Som ensambarn hade Karin alltid varit van vid att få mycket uppmärksamhet och bekräftelse, berättar Karin. Högstadietiden innebar även den en period av bekräftelser, i första hand från vuxenvärlden, på att hon var betydelsefull och att hon kunde prestera:
Under hela skoltiden har jag fått väldigt mycket bekräftelse från lärare överhu- vudtaget […] och ofta känt, som det säkert ofta blir för ensambarn, att ibland är det faktiskt lättare att kommunicera med vuxna än med andra barn. Jag vet inte varför, men det har bara funkat bättre ibland.
Hon berättar också om ett växande behov av att bryta med den sociala ungdoms- kulturen i skolan. Hon upplevde det svårt att identifiera sig som ”ungdom”:
Jag kände mig inte som en ungdom, på nåt sätt. (skratt) Och det tror jag är väldigt många som har känt. Men det finns ju inte samma schablonbild av en
vuxen. Det finns en mycket mer diversifierad bild av vuxna. [jaa] Man klumpar
inte ihop det på samma sätt. [nej] Och då, om man gör den här klumpbilden av ungdom, då kanske det är väldigt många som känner att dom faller utanför den. [mm, och den klumpbilden av ungdom är?] Typ, ha en viss klädstil, vara lite tuff, lite nonchig – det här är mina spontana kommentarer – nån-som-inte-
bryr-sig-attityd, ja, lite negativ, uppkäftig … jaa … Det har jag liksom aldrig
känt mig som. Och nån som kanske super, bara raggar på killar. Ja, alltså det är ju viktiga saker i livet, men det var inte det som … men framförallt den där attitydgrejen, att man … ja … ja …
Karin berättar att hon under högstadietiden lyssnade på Beatles och upplevde sig född i fel tidsepok:
Jag hade velat vara född på 70-talet med den musiken och politiken och … Det vet jag att jag kände. Så var det i alla fall på högstadiet … tillsammans med den här kompisen, som visserligen hade värsta höger-… pappan [mm] hemifrån, men ändå hade ett stort miljöengagemang.
Till 70-talsgrejen hörde även att demonstrera. Det gjorde Karin tillsammans med pappa på 1 maj ”nog på högstadiet nånstans”, berättar hon:
Det kändes så där: ”WOW!”. Det tyckte jag var jättekul! [mm] […] Man kände att man var en del i … WOW! … den här massan liksom. Alltså, det är en mäktig känsla ändå. Massor med människor som tycker nånting och så lite folkfest och …
Inspirationen till 70-talsretrot tror Karin kom från musiken. Hon delade intres- set för Beatles med sin kompis (hon med högerpappan) men det var Karin som började:
Jag vet inte varför jag började lyssna så mycket på Beatles [var det föräldrarnas skivor?] Nej det var det inte. Dom har aldrig varit några Beatlesfans riktigt. [nej] Jag vet inte varifrån det kom. Ingen aning. Faktiskt. Jag var verkligen gripen av den här Beatlemanian, fast … 30 år för sent. Alltså det var verkligen en helt otrolig passion … Jag köpte böcker som det stod om vad de gjorde varje
dag och … Alltså på den nivån var det. [ja] Och ”Paul han …” och ”John han gjorde det”. Alltså, verkligen! (skrattar).
Status, hierarkier och sociala tryck
Karin kände sig allt mindre tillfreds med de sociala mönstren i skolan, med in- delning i ”töntiga klubben” och ”tuffa-klubben”. Förutom de sociala gruppering- arna tog hon avstånd från supandet som skolkamraterna började med på fritiden. Karin hade negativa erfarenheter av alkohol och ville inte ha med drickande att göra
Alltså, jag ville inte vara med i den här ut-och-supa-grejen. Usch! Jag var verk- ligen, jag tyckte det var jättejobbigt att man skulle … Blah! (uttrycker avsmak) [varför ville du inte det?] Jag vet inte. (låter undrande) … Delvis, i och för sig … så har jag erfarenhet av att min pappa … Helt klart … Alltså jag tycker att han har problem med alkohol. Jag vet inte om han tycker det. (lågmält) Men … och han blir otroligt jobbig när han dricker. […] Så att … utifrån det så hade jag så otroligt dålig erfarenhet av det, så att jag ville inte ha att göra med det. [mm] (här blir vi båda känslomässigt berörda)
Förutom kompisgänget som bodde i pappas bostadsområde kom en teatergrupp och en orkester att bli fristäder från skolans sociala grupperingar och från fritids- supandet. Karin upplevde inte att det betraktades som töntigt att vara engagerad i miljöfrågor i det sällskapet. Teatergruppen fortsatte hon med under den första gymnasietiden, ända tills hon blev aktiv i fältbiologerna. Hon trivdes med de ”estetinriktade” människorna där:
Det var lite så där engagerat folk. […] Man var inte töntig där, i teatergruppen, om man kom och var engagerad i miljöfrågor, på det sättet.
