Nyhetsbildens tillkomst – nyhetsarbetet

Det finns mer forskning om vilka bilder som presenteras av psykisk sjukdom i medierna än studier av arbetsprocesserna bakom dem. Inte heller i denna avhandling kommer frågan varför bilderna ser ut som de gör att kunna besvaras. Däremot vill jag kunna diskutera journalisternas roll i detta. I föregående avsnitt tar jag nyhetsvärdering och framingteori som utgångspunkt till förklaringar varför nyhetsbilderna får det innehåll och den form som de får. I detta avsnitt behandlar jag det journalistiska nyhetsarbetet, med avvägningar och beslut kring såväl sakfrågor som källor, som en annan möjlig förklaring.

Studier om redaktioner och journalisters arbete kan handla om hur arbetet är organiserat, redaktionell policy, hur styrda eller självständiga journalisterna är inom redaktionen och i förhållande till sina källor (Gans, 2004; Löfgren Nilsson, 1999; Tuchman, 1978). Journalisternas och deras källors ömsesidiga beroende av varandra har liknats vid en dans (Gans, 2004). Båda parterna söker sig till varandra men det är ofta källorna som för. Källorna har en fördel gentemot journalisterna eftersom de kan straffa dem och välja att inte släppa nyheter till dem och istället vända sig till konkurrenterna. Vidare visar Gans, att källornas möjlighet att påverka hänger samman med samhällshierarki. Mäktiga källor tvingar sig sällan in i nyheterna – de skapar nyheter som passar in. Mindre mäktiga källor behöver

48

en ovanligt dramatiskt historia för att nå fram. Maktaspekten finns inte enbart bland källorna, utan inte minst i förhållandet mellan källorna och journalisterna, där de förra har information som de senare vill ha (Eide, 2002).

Men journalisterna har också något som källorna vill ha – en möjlighet att få publikens uppmärksamhet. När det gäller psykiatri kan det handla om att chefer inom psykiatrin för ut budskapet att det behövs mer resurser (Morlandstø, 2006) eller att anhöriga till offer påpekar brister i vård till människor med psykiska sjukdomar (Rose 1998, Hallam 2002). Psykiatri kan ses som ett specialområde, där kunskap i ämnet är viktigt för såväl värderingar av händelser och källor som för bearbetning till journalistisk form. Risken finns att det uppstår något av en symbios mellan parterna (Gans, 2004; Morlandstø, 2006) och att journalisterna därigenom äventyrar sin självständighet. Gans (2004) beskriver också skillnader mellan specialreportrar och allmänreportrar, där specialreportrarna tack vare sina kunskaper inte är så lättpåverkade men där allmänreportrar å andra sidan inte är så knutna till sina källor och därför har en annan självständighet. Experter av olika slag är ofta källor, de har en kunskap som journalisterna vill ta del av. Med utgångspunkt från Gans resonemang om att mäktiga källor har förmåga att skapa nyheter ökar sårbarheten, inte minst eftersom journalisterna använder sig av experter för att skapa trovärdighet åt sin artikel (Eide, 2002; Morlandstø, 2006). Dessutom kan källorna vara medie-tränade (Morlandstø, 2006). Det finns också en annan risk när mäktiga källor och journalister blir för lierade med varandra och det är när det uppstår en tyst överenskommelse dem emellan om vad som kan sägas eller inte sägas (Eide, 2002). Något som kanske skedde i rapporteringen kring lobotomier på 1940- och 50-talen, där metoden under en period vare sig ifrågasattes av läkare, Medicinalstyrelsen eller journalister (Ögren, 2007).

En annan sak att beakta när det gäller hur bilderna skapas är pressetiken. Jag har tidigare nämnt att den svenska, liksom till exempel den norska, förespråkar att försiktighet skall iakttas vid rapportering om självmord (Nybø, 2007; Pressens samarbetsnämnd, 2001). Även om jag inte forskar kring diskriminering eller stigma utgår jag ifrån att det för journalisterna kan innebära etiska avvägningar av olika slag i arbetsprocessen kring nyhets-rapportering om psykiatriområdet, inte minst när det gäller enskilda individer. Sådana avvägningar kan enligt Weibull och Börjesson (1995) sammanfattas, eller förenklas, till kravet att å ena sidan återge den verkliga

händelsen, å andra sidan eventuellt visa hänsyn till allmän- eller individintressen.

När journalister skall ta ställning till etiska frågor handlar det i stor utsträckning om vilka konsekvenser det får att publicera något. I bak-grunden handlar det också om att, utifrån kravet att återge verkligheten, det får konsekvenser att inte publicera. I den journalistiska arbetsprocessen, med dess principer, har journalisten alltså också att ta ställning till olika saker hos den faktiska händelsen och dess konsekvenser för grupper och individer.

Journalisternas etiska val kan relateras till olika lojaliteter inom och utanför yrket, vilka kan påverkas av den tid och den samhällskontext som journalisterna verkar inom. Massmedieforskarna Monika Djerf-Pierre och Lennart Weibull (2001) visar hur förändringar inom aktualitetsjournalistiken i radio och TV hänger samman med förändringar inom samhället. Journalistiken både speglar och påverkar. Från mitten av 1960-talet till mitten av 1980-talet präglades aktualitetsjournalistiken av ett samhällskritiskt uppdrag, en granskning i medborgarnas tjänst. Tidigare hade en mer speglande, eller direkt återgivande journalistik, givit journalisternas källor en större makt eftersom deras uttalanden inte kommenterades eller analyserades av journalisterna på samma sätt som senare. Förändringen drevs bland annat fram genom en professionalisering inom journalistkollektivet som ledde till självständig nyhetsvärdering och granskande journalistik. Journalisternas professionalisering motsvarades av andras yrkens, som socialarbetarnas, krav på att kompetens skulle leda till inflytande. Mitten av 1980-talet övergick den granskande perioden till en mer tolkande journalistik, där synen på publiken ändrades från medborgare till kund. Det kundorienterade synsättet hänger samman med förändringar inom mediemarknaden med ökad konkurrens om publiken. Den tolkande journalistiken hängde samman med synen på att verkligheten kan tolkas på många sätt, när samhället blir mer heterogent och komplext blir tolkning en viktig uppgift. Sammantaget innebar detta en förändring från att vara ”en tredje statsmakt”, med vilja att påverka såväl publik som samhälls-institutioner 1965-1985, till ”Ombud och tolk” med anpassning till publiken men en fortsatt vilja till påverkan på samhällsinstitutionerna från 1985 och framåt. (Djerf-Pierre & Weibull, 2001).

Ett journalistiskt ideal sägs vara att stå på den lilla människans sida gentemot makten. Djerf-Pierre och Weibull (2001) visar hur det funnits en

50

välvilja liknande paternalism gentemot publiken, som under perioden 1965-1985 då journalisterna agerade vakthundar gentemot makten för att ta tillvara de utsatta människornas intressen. Granskningsidealet är fortfarande starkt hos journalisterna, speciellt framträdande hos kvinnor, journalister med formell yrkesutbildning och med samhällsorienterade bevakningsområden (Wiik, 2007).