organisationer i sin tur är kopplade till flera andra aktörer. Riksorganisationen mental hälsa, RMH, bildades 1967 av människor som varit patienter vid Långbro sjukhus och är fortfarande en organisation för i första hand människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, även om också närstående och andra kan bli medlemmar. RMH ändrade 1972 sitt namn till RSMH, Riksförbundet för social och mental hälsa, för att markera sin socialpolitiska inriktning. Förbundet är ett av flera så kallade R-förbund, tillsammans med organisationer för människor med missbruksproblem och kriminalitet, vars budskap kommit ut genom Pockettidningen R. Sociala problem sågs som en effekt av utslagningen i det kapitalistiska samhället. Förbundet startade med radikal kritik mot psykiatrin men har på senare år deltagit i olika statliga utredningar inom psykiatriområdet.

Medan RSMH huvudsakligen har organiserat människor som själva haft psykisk sjukdom är Schizofreniförbundet i stor utsträckning en anhörigförening. En annan typ av intresseorganisation inom området är Svenska OCD13-förbundet Ananke, som organiserar såväl människor som drabbats av tvångssyndrom som deras anhöriga. Ananke startades 1989 av

en professor i psykiatri med tvångssyndrom som specialområde. Även detta förbund har arbetat utåtriktat mot journalister med information och kontakter med drabbade, anhöriga och specialister. Även om olika förbund samarbetat så råder det också skilda synsätt i vissa frågor. Medan Ananke, till exempel, verkar kring en specifik diagnos är RSMH, som verkar för alla med psykisk sjukdom, kritisk mot hur biologiskt inriktad psykiatri betonar diagnoser. (Meeuwisse, 2005)

En stor diffus aktör är ”allmänheten”. Det kan handla om att människor reagerar på våldshändelser med koppling till psykisk störning. Det handlar också om att människor reagerar mot byggandet av vårdinrättningar i sitt närområde. Men det kan också handla om att människor känner sympati för någon som har det svårt och anser att det behövs resurser till vård.

När det gäller psykiatriområdet är psykiatriker viktiga aktörer både som enskilda individer och som profession. På de gamla mentalsjukhusen fanns sjuksköterskor, försteskötare och mentalskötare men det var psykiatrikerna som hade medicinskt ansvar och högst status. Idag finns betydligt fler yrkesgrupper som konkurrerar med psykiatrikerna. Psykologer och socionomer, arbetsterapeuter och sjukgymnaster är sedan slutet av 1900-talet yrkesgrupper som tagit större plats inom psykiatriområdet. Dessutom betonas idag mer än tidigare att vården skall bedrivas i samverkan mellan olika yrkesgrupper, i team. Även om kritik mot psykiatri delvis drivits av psykiatriker, så har också mycket kritik mot medicinskt inriktad vård kommit från andra yrkesgrupper som istället för biologiska förklaringar betonat till exempel psykologiska, familjära eller missförhållanden i samhället. När även människor med långvarig och omfattande psykisk sjukdom skall leva i eget boende har nya yrkesgrupper, som personliga ombud och boendestödjare, blivit viktiga för att detta skall fungera.

Flera myndigheter har betydelse inom psykiatriområdet. Socialstyrelsen har gjort olika utredningar kring psykiatri, såväl inför avvecklingen av sjukhusen som i uppföljningen. När det gäller det senare, uppföljningen, har det ofta påpekats att samverkan, mellan de två viktiga aktörerna, den psykiatriska vården och socialtjänsten, inte fungerat vilket lett till att människor fallit mellan stolarna. Men en person med långvarig och omfattande psykisk sjukdom har också behov av andra myndighets-kontakter, exempelvis med arbetsförmedling och försäkringskassa.

Polisingripande kan förekomma när människor bedöms behöva vård för att inte skada sig själva eller andra. Leder en våldshandling till rättegång

98

kommer även advokater och åklagare in på arenan. Jurister är självklart också viktiga när det gäller lagstiftning inom området. När det gäller lagstiftning har även politiker och olika remissinstanser stor betydelse, men politiker har ansvar på olika nivåer, som rikspolitiker, landstings-/regional- och kommunpolitiker vare sig det handlar övergripande reformer och resursfördelning eller beslut kring vård i till exempel en socialnämnd.

