Lärares betydelse för en handlingsinriktad historiesyn
Erfarenheten av att ha antingen renodlat positiva eller negativa relationer till lärare följde med även genom högstadietiden. Carl berättar om en lärare i sam- hällsorienterande ämnen som han uppskattade:
Jag tycker han var väldigt bra på att uppmuntra oss att tänka kritiskt också … [mm] Tycker till exempel att jag fick en ganska så kritisk historieundervisning [mm] … och så där …
Skolan fortsatte även på högstadiet att stärka Carls bild av att människor kan påverka sina liv och levnadsförhållanden, berättar han:
För jag tycker ändå att jag har fått sådära … haft väldigt positiva lärare, som liksom … har betonat så dära möjligheterna att lösa problem. [mm] Jamen i till exempel samhällsundervisningen eller … när dom har pratat om miljöfrågor och sånt. [mm]
Carl säger att ”kanske det ligger lite hos mig också” men att det är något ”man får från vissa”, nämligen att ”inte ta något för givet”. Carl betonar att det som inte är ”benhårt bevisat” ska kunna ifrågasättas:
Jag tror att den inställningen är väldigt viktig. [mm] Och det tror jag väl säkert … där tror jag nog att undervisningen kan spela in väldigt mycket liksom.
Carl säger sig ha svårt att minnas konkret hur hans lärare var, men att de hellre betonade ”det positiva än det negativa” och att det ”betyder väldigt mycket”:
Ja, men just det här ifrågasättandet av allt det här som inte absolut måste vara … [mm, som till exempel?] … Till exempel hemlöshet eller till exempel svält eller till exempel miljöförstöring. [mm] Eller tillväxt. Eller klassamhälle.
På frågan om lärarna ifrågasatte det han nyss räknat upp, svarar Carl att han inte kommer ihåg hur de formulerade det:
men att det ändå alltid var det här att … ”javisst, så här är det nu, men … så här har det varit i andra kulturer och tider i historien. Så här skulle det kunna vara … liksom. [mm] Och så här är det.” Vi pratade mycket om … hur saker hade växt fram liksom. Det lärde vi oss ganska mycket. Och att demokrati var nåt man hade skapat och vunnit. [mm] … Vi hade kanske inte en perfekt de- mokrati, men vi hade en bra demokrati.
På det viset framträdde en bild av att förändringar i samhället berodde på att ”det
var nån som fixade det liksom”:
Jamen, när dom pratade om historia så pratade dom liksom om att: ”först hade vi inte demokrati, sen hade vi demokrati … och det berodde på att folk kämpade för demokrati.” [mm] ungefär så. [ja] Det var ett väldigt högstadiean- passat exempel. Men att man betonade liksom … ja, handlingskraften kanske, snarare än … än nånting annat. [mm]
Betydelsen av personliga ställningstaganden och handlingar – skolans roll
Det var inte bara påverkan i stora frågor som demokrati som behandlades i skolan, säger Carl. Han berättar att såväl lärare, som olika frivilligorganisationer som kom och informerade i skolan, betonade att var och en kan förändra sitt eget liv genom aktiva val:
Och det tror jag även gällde ganska mycket … när dom pratade om personliga saker … eller hur man kunde förändra sitt eget liv och sånt. Även där var det rätt mycket betoning på val. [mm] Jag kommer ihåg att vi hade väldigt mycket besök av ungdomens nykterhetsförbund och nonsmokinggeneration och sånt där. [mm] Dom pratade om sånt där som dom tycker är viktigt. [ja] Jag vet inte om vi hade mer besök än många klasser, men det kändes så. Varje årskurs.
Carl säger att han tyckte att det var ”ganska bra” att frivilligorganisationerna kom till skolan och ”sa att man kan välja och så där” och att han ”tyckte att det var ganska trevligt” när de kom:
Jag tyckte kanske dom var lite hurtiga, lite peppiga … [mhm] på ett äckligt sätt. (vi fnissar till lite) Men … att det ändå var liksom … [mm?] Jamen, det var ändå i stort sett ett positivt budskap. Och det var bra att dom var där, liksom. [mm] Jag vet inte hur mycket som var lärarnas förtjänst och hur mycket som … var vettiga informatörers förtjänst men … [nä] Men just det där att betona det positiva. Att betona handlingen … och möjligheterna.