Och så var det roligt och ”bra för självförtroendet att våga misslyckas i en im- provisation” berättar Karin. Att hon i sitt umgänge sökte sig till sociala grupper utanför skolan och att hon kände sig främmande för den sociala hierarkin och supkulturen, innebar emellertid inte att hon kände sig helt utanför skolgemen- skapen. Något som tog tid och kraft under högstadieåren var att behöva förhålla sig till ”sociala tryck” och utseendefixering, berättar hon:
Grupperna och festerna. Det var så mycket. Samtidigt som jag själv var påver- kad utav det också. Köpte Veckorevyn och hade ångest för att jag hade för små bröst. Liksom allt sådant där som [mm] … wah! … (uttrycker hur jobbigt det var) … Det är klart att man påverkas.
Karin berättar om likheter hon ser mellan sig själv då och sin betydligt yngre syster, nu 14 år:
Hon försöker liksom … se allting som sjukt i sin egen omgivning. Hon för- söker liksom rationellt, intellektuellt, protestera mot det genom att analysera sin omgivning på något sätt. Men å andra sidan … är verkligen så inne i den där sjuka kulturen av utseendefixering och hur man ska vara och inte vara och grupper och … [mm] Och … att man liksom i den situationen i skolan … Man
måste förhålla sig till det på något sätt. Man kan liksom inte utdefiniera sig själv
genom att … vägra liksom.
Hon berättar om när hon var hemma och hälsade på för någon månad sedan och hörde systern säga: ”Jag måste ta en snygg handduk till jumpan i skolan.”(härmar lillasystern) och reflekterar över att man ska behöva ”tänka på alla dom här sakerna”:
Och det vet jag att jag … gjorde själv också. Liksom … ”är det här rätt och det här är fel?”. Och … ”alla flickor ska ha behå”, och så måste jag leta efter en behå det fast jag inte har några bröst alls. Men liksom så här [mm] … massor med tid som man lade ner på sådana grejer. Och det levde jag i … verkligen, men jag tyckte det var jättejobbigt.
Men det var inte förrän efteråt som hon blev medveten om hur jobbigt det hade varit med den här pressen under högstadietiden, säger Karin.
Lärares betydelser
Själva undervisningen på högstadiet och kontakten med lärare var däremot posi- tiv och utvecklande, berättar Karin. Speciellt en lärare i svenska som ställde stora krav, höll disciplin, var rolig, glad och personlig. Hon var egentligen gymnasielä- rare men ”tyckte att hon kunde påverka eleverna mer på högstadiet, så hon tyckte det var roligare” berättar Karin med roat tonfall.
[Jaha, vad ville hon påverka?) Jag vet inte egentligen, men hon var så himla häftig. Jag har fortfarande funderingar på att ta kontakt med henne. Hon var verkligen … alltså det var svår undervisning för att vara på högstadiet. Väldigt mycket litteraturanalys. Illiaden och Odyssén. Vi gick igenom hela litteratur- historien. När jag kom till gymnasiet så kunde jag nästan hela. Då hade vi nästan gjort hela gymnasiesvenskan, egentligen … [mm] Nu hade vi ju inte hållit på så mycket med grammatik, det var mer av litteraturanalys och så … [mm] … av olika slag.