Många av de aktörer jag hittills nämnt är kopplade till den offentliga sektorn, men när det handlar om behandling är läkemedelsföretagen aktörer av stor betydelse. Vetenskapsjournalisten Ingrid Carlberg (2009) visar hur läkemedelsföretag i vissa fall använder patienter, patientföreningar och psykiatriker för att nå ut med information om sina produkter och där det är tveksamt om de senare alltid är medvetna om sin roll i det spelet.

Psykiatrikern David Eberhard (2007) beskriver medierna som perfekta medlöpare när vård, myndigheter eller enskilda forskare för ut varningar till befolkningen som samtidigt ofta innebär krav på resurser från dem som för ut budskapen. Att massmedier är såväl en arena som en aktör när det gäller psykiatriområdet handlar denna avhandling om och det skall därför inte läggas mer plats vid det här. Men det finns ännu en viktig aktör som inte skall glömmas bort: diagnosen. Karin Johannison skriver (2006) att diagnosen har makt. För såväl patient som läkare innebär diagnosen en bekräftelse, på lidande respektive kompetens. Diagnosen påverkar den politiska agendan, hög sjuklighet i en viss sjukdom kräver analys och handling. Diagnosen påverkar också hur den enskilde tolkar sin sjukdom och sig själv – och hur omgivningen skall göra det.

Sammanfattande slutsatser

Det finns som vi har sett många olika aspekter av psykiatriområdet, många gränsdragningar mot andra ämnen och många frågor som innebär dilemman. Det är också ett område där mycket ändrats under historiens gång och där förändringar pågår för fullt även i vår tid. Som alltid bör man fundera över vem som tjänar på det.

Det finns, som jag ser det, en ambivalens i hur motiv till förändringar beskrivs när det gäller utvecklingen av vård och stöd till människor med psykisk sjukdom. Troligen hänger detta samman med hur komplexa problemen är. Vi kan se det när det gäller det etiska dilemmat med tvångsvård. Det kommer också fram när det gäller förändringarna mot dagens situation och varför de stora mentalsjukhusen avvecklades. Då

handlar det om en strävan att förbättra livssituationen för människor med psykiska sjukdomar och underlätta för dem att leva delaktiga i samhällslivet men även professionella strider och ekonomiska motiv skymtar. Urban Markström skriver (2003, s.131): ”Avinstitutionaliseringen i västvärlden orsakades

av en rad samverkande faktorer, till exempel identifierade missförhållanden, stora vårdkostnader och vetenskapliga framsteg.”

Sociologen Tommy Svensson (2005) skriver att det på senare år varit relativt tyst kring psykisk sjukdom i det offentliga samtalet, med undantag för viss uppmärksamhet efter avinstitutionaliseringen och de våldsdåd som skedde i början av 2000-talet. På 1960- och 70-talen förekom en betydligt livligare debatt om ideologi och praktik kring psykisk sjukdom. Kritiken mot psykiatrin var en del av rörelsen i västvärlden (som feminism, antirasism men också antipositivism inom vetenskapen) som ifrågasatte det etablerade och auktoritära. Kritiken mot psykiatrin vid denna tid skedde såväl inifrån som utifrån, men en gemensam nämnare är kritik mot att använda en medicinsk modell när det gäller psykisk sjukdom.

Medicinen sysslar, skriver Svensson (1991 s.23) med att: ”beskriva, förklara och åtgärda eller förebygga just sjukdomar (till skillnad från andra typer av mänskliga problem), och det är, omvänt, genom sitt primära intresse för sjukdomar som en teoretisk och/eller praktisk verksamhet får sin status av medicinsk verksamhet.” Kritiken på 60- och 70-talen gällde att det som kallades för psykiska sjukdomar inte passade att definiera med en medicinsk utgångspunkt. Det handlade dels om att etiketten psykisk sjukdom gav negativa konsekvenser socialt, politiskt och terapeutiskt, dels om teoretiska brister i att kalla problemen för sjukdom.

