Karin växte upp i ett välbeställt område i närheten av en större stad. De första åren bodde hon tillsammans med sina föräldrar i villa med trädgård. Karin berättar många minnen från förskoleåldern. Hon berättar att hon tyckte om djur, att vara ute i naturen och leka med kottar, plocka svamp, fiska, vara i trädgården och elda samt att bygga kojor. Hon berättar också att hon lekte med sin Märklinjärnväg och sin bilbana men att docklekar inte intresserade henne. Det är i engagemanget för djur som hon säger att hon uppfattar att hennes engagemang startade:
Ja, alltså, det här, jag har ju försökt rota i det här själv lite, varifrån det har börjat, men det är väldigt, väldigt svårt att säga tycker jag. Jag kan bara säga att jag så länge jag minns … känt väldigt mycket för naturen, och djur. Men nånstans så tror jag nog att det började kanske med djur … just den empatiska biten.
Ett känslomässigt engagemang för djur kändes ”naturligt på något sätt”, säger Karin:
Kanske också för att … de inte har någon talan själva. Alltså just den grejen, att de drabbas och inte kan … förmedla. De kan inte föra någon egen kamp. [mm] Men jag vet inte … Jag har inte analyserat det på det sättet.
Karin berättar att när hon var liten fick hon en katt. Ingen annan än Karin och hennes familj ville ta hand om den, eftersom den var så besvärlig. Att vara någon som tycker om djur blev tidigt en stark identitet för Karin, säger hon. Karin be- rättar att hon upplevde att djurintresset delades med de andra barnen vilket kom till uttryck i leken på förskolan:
Sedan så när jag blev äldre så lekte jag med Barbie och My Little Pony. Men jag tyckte ändå att My Little Pony var roligare, för det var djur också. En annan sådan där grej som jag bara kom att tänka på nu, var att mitt favoritlag … var Djurgården. Dom hejade jag på eftersom det var Djurgården. (ler roat) Och det gjorde i och för sig alla andra på dagis också (ler). Alla tyckte ju om djur. Alla hejade på Djurgården.
Karin föreställer sig djurintresset som något universellt för barn:
att alla barn känner så på något sätt liksom. Väldigt starkt för djur, men jag vet inte. Det är kanske bara för att jag har känt så själv.
Karin säger att hon tror att andra kanske såg hennes djurintresse som något utöver det vanliga:
Dom tyckte nog att det var ett karaktärsdrag hos mig, fast jag kanske tänkte att det var alla.
Under förskoleåren skildes föräldrarna, men Karin var mycket tillsammans med bägge föräldrarna och hade en nära relation till dem, berättar hon. Föräldrarna har akademisk bakgrund:
Alltså, mina föräldrar är, inte så där miljöaktivister direkt, men dom har … Båda har väldigt stor empati med djur och … Alltså, båda kommer ju från landsbygden och har ett förhållande till skogen att vara ute och … Inga biologer eller jättestora artkunskaper men, jamen som vanliga familjer i Sverige, ute och plockar svamp och njuter av … att vara ute och så.
Karin stortrivdes på förskolan. Hon upplevde också under förskoletiden att det kändes speciellt att ha en pappa som var som en ”lekfarbror”. Pappan stannade ofta kvar på förskolan och lekte med alla barnen. Under den fortsatta skoltiden, mest intensivt under mellanstadiet, fungerade hans hus som ett öppet hus för barnen i området och pappans inbjudan till alla barn stod i kontrast till inställ- ningen hos en del andra barns föräldrar och Karin tar ställning för pappan:
I det kvarteret där jag bodde med pappa så var det verkligen … det stället där alla barnen hängde. För det var liksom öppet hus och han gjorde pannkakor till alla barnen och … [mm] bjöd. Och sen så var det nån gång nån mamma som ringde, bara: ”Jaa, du ska inte ge mina barn pannkakor!” (härmar den sura grannmamman) eller sådär ”Nu ska vi rå om oss själva. Bry dig inte! Sköt dig själv och skit i andra!” – den mentaliteten. (skrattar) Då blev han lite stött så där. Men han var verkligen en … super-pappa, på det sättet.
