kansarbete
Carls syn på våld förändras
De små konfrontationerna med polisen på hemmaplan skiljde sig stort från det han senare kom att uppleva under gymnasietiden, när han reste med fältbiolo- gerna till EU-toppmötet i Göteborg 200197. Han säger att han inte ”räknade med att åstadkomma något speciellt” där men att han var intresserad av att gå på seminarier och av att demonstrera sitt missnöje med EU. Carl suckar innan han börjar berätta om sina upplevelser:
Det var ju så sinnessjukt liksom. [mm] För dels så såg man poliser som var allti- från sådär såg ut som om dom skulle kissa på sig, till … poliser som såg ut som om dom skulle vilja döda oss, liksom. [mm] Och att man såg aktivister som var alltifrån så där helt … verkligen nästan … hade dragit sig inåt sig själva … bara tappat gnistan … totalt, [mm] till aktivister som var så jävla förbannade … [mm] att man liksom såg … plus att det höll i sig så länge där. Det var ju flera dagar. Den där stämningen av … Så det satte mer spår liksom. Det påverkade nog ganska mycket min syn på våld.
Jämfört med ”dom där småkonfrontationerna” som Carl hade erfarenhet av sedan tidigare, där man kunde ”liksom skratta åt det lite sen” och sedan ”glömma bort det”, var det som inträffade i Göteborg ”brutalt”, säger Carl. Vidare säger han att han visserligen inte blivit pacifist på kuppen, men att han övertygats om att ”man liksom aldrig kan ta lätt på våld av något slag.” och att det alltid finns en ”bättre lösning” än en våldsam:
Förut kanske jag inte insåg hur allvarligt det ändå var. Men också att det måste vara en viss nivå för att bli riktigt allvarligt.
”Men det är alltid viktigt att se en vuxen som gör samma sak liksom.”
Carl berättar att han hoppade av gymnasiet efter att ha provat olika yrkesinriktade program, bland annat med naturinriktning. Därefter läste han in en kombination av samhälls- och naturvetenskapligt program på komvux. Förhållandet till lärarna var ett annat än under grundskoletiden:
Det blev mer neutralt vad jag tyckte om lärarna på gymnasiet. [mm] Det var väl så att man var mer vuxen då, liksom. Om man störde sig på något, så störde man sig inte speciellt mycket. Ja, man har ju lättare att komma överens med … dom flesta typerna av människor.
97 De så kallade Göteborgshändelserna har beskrivits i Göteborgskommitténs betän-
Även på gymnasiet fanns det några lärare ”som var väldigt bra och några som var mindre bra” säger Carl och tillägger att han inte tror att gymnasielärarna ”hade lika stor betydelse som grundskolelärarna”. Carl framhåller emellertid betydelsen av en av sina gymnasielärare, även om han säger att han inte har så konkreta minnen att berätta om hans undervisning. Den här gymnasieläraren hade Carl haft redan under högstadietiden:
Han var gympalärartyp, verkligen, ut i fingerspetsarna. Men ändå sådära … intelligent och … ja, han var ju mattelärare och verkade väldigt passionerad över det ämnet också, liksom. [mm] Jag tror att det gjorde väl kanske intryck. Jamen också lite det här normbrytande liksom. Att han inte bara var en dum sportfåne, utan att han … [mm?] jà! …
Carl fortsätter att beskriva gymnasieläraren:
Han var en slags lärare i friluftsliv, eller nåt sånt där, [mm] som också var lite så där, ja, den naturromantiska typen. [mm] Lite dragning till det djupekologiska har jag för mig … Sen var han idrottslärare också … [mm] som, ja, han var ofta ganska kritisk mot det dära … den slappa livsstil som … som, ja, som det här samhället uppmuntrar.
På följdfrågan [Som samhället uppmuntrar?], förtydligar han:
Alltså, det finns ju nån slags … osund inställning till … till kropp och själ helt enkelt … i det här samhället. Det brukade han liksom slänga ur sig pikar om då och då. [mhm?] Och jag tror att han hade lite av en mission att försöka leda in åtminstone några få … till en sundare livsstil. Han tyckte väl att man skulle liksom … utveckla sitt intellekt och sin … och sin kropp … och försöka leva efter nån slags etik också.