På frågan om det var populärt i hela klassen svarar Karin fnissande: ”Nej, verkli-
gen inte”. Karin beskriver läraren som ”hård” och ”klassisk lärarinna” fast ”väldigt
öppen och glad”:
Hon skrattade mycket. Men det var ju många som absolut inte tyckte om henne. Men jag tyckte jättemycket om henne. Hon var rolig … Gud! … Verkligen …
Så spontan. Och kom in i klassrummet … och pratade om sin son och var väldigt så här … öppen.
Det ”hårda” hos läraren tog sig uttryck i att hon ”krävde tystnad i klassrummet”. Det tyckte Karin var skönt ”som många andra tysta tjejer tycker det är skönt när det är nån lärare som äntligen får tyst på killarna”, säger hon:
Och hon var också väldigt … alltså, jag tror att hon tyckte väldigt mycket om mig. Hon sa så här till mina föräldrar: ”Jamen, Karin kommer att bli diplomat, hon kommer att bli miljöminister”, tror jag till och med hon sa nån gång. ”Eller chef … sitta på naturvårdsverket”. Eller, det var kanske sånt som hon sa till mig mer … Så hon måste också … jag vet inte … Hon måste nånstans också ha fått en bild av att jag var miljöengagerad. Jag vet inte hur jag förmedlade det, men på något sätt måste jag ju ha gjort det.
Karin framställer den här läraren som betydelsefull dels genom att hon uppmunt- rade Karins miljöengagemang och dels genom att hon stärkte henne i sin syn på sig själv som någon som kan klara av även svåra uppgifter:
Jag har tänkt på det här med liksom att man får bra betyg och sånt. [mm] Att det egentligen inte spelar nån roll. Men det som spelar roll, är ju att man får en känsla av att ”jag klarar det här”. [mm] ”Jag kan klara en uppgift.” Att man bär det självförtroendet med sig. [mm] Så … även om betygen inte har nån betydelse, så har det betydelse att veta att: ”Om jag ger mig an nånting, om jag bestämmer mig för att jag ska lära mig den här matten, så kan jag det.”. Alltså, sen har man ju massa dåliga självförtroenden på andra plan, ändå … Självklart. [mm] Men det bär ändå med en typ av grundtrygghet att man vet att man har … [mm] att man kan om man … vill … på nåt sätt. (talar mer och mer lågmält)
Rökning som symbol
Rökning framstår i Karins berättelse som en känslomättad symbolfråga under högstadietiden. Berättelserna om rökning kan ses ha flera betydelser. De handlar om synen på rätt och fel, skam och förtappelse, att bli misstrodd, värdet av att lägga sig i vad andra gör och att det är möjligt och rätt att påverka andra män- niskor. Det är fortfarande känslosamt att tala om en del av de här erfarenheterna för Karin, men hon talar också distanserat och roat om hur allvarligt hon såg på rökning då. Hon berättar om en händelse som underblåste föreställningen att det går att påverka, även om det kan vara svårt:
Hela min barndom försökte jag få pappa att sluta röka. Jag och mina kompisar låg och krälade på golvet och hostade. Och manifesterade mot det här på olika sätt liksom, på fester och så där. Jag försökte verkligen. Och sen så, när jag till slut gav upp, då slutade han faktiskt. [Jaså? Hur kom det sig?] Jag tror att han … han sa det nån gång sen att … han blev nog … Han tyckte det var så hemskt
att se en människa ge upp på något sätt. Tror jag. [ mm] Jag tror att han påver- kades av det. Eller att han tog in det på något sätt. Att jag hade … [mm] … Så då ville han väl visa någonting. Och sedan så … kopplade han till hur han själv blev utnyttj … eller liksom att han inte ville ge mera pengar till tobaksindustrin eller så. [mm] Sedan började han röka för några år sedan igen. Men … nu har han slutat igen. […] Nånstans så berodde det på att jag hade påverkat honom ändå. […] Sen är det klart att det var ju hans eget beslut. Men jag kände att jag hade påverkat honom … Det kändes bra. Och det var jag väldigt glad över.
Verkligen glad över.
