”På gymnasiet började på nåt sätt det som jag har nu, det jag lever nu”, säger Karin hänvisar till att hon nu har ”samma umgängeskrets” och att det var på gym- nasiet hon träffade sin bästa vän som hon fortfarande umgås med. Karin berättar att hon valde en gymnasieskola som innebar att hon behövde flytta. Karin säger att det dels var för att komma bort från sina gamla skolkamrater och det som hon uppfattade som snobbkulturen i området, men också för att hon uppfattat det som att skolan hon sökte till hade miljöprofil på sitt naturvetenskapliga program, vilket visade sig handla om att ”man skulle få läsa 30 timmar extra miljö samti- digt som man fick kurs E i matematik, alltså så man slapp välja. Så egentligen var det inte mycket miljö”.
Gymnasietiden blev en befriande tid i jämförelse med högstadietiden, berättar Karin:
Jag upplevde inte högstadiet som så jobbigt när jag väl var i högstadiet men när jag väl kom till gymnasiet kände jag ”Puh, gud vad skönt!” [mm] Slippa det här! [mm] Faktiskt. [mm] … Mm.
Karin beskriver det som en händelserik tid, med stora kontraster till högstadie- tiden, inte minst socialt. Hon beskriver det som en lättnad att lämna X-området och komma till en ny social miljö och hon exemplifierar med att det rådde en annan ”skämtmiljö” på gymnasieskolan:
Plötsligt var det som att man skämtade om moderater. [mm] Och för mig hade det ju varit tvärtom hela … [mm] Alltså det var så skönt bara, sådär. Aahh! (ut- trycker den lättade känslan).
Karin berättar om upplevelsen av att inte längre känna sig som en avvikare genom att man inte sågs som ”helt jättekonstig” om man inte var moderat:
Alltså, socialdemokrat, bara det var ett skällsord i X-området. [mm] Det var inte så att man behövde vara vänsterpartist liksom.
Karin betonar att det var ”bara så skönt att träffa nya människor” och beskriver det som ”väldigt befriande”. Även om de sociala mönstren inte var så stereotypa som på högstadiet, så fanns det ändå även på gymnasieskolan en indelning i ”töntar” och ”tuffingar”. Med uppmuntran från lärare startade Karin och hennes nyfunna bästa vän, Marie, en miljögrupp på skolan. Marie hade också ett mil- jöengagemang och ville liksom Karin göra något aktivt. Marie visade sig vara ”jätteengagerad”. Karin säger att hon inte riktigt vet hur det gick till men att de tillsammans med några andra startade en miljögrupp på skolan. En ung tjej som jobbade på skolan som miljöansvarig och några lärare, däribland kemiläraren Ella, uppmuntrade ungdomarna i miljögruppen.
Att vara med i miljögruppen, som bland annat arbetade med skolans pappers- insamling, ”var ingen direkt högstatus” bland eleverna på skolan, berättar Karin. Det var några killar med i gruppen, ”töntstämpelkillarna”, säger Karin och skrat- tar, ”men mest tjejer”:
Det var väl inte dom tuffaste tjejerna, men vi ville väl på något vis inte göra anspråk på något annat heller. Det var skönt liksom [mm]. Och vi var väl inte dom töntigaste heller. Det var väl [mm] sån här, mittemellankategori.
Det visade sig att den nyfunna bästa vännen, Marie, var medlem, om än inaktiv, i fältbiologerna. Det fick Karin entusiastisk, berättar hon:
”Wow!”, så tänkte jag. ”Nu måste vi … !” Då kände jag att då ska jag bli medlem förstås och sen så ville vi på något vis göra nånting med fältbiologerna. Rättvisefrågor och vardagsekologi
Karin berättar att ett första omvälvande steg var den grundkurs som fältbiologer- na anordnade när hon gick i ettan på gymnasiet. Karin och hennes bästa kompis och några andra i miljögruppen bestämde sig för att gå den:
Det var jättehäftigt att höra föredrag om … liksom … globala … frågor och få nån som sätter ord för … dom … Och så unga människor liksom. [mm]
Karin säger att hon fick aha-upplevelser om rättvisa i världen och stortrivdes med de unga människorna som deltog. Hon tror att hon tog till sig mer av föreläsning- arna för att föreläsarna var så unga, ”bara några år äldre än oss”:
Det blev så tydligt på nåt vis när … ”20% av världens befolkning konsumerar 80% av världens resurser”. Jag vet inte om jag hade fått det så tydligt … framför mig. Innan.
Karin säger att hon tror att det inte kan ha varit ”första gången i världshistorien” som hon hörde de siffrorna men ”just i det sammanhanget och med dom män- niskorna så blev det väldigt starkt”:
Då var det liksom lättare att förhålla sig till, än om det hade varit en femtioårig gubbe som hade berättat det här. Då hade jag säkert inte alls tagit till mig det på samma sätt.
”Vardagsekologi”, det vill säga, hur man kan leva på ett sätt som sparar resurser och minskar utsläpp av miljöskadliga ämnen, kom i fokus på kursen. En av före- dragshållarna, som konkret visade hur hon minskat sin negativa miljöpåverkan, gjorde stort intryck på Karin, inte minst när hon sa: ”Man behöver inte tvätta byxorna varje dag.”:
Jag minns att hon visade upp sina byxor och sa: ”Dom här byxorna har jag inte tvättat på tre månader, men dom ser så fina ut ändå!” (härmar och skrattar) Jamen, såna här grejer liksom. Jag bara: ”Wow! Va häftigt!” (skrattar) Vi var
skitimponerade! ”Och man behöver inte tvätta håret så ofta heller.” (hjärtligt
skrattande) Såna där grejer.
