Mediebildernas effekter

Diskussionen om massmediepåverkan är inte ny. Många fick lära sig i skolan att Goethes roman Den unge Werthers lidande utlöste en självmordsepidemi när den kom ut 1774. Det finns forskning som undersöker kopplingen mellan medierapportering och självmord, men resultaten är inte entydiga. Forskning om massmediers effekter när det gäller frågor med anknytning till psykisk sjukdom utgår från olika angreppssätt. Experimentella studier förekommer, men är ovanliga. Olika typer av jämförelser mellan innehållet i

34

medier och verkliga företeelser, till exempel självmordsstatistik, eller resultat från surveyundersökningar och intervjuer är vanligare. Kopplingen mellan mediernas innehåll och dess effekter är oftare av teoretisk art än empiriskt undersökt, och det gäller inte minst dess långsiktiga effekter.

Thornton och Wahl (1996) har undersökt om medier påverkar människors uppfattningar om psykisk sjukdom och farlighet. De gjorde detta genom att studera hur rapportering om våld som begåtts av en person som är psykiskt sjuk påverkade försökspersonernas attityder och ifall samtidig information kunde nyansera bilden. Tre grupper med psykologi-studenter fick ta del av en artikel om hur en psykiskt sjuk man dödar en 9-årig flicka. Två av grupperna fick dessutom läsa artiklar som forskarna antog skulle kunna ha en sorts förebyggande effekt. Den ena artikeln korrigerade vanliga missuppfattningar kring psykisk sjukdom och visade till exempel att det är ovanligt att människor med psykisk sjukdom är våldsamma eller begår brott. Den andra artikeln var mediekritisk och tog upp hur medier kan presentera felaktiga bilder av psykisk sjukdom. En kontrollgrupp fick läsa två hälsorelaterade artiklar som inte hade någon koppling till psykisk sjukdom. De som tagit del av artikeln om hur flickan dödats utan att ha tagit del av någon av de förebyggande artiklarna uppfattade psykiskt sjuka människor som farliga i betydligt större utsträckning än kontrollgruppen och de som, förutom våldsartikeln, även tagit del av artiklar som rättat missuppfattningar kring psykisk sjukdom. Att informera tycks således ha effekt (Thornton & Wahl, 1996), även om författarna själva tar upp brister med undersökningen. Undersökningspersonerna utgör inte ett tvärsnitt av allmänheten, de är studenter i psykologi. Även om det eftersträvas att undersökningar görs utan att så många andra saker kan påverka resultatet kan en sådan här undersökning i laboratorieliknande miljö anses ha brister. Det är inte så vi vanligtvis tar del av tidningsartiklar. Undersökningen studerar bara möjliga kortsiktiga effekter och dessutom undersöktes inte personernas inställning före interventionen, utan enbart efter att åtgärden hade satts in.

Undersökningen som gjordes vid Glasgow Media Group (Philo, 1996 b) i början av 1990-talet handlar inte bara om innehåll i medier och journalister, och andra medieproducenter, utan också om mediebildernas effekter. 40 % av personerna som intervjuades trodde att allvarlig psykisk sjukdom var relaterat till våldsamhet och som källa för denna uppfattning angav de medier. Till skillnad från vad som kunde förväntas, med utgångspunkt från tidigare forskning, skriver Philo (1996a) att människors

egen erfarenhet inte minskade mediers effekter; personer som hade egen, icke våldsam, erfarenhet av människor med psykisk sjukdom sa ändå att de tagit intryck av medierapporteringen och att de var rädda. En svårighet vid studier av mediers effekter är, som nämns ovan, att människor inte tar del av ett TV-program eller en tidningstext i ett isolat. Glasgow Media Group gjorde olika fokusgruppsintervjuer och övningar för att studera kopplingen mellan publikens föreställningar och mediebilderna. Sex fokusgrupper med i snitt tio personer i varje valdes med tanke på att representera olika sociala förhållanden. Även om materialet är för litet för att kunna leda till generaliserade slutsatser, är tanken att de skall visa hur kopplingarna sker. I innehållsanalyserna dominerade våldsamheter i såväl fakta som fiktion. Resultaten visade att dessa båda källor tillsammans påverkar föreställningar om psykisk sjukdom, människor kan till exempel ta med sig intryck från fiktion som sedan används för att tolka nyhetsinslag. Hur mottagarna tar till sig innehållet påverkas av kulturell närhet till fenomenet, personlig erfarenhet eller identifikation, budskapets kvalitet (dramatiskt eller skrämmande leder till uppmärksamhet medan det motsatta råder om budskapet är otydligt) och huruvida uppmärksamheten störs. Det senare hänger alltså samman med att TV-tittande ofta sker i samband med andra aktiviteter eller avbryts av andra personer.

