Mediebildernas orsaker

Varför blir bilderna av psykisk sjukdom, psykiatri och annan vård och av människor med psykiska sjukdomar som de blir i medierna? Finns orsakerna i medierna, hos journalisterna, i psykiatriområdet eller i samhället?

Även om det finns forskning som visar att medieinnehållet om psykisk sjukdom kan handla om att ge information om sjukdomar och behandling och att följa olika processer inom psykiatrin så visar forskning också att det inte är ovanligt att innehåll i medier om psykisk sjukdom handlar om våld och kriminalitet. Det tycks också som om människor med psykiska sjuk-domar ofta förknippas med farlighet, oberäknelighet eller att vara offer. Hur blir det så?

En journalist som intervjuas i en brittisk undersökning (CSIP/Shift, 2006) säger att psykisk hälsa inte är sexigt om det inte handlar om mord.

Det är kanske ett ovanligt drastiskt sätt att uttrycka saken, men journalistiskt nyhetsarbete innebär att kunna värdera en händelse och berätta en historia. Forskare (Clare, 1992; Nairn, 1999) nämner just att de som vill påverka mediebilden kring psykisk sjukdom måste lära sig under vilka villkor medierna verkar.

Är journalisterna negativa gentemot människor med psykiskt sjukdom? Enligt en kanadensisk undersökning (Matas, el-Guebaly, Peterkin, Green, & Harper, 1985) är reportrar inte mindre accepterande gentemot människor med psykisk sjukdom än vad psykiatriker och patienter inom somatisk eller psykiatrisk vård är. Däremot kunde olika faktorer, som tid och ekonomi, under arbetsprocessen leda till en mindre gynnsam presentation. Liknande resultat visar Lisbeth Morlandstø (2006) när hon undersöker journalistisk praktik genom att jämföra innehållet i pressen med intervjuer med journalister. Journalisterna i Morlandstøs undersökning säger vad de borde göra (som att intervjua människor med psykisk sjukdom direkt och inte intervjua experter) för att verka för positiva förändringar kring psykisk sjukdom – men de gör tvärtemot. Varför? Tidsbrist är ett skäl liksom att man skall hinna före konkurrenterna. Ett annat skäl är att man inte känner till olika källor och att man har svårt med närhet, man vill skydda människor och censurerar annorlunda än man gjort om ämnet varit ett annat. Journalisterna använder sig enligt Morlandstø (2006) av tre strategier för att hantera att de inte gör som de säger sig vilja göra. En strategi är av pragmatisk natur, hittar man inte den typ av källa man vill ha lägger man inte tid på att söka vidare utan väljer istället det näst bästa alternativet. De andra strategierna handlar om distansering och standardisering och får som konsekvens att formen styr innehållet. Psykiatriområdet passar standard-berättelser väl, det är enkelt att till exempel lyfta en konflikt och visa på polarisering eller att använda sig av parallella roller som offer/förövare eller den sjuke/staten. Sådana standardiserade roller tycks vanliga, det visar även Ghersetti (2007) och Ljuslinder (2002) vid undersökningar av hur människor med funktionshinder skildras i Sveriges Television.

Hur psykiatriområdet skildras i medierna verkar inte i ett isolat. Andersson (2003) skriver att fiktion, verklighet och myter existerar parallellt och att filmers och tidningars bilder av psykisk sjukdom skulle vara ansvariga för allmänhetens attityder är en myt. Den brittiske psykiatrikern Anthony Clare (1992) undersöker en kampanj kring depression och konstaterar att sjukdomen är ett problem för många individer men att det är ett undanträngt forskningsområde. En svårighet vid medierapporteringen är

32

att samma ord kan stå för olika saker för olika professioner, Clare (1992) ser också att det kan vara svårt för människor som har psykiska sjukdomar att berätta om sin situation. Nairn (1999) undersöker om bilderna blir mer nyanserade när psykiatriker är källor, de mindre negativa beskrivningarna kom dock bort i journalisternas sätt att ge innehållet nyhetsvärde. Hallam (2002) visar hur känslosam rapportering kom fram i medier efter våldsdåd med koppling till psykisk sjukdom. Det berodde inte enbart på journalister som inte var så erfarna av psykiatriområdet utan också genomslag från kampanjer, där två närstående medverkade, för att människor med psykisk sjukdom skulle få bättre vård men inte minst för att skydda samhället mot liknande händelser. Liknande resultat visar Paterson (2006) som också undersöker två dödsfall (varav ett är samma som Hallam följer upp). Clarke (2004) skriver att regeringen tycks påverkad av allmänhetens rädslor när det gäller policyfrågor kring psykisk sjukdom, men resonerar också om att påverkan från professionella och brukare inom psykiatriområdet kan ha lett till att mediebilderna ändrats i positivare riktning.

