De narrativa teoretiska traditionerna ger ingen entydig definition av vad en be- rättelse är. Enligt Heikinnen (2002) föreligger stor spännvidd mellan olika be- rättelseforskare när det gäller striktheten i att fastställa krav för att något ska få kallas berättelse eller narrativ. Den sträcker sig alltifrån att kräva att berättelsen 75 Se exempelvis European Environment Agency: ? 2006-03-02
ska innehålla en början, ett mittparti och ett slut samt innehålla en progressivt framskridande handling, till att i princip låta all typ av prosa, muntlig eller ned- skriven, få räknas som berättelse. Lieblich, Tuval och Zilber (1998) menar att narrativ forskning inkluderar all forskning som använder och analyserar berät- telsematerial. Johansson (2005, s. 122) beskriver att det inom berättelseforsk- ningen är vanligt att skilja mellan argument, beskrivning och berättelse. Argument och beskrivning ingår ofta i en berättelse och utvecklar den. Medan berättelsen besvarar frågan Vad hände i mitt liv som gjorde mig så engagerad? besvarar argu- mentet frågan Varför bör jag vara engagerad? och beskrivningen Hur är det att vara
engagerad?. I studiens berättelser finns alla tre typerna närvarande och de hänger
intimt ihop med varandra. Linde (1993) anger två villkor som ska vara uppfyllda för att en berättelse ska karakteriseras som livsberättelse. Dels ska berättelsen ha en poäng som innebär att världen förstås från den berättandes horisont och dels ska den innehålla något utöver det vanliga att rapportera, något som tydliggör berättarens känslomässiga förhållande till sitt liv. Ett kort konstaterande av att någon åt middag är ingen händelse av den digniteten. Det är däremot till exempel en berättelse om hur någon åt middag samtidigt som denne såg ett TV-program i vilket en djurrättsaktivist argumenterade för att sluta äta kött, hur den mid- dagsätande reagerade på detta och vad det fick för konsekvenser76. Genom en sådan berättelse förmedlar berättaren både tradition, kultur, värderingar och sätt att se på världen. Det är inte bara till andra människor vi förmedlar när vi berättar utan också till oss själva. Berättelser är vägar till förståelse av motiven för de egna handlingarna (Ricoeur, 1991).
Inom biografisk berättelseforskning används ofta termerna livsberättelser (life stories) och livshistorier (life histories). Förenklat kan skillnaden beskrivas som att livsberättelsen är det som den intervjuade berättar och livshistorien är en be- rättelse som en forskare berättar med utgångspunkt från livsberättelser och andra källor. Det behövs emellertid en något längre utläggning för att reda ut hur jag använder distinktionen dem emellan, eftersom termerna används på något olika sätt i olika traditioner.
En livsberättelse (life story) definieras av Bertaux (1981, s. 7) som en persons egen fria berättelse om sitt liv. En livshistoria (life history) baseras, förutom på personens berättelse om sitt liv, också på andra källor (Bertaux, 1981). Life his- tory uppkom som term när antropologer började komplettera sin dokumentation av personers livsberättelser med biografiska uppgifter från konversationer med andra personer (Langness, 1965). Kompletterande källor kan vara intervjuer med andra personer, dokument av olika slag men det kan också handla om komplet- terande temaintervjuer med samma person som fritt berättat sin livsberättelse. Exempel på det senare återfinns hos öberg (1997) som grundar livshistorierna i sin avhandling på livsberättelser kompletterade med temaintervjuer i strävan att 76 Exemplet är inspirerat av en av studiens intervjuer.
få en så heltäckande bild som möjligt av intervjupersonernas liv, med utgångs- punkt i forskningsprojektets frågeställningar.
öberg (1997) utgår från Roos77 sätt att definiera en livsberättelse, nämligen som en berättelse (eller samling berättelser) som bygger på en persons eget liv, där den person som berättar är representerad som berättelsens subjekt och där han/ hon själv definierar vad som skall – och inte skall – inkluderas i berättelsen.78 Det finns å andra sidan de som använder termerna life history och life story som synonyma.