Ett annat möte mellan kontraster är den mellan å ena sidan Karins positiva in- ställning till djur och å andra sidan hennes mörka syn på människan och tillstån- det i världen. Den mörka bilden säger hon att hon tror kom från ”mediabilden” någon gång i slutet av förskoletiden eller början av lågstadietiden:
Någonstans måste jag ha fått en bild av att människan förstör. [mm] Det var ju slutet av, eller mitten av, åttiotalet. Det var ju kalla kriget. Alltså, det kände man ju av … Faktiskt. [mm, mm] Alltså … Man var väl medveten om att de där stormakterna liksom, Ry … Sovjetunionen och USA … kapprustningen, kärn- … vapen … stjärnornas krig …
Av medierna fick hon intrycket att det var krig i hela världen, berättar hon:
”Det är bara i Sverige som det är fred. Resten av världen är i krig.” Det trodde jag. Jag trodde det var krig i nästan hela världen. [mm] Det hade jag fått in- trycket av från nyhetsförmedlingen och … eller att det verkligen var misär i … [Utanför Sverige?] Ja, precis. I Sverige var det lugnt. (skrattar)
Förutom bilden av krig och krigshot var bilden av en värld i svält närvarande. Hon säger att hon minns svältkatastrofen i Etiopien:
Det fanns med på kartan, liksom. [ Mm, hur upplevde du det?] Ja, det var väl det där som många andra barn, att: ”Kan vi inte skicka den här maten dit då da, (skratt) som är över här, nu när inte vi orkar äta upp?”. Nej, men … jag vet inte … Känslan av att man var väldigt privilegierad … också … på något sätt. [mm] Som levde i ett rikt land i fred.
Karin säger att hon har svårt att minnas hur det pratades om händelserna i Etiopien hemma, men säger att hon tror att ”pappa fällde väl säkert en massa kommentarer framför TV:n om … Sovjet och USA och …”. Det hon säger att hon minns är att ”det var en obehaglig känsla”.Samtidigt som Karin kände att hon nog var ”rädd att det skulle kunna bli krig, eller rädd för krig som en företeelse, liksom” så fanns där ändå en grundkänsla av trygghet och av att leva säkert, berättar hon.
Att göra inte bara mamma och pappa och fröken utan även Gud glad, är en drivkraft som framträder i Karins berättelse. Karin beskriver minnet av en episod genom vilken hon fick en insikt om kretslopp och samtidigt en insikt om att det inte alltid är det som man tror är gott som är det:
Jag var ute och gick i skogen med min kusin, en äldre kusin … [mm] … Och så minns jag, nej, jag sa till henne så här, och … det var höst. Jag sa till henne: ”Men tänk vad Gud …” Eller om det var vår? ”Vad Gud skulle bli glad om vi
krattade här. Det ser ju bedrövligt ut!” (vi skrattar lite roat) Eller något sånt där
liksom. Jag vet inte om jag sa att det såg ”bedrövligt” ut, men jag liksom kopp- lade det till att vi brukade kratta i trädgården och … Så sa hon ”Nä, det tror jag
inte, därför att alla dom här löven blir jord sen.” … Och det var också en sån här
… aha-upplevelse. Liksom ”Aha!”. Jag bara kom att tänka på att jag tror att det
betydde nånting … [mm] … kopplat till … känslor på nåt sätt.
Karin tror inte att hon och kusinen pratade vidare om det, men situationen fast- nade i minnet:
för jag ville ju göra någonting gott liksom … och sen så visade det sig att det var nåt helt annat … [mm] som var det som var gott liksom … för naturen.