Trots de massiva insatserna från frivilligorganisationerna var det ”nog bara jag som inte drack, såvitt jag minns” berättar Carl om högstadietiden. Att Carl var nykte- rist bidrog ”väldigt mycket till ett utanförskap i den här åldern”, säger Carl med syftning på årskurs 8-9. Det var emellertid inget val som Carl tvekade inför:
Jag tror att det var en reaktion på att ha en far som är alkoholist … att liksom … välja det rakt motsatta. […] Det var för att jag hade väldigt svårt för den allmänna spritkulturen i samhället, som jag inte kunde tänka mig att bli mått- lighetsdrickare heller.
Naturvistelser, även i ensamhet, var fortfarande en viktig del av Carls fritidsaktivi- teter. På högstadiet, ”eller om det var i 6:an”, fick Carl en mountainbike på vilken han cyklade omkring i skogen runt Ängby, oftast ensam. ”Det tror jag att jag höll på med hela högstadiet”. Han började lyssna på hårdrock, först på tips från kom- pisar och sedan började han i liten skala söka upp en del egen musik också:
Jo, jag kommer ihåg att jag kollade ganska mycket på MTV då, på högstadiet. (Carl låter lite uppiggad) För då var MTV fortfarande en musikkanal. Och då hade dom sådär specialiserade program för hårdrock och hiphop till exempel. Jag lyssnade en del på hiphop, fast jag bara ägde kanske typ två skivor eller nånting.
Det första minnet av ett eget ställningstagande kopplat till samhällsengagemang
På högstadiet ”typ 8:an – 9:an” blev Carl vegetarian och därefter vegan. Det är det han lyfter fram som första exempel på ett eget ställningstagande:
Ja, först blev jag vegetarian och … sedan blev jag vegan. [mm. Hur gick det till? Vad var det som?] Hmm … [Blev du vegetarian så där? (knäpper med fingrarna)] Ja, i stort sett. Och … ja, sen blev jag vegan. [Ja, men hur? Vad var det som fick dig att börja bli vegetarian plötsligt?] Det var nog faktiskt ganska mycket eget bevåg liksom. Jag tror jag hade läst miljöargumenten för att vara vegetarian nånstans. [och du vet inte var?] Nej. [och dom argumenten var?] Jamen, du vet det här att det går åt tio gånger mer land för att producera ett kilo kött än för att producera ett kilo grönsaker och så där. Jamen trofiargu-
mentet96 helt enkelt. [ja] Eeh, sen … eeh, jag vet inte riktigt … sen tänkte jag
att det kanske var nyttigare också. [mm] Så då blev jag vegetarian.
Även övergången till veganism beskriver Carl som tämligen enkel och snabb:
Och sen kommer jag ihåg att jag såg ett debattprogram där det var nån vegan med, och då tyckte jag det lät vettigt. Eller jag hade liksom, jag antar att jag ändå hade tänkt på att gå över till veganism nån gång. Så det var väl det som gjorde att jag blev vegan.
Idéerna mötte han framförallt genom massmedias rapporter om aktiva veganer, berättar han:
Det var ju väldigt mycket i medierna om veganism och vegetarianism och sånt. [När du blev det?] Ja det var ungefär då det började. Jamen, folk brände Scan- lastbilar i Umeå och så där. [mm] Så det var ju inte så där nåt som jag bara tog ur luften utan … [mm] Det var ju säkert fler än jag som … blev vegetarianer utan mycket yttre påverkan. Men sen så att folk förde fram dom idéerna och man tyckte att: ”Ja, men det verkar ju vettigt”.
Just att bli vegan säger Carl att han så här i efterhand tror att han motiverades till av djurrättsargument. Att det inte bara är dödande av djur som innebär exploate- ring av djur, utan även att använda mjölk och ägg:
Det var den här klassiska djurrättstanken att djur är egna individer med eget värde liksom. Och att det alltså är fel att använda dom bara för att producera … ja liksom producera livsmedel då, åt människor. Speciellt om det görs i stor skala och på ett plågsamt sätt. [mm] Och som till exempel mjölk kan ju vara väldigt svårt att producera några större mängder av om man inte gör det … ganska plågsamt. Man måste ju nästan döda en kalv för att få en ko att mjölka.