Carl berättar att han redan tänkte mycket i de banorna sedan tidigare och att han bland annat såg fysisk träning som ”en av få meningsfulla sysselsättningar” under högstadietiden. Han fortsatte att träna även under gymnasietiden. Han sprang och cyklade och tränade lite kampsport. ”Jag tänkte liksom mycket i dom ba- norna själv. Jag tränade väldigt mycket när jag var yngre.” Carl kände igen mycket av den grundton han själv bar med sig i den här lärarens förhållningssätt:
Det är väl lite så, lite dom element som min … [mm] min livsstils- eller civi- lisationskritik har byggts upp av. [mm] Sen har väl vissa saker kommit till och andra har försvunnit och så där. [mm] Men nån slags allmän, från början nån slags allmän inställning, till att saker och ting i allmänhet är ganska ruttet.
Gymnasieläraren i idrott bidrog ytterligare till att förstärka Carls upplevelse av att det går att välja sin egen väg, en upplevelse som grundlagts redan under grund- skolan på olika sätt:
Jag vet inte om jag tog till mig nåt, men det kanske var mer att … jag stärkte min egen bild av att man kan faktiskt välja själv, ganska mycket, vad man ska vara för typ av människa. Man behöver liksom inte falla in i en roll. [mm] Så där. Nåt sånt
Genom hans ”sätt att vara” säger Carl att läraren snarast ”förstärkte nåt” som Carl ”redan anade, eller visste”:
Men det är alltid viktigt att se en vuxen som gör samma sak, liksom. Idén om en platsbunden naturkänsla
En annan betydelse som Carl tillskriver gymnasieläraren är att han påverkade Carls upplevelse av naturen:
Jag tror att han stärkte ganska mycket den här … känslan för naturen. [mm] Eeh … ja, vad ska man säga? … framförallt den här känslan för en viss plats liksom, att det är viktigt. Det handlar inte bara om nån naturkänsla i största allmänhet, utan det är också viktigt att liksom mera lära känna en viss plats väldigt nära och så där.
Carl berättar om en händelse när läraren tog med klassen till sin stuga och gjorde en vandring på fjället. Lärarens berättelser om den specifika natur de befann sig i framstod i kontrast till den mer generellt hållna naturkänsla som Carl erfarit i fältbiologregi:
Han kände till trakten väldigt bra, den typen av miljöer och just den specifika trakten. Det tror jag var väldigt … jag tror jag blev inspirerad av det. [mm] För att tidigare, i fältbiologerna, hade jag kommit kontakt med dom här liksom … fågelskådartyperna, som kanske flängde runt och skådade fågel lite överallt. [ja] Okey, dom flesta fågelskådare har ju också stor lokalkännedom, [mm] men du kommer inte i kontakt med det på samma sätt när du träffar dom på en riksak- tivitet med fältbiologerna, utan då får man mer den här känslan, den allmänna känslan för naturen, liksom. [mm] Så här var det ju mer liksom … nån som visar på ett lite annat förhållningssätt till naturen och visade det praktiskt.
Carl reagerade med att lägga till det nya perspektivet om platsbundenhet och lokalkännedom till sin tidigare mer allmänt positiva känsla för att vara ute i naturen:
Så här kan man också se på det liksom. Att det … kan vara helt coolt att ha levat ett helt liv i samma trakt. [mm] Och lärt känna den, liksom. Och ändå ha den här stora allmänna kunskapen om naturen som han hade. Han hade ju rest ganska mycket runt om i världen. [ja] Men vikten av en plats liksom. Jag tror att det var … av betydelse. [ja] För det jag minns nu. Jag kan inte minnas att jag tänkt så mycket på det innan dess, utan det var nog fortfarande så där att
…”jamen en skog är liksom en skog”. Sen är det klart, att det finns olika typer av skogar, men … nu blev det kanske ännu mer tydligt att det finns, liksom … ett värde i att prata om … skogen just här.
Sjösystemet där Carl lekte som barn är den plats som Carl tillskriver en sådan platsbunden betydelse för honom själv, men det är längesedan han var där, efter- som ”alla flyttat därifrån”. Carl är tveksam till om han vill dit igen, ”men visst, jag saknar faktiskt just nu att ha en sån där plats, som jag verkligen känner för”. Han drar sig lite för att fästa sig för mycket vid en plats nu, eftersom han inte vet om han snart kommer att flytta.