Karin berättar historien om det blommiga toalettpappret och säger att det var ”lite samma sak” som med historien om löven. I berättelsen om toalettpappret utmanades Karins föreställning om att ”det var något som var gott och positivt med dom här blommorna”. Den här gången var pappan utmanaren. Hon berät- tar att hon var i förskoleåldern, ”i fyra-femårsåldern, kanske sex”, eftersom hon minns att de flyttade därifrån sedan:
Har en minnesbild av att jag sitter på toaletten och har … en toarulle med
vi har fått toapapper med blommor på.” För jag hade längtat efter det av några anledningar. Jag tyckte att det var så fint. Och då minns jag att han sa till mig ”Men jaa, men för naturen är det faktiskt sämre med det, för att det är onödigt” och liksom, nånting koppling till att … Och då minns jag. Jag vet inte, det var så väldigt starkt för mig. ”Nähä, men är inte det bra?” Alltså, det är också ett ögonblick som jag minns, som jag minns att det påverkade.
Karin gör en koppling mellan incidenten och hennes insikt om att det spelar roll hur människor handlar:
Jag vet att det på nåt vis påverkat mig. Alltså nån koppling till att handling, att det påverkar hur vi … Bara den lilla kommentaren gjorde att jag på något vis kopplade till att …
Karin berättar att hon har minnen av hur hon i barndomen bearbetade sin syn på människan och utvecklingen i världen genom ”tankeexempel” som handlade om vad hon var beredd att göra och offra för att ställa allt till rätta i världen:
för jag var så otroligt arg över hur … vi … Alltså, jag hade någon … jag hade en väldigt mörk syn på människan som. … [mhm?] Så jag minns ett sådant tankeexempel jag hade. Ett tankeexempel var, men jag … (lite generat, tillba- kahållet fniss). Alltså det är ju helt sjukt! Det var det, att jag hade en k-pist. Jag skulle döda alla människor och sedan begå självmord, för att liksom djuren och naturen skulle få leva sitt eget liv utan oss. För att det vore ju det bästa, liksom. [mm]
Karin berättar om ytterligare ett tankeexperiment:
Om jag fick … om det var så, att om jag offrade mitt liv … och allting skulle
… liksom det skulle bli som paradiset, eller vad man nu ska … alltså alla mil- jöproblem skulle försvinna och alla krig skulle försvinna. Skulle jag offra mitt liv då?
Men tanken på att offra livet var inte så lockande. Karin berättar att hon tänkte ut en kompromisslösning som gjorde att hon i sin fantasi både kunde klara livhan- ken och inför sig själv känna att hon skulle ställa upp för världen:
Så kom jag fram till någon sådan där kompromisslösning. Det var nämligen att det skulle finnas ett A och ett B-lag. Jag tänkte att, det är ändå onödigt, tänkte jag, att jag som är så liten ska offra mitt liv, när jag nyss börjat leva. (skrattar). (gemensamt skratt). Det verkar ju dumt! Det kanske någon gammal människa kan göra, i första hand. Så man kanske kan ha en indelning i A- och B-lag. Då kanske jag kan vara i B-laget, eller (skratt) Det minns jag att jag kom fram till, [mhm] som någon sorts lösning på problemen. […] Dels insåg jag att jag skulle vilja leva vidare. Men … att jag ändå inför mig själv ville ha någon … känna att jag skulle kunna … göra det. Ja, jag vet inte. [Du skulle ställa upp
för B-laget?] Ja, jag skulle ställa upp för B-laget. (skrattande). Precis. (skratt). Men inte i A-laget.
Framförallt under lågstadieåren fick Karin genom kontakter till familjen möjlig- heter till speciella upplevelser som att få följa med till olika spännande ställen och som att få vara med i radio. Detta fick Karin att känna sig betydelsefull berättar hon:
Programledaren lät mig få ganska stort utrymme. Hon gjorde en liten radioföl- jetong någon vecka då jag satt och pratade om olika djur, som ett barnprogram som sen sändes på radion. (skrattar) Då var nog jag den som pratade. Sedan kom det in lite musik. […] [Kommer du ihåg hur det var? Hur det kändes?] Jag kände mig nog ganska viktig, eller liksom. […] Det är en jätterolig inspelning. (Karin börjar sjunga en stump och återgår sedan till att berätta) och så improvi- serade jag. Det var, (skrattar) jag vet inte, det var väl någon känsla av att … nån
lyssnar ju på mig. Och så var det förstås häftigt att vara med på radion.