Det tycks inte som om negativa attityder eller okunskap skulle vara något som enbart hänger samman med lekmän. I en tysk undersökning visar Schulze och Angermeyer (2003) att det inte enbart var i sociala sammanhang som människor med schizofreni upplevde utanförskap och diskriminering, utan också från psykiatripersonal. Det kunde handla om bristande intresse för personen och dennes sjukhistoria eller att det bara tycktes finnas en standardbehandling. Sjukvårdspersonalen menade å andra sidan att patienterna inledningsvis hade samma negativa inställning som allmänheten. Matas och medförfattare (1985) undersöker med hjälp av olika fall hur reportrar, psykiatriker, medicinska och psykiatriska patienter reagerar kring psykisk sjukdom. De negativa massmediebilderna kan inte förklaras med negativa inställningar hos reportrarna, de trodde till exempel inte att människor med psykisk sjukdom var farligare än människor i allmänhet. Istället antogs behovet att skapa något sensationellt, säljande, att resurser i form av tid och pengar spelade in liksom redaktionella förhållande, som kunskap hos reportrar och påverkan på olika beslutsnivåer.

Forskare som undersöker psykiatriområdet och medier vill i vissa fall visa på hur medier kan ändra sin rapportering för att därigenom ge en annorlunda, inte så nedsättande, bild av psykisk sjukdom och människor som drabbats av det. Ansvaret läggs inte alltid enbart på journalister (t. ex. Wahl, 2003; Nairn, 1999; CSIP/Shift, 2006; Clare, 1992). Otto Wahl (2003) föreslår förändringar för såväl journalister som psykologer (Wahl är

psykologiforskare). För journalisterna föreslår Wahl (2003) att minska innehållet om våld och brott och när så ändå sker, sätta in historierna i sitt sammanhang och betona dess ovanlighet, att intervjua andra än medicinare och ge olika perspektiv och att presentera bilder av återhämtning från psykisk sjukdom.

Det finns, sammanfattningsvis, färre studier som verkligen undersöker orsakerna till varför mediebilderna blir som de blir än som undersöker mediebildernas innehåll. Denna skillnad är inte unik för ämnet psykiatri och psykisk sjukdom; det finns inte så mycket forskning om hur journalister ser på det praktiska journalistiska arbetet (Löfgren Nilsson, 1999). Redaktions-studier eller intervjuundersökningar av journalister är ovanliga men förekommer (exempelvis Morlandstø, 2006). Undersökningar där innehålls-analyser, se tidigare avsnitt, jämförs med verkliga förhållanden kan visa på det rimliga antagandet att mediebilderna orsakas av verkliga händelser och processer. Men mediebilderna stämmer inte alltid med verkligheten, den spetsas ibland till och detta hänger samman med flera saker. Det journalistiska nyhetsarbetet handlar om urval och presentation. Och nyhetsvärdering och journalistisk form tycks vara saker som enligt forskningen är viktiga orsaker till mediebildernas utseende. Andra orsaker hänger samman med källor. Det handlar om att journalisterna i vissa fall inte känner till olika källor utan återvänder till etablerade, det handlar i andra fall om rena påverkansförsök från källornas sida. I vissa fall är det tydligt att kampanjer kring psykiatri fått genomslag i medierna. Källornas betydelse blir också tydlig då det är otydlighet hos källan som gör att felaktigheter sprids genom medierna (exempelvis Crepaz-Keay, 1996). Forskning om medier och psykiatri visar inte bara på hur aktörer utanför medierna försöker påverka mediebilden, utan forskare försöker själva också göra det genom att ge råd, antingen till journalister om hur de bör skriva eller också till aktörer inom psykiatriområdet på vad de skall tänka på inför kontakt med medierna.