Definitionerna är, som framgår ovan, inte entydiga. Johansson (2005) lägger en ontologisk distinktion i skillnaden mellan livsberättelseforskning och livshis- torieforskning på så sätt att det är berättelsen såsom berättelse som undersöks i livsberättelseforskning, medan det är en bakomliggande verklighet man under- söker i livshistorieforskningen. Johansson beskriver vidare livsberättelsen som en speciell typ av berättelse som innebär att en person berättar om sitt liv, allmänt eller i en viss aspekt. I livsberättelseforskningen är det människors tolkningar av sig själva som står i centrum (A. Johansson, 2005).
Flera forskare, däribland öberg (1997) och Pérez Prieto (1998), har försökt undvika de bägge ytterligheterna inom berättelseforskningen, nämligen att an- tingen behandla en livsberättelse som ett fönster mot en objektiv verklighet, som det därigenom oproblematiskt går att få kunskap om, eller den andra ytterlig- heten, att behandla berättelserna som konstruktioner. öberg (1997) kallar sitt metodologiska förhållningssätt för retrospektiv reflektion. Han ser livsberättel- ser som fönster till historien och till de intervjuades erfarenheter, men han ser inte fönstren som helt transparenta. Han ser också berättelserna som föränder- liga genom den berättandes omtolkningar. ”Livets verkliga slumpmässighet kan aldrig förmedlas via en berättelse, eftersom berättelsen måste ha en viss koherens för att förstås av lyssnaren” (Ekman, 2004, s. 18). De korta glimtar av vårt liv vi kan förmedla genom berättelsen, kan genom vår tolkning av livsberättelsen ge oss ”en förståelse av livet som en pågående tillblivelseprocess” (Ekman, 2004, s. 18). Roos (1991) framhåller att det finns en risk med att i alltför hög grad fokusera forskning på berättelser och narrativitet och därmed tappa bort den levda erfa- renheten. Berättarens liv är i första hand levd erfarenhet, inte en berättelse, och så bör det också behandlas, menar han.
77 öberg hänvisar här vidare till Roos (1988) Elämäntavasta elämähertaan [Från lev-
nadssätt till biografi]. Tutkijaliiton julkaisusarja 52. Jyväskylä: Gummerus OY.
78Det finns även andra definitioner varibland öberg (1997) hänvisar till Danielsen
(1993), Denzin (1989a) och Titon (1980). På finska finns en definition hos Makkonen (1993) ”Lukijan, lähdetkö mukaani?” Lajititetoisuus naisten omaelämäkerroissa i U. Piela (Red). Aikanaisia. Kirjoituksia naisten omaelämäkerroista. Tietolipas 127. Tampere: Tammer-Paino Oy.
Vilket fokus man väljer – levt liv eller berättelsestruktur – är, menar jag, helt avhängig den forskningsfråga man arbetar med. I min studie är det en erfaren verklighet jag undersöker, och jag gör det via livsberättelser och halvstrukturerade intervjuer i kombination. Här finns således en problematik att reda ut. Studiens empiriska grund är ungdomarnas berättelser om vad som hänt och vad de erfarit och upplevt, inte ungdomarnas levda erfarenhet (jämför Pérez Prieto, 2000, s. 10-11). Jag ser inte berättelserna vare sig som konstruktioner frikopplade från levd erfarenhet eller som representationer av det förflutna i ett naivt realistiskt perspektiv. Istället ser jag berättelserna som i intervjusituationen konstituera- de tolkningar av det förflutna, av nuet samt av föreställningar om framtiden. Intervjusituationen är en del av den levda erfarenhet som utgör grunden för de berättelser som konstitueras. Från den utgångspunkten säger oss berättelserna såväl något om hur intervjupersonerna i efterhand ”organiserar sina erfarenhe- ter och tilldelar dem innebörder” (Pérez Prieto, 2000, s. 12), som om hur deras levda liv har varit. Sammanfattningsvis framträder en tolkning av den levda erfa- renheten av att utveckla handlingskompetens för hållbar utveckling, genom den mening som konstitueras i berättelsen.