Karin beskriver hur känslan av utvaldhet kom att bidra till en känsla av förplik- telse. Det beskrivs i episoden när Karin får träffa Skogsmulle. Karin får en brosch av Skogsmulle och avger ett löfte:
Det kändes också väldigt viktigt att han (syftar på Skogsmulle) gav mig en brosch som var just till skogsmulleledarna egentligen, och den skulle jag få. Det kändes som en otrolig ära, att få. Det var ett sådant förtroende och verkligen … Jag hade en sådan respekt för honom som person. […] Jag kände en sån väldig tacksamhet och ville på nåt sätt återgälda att jag skulle få den här fina broschen så då hasplade jag ur mig att ”Jag lovar att plocka upp allt skräp jag
ser i fortsättningen.”
Hon reflekterar över hur självbilden påverkats av den här och andra händelser:
Jag vet inte om det kan ha påverkat mig på något sätt ändå, men själva den … Ja. [mm?] Och själva skogsmulleideologin bygger ju ändå på … nån hänsyn till naturen. […] Så det finns ju en fascination för naturen i det. På det sättet. Liksom det finns ett skogsväsen. [mm] Eeh … En ganska kreativ … bild av na-
turen, på något sätt, med sånger och … [mm] Och väsen som kämpar för natu-
ren, på något sätt också som … [Hur då menar du?] Ja, men själva Skogsmulle är ju … kämpar ju för naturen på något sätt. [ja] Och att man inte ska skräpa ner och att man ska … [ja] … Eeh …
Karin säger tyst att hon tror att det tog henne ”lång tid att koppla till de här sakerna” och att hon inte med självklarhet satt de här erfarenheterna i samband med var hon fått sitt engagemang ifrån:
Men det är sådant jag kommit på i efterhand, att det måste ju ha påverkat på något sätt. Jag har väl funderat på det, och själv undrat, eftersom jag när jag
jobbar med engagemang och någonstans jobbar för att fler människor ska bli engagerade, så är det någonting jag har … undrat varför blev det så att jag […] Det är väldigt abstrakta saker, som gör vad för (ohörbart), vad man har för självbilder nånstans … Och det här med djuren har jag inte kopplat förrän
idag.
Karin berättar att hon redan på lågstadiet var mån om att vara ordentlig i skolan och beskriver sig som någon som alltid var ”duktig i klassen” och fick bekräftelse på att hon ”liksom presterar helt enkelt”, en ”mönsterelev”. Hon beskriver sig som ”auktoritetsberoende” och mån om att göra rätt. Oftast fick Karin bekräftelse på att det hon gjorde var bra i skolan, berättar hon. Hon fick även uppmuntran av sin lärare för att hon var med i radion och pratade om djur. Hon trivdes bra på lågstadiet förutom att hon då och då grät för att hon saknade sina föräldrar och ville vara med dem istället för att vara i skolan.
Först ville jag inte alls börja i skolan för jag tyckte det var så otroligt roligt på
dagis. Jag verkligen stormtrivdes och man fick leka hela dagarna [mm] och så.
Men … sen när jag väl började skolan tyckte jag att det var jätteroligt (fnissar). Förutom att jag hade otrolig … hemlängtan, eller jag längtade efter mina för-
äldrar hela tiden. Det var verkligen hemskt. Jag bara grät och grät … Så det var
väldigt ångestladdat med skolan. Och jag vet inte om jag kände det på dagis. Jag har starkare minne av det från skolan. [jaa] Att … jag bara längtade efter mamma eller pappa.
Det var inte bara när hon var i skolan hon längtade efter sina föräldrar, utan även i andra sammanhang. Helst ville hon inte sova över hos kamrater utan föredrog att de var hemma hos henne istället. Hon berättar att hon kände så ända upp på mellanstadiet. Trots att hon kunde ha lite hemlängtan när hon var i skolan tyckte hon om skolan och lärandet, berättar hon:
Jamen det var roligt att lära sig saker … och så blev jag säkert ganska snabbt en av frökens … eller så där bra kontakt med fröken och … fick nog mycket
bekräftelse helt enkelt. Det tror jag.