Carl kände inga andra som var vegetarianer eller veganer när han själv tog steget, men kort därpå gick han med i fältbiologerna, och där träffade han båda delarna. Att idéerna om veganism låg lite i tiden innebar emellertid inte att Carl upplevde stöd för idéerna i sin närhet, hemma i byn:
Dom flesta tyckte nog att det var ganska löjligt. [Löjligt?] Ja [jaha?] Ängby var ju trots allt en ganska liten by och det fanns väl inte så mycket utrymme för djurrättsidéer där. [nähe] Jag vet inte, jag tror att folk hade svårt att ta det på allvar. [ja?] Eller, inte svårt att ta det på allvar, men svårt att förstå det. [Kände du av det?] Ja, men jag tog nog inte till mig så mycket. [men dina föräldrar?] Jag tror att pappa var väldigt skeptisk faktiskt. Morsan var nog lite mer förstå-
96 Syftar här på trofinivåerna (=näringsnivåerna) i näringskedjan och de förluster som
ende. Speciellt för hälsoargumenten. [mhm] Hon tog ju som sagt till sig ganska mycket av det här sen och blev … vegetarian. Och fortsatte med det långt efter att jag hade slutat.
Upplevelser av skillnader och orättvisor fortsätter
Carls funderingar över skillnader i människors levnadsvillkor fortsatte under hög- stadietiden. Han berättar om en händelse från när han var, ungefär i fjortonårsål- dern, som fick honom att reagera:
Jag såg en som var uteliggare. Det var nere i Stockholm. Vi åkte dit då och då [med familjen?] Ja, med familjen och så var det nån skolresa och så där. [ja] Som jag minns det så, första gången jag var i Stockholm, så fanns det nästan inte uteliggare. Åtminstone inte synligt i centrum. [mm] Men så var det nån period då, då det helt plötsligt fanns. [mm] Och jag kommer ihåg att det störde mig väldigt mycket. Det blev så tydligt liksom att vissa inte har ett hem.
Carl minns hur fel han tyckte det var och att han inte kunde förstå varför män- niskor skulle behöva vara hemlösa i ett så rikt land:
Jag tyckte det var … jamen väldigt störande helt enkelt att … så där borde det inte vara, liksom. Alla borde ju ha ett hem, helt enkelt. [mm, mm] Speciellt liksom eftersom det uppenbarligen finns tak och golvyta nog åt alla människor i Sverige, [mm] så kunde jag inte förstå varför man skulle behöva bo på gatan. [mm] Eller, det är ju inte så att det saknas möjligheter att ge alla ett hem, [mm] och då är det ju så väldigt konstigt.
Han pratade inte med någon om det. ”Det fanns liksom ingen att bolla det med.” Carl trodde att han visste vad lärarna eller föräldrarna skulle svara om han frågade varför människor är hemlösa. Han trodde att de skulle säga något i stil med ”ja, det är förskräckligt att det är så här, men … ”. Carl trodde att de vuxna ”inte skulle vara så konstruktiva”. Det mest frustrerande med att alla människor inte fick sina basbehov tillfredsställda, var att Carl upplevde det som onödigt. Det är ett perspektiv som följt honom från tidiga skolår till vuxen ålder:
Jamen, jag vet inte, den frustrationen att … det finns tillräckligt till alla men alla får inte tillräckligt. [mm] Och det är det som är så himla frustrerande. [mm] Det vore ju en sak om det verkligen var så att det inte fanns tillräckligt åt alla. Att det måste vara den här djungelns lag. [mm] Men så är det inte … [mm] och det … jag vet inte, det tror jag att det har jag aldrig kunnat accep- tera. [mm] Och jag tror att, det har jag nog också … känt hela tiden, för det kommer jag också ihåg när dom pratade om svält och sånt i skolan att … det var aldrig tal om att det fanns för lite mat, egentligen. [mm] Det var bara tal om att vissa inte fick nåt [mm]. Och … ja … det är otroligt störande.
Föreningslivet öppnar nya sociala möjligheter
Carl var i 15-årsåldern när han gick med i fältbiologerna vilket fick följder i hans sociala liv och för hans fritidsaktiviteter. Carl berättar odramatiskt om hur det gick till när han fick kontakt med fältbiologerna och blev aktiv medlem:
Ja, jag fick en informationsbroschyr från fältbiologerna [mm] och det ledde till att jag så dära [med posten eller?] Nej, grejen var den att vi skulle göra ett grupp- arbete i skolan [ja?] och då skickade jag efter ett material, från Länsstyrelsen tror jag det var, [jaha] om rovdjur. [jaha] Och då slängde dom visst med lite allt möjligt. Naturskyddsföreningen och fältbiologerna och så där. Så då … beta- lade jag medlemsavgiften och så ringde jag till en kontaktperson för en klubb och så åkte jag in på ett möte. [Åkte in på nåt möte?] Ja, det var programma- karmöte som planerade verksamheten. […] Ja, men det kändes liksom ganska bra. Ja, jag fortsatte att vara aktiv där helt enkelt.
