Carl säger att även om han inte upplever att hans påverkansmöjligheter är så stora som han skulle önska, upplever han ändå att ”det går”. På frågan: [och vad är det som styr var du sätter in stötarna idag, i ditt engagemang?] reagerar Carl med ett: ”Oj!” Efter en kort tankepaus fortsätter han:
Dels om det finns lätta ingångar. Jag tror att det var därför jag kom med i ar- betsgruppen för biologisk mångfald och började jobba med dom frågorna. Dels att det fanns en uppbyggd verksamhet redan, så att det bara var att haka på. Och för att det fanns väldigt enkla och konkreta saker att göra. [mm] Och så är det väl också den där känslan av vart det känns kul att engagera sig liksom.
Bristen på lätt ingång och uppbyggd verksamhet kännetecknar jordbruksfrågor- na, säger Carl. Så trots att jordbrukspolitiken har konsekvenser på en rad områ- den i vilka Carl känner engagemang – livsmedelsförsörjning, biologisk mångfald och klimat, har det ändå inte legat nära till hands för honom att börja arbeta med jordbruksfrågor:
Jag har börjat kolla lite på hur man kan engagera sig i jordbruksfrågor, men det är ganska svårt att hitta en bra ingång. Just för att det är så … det är väldigt
komplext. Det är små aktörer. [mm] Åtminstone dom som är allra mest synliga,
liksom. [mm] Sen finns ju stora aktörer som exempelvis är uppköpare och säl- jare av djurfoder, internationellt sett, och så där av jordbruksprodukter [mm] […] Plus att det är ju både en sådära … europeisk och en global politik som påverkar jordbruket. [mm]
Carl betonar att jordbruksfrågorna skiljer sig från skogsfrågorna där det finns tydliga stora aktörer som är ”lätta att ställa krav på”:
Så jordbruket blir ju mycket mer komplext. Var ska man börja? Ska man börja gnälla på den enskilda bonden? Ska man gnälla på deras … samarbetsorganisa- tioner? [mm] Eller ska man gnälla på … lagstiftningen i Europa? Eller ska man gnälla på WTO? [mm] Och i så fall, ska vi vänta på att WTO återuppstår eller? … Eller ska man hoppas på ett bättre alternativ? [mm] Och så vidare. [mm] Ja, det blir ju liksom, att så fort man förflyttar sig från Sverige, så blir det ju mycket svårare att påverka också.
Carl har varit sjuk en period och känner det ”lite som en nystart”. Han har inte åtaganden som måste fullföljas inom något område utan har mer ”den här käns- lan av att vilja se vad det finns för olika möjligheter”:
I och med att jag inte är insyltad i nånting nu, förutom i arbetsgruppen för bio- logisk mångfald, så har jag möjlighet att se mig omkring lite [mm] och fundera på var jag vill sätta in mitt engagemang. [mm] Så styr ju också nyfikenheten, hur intressanta frågor verkar. Till exempel klimatfrågor är ju jätteviktigt, men jag har verkligen inte kunnat ta tag i det för att det är så tråkigt103. Eeh … ja,
jag vet inte, det är tråkigt helt enkelt. [mm]
Att Carl tycker att klimatfrågan är tråkig, anför han inte som skäl nog för att med gott samvete låta bli att börja driva den aktivt. Men han anför andra skäl:
Jag känner kanske att jag med gott samvete kan lämna över klimatfrågan till andra för att det är så många människor som gör nånting där. Och så väldigt kompetenta människor. Så jag tror att mitt bidrag säkert, det skulle säkert vara betydelsefullt, men … det kanske är mer betydelsefullt på andra områden, som jag dessutom tycker är roligare. [mm] Vilket gör att mitt bidrag blir ännu bättre. Ännu mer värdefullt. [mm] Så det är väl en viktig faktor.
Trots att Carl väljer bort klimatfrågan från sitt påverkansarbete på kollektiv och strukturell nivå, är den ändå starkt närvarande i hans individuella handlings- 103 Carls klimatmedvetenhet tar sig emellertid uttryck i hans konsumtions- och livsstils-
mönster i vardagen, där han anger minskad konsumtion som ”en av huvudlös- ningarna” i klimatfrågan:
För att minska utsläppen av växthusgaser måste vi minska en del av vår kon- sumtion. [mm] Det är klart att det får ju genomslag. Så att, jag har ju ingen bil. Jag har ju inget körkort heller. [mm] Även om det inte är så mycket ett fritt val så är det inget som jag strävar efter heller. [Flygsemestrar?] Nej, det … kommer nog aldrig på fråga … Eeh, det tycker jag att folk borde låt bli. Sen är det ju, släcka lampor och allt det där. Jo, men det är klart att det får genomslag i min livsstil, men det är svårt att sätta fingret på … exakt vad, liksom. Det handlar ju om att försöka minska sitt ekologiska fotavtryck. [mm] Eller hålla sig inom sitt rättvisa miljöutrymme.