Karin för ett resonemang om att hon tycker att man ska lägga sig i, och att man ska visa att man bryr sig om dem som står en nära. Hon är upprörd över filosofin att man inte ska lägga sig i andra människors vanor:
Det finns någon filosofi … att man inte ska lägga sig i … folks vanor … Åhh! (låter indignerad) Jag blir så förbannad över det! Det är klart att man ska lägga
sig i, när en människa som man älskar sitter och … förstör sig själv. Ahh! … Jag
blir helt upprörd! (fnissar åt sin egen upprördhet) Så om nån … om man har en tonårsdotter som skär sig i armarna … Det är klart att man lägger sig i! Eller om man … Och sedan kan man tycka att tobak är så … eller … alltså så etable- rat, så att man … Men, det är ju ett sätt att bara förstöra sig själv, liksom.
Karin berättar vidare om hur förkrossad hon blev av att upptäcka att hennes vänner ”tjuvrökte”:
Dom tog fimpar från pappas bil. Och tjuvrökte. (sänker tonfallet och imiterar sin egen indignation från den tiden) Och jag höll på att bryta ihop. Jag bara
grät hemma i soffan. Och pappa fick trösta mig och bara ”Men Karin, du
behöver inte vara orolig. Dom kommer inte att börja röka.” (härmar pappans lugnande tonfall, skrattar sedan och fortsätter härma pappans lugnande röst) ”Det är ingen fara.” Och jag bara: ”Uuhu! Dom kommer börja röka!” (härmar sin egen förtvivlan vid tillfället, skrattar sedan och fortsätter härma sig själv) ”Mina vänner är förtappade!” (skrattar)
Karin ger ännu ett exempel på hur allvarligt hon såg på rökning under högsta- dietiden. Hennes kompis Minna, som gjort gemensam sak med Karin för att få föräldrar att sluta röka, ”bekände” en gång för Karin att hon hade rökt själv:
Och hon gick verkligen ut med mig på en lång promenad och sa ”Jag ska berätta en sak.”. Och jag reagerade väldigt starkt på det. Jag tyckte att det var skönt att hon berättade det. För det kändes verkligen som sånt … Men hon rökte aldrig mer igen.
Karin säger att hon upplevde det som ”en väldigt, väldigt stor sak” när Minna berättade om rökningen eftersom bägge två ”tyckte att det var så himla dumt” med rökning och att Minna inte heller var ”någon såndär ute-och-supa-gänget”.
Karin säger att hon inte riktigt vet hur anti-rökningen kan kopplas till miljöenga- gemanget: ”men … någon typ av leva som man lär eller … jag vet inte. Jag bara tycker det var så dumt … att stoppa i sig gift”.
Berättelsen om den rökande kamraten får Karin att dra sig till minnes en episod under vilken hon kände sig ifrågasatt och misstrodd av en vuxen, en för henne ovanlig upplevelse:
Jag hade hosta … och jag tror det var nån gång på högstadiet, jo det var det nog […] Så pappa tog mig till läkaren. Och så minns jag hur läkaren insinuerade att jag skulle … röka (uttalas av Karin med teatralisk indignation vid minnet av sin egen upprördhet som ung tonåring). Och så sa han: ”Det är inte så att du tjuvröker?” Och det var en sån hemsk anklagelse! Och jag minns att jag bara … också samma, nästan som när jag hade skrivit ”Ä” för snabbt. Såna där … otroliga skuldkänslor. Och så började jag tänka, och det var så där som blixten, och jag började tänka: Har jag rökt? Eller, det var som om jag tog på mig … Fast jag visste att jag inte hade rökt. Men det var så att jag nästan blev osäker. Bara för att han började misstänka det, så började jag bli osäker på om jag hade gjort det. Eller, det var en jättekonstig känsla. Men jag mådde jättedåligt av det där. [mm] Bara som att han hade [mm] misstrott.