Carl bodde fortfarande i Ängby men åkte in till den lite större närbelägna staden där klubben träffades. I fältbiologerna mötte Carl idel nya människor som han inte kände sedan tidigare. Det sammanfattar Carl med att han på så sätt ”kom in mycket utifrån och det var ju bra”. På det viset blev det en social nystart. Ungefär varannan vecka var det möten och dessutom exkursioner och ”lite andra grejer, nåt föredrag och så där.” Det kom att innebära fältbiologaktiviteter cirka en gång i veckan. ”Plus att jag började hänga med en del av dom där människorna på fritiden också”, berättar Carl. I fältbiologerna var aktiviteterna alkoholfria vilket innebar att hans alkoholfrihet inte bidrog till utanförskap i det sammanhanget, till skillnad från bland skolkamraterna:
Så finns det ju nån slags präktighet i fältbiologerna också … som kan vara ganska störande, men det är ju skönt att det tar sig uttryck i sånt som att folk inte dricker. Så det är ju i stort sett en alkoholfri miljö.
Carl låter glad när han drar sig till minnes aktiviteter från fältbiologerna:
Alltså från fältbiologerna har jag jättemycket positiva minnen. Exkursioner och … möten och sånt där.
Samtidigt innebar aktiviteterna med fältbiologerna att Carl också kom i kontakt med andra föreningar:
Mm, alltså grejen var att på den här tiden så var ju liksom, jamen, fältbiolo- gerna och miljörörelsen och anarkiströrelsen och djurrättsrörelsen var ganska mycket ett enda nystan. [okey] […] Jamen när jag gick med i fältbiologerna så … träffade jag också människor som var med i syndikalistiska ungdomsför- bundet och gick med där. [mm] Och i och med att jag hade de där djurrätts- tankarna så sökte jag upp, på egen hand, sådär djurrättsaktivister [mm] … och jag tror att det fanns någon sån med i fältbiologerna också.
Även aktiviteterna med syndikalisterna minns Carl som ”ganska trevligt”:
Det var demonstrationer som oftast var roliga … [mm] Jamen det mesta var rätt kul faktiskt. [mm] Det var spännande och intressant och lärorikt och allt det där. [mm] Sen fanns det ju saker som var … tråkiga också … [ja, som?] Jamen … sitta och lyssna på äldre som pratade om saker som dom … man inte förstod alls … då. Eeh, men det var säkert lärorikt det också.
Föreningslivet innebar ett nytt socialt kontaktnät där Carl delade många av sina värderingar med jämnåriga:
Det var ju väldigt kul förstås att träffa folk som man kunde liksom … jamen, som man kände att man hade något gemensamt med. [mm] Dels att gå från ett sammanhang där man känner sig väldigt … udda liksom … [mm] till ett sammanhang där man liksom känner att man har nånting gemensamt med dom här människorna.
Även i föreningslivet kände sig Carl lite som en outsider, fast på ett positivt och självvalt sätt. Han beskriver det snarast på ett sätt som förstärkte grupptillhörig- heten med bevarad individuell integritet:
Nej, men sen kände jag mig alltid lite outsider även där liksom, men jag tror att jag alltid har haft liksom den grundinställningen att jag alltid varit lite på … på sidan av liksom. [mm] Och så tror jag att jag har fortsatt att förhålla mig.
Carl säger att det var slumpen som gjorde att han hamnade i ”en outsidergrupp … i en outsidermiljö” vilket kan ha bidragit till att bevara ”den där känslan”:
Så det var aldrig som så att jag sögs med i … i ”den stora rörelsen”. Utan fortsatte att vara på kanten, av kanten. [Ja, men i den kanten av kanten, där var du ändå … ? Du kände dig inte som individ lite outsider?] Jo [Även i kantgruppen?] Jo, men det tror jag att vi alla gjorde [ja] … [Ja? Det var liksom ert signum?] Ja, det kan man säga. (skrattar tillsammans) Men vi hade ju våra gemensamma grejer liksom. [mm] Jag tror vi trivdes väldigt bra ihop, som personer också.