Carl utvecklar vidare vad hans tilltro till den egna förmågan och det sociala sam- manhanget har för betydelse för vad han väljer att arbeta med. Eftersom de riktigt stora och viktiga förändringsprocesserna, som exempelvis strukturförändringar, ”är så avlägset på nåt sätt”, säger Carl att hans val av påverkansområde mycket kommit att handla om ”vad man kan göra nu”:
så går jag väldigt mycket på, vad tror jag att jag kan göra någorlunda bra, eller bra rentav mycket bra [mm] och, i vilka sammanhang trivs jag, det är också ganska viktigt [ Jaa] Det har hänt att jag hoppat av i politiska sammanhang för att jag inte trivts liksom.
På frågan vad han inte trivts med svarar han ”Nä, det kan vara stämningen, at- tityden … [mm] människorna” och när jag ber honom utveckla det blir hans reaktion först ”Hm, oj!” och utvecklar sedan:
Det är svårt. [ja] Det handlar mycket om personkemi förstås. [Ja] Och att man har ungefär samma inställning till engagemanget liksom. [mm] Mm … vissa kan ju ha en rent självuppoffrande inställning. [mm] Andra kan ha en … mer tillbakalutad men ändå … allvarlig inställning, om man säger så. [mm] Och det är väl det jag tycker är skönt, när man hittar såna människor. [mm]
Det har hänt att Carl lämnat arbetet med en fråga han tyckt varit intressant och viktig på grund av människorna i gruppen: ”Det var därför jag droppade kärnav- fallsfrågorna.” Samtidigt vill han hålla dörren öppen: ”jag kanske kan ta upp det igen”. Carl säger att han föredrar reflektiva människor framför de som försöker ”göra en mängd olika saker, för att åtminstone försöka få ut nånting bra av det”. Det senare har han stört sig på för att ”det känns så präktigt liksom”. Det ideella arbetet ska vara ”nånting som man känner är roligt”, säger han, men balanserar med att:
Det ska ju inte vara roligt jämt heller. Det kan ju vara tungt och svårt och så men, [mm] bara det positiva överväger, [mm] och att man känner att det har en mening, liksom.
Resonemang om handlingars mening framträder i Carls beskrivningar av vardags- och konsumtionshandlingar men också i hans beskrivningar av de val han gör när han avsätter tid för olika typer av påverkansarbete. Han talar såväl om nyttan/ effekten av olika handlingar som om den känsla av att må bra som han upplever av att ”leva juste”. Carl säger att han drivs av något slags ”etiskt perspektiv”:
Jag menar att man måste liksom … man måste ju reflektera över etiska frågor och … och det styr ju också hur man engagerar sig och hur mycket tid man lägger på engagemang och sånt. [mm] Och så måste man ju liksom, jag tror ju att man mår bättre om man lever på ett juste sätt. [mm] Det handlar ju om allt från att uppträda juste gentemot andra människor, till att … kanske inte konsumera allt för miljö-… miljöförstörande, [mm] utan att försöka hålla det på en bra nivå. [mm]
Carl framhåller att det individuella handlandet i vardagen är viktigt. ”Dels för att … det känns bäst”. Men han argumenterar också med att det är viktigt att i praktiken exempelvis lära sig att laga god mat på ett sätt som gör att man håller sig inom ett rättvist miljöutrymme:
Ifall man ska äta mycket lokalproducerat, så måste man ju lära sig laga god mat på det som finns liksom.” Och då måste man testa det liksom. Så jag tycker det är viktigt vad man gör som individ på det sättet.
När det gäller att köpa KRAV-märkt eller hagmarkskött föreslår Carl att ”har man möjlighet eller känner att man vill göra den prioriteringen, skall man definitivt köpa det”. Det som är meningsfullt för en människa i en viss situation behöver inte vara det för en annan människa med andra förutsättningar:
Men som det är nu känner jag inte att jag kan gå ut och säga det till nån som har det knapert ekonomiskt, att: ”Köp den här mycket dyrare köttfärsen istället för den här billigare …” […] Om man ska föra ut ett budskap till människor så måste man också liksom vara öppen för hur dom har det. Men visst alltså, dom som tjänar bra, tycker jag, dom borde verkligen göra den prioriteringen.