En senare brittisk undersökning från CSIP/Shift (2006) visar till skillnad mot undersökningen från Glasgow Media Group (Philo, 1996a) att människor som har träffat personer med psykisk sjukdom är mer förstående än andra och mer mediekritiska till våldsskildringar. Här gjordes fokusgruppsintervjuer kring exempel från medierna. Shift3 är ett projekt och del av The National Mental Health Development Unit, som startade 2004 för att minska stigmatiseringen av människor med psykisk sjukdom. Man kan fundera över om resultaten hänger samman med att The Royal College of Psychiatrists, en sammanslutning för psykiatriker i Storbritannien och på Irland, genomfört kampanjer, Changing Minds, för att minska stigmatiseringen kring psykisk sjukdom.

I en tysk undersökning (Angermeyer & Schulze, 2001) jämförs innehållsanalyser av Bild-Zeitung med surveyundersökningar kring attityder till psykisk sjukdom efter våldshändelser. Forskarna menar att problemet med att negativa händelser dominerar dagordningen innebär att de

36

förstärker föreställningar om att människor med psykisk sjukdom är farliga och oberäkneliga. Men de konstaterar också att de negativa bilderna inte anammas okritiskt av publiken och att det inte finns något direkt samband mellan mediebilder och attityder. Eftersom medier påverkar de stereotypa föreställningarna så borde medier också kunna vara ett redskap för att ändra stigmatiserande föreställningar (Angermeyer & Schultze, 2001). Även andra forskare (som Coverdale, 2002; Diefenbach & West, 2007; Fishman & Weiman, 1997; Sieff, 2003; Stout, Villegas & Jennings 2004; Wahl, 2007) tar upp de stereotypa föreställningar om psykisk sjukdom som sprids genom medier och som kan handla om en sorts rundgång, där till exempel lekmannabilder används för att skilja ut psykisk sjukdom från det normala (Nairn, 2007) eller att distinktioner mellan ”vi och dom” legaliserar en koppling mellan psykisk sjukdom och kriminalitet (Olstead, 2002).

I en tysk undersökning (Diefenbach & West, 2007) försöker man testa hypoteser om att stereotyper påverkar människors attityder till frågor kring psykisk sjukdom genom att jämföra resultat från innehållsanalyser med svar från surveyundersökningar. Resultaten visar på ett samband mellan TV-nyheter och en ovilja att ha människor med psykiska sjukdomar boende i närheten, men också att hög utbildning och tidningsläsning hängde samman med positivare attityder. Man fann också en skillnad kring i vilken ut-sträckning man tror sig själv påverkas eller om andra människor gör det. I undersökningen tog 65 % avstånd från att TV-tittande skulle påverka dem, men 58 % höll med när det gällde påverkan på andra (Diefenbach & West, 2007). Enligt den svenska sociologen Eva Palmblad (1992) är det oklart hur kopplingen mellan attityd och handling ser ut när det gäller frågor kring psykisk sjukdom. Det tycks som om det ofta råder negativa attityder, i form av protester, till etablering av psykiatriska enheter i närområdet medan en verksamhet planeras, men att de försvinner när verksamheten är etablerad.

I en litteraturstudie undersöker den brittiska omvårdnadsforskaren Andersson (2003) hur psykisk sjukdom porträtteras i det offentliga livet, genom exemplen tidningar och film. Hon skriver att press fokuserar på negativa händelser, som när en människa med psykisk sjukdom begår mord, och att filmer använder psykisk sjukdom som ursäkt för att skildra bestialiska brott (som När lammen tystnar). Men tittarna är aktiva i sin konsumtion av medierna. Andersson (2003) skriver att studier om påverkan ofta utgår från direkt mediepåverkan men att den viktigaste slutsatsen av genomgången är att det är en myt att bilderna i film och press skulle vara ansvariga för allmänhetens attityder.