Att lära sig att påverka samhällsutvecklingen
Carl säger att vare sig grundskolan eller gymnasieskolan spelat någon större roll när det gäller att konkret visa hur det går att påverka samhällsutvecklingen. Däremot förmedlade skolan en allmänt positiv inställning till möjligheterna. Om lärarna berättar han:
Dom pratade om det … men jag tror inte att dom hade så mycket erfarenhet
själva. [nej] Och framförallt så tror jag inte att dom förmedlade så mycket
erfarenhet till oss, [nej] om dom hade någon. [nej] Det var väldigt vagt liksom. Dom pratade ju om att det var viktigt att känna till för att kunna påverka och så där, men det var väldigt sällan så där … konkret om hur man kan påverka. Visst, det fick vi i samhällskunskapen på högstadiet. [mm] Vi fick lära oss hur lag stiftas och … vem man ska vända sig till om man vill påverka någonting. [mm] Men det var aldrig så att vi fick reflektera över det på nåt sätt. Och fram- förallt att … ja, dom pratade väl inte så mycket om personliga erfarenheter, om dom hade några. [nej] … Men det är ju ganska naturligt. Jag menar … dom tyckte nog att det låg lite utanför ämnet.
Men den lärare som Carl visste var med i naturskyddsföreningen och ”har varit det i … tusen år” hade nog en del erfarenhet, men ”han var liksom inte lärare i kommunalpolitik utan han var lärare i friluftsliv” [mm]. Carl säger att han tycker att det är synd att det inte var mer konkret undervisning i skolan om hur man kan påverka samhället, exempelvis i kommunen, men framhåller också att:
Jag är inte säker på hur mycket jag hade tagit till mig, just på sådär högstadiet och gymnasiet. [mm] … Men … det beror säkert på vilken klass man är i också. Det kanske skulle gå i en samhällsvetarklass, till exempel. [mm] Men annars tror jag inte … [mm, för att det finns inget intresse menar du?] Ja, dels inte intresse och kanske inte så mycket … egna erfarenheter, heller … alltså hos eleverna.
Carl säger att han inte trivdes i skolan men att han ”vantrivdes väl inte heller” utan att det var mer att han inte ”kunde se några alternativ”. Han säger att det var först på gymnasiet som han började ”formulera lite mer vad man skulle vilja
veta mer om”. På högstadiet gällde det att ”hade man bara en bra lärare så satt man ju och lyssnade på vad dom sa, mer generellt liksom” men han säger att han inte tyckte att det ”tillförde så mycket värdefull kunskap, ren kunskap, alltså” förutom det han tidigare lyft fram som betydelsefulla perspektiv som till exempel handlings- och möjlighetsperspektiv. Carl säger att han inte upplevde att han hade några problem att klara skolans krav och att han inte heller kände sig stres- sad av skolan:
Nej, faktiskt inte. [nej] Jag vet inte om det beror på att jag har gått så där yrkes- program när jag gick på gymnasiet, [ja] plus att jag har haft så pass lätt för mig, att jag inte har behövt anstränga mig för att glida igenom med G eller VG i alla fall, [mm] på gymnasiet. Nej, ingen sån stress.
De erfarenheter som bidrog till att utveckla Carls intresse för att problematisera olika påverkansformer kom från föreningslivet, berättar han. Det är erfarenheter av att ha misslyckats med att påverka beslutsfattare som stimulerat Carl till att diskutera och reflektera om påverkansstrategier:
Jag tror att för att verkligen bli intresserad av det, så måste man ha försökt att liksom prata med en politiker eller företagsmänniska eller nån sån där. Eller ha försökt göra det några gånger och börjat fundera på varför det går så jävla fel hela tiden. Jag tror att det är först då som det kan bli användbart. Jag tror att det kanske är något man måste växa in i. [mm] … … Tror jag. [ja] Eller, liksom min erfarenhet är, att ju mer såna erfarenheter jag har fått, desto mer intres- serad har jag blivit av att reflektera om det och att prata med andra om det. … Men, dom (syftar på lärarna) pratade inte speciellt mycket om det.