Längtan efter något annat
Under högstadietiden kände Karin alltmer ett behov av att ta avstånd från kultu- ren i det välbeställda område där hon bodde:
Ja, alltså i stort sett alla var ju moderater, utan att veta varför. Det var bara så att alla skulle vara moderater. Och så … tyckte man någonting annorlunda, så var det konstigt. [mm]. Jag hade ju helt andra perspektiv hemifrån, så för mig var det verkligen … [mm] jaa … Jag var ju medveten om att det fanns en kultur i X-området … liksom höginkomsttagare … eeeh [Hur var du medveten om det?] Alltså, för det första ryktet bara, om att bor man i X-området, så vet man att man pratar på ett visst sätt. Det ville jag helst inte förknippa med mig själv, så. [mm] Ehh … och sen att … jag vet inte … Det måste väl ha pratats om hemma också, säkert. Det är nog en poäng i det. Höghusområdet där min mamma bodde var inte värsta snobbstället, absolut inte.
Karin berättar att hon sökte någon annan social och kulturell gemenskap och minns hur hon attraherades av inslag på TV där fältbiologernas ordförande in- tervjuades och därefter hittade hon en broschyr om fältbiologerna på biblioteket. Det var kombinationen av att ”lustfyllt njuta av naturen i en gemenskap med andra ungdomar” och samtidigt göra något för att ”förändra världen”, som locka- de henne. Hon säger att hon kände att hon ”verkligen skulle vilja göra någonting också” men utan att veta ”hur” och ”med vem”.
Karin vågade inte ensam ta steget att ta kontakt med en okänd organisation och det dröjde därför till gymnasiet innan hon gick med i fältbiologerna. Men
fältbiologerna fanns hädanefter ändå med i hennes medvetande som en ännu prövad möjlighet.
Revolt mot revolten
Under högstadietiden blev det dags att ta ställning till konfirmation, berättar Karin. Det blir en berättelse om att vilja uppfylla förväntningar men också om att kritiskt ifrågasätta och protestera mot vad Karin uppfattar som förljugenhet. Eftersom Karin sedan några år tillbaka inte längre trodde på Gud, ville hon inte konfirmera sig, säger hon:
Jag hade alltid varit snälla flickan, och så sa mamma så här: ”Ja, nu ska du minsann protestera! Nu när det äntligen är nånting som är viktigt för mig!” För hon pratade alltid om att jag aldrig gjorde nån revolt. Hon hade läst ungdoms- psykologiska böcker om att, eftersom inte jag gjorde någon revolt, så var det nåt fel på mig. Alltså, det var den retoriken nästan. [mm] Och då: ”Jaha, och
nu kommer revolten. Nu när det är viktigt för mig. Jaha!” (härmar mamma)
Jamen, lite den jargongen. Till slut så bestämde jag mig för: ”FAAN heller! Näe! Jag går och konfirmerar mig.” Bara för att hon skulle bli nöjd liksom. För att hon skulle se att jag revolterar minsann inte. Det blev liksom en revolt mot revolten på nåt sätt, [mm] att jag till slut gick med på att gå och konfirmera mig. [mm]
Karin tyckte att det var ”så himla äckligt att alla bara konfirmerade sig för att få en massa saker”. Karin berättar med avsmak om att hon fick presenter fast hon inte ville ha och att hon tyckte att det kändes ”så falskt” eftersom hon inte trodde på Gud utan bara följde förväntningarna på henne. Konfirmationstiden kom att ge upphov till ifrågasättande av vuxna auktoriteter. Karin berättar om prästen som gjorde henne upprörd genom sin reaktion på det hon hade skrivit i sin konfirmationsbok:
Då hade jag skrivit att ifall det finns en gud så älskar han alla, oavsett om den är kristen eller inte. Alltså, även, då tror ju jag, ifall jag tror på en gud, då tror jag på en som … tar alla under sina vingar. Helt oberoende av ifall man är ateist eller jude eller muslim eller kristen. [mm] Eeh, och då sa den här prästen: ”Jaa, jag tycker det är så fint, men samtidigt är det ju så att man tycker ju ändå bäst om sina egna barn” (härmar prästen) … Och då syftade han ju på att … om man är kristen så … Så gud tycker ändå mest om dom kristna, blev ju då kontentan. Eller, det blir sån dubbelmoral, för samtidigt tyckte han att det var så bra men, och det tyckte jag var så … ööh (med avsmak i rösten). Jag tyckte
inte om det.
Karin berättar upprört vidare om en incident där hennes kamrat ”har en helt sjuk