Mediers eventuella effekter handlar inte enbart om attityder, även om det kan vara nog så allvarligt, utan i vissa fall om handlingar eller, när det gäller psykisk sjukdom, ifall medierapportering om självmord leder till fler självmord. Undersökningar av rapportering av självmord i amerikanska och brittiska tidningar mellan 1947 och 1968 tyder på att historier om självmord i tidningar kan leda till en ökning av självmord, särskilt om det gäller självmord som begåtts av kända personer som Marilyn Monroe (Phillips, 1974). Effekten var kraftigare vid större medieexponering och sågs inom samma område som självmordet hade skett. Däremot tyder en undersökning efter rockartisten Kurt Cobains självmord (Martin & Koo, 1997) på att kända personers självmord inte behöver leda till självmord bland unga. En anledning till att just Kurt Cobains självmord inte fick den effekten kan, enligt Martin och Koo (1997), vara Cobains änkas kritiska uttalanden om Cobains handlande. På senare år har Internets betydelse uppmärksammats, det är lätt att via sökmotorer hitta sidor som beskriver självmord som en utväg, eller rent av uppmaningar till det, och som innehåller information om metoder. Westerlund och Wasserman (2008) menar att olika åtgärder, som självreglering bland Internetleverantörer och filter mot vissa sidor, behövs, i vissa länder har det blivit kriminellt med hemsidor som uppmanar till självmord eller som visar på metoder.

Sammanfattningsvis finns det mer forskning som utgår från mediers påverkan än som undersöker den. Det är just de mer långsiktiga effekterna som är svåra att studera. Wahl (2000) menar att unga TV-tittare socialiseras in i stigmatiserande föreställningar kring psykisk sjukdom. De under-sökningar som finns tyder på att medier påverkar, men inte så enkelt som en direkt påverkan. Mediers påverkan sker i samspel med andra faktorer i det omgivande samhället. Det är också tydligt att mediers påverkan på allmänhet och politiker gör att många vill påverka mediebilden – för att därmed själva påverka.

Sammanfattande slutsatser

Forskning om medier och psykisk sjukdom är ett flervetenskapligt område. Journalistik- och massmedieforskare kan genom att studera psykisk sjukdom i medier få större kunskaper om den journalistiska praktiken (som Morlandstø, 2006) eller medieinnehåll och attityder i samhället (som Philo, 1996b). Forskare inom psykologi som menar att det råder diskriminering och negativa attityder i samhället gentemot människor med psykisk sjukdom kan vilja undersöka mediernas, förväntade, roll i detta (som Wahl, 2003). Att

38

området engagerar forskare från skilda discipliner får ses som naturligt med tanke på att såväl journalistik- och masskommunikationsforskning som psykisk sjukdom är områden som engagerar forskare från olika discipliner.

Utgångspunkten för forskning om psykisk sjukdom och medier kan vara att liksom Rasmussen och Höijer (2005) undersöka psykisk sjukdom i relation till vissa händelser eller frågor. Det kan handla om rapportering kring självmord (t ex Fishman & Weiman, 1997; Martin & Koo, 1997; Phillips, 1974; Philo, 1999 och Pirkins et al., 2002). I vissa undersökningar lyfts specifika diagnoser fram (t. ex. Clare, 1992; Francis et al., 2005; O`Hara & Clegg Smith, 2007; Wahl 1996, 2000). Men det förekommer också att innehållet i medier undersöks mer förutsättningslöst, genom att under en viss period undersöka medierapporteringen kring psykiatriområdet (t. ex. Coverdale, Nairn & Claasen, 2002; Francis et al., 2004; Morlandstø, 2006; Nairn, Coverdal & Claasen 2001 och Philo, 1996b). Ofta relateras undersökningar till rådande attityder i samhället gentemot psykiatriområdet (t. ex. Andersson, 2003; Angermeyer & Schulze, 2001; Diefenbach & West, 2007; Olstead, 2002; Philo, 1999; Sieff 2003 och Wahl 2003). I vissa fall ställs innehåll i relation till det verkliga psykiatriområdet (som Hallam, 2002; och Fishman & Weimann, 1997).