Återigen betonar Carl betydelsen av ”personkemi”, denna gång som förutsättning för kollektiv handling:
Det är ju väldigt mycket så saker händer, i den ideella rörelsen, att när personer som trivs tillsammans träffas, då blir det bra liksom. [mm] Dels händer det saker och dels så … ja, men till stor del personkemi och social gemenskap [mm] Så det var ju bra.
En tid av experimenterande och självinsikt i utveckling
Carl berättar att han inte var speciellt aktiv i djurrättsrörelsen men han var med och samlade in namn och var med på gatuteater ”och så kanske lite klotter på pälsaffärer och sånt”. Det var inte alla aktiviteter som passade Carl så bra, men han passade på att prova på dem:
[Hur upplevde du det då? Var det kul?] Sådär. [ja] Ja, dom där lite hemliga sakerna var ju kul förstås. Men jag har aldrig riktigt gillat så där … demonstra- tioner och gatuteater och sånt. [nej] Jag tror att jag redan då hade inställningen att ”ja, men jag hänger med på det här, så får jag se hur det funkar och vad det är för nånting liksom”. [mm] Men … jag tror nog aldrig att jag riktigt … nja, det är inte min grej helt enkelt. [nej] … [men det där hemliga, att gå och … måla lite på skyltfönstren?] Ja, det var roligt förstås. [Det var kul?] Ja, det var ju spännande och [det var inte otäckt?] Nej, inte speciellt.
Så här i efterhand karakteriserar Carl det dåvarande engagemanget som ”ganska naivt” i bemärkelsen ”svartvitt” och berättar med viss distans om två kampanjer som hans fältbiologklubb arbetade med:
Då pågick det en Shell-kampanj, alltså kampanj mot företaget Shell. Vi job- bade med det lite i klubben och jobbade lite mot McDonald’s också. Det är liksom två stora multinationella företag som får, som fick symbolisera företa- gens ondska, eller nåt. [ja]
Carl förklarar naiviteten i engagemanget med att ”Alltså, det är ju oundvikligt. Det blir ju så när man är 15.”. Han förtydligar vari det naiva i engagemanget ligger:
Det var väl att man hade en mer … en mer svartvit världsbild kanske … och kanske … [mm] alltså man hade ju en tendens att ta till sig mer förenklade ana- lyser [mm] eh, och det är klart … [mm] att man gör det när man är yngre.
Föräldrarna fortsatte att ge Carl mycket frihet och visade honom tillit. Men de var inte helt informerade om allt han gjorde, till exempel att han klottrade på skyltfönster:
Jag åkte ju fast nån gång, så då visste dom ju om det. [Ja, och hur reagerade dom?] Dom blev lite besvikna, men tyckte … jaa, jag vet inte … dom sa väl inte så mycket om det. [nej] Fast det var ju i och för sig i en aktion mot en porrbutik som jag åkte fast. [jaha … vad tyckte dom om det då?] Ja, egentligen tyckte dom ju det var bra.
Carl säger att han inte revolterat speciellt mycket mot sina föräldrar men modi- fierar lite grand:
Jo, lite revolt har jag gjort. Det gör väl alla tonåringar? Som till exempel att jag gick ur X-kyrkan och … den där vegangrejen var väl … kanske lite av en revolt, fast den smittade ju av sig på morsan.
Mamman gick över till vegetarisk mat också, men mest av hälsoskäl, så hans ve- getarianism blev inte så revolterande. I stort sett upplevde Carl att hans föräldrar stödde hans idéer och hans engagemang:
Nej, men jag tror inte jag har gjort så där väldigt … aldrig något direkt brott kanske med mina föräldrar, utan mer så där … att … eller jag tror att mina föräldrar alltid tyckt i stort sett att … det jag gjort varit bra, men kanske lite för mycket ibland, liksom. Carl citerar sina föräldrar: ”Ja, men det är bra att du engagerar dig, men du behöver kanske inte göra det där och det där.” Eller: ”Det är bra åsikter men lite väl extrema.”
Carl sammanfattar det som att han gjort en ”ganska soft” revolt: ”Kanske mer