I början av 2000-talet har mycket uppmärksamhet riktats mot neuro-psykiatriska diagnoser som ADHD och damp. En stor del av kritiken har riktats mot resultat från en göteborgsk forskargrupp i neuropsykiatri, den infekterade debatt som följde har många inslag som kan anses gå utanför psykiatriområdet. Thomas Brante (2006) visar dock med utgångspunkt från just ADHD hur DSM (klassifikationssystemet för diagnoser), neuropsykiatrin och läkemedelsindustrin samspelat för att tränga ut andra förklaringsmodeller för ett avvikande beteende.

Även om människor med psykiska sjukdomar historiskt sett har vårdats avskiljda från det övriga samhället har förändringar i och kring den psykiatriska vården skett i relation till utveckling i det samhälle psykiatri-området verkat i. Jag menar att man ser det i motivering till att slutenvården

100

byggdes ut (t. ex. att skydda individen eller att skydda samhället och skapa ordning) och man ser det i försök att förklara avvecklingen av sluten-vårdsplatser i västvärlden (exempelvis arbetskraftsbrist i USA efter andra världskriget, nya läkemedel, renoveringsbehov på sjukhusen, kritik mot vården och krav på inflytande för olika medborgargrupper). Vi ser det i diskussionerna kring diagnosbegrepp, om risker med att etikettera problem men också att diagnos kan leda till en möjlighet att få del av samhällets stöd i form av vård eller ekonomiskt understöd. Vi ser det inte minst i debatten kring påföljd av brott och det juridiska begreppet ”allvarlig psykisk störning”. Även om jag anser att det är tydligt att samhällsförändringar och förändringar inom psykiatriområdet hänger samman är det betydligt svårare att se hur och, inte minst, varför förändringar sker i olika skeden.

Konflikter inom psykiatriområdet kan hänga samman med skilda synsätt, yrkesmässiga ansvarsområden, att det saknas kunskapsunderlag eftersom vissa saker inte är tillräckligt beforskade. Men det skall nog tilläggas återigen att vissa frågor rymmer en konflikt i sig, som när det handlar om att vårda någon mot dennes vilja eller andra preventiva åtgärder. Samtidigt har vi sett att det i sig innebär ett problem när det tycks råda konsensus. Som Markström (2003) skrev om psykiatrireformen (se citat i Kapitel 1), då ”alla” tycktes eniga om dess misslyckande och få motbilder gavs. Eller när Ögren (2007) undersöker vilka bilder som gavs av lobotomi, då tycktes det råda konsensus om dess förträfflighet (se Kapitel 2). Komplexa frågor behöver diskuteras, studeras, ifrågasättas och omprövas.

Den här avhandlingen handlar om hur psykiatriområdet skildras i svensk nyhetsrapportering. Men varför inte istället skriva hur psykiatri, psykisk sjukdom eller människor med psykisk sjukdom skildras i svensk nyhets-rapportering? Därför att psykisk sjukdom inte enbart berör psykiatrin. En stor del av stödet till människor med långvariga psykiska funktions-hinder ges av socialtjänsten. Många människor behandlas för psykiska besvär på sina vårdcentraler. Som jag beskriver i Kapitel 1 omfattar psykiatriområdet, i min definition, psykisk sjukdom vare sig det gäller enskilda individers situation eller när det blir en samhällsfråga, vare sig det handlar om stöd, vård och behandling eller om lagstiftning som reglerar detta, vare sig det handlar om långsiktiga förändringsprocesser eller om enskilda händelser som våldsbrott eller självmord.

Det kan tyckas komplext – och psykiatriområdet är komplext. Men kommer komplexiteten fram i nyhetsrapporteringen? Detta undersöks och

analyseras i kapitel 7-11. Men först kommer ett kapitel om journalister och psykiatriområdet. Det skall ses som en bakgrund till en diskussion om möjliga förklaringar till varför nyhetsrapporteringen får det innehåll och den form som den får.