Intresset för religion och filosofi
Att Carl lämnade frikyrkoförsamlingen i 15-årsåldern innebar inte ett slut på hans intresse för religion och filosofiska frågor. Carl säger att han ”alltid haft nån religiös känsla” och att ”det var väl därför jag ändå blev aktiv i församlingen liksom, i frikyrkoförsamlingen”. Inom familjen fanns det skillnader i synen på religionen. Gentemot mamman blev skillnaden i synsätt tydlig i och med att Carl bröt med den församling som mamman stannade kvar i:
Om hon betraktar X-kyrkan som den sanna kristenheten, och jag inte gör det, så … [mm] Ja, där går ju skillnaden, liksom.[mm] Så det är en väldigt tydlig skillnad.
Skillnaden gentemot pappans religiösa hållning var ”mer en vag skillnad”. Carl beskriver pappan som ”privatreligiös” eller ”mer traditionellt kristen men ändå inte organiserad i någon kyrka”. Carl förklarar pappans inställning genom att härma honom:
”Om alla följde de tio budorden så skulle allting vara bra.” Kanske mer så där. Som jag uppfattar är en ganska förenklad syn på kristendomen.
Under flera år på gymnasiet ”definierade” sig Carl inte som kristen, berättar han:
Jag kommer ihåg när jag tränade som mest, så läste jag mycket om zenbud- dism. Och det var en stor inspiration då. Den är också lite subversiv. Om man vill vara elak kan man ju säga att zenbuddism på nåt sätt är … buddismens svarta får. Nej men, den är ju dels ganska amoralisk. Till skillnad från andra buddistiska riktningar så har den ju inga direkta … ingen direkt morallära … och den har inte heller samma respekt för religiösa symboler och … religiösa institutioner. På nåt sätt som buddismens anarkister, kanske? Dom framställer sig själva som den religionens …. busar eller anarkister liksom … Som hellre slår sönder Buddha-bilder än tillber dem, liksom. Det är väl det som är det subversiva draget i zen. Som jag tolkade det då och som jag tolkar det nu. Nu är det rätt så länge sen jag läste det. Men det var en viktig religiös inspiration då, på högstadiet - gymnasiet.
Carl berättar att han i tjugoårsåldern började definiera sig som kristen igen. Det var kristen befrielseteologi som inspirerade honom, i kontrast till såväl mammans som pappans religiösa inriktning.
Och då hade jag hunnit gå igenom en utveckling med … lite anarkism och lite … socialism … ja. Så då var det mer som att två saker smälte samman. [mm] Eller jag har liksom alltid haft nån slags religiöst … drag. [mm] … som väl alltid också gått hand i hand med nån såndär … förändringsvilja.
Carl uttrycker det som att det religiösa draget och förändringsviljan inte ”varit beroende av varandra” men att de ”alltid jämkats”. Därmed, säger han, har han aldrig ”varit den som fallit för sådär statiska eller konservativa religioner”. Han har ”alltid tyckt att det är viktigt att religion på något sätt alltid uppmanar till
handling eller ger verktygen för handling”. Carl säger att han ser en uppmaning till
jämlikhet inom kristendomen:
Om man då ser på relationen mellan människor [mm] … Och att den måste få liksom politiska och kanske ibland militanta uttryck också. [mm] … Så att … jamen på nåt sätt … Jag tycker att de flesta religioner, men kanske speciellt … de monoteistiska har ett slags subversivt drag … just för att … det alltid finns utrymme för tolkningar som säger att vi alla är lika inför Gud, liksom. Och just
därför finns det ju, jag vet’nte … en sorts upprorsanda i dom.
Carl betonar att det är hans tolkning, men att i alla fall kristendomen, islam och judendomen ”öppnar upp för den typen av tolkningar”, eftersom det finns ”såna strömningar inom kristendomen, inom islam och inom judendomen”. Carl säger
att jämlikhetsidén också i viss mån fanns i X-kyrkan där han och mamman var aktiva, samtidigt som där också fanns motsatta tendenser:
Men där var det ju en väldigt tydlig skillnad mellan … dom som var med och dom som inte var med, liksom. Däremot fanns ju en slags jämlikhetstänkande
där [inom gruppen?] Ja, precis. Samtidigt som det ju också är en hierarkisk
organisation.