Enligt tidigare forskning förekommer psykisk sjukdom i medierna relativt ofta i samband med våld eller kriminalitet. Detta gäller såväl fakta som fiktion. Det finns också forskning som visar att samhällsförändringar i västvärlden, där vården avinstitutionaliserats, också har uppmärksammats i nyheter och reportage. Förändringarna och våldshändelser kopplas inte sällan samman då brister i vården anges som bidragande orsaker till att människor blir våldsamma. Olika bilder av människor med psykiska sjukdomar träder fram, som farliga i samband med våldsbrott eller som sårbara och utsatta i samband med brister i vård och stöd. Människor med psykiska sjukdomar är vanligt förekommande i medier generellt, men det är desto ovanligare att de själva kommer till tals. Det är istället ofta experter, inte minst från psykiatrin, som vanligtvis uttalar sig i nyheter om psykisk sjukdom. Det tycks också som om olika diagnoser kopplas till olika bilder, och att sjukdomsbilden för kvinnor och män kan skilja sig åt vid samma diagnos.

Varför bilderna ser ut som de gör tycks till stor del förklaras av journalistiskt arbetssätt och nyhetsvärdering. Att mediebilderna påverkar det omgivande samhället förutsätts. Det förekommer effektstudier, men den

mesta forskningen som tar upp mediernas effekter utgår från ett teoretiskt perspektiv och undersöker det inte empiriskt.

Jag menar att mediebilden av psykiatriområdet inte kan sammanfattas så enkelt som att det handlar om våld och att människor med psykiska sjukdomar relateras till farlighet. Bilderna är mer komplexa än så. Det finns en koppling till våld och farlighet, men det finns också andra bilder. Man behöver ha i åtanke att undersökningar gjorts med olika utgångspunkter, med olika material och på olika sätt – och att de gjorts i skilda samhälleliga kontexter. Man behöver också ställa de bilderna i relation till annat mediematerial, till innehållsanalyser om andra ämnen och se vad som skulle kunna vara specifikt för psykiatriområdet, och vad som handlar om medierapportering generellt. I samband med mordet på Anna Lindh rapporterade medierna också om andra händelser där människor med psykisk sjukdom varit inblandade i våldsbrott (Rasmussen & Höijer, 2005). Risken med sådan repeterande presentation är att något som är ovanligt kan uppfattas som vanligt förekommande, men det är ett vanligt journalistiskt grepp och inte unikt för bevakning av psykiatriområdet. Att Sveriges utrikesminister under pågående valrörelse dödas när hon handlar kläder har, utan koppling till psykisk sjukdom hos förövaren, många inslag som tenderar högt nyhetsvärde. Händelsen är dramatisk och oväntad och drabbar en känd person, en politiker, som också presenteras som privat-person, som mamma till två små pojkar, när hon gör något som är lätt att identifiera sig med. Hösten 2008 visar en annan undersökning att psykisk sjukdom i stor utsträckning relateras till ämnen som berör brott, 79 % i kvällstidningarna och 29 % i den undersökta morgontidningen (Ljuslinder, Morlandstø, & Mataityte-Dirziene, 2009). Även denna höst skedde flera extrema våldshändelser såväl i Sverige som utomlands.

Kriminaljournalistik får stort utrymme i medier och som passar medier; det handlar om dramatiska händelser kring något avvikande, som ofta kan fortsätta att berättas om över tid och personer kan sättas i centrum för historien (Pollack, 2001). Människor med psykiska sjukdomar kommer sällan själva till tals i medierna (t. ex. Morlandstø 2006), men det gäller även hälso- och sjukvårdsfrågor allmänt. En undersökning av hälsorelaterat material i svenska dagstidningar (Matamoros, Axelsson, & Strid, 2007) visar att det oftast är olika typer av professionella inom hälsoområdet (läkare, sjuksköterskor, forskare, chefer) som är källor i artiklarna, även politiker förekommer relativt ofta i denna roll. Av de 345 individuella källorna var endast sju (2 %) brukare/patienter.

40

Saker som är speciella när det gäller medier och psykiatriområdet visar sig också i forskningen. Journalister tar ibland speciella hänsyn på grund av att det handlar om psykisk sjukdom.

Att undersöka psykiatriområdet i medier kan alltså dels användas som ett exempel för att studera journalistik, dels för att diskutera dess påverkan på det omgivande samhället. Med tanke på de stora förändringar som skett inom psykiatriområdet i Sverige är frågan vilken bild som har givits i svenska nyheter av den processen. Men någon svensk forskning om nyheter om psykiatriområdet ur ett brett och långsiktigt tidsperspektiv finns inte.