Carl motiverar meningsfullheten med att om de som har råd börjar köpa det dyrare KRAV-köttet, så blir det utrymme för i alla fall ”en liten sån industri ”. Därmed kommer utveckling och forskning att främjas inom det området, så att produktionen blir ”både miljövänligare och effektivare”. Å andra sidan betonar Carl att man inte kan ”lägga hela förändringsansvaret på individer”:
…utan där måste vi få till dom här kollektiva förändringarna. […] I delar av miljörörelsen, även om det var värre förut, så finns det ju väldigt mycket av det här … individansvaret … som jag bara tror har begränsad effekt. Så … livsstil är viktigt, men det är liksom inte det allra viktigaste.
Carl talar ibland om de förändringar i livsstils- och konsumtionshandlingar som han förespråkar som ”uppoffringar”, men oftast inte när det handlar om honom själv:
Och … ja, jag har ju turen att befinna mig i en situation där det inte är jag som ska göra de stora uppoffringarna. [mm] Så det är klart, det är lätt att prata om de här uppoffringarna som andra borde göra, men jag tror att faktiskt så finns det stöd för det.
Carl hänvisar till vetenskapliga rapporter som ett stöd i sin argumentation för att det är de välbeställda som utgör den största miljöbelastningen och att det i första hand är de som bör förändra sina konsumtionshandlingar:
Ja, men om man kollar på Sverige, så är det uppenbart att det är vissa som behöver minska sin konsumtion mer än andra. Och då kan man ju i rim- lighetens namn kräva att dom börjar med att minska sin konsumtion. [mm] Eller, alltså, en svensk låginkomsttagare har inte så där fruktansvärt stor miljö- påverkan. Speciellt om den personen tänker på att undvika dom allra värsta … produkterna. Medans däremot en svensk höginkomsttagare [mm] är ju faktiskt
riktigt riktigt … är ett riktigt allvarligt problem. Och därför är det rimligt att dom börjar med att minska sin konsumtion.
Carl berättar att han har läst om det i olika utredningar, bland annat i Miljöförbundets utredning om rättvist miljöutrymme. I den konstateras att det finns en tydlig skillnad inom länder, inte bara mellan länder, när det gäller vem som påverkar mest, säger Carl. Men han tror sig ha stöd för detta påstående även från andra källor än miljörörelsen:
Sen tror jag att jag har sett nån undersökning från Linköping och nån från Stockholm eller nåt, så jag tror inte att det är speciellt vetenskapligt kontrover- siellt att säga så här. Sen är det förstås kontroversiellt på ett annat plan kanske, att generalisera så här, men … jag tycker ändå att det finns stöd för den genera- liseringen. [ja] Så därför fortsätter jag att driva den tesen.
Det är den totala konsumtionen som är avgörande för miljöbelastningen säger Carl:
Vad köper man? Hur mycket köper man? Hur mycket reser man? Hur reser
Många möjliga utfall
När jag frågar Carl om hur han upplever tillståndet i världen, funderar han en liten stund innan han svarar: ”Jag vet inte. Det ser ju ganska mörkt ut på många sätt, men samtidigt så är jag nog ganska optimistisk.” Han säger att han tror att ”när man har kunskap så är det ändå lättare att vara optimistisk”. Kunskapen gör att ”man ser att det finns väldigt många möjliga utfall” och därmed ger kunskap en mer nyanserad bild av världen, framhåller Carl:
Liksom det är inte antingen katastrof eller … så blir allting jättebra utan … det kan bli mer eller mindre bra eller mer eller mindre dåligt liksom. Det är inte nödvändigtvis så att vi står på randen till en katastrof. Även om det förstås är ett utav alternativen. Plus att … jag ser ju ändå att det finns vägar att påverka. Det finns åtgärder som vi skulle kunna göra … ta nu liksom. Både på kort sikt och på lång sikt finns det mycket att göra. [mm] Så, därför är jag väl optimistisk.
Kunskapen, inte enbart om problemen som behöver lösas, utan också om olika påverkansvägar och metoder, av både kort- och långsiktig karaktär, är det som ger Carl framtidstro, säger han. Trots Carls känsla av att tillståndet är ”mörkt”, ger de här kunskaperna om påverkansformer och erfarenhet av att tillämpa dem, ett hopp om att handlingar spelar roll. När bilden av vad som kan påverkas och
hur är alltför svåröverskådlig och komplex, är det svårt att engagera sig i ett på-
verkansarbete, även om man starkt känner för frågan, berättar Carl. Men med en kunskap om vad som går att göra och hur, och med en tilltro till sin förmåga att göra det, blir benägenheten att handla större.