Intervjuerna har inte följt en och samma förutbestämda mall utan anpassats flexibelt i situationen. När jag i studiens intervjuer frågat ungdomarna hur de blivit aktiva och engagerade har jag fått olika varianter av berättelser till svar. Ibland har intervjun resulterat i en lång och komplext uppbyggd berättelse bestå- ende av många små berättelser som tillsammans belyst olika aspekter av processen att utveckla handlingskompetens. I andra fall har intervjun istället mer liknat ett samtal där jag ställt frågor som jag fått besvarade med antingen korta berättelser eller med argument och beskrivningar. Vid enstaka tillfällen, när det upplevts svårt att berätta spontant, har jag uttryckligen blivit ombedd att ställa frågor. Oavsett karaktären på samtalen, har de påverkat min förståelsehorisont. Ungdomarna har i flera fall i efterhand sagt att de upplevt att berättandet hjälpt dem att förstå sig själva och sina egna erfarenheter bättre. I samtliga fall har intervjuerna haft starka drag av livsberättelseintervjuer, genom att de intervjuade berättat fritt. Men in- tervjuerna har i delar också varit halvstrukturerade (Kvale, 1997), med fokus på forskningsfrågan. I bemärkelsen att det inte enbart är intervjupersonernas fria be- rättelser som utgör mina data, kan min forskning benämnas livshistorisk. Å andra sidan använder jag inte, förutom i urvalsskedet, andra källor än den berättande, även om jag kompletterar den spontana berättelsen med frågor. Detta ger forsk- ningen starka drag av livsberättelseforskning. Tillsammans har datainsamlingen och tolkningen resulterat i vad jag benämner levnadsberättelser. Med traditionell terminologi är det närmaste jag kan komma, att kalla det livshistorier grundade i livberättelseliknande intervjuer.
Datainsamling
Urval
Jag har gjort ett strategiskt urval79 (Cantzler, 1992) av intervjupersoner med ut- gångspunkt från deras aktiva deltagande i förändringsarbete för hållbar utveck- ling i avståndsmoraliska frågor. Sammanlagt har jag intervjuat nio ungdomar i åldersspannet 17-26 år i en förstudie som inleddes 2004.80 Åldersintervallet är delvis motiverat av att ungdomarna funnits i skolsystemet under 1990-talet när hållbar utveckling blev ett uttalat utbildningsmål. Minimiåldern satte jag till 17 år för att ungdomarna skulle ha hunnit påbörja sina gymnasiestudier. Jag be- gränsade åldern uppåt till 26 år för att det är den officiella åldersgränsen för ungdomsorganisationer i Sverige. En del av ungdomarna har under projekttidens gång passerat 26-årsgränsen.
Urvalet har skett i flera steg. För att hitta ungdomar som svarar mot studiens mål, började jag aktivt söka upp sammanhang där jag bedömde sannolikheten som hög att hitta ungdomar vars berättelser, beskrivningar och argument speglar åtskilliga aspekter av handlingskompetens i avståndsmoraliska frågor:
vilja att agera samt handling i den egna vardagen, i organisationer och rörelser •
samt på samhällsnivå.