Karin bodde hela tiden under uppväxten lika mycket hos mamman som hos pappan och hade en nära relation till bägge. Hon blev tidigt uppmärksam på skill- nader mellan föräldrarnas syn på saker som till exempel religion. Det kunde skapa konflikter som tvingade henne att kompromissa men också att ta ställning.
Jag minns att jag tyckte att det var lite jobbigt. För att med mamma bad jag typ
kvällsbön, hemma hos henne. Och sen så hade jag det som en vana när jag kom
hem till pappa, så minns jag att då tror jag mer att jag fick dåligt samvete om jag inte bad den där kvällsbönen. [mm] Så liksom gjorde jag det i smyg, utan att han skulle märka att jag gjorde det. Fast han märkte väl det ändå. Men, för mig var det liksom att, jag var ju medveten om att han tyckte att det var nåt
man inte skulle göra. […] men när jag väl kom underfund, när jag kunde bryta med det, tyckte jag nog det var ganska skönt faktiskt. [Bryta med?] Bryta med att göra den där kvällsbönen. För jag kände nog det mer som ett jobbigt, tvång, faktiskt, på något sätt. [mm]
En (avståndsmoralisk) fundering som Karin minns, men inte talade med någon annan om, var den om huruvida det är moraliskt rimligt att bara be för de när- maste vännerna, när det finns andra människor i världen som kan tänkas vara i större behov av förböner. Hon antar att det måste ha varit på lågstadiet hon funderade på det här, eftersom hon tror att hon hade ”släppt det här med bön” på mellanstadiet:
Jag minns att jag tänkte att det som var så konstigt med det här med att be, var att man bad för sina, liksom sin familj såhär. Jag tyckte det var så konstigt att man skulle be för dem som var nära … [mm] nära en själv och inte be för alla. För att det var så konstigt. Alltså det tycker jag var så … Så jag minns att jag slutade … liksom att jag började säga, ”för alla” istället, på något sätt.
Karin säger att hon tror att hon förstod ”att det finns en logik i att man ber för dom man tycker om och dom man älskar liksom, som är nära en” men också att” det fanns en problematik i det, på något sätt”:
Nämen att, egentligen, varför skulle nån som jag vara mer värd än nån som … nån annan är? […] Jag hade väl nån bild av att alla människor … det måste ju grunda sig i att alla människor är lika … värda [mm] […] Att det skulle varit
själviskt, kännas ego, själviskt, att bara be för dom som är mig nära, eller [mm,
och självisk skulle man inte vara?] Näe! (mycket bestämt tonfall). (vi skrattar tillsammans) Tydligen inte, nej jag vet inte.
Karin ger ett annat exempel på hur hon var mån om att göra det som hon upp- fattade som rätt och riktigt. Till det hörde att följa regler som skolan satte upp, i kontrast till mammans mer respektlösa förhållningssätt:
Hon har alltid varit ganska mycket, brutit mot regler, alltid tyckt att vissa saker i skolan är väldigt löjliga, jamen som på … jag vet inte vilket ämne det var där dom skulle ha reda på vad man gjorde hemma, som att man bäddade sängen ett visst antal gånger och såna där grejer, som vi bara vägrade fylla i. För vi tyckte det var så töntigt.
Hon hade ju mindre respekt för skolan än vad jag hade nästan [jaa] … vilket
gjorde att jag istället bar upp det på nåt sätt.
Karin berättar att hennes mamma ”gjorde såna roliga saker”. Hon kunde klä upp Karin och ta med henne på en bar på kvällen. Det tyckte Karin var ”jät-
teroligt” berättar hon, men det kunde också uppstå konflikter gentemot Karins plikttrogenhet:
Jag minns nån gång när vi varit på cirkus och vi kom hem jättesent och jag var