kunskaper och aktivt kunskapssökande om problembilder, strukturella orsaker •
till problemen samt om påverkansmöjligheter
kritiskt förhållningssätt till olika förslag till lösningar och reflekterat ställnings- •
tagande till handlingsalternativ
Dessa aspekter, som också åskådliggjorts i figur 1, s. 34, framhålls som önskvärda mål i såväl internationella policydokument som i nationella styrinstrument för utbildningsväsendet.81
Att välja aktiviteter att delta i, har varit det första steget i urvalsprocessen. Det har inneburit att jag sökt upp icke-formella sammanhang som till exempel helg- kurser och andra aktiviteter arrangerade av och för ungdomar. Jag har etablerat en första kontakt genom att söka på ungdomsorganisationers hemsidor på Internet 79 Ett strategiskt urval (purposive sampling) syftar inte till representativitet och mätning
av företeelser. Det strategiska urvalet syftar till att upptäcka kvaliteter och till att förstå, exempelvis avsikter och företeelser. De personer som väljs är de man förväntar sig ge mest intressant information i relation till studiens syfte.
80 Det större empiriska materialet från förstudien har jag till vissa delar analyserat i ett
normperspektiv i en studie om ungdomars konsumtionsnormer (Almers & Wickenberg, 2008). Jag planerar också att använda det i kommande studier.
och genom att ringa och fråga kontaktpersoner för organisationer som arbetar med hållbarhetsfrågor. De kurser eller aktiviteter jag valt att delta i har behand- lat teman av sådan karaktär att avståndsmoraliska ställningstaganden varit aktu- ella. Jag har kompletterat sökandet efter intervjupersoner med snöbolls metoden (Warren, 1994, s. 87), vilken innebär att intervjupersoner hänvisar vidare till nya intervjupersoner.
Det andra steget i urvalsprocessen har inneburit att jag deltagit i aktiviteterna: lyssnat på föreläsningar, deltagit i diskussioner om påverkansmöjligheter, delta- git i rollspel och andra sociala aktiviteter, även köksarbete. Härigenom har jag och ungdomarna lärt känna varandra och fått gemensamma erfarenheter att utgå ifrån i intervjuerna.
Det tredje urvalssteget har skett i själva intervjusituationen. Det är bara in- tervjupersoner som berättar om engagemang som enligt min tolkning inne fattar avståndsmoral, som är aktuella för den här studien. Visar det sig exempelvis att intervjupersonens handlingar och berättelser begränsar sig enbart till typen NIMBY82 (Not In My Back Yard) och sålunda begränsar sig till ansvar för den egna personliga sfären, faller berättelsens data utanför den här studien. Varje in- divids berättelse ska alltså innehålla resonemang om avståndsmoraliskt motiverad handling, intergenerationellt och globalt ansvarstagande, för att kunna bidra till avhandlingens resultatdel.
I ett fjärde urvalssteg har jag efter en preliminär analysomgång valt tre indivi- der – Karin, Carl och Matilda – för fördjupade intervjuer. Det är de här tre som bidrar med det empiriska materialet till studiens resultat. Urvalet av de tre har inte syftat till representativitet för avståndsmoraliskt aktiva ungdomar i allmän- het, och inte heller för de nio i förstudien. Som grund för urvalet har jag istället haft syftet att de tre individerna ska uppvisa ett mångårigt och brett engagemang samt att deras berättelser skulle bidra med stor variation när det gäller olika vägar till handlingskompetens i avståndsmoraliska frågor. Samtidigt som de tre valda exemplen visar variation i erfarenheter och vägen till engagemanget, förenas de av att de är jämnåriga och visar en likartad engagemangsprofil, bland annat genom att alla tre har erfarenhet av att vara aktiva i likartade indirekta och direkta hand- lingar och av att vara aktiva i samma ungdomsorganisation. De förenande dragen i engagemangsprofilen gör att finmaskiga och nyanserade mönster i processen att utveckla aspekter av handlingskompetens kan framträda tydligare. Att jag valde just tre individer är dels en utrymmesfråga och dels en fråga om att jag bedömt att de tre representerar en komplexitet som är hanterbar i den typ av individfoku- serad studie jag har valt att göra.
82NIMBY syftar på den typ av engagemang som innebär att någon motsätter sig en
verksamhet i sin egen närhet, men accepterar den så länge verksamheten försiggår någon annanstans.