Kursens fokus blev ”vad man kan göra, liksom hur man kan leva bättre”. Livsstilsfrågorna blev betydelsefulla för Karin under gymnasietiden på så sätt att hon började försöka minska sin förbrukning och använda konsumentmak- ten. Synsättet att alla handlingar är betydelsefulla och påverkar, fick genomslag i Karins vardagsliv:
Jag försökte konsumera så lite som möjligt. Att man verkligen … Inte köpa så mycket. Inte köpa så mycket kläder. Mest second handkläder och … jaa … minska sin konsumtion och sina fotavtryck helt enkelt. [Fotavtryck?] Jaa, kopplat till det här att alla ens handlingar påverkar och försöka minska den på- verkan. [mm] Och fundera igenom på vilka sätt man vill påverka. Det var väl-
digt kopplat till konsumentmakt. Men inte bara konsumentmakt. Det handlar
ju också om att minska sin förbrukning. Det fanns ju den här Buy Nothing Day och flera aktioner för att inte köpa nånting.
Karin försökte tänja på gränser och berättar att ”folk undrade”. En del livsstils- förändringar, som att inte tvätta sig så ofta för att spara resurser, kunde bli lite påfrestande:
Det innebar också att jag inte tvättade håret så ofta (skratt) … Ibland blev det, alltså det var verkligen, åh, det var så fett och äckligt. Och jag skulle verkligen hålla ut. Om man håller ut tillräckligt länge, då skulle det bli bra. Men det blev ju aldrig det för mig. (storskrattar tillsammans)
Karin berättar att hon numera trappat ned sina ambitioner och ”lagt en del såna saker på hyllan”:
Det är ju inte så snyggt (roat) Man har ju ändå en väldigt … (vi skrattar) Alltså man är ju ändå ganska utseendefixerad. Det är jag ju fortfarande. Nu har jag liksom gått över till att acceptera att ”men jag tvättar mig väl då”.
Livsstilsförändringarna under gymnasietiden innebar bland annat att ägna mindre tid åt kläder och att inte låta sig skjutsas med bil. Det stod i kontrast till högstadietiden:
Folk tror ju inte på mig när jag säger det, men att jag verkligen kunde ägna hela dagar åt att bara prova kläder och gå på McDonalds och … Alltså det var på ett helt annat … Jag hade liksom inte alls … nån sån … att jag hade börjat förändra min livsstil på ett sånt sätt som jag sen gjorde under gymnasiet [mm] […] På högstadiet var det väl inga problem för pappa att åka och hämta mig
nånstans till exempel. Gymnasiet, då började det bli så här att han inte fick hämta mig med bilen nånstans.
Att tillhöra en grupp gjorde det lättare att bryta mot dominerande ideal som hon upplevde som betungande eller som motverkade miljöanpassade handlingar. Karin berättar att det blev en ”grej” för henne att bryta mot normer som dikterar ”så här ska en tjej va”. Miljögruppen på gymnasieskolan utgjorde en ”fristad” där det gick att praktisera nya livsstilsval i en gemenskap:
”Okey, vi gör den här grejen. Vi vet att vi inte är coolast i … skolan. [mm] Men … vi väljer det här istället.” Det kändes mer som en sån grej att … vi kör på en annan spelplan. [mm] Och det var väldigt skönt [mm] Men samtidigt […] Man var ju tvungen att förhålla sig till alla … ideal där också, självklart. Men det var lättare när man var en grupp som kunde göra det, än när man bara var en ensam.
Genom nya kontakter kom Karin och hennes bästa kompis raskt in i fältbiologer- nas verksamhet genom att plötsligt och oplanerat få ta över styrelseansvaret för en lokal klubb. De kastades in i en verksamhet som de inte hade någon erfarenhet av och fick skriva verksamhetsplan. Karin säger att hon och kompisen ”var helt
förvirrade och förstod ingenting” samtidigt som de ”tyckte det var roligt”: Och så gjorde vi en liten tidning också. Återigen tidning (skratt) […] Men det var i alla fall ett sätt att komma in i fältbiologerna. [mm] Men till slut så kom vi fram till att det inte var så kul att bara sitta och snacka pappersinsamling, när alla andra fältbiologer var ute och gjorde skogsaktioner [mm] och blockerade trafikbyggen, eller var ute i naturen och gjorde häftiga grejer och så. Så då ville vi haka på det lite mer faktiskt.
Det var roligt att vara med i fältbiologerna och det gav också en annan självbild och imageän vad skolans miljögrupp hade gjort:
Det var så skönt att hitta fältbiologerna som en identitet. [mm] Eeh … Och så hela miljöaktivist-… svängen. [mm] För det var ju också ett sätt att … Det var ett sätt … förutom att det var roligt, så var det ju också … ett sätt att få en
tuffare identitet i sitt miljöarbete. För att det var väldigt töntigt att vara skolans
miljögrupp. [mm]
Karin återanknyter till hur hon också sökt gemenskap och styrka i grupper ut-
anför skolans sociala värld sedan mellanstadietiden. Från att tidigare ha varit till
exempel ”kompisgänget ute hos pappa” blev det under gymnasietiden i första hand fältbiologerna. Hon säger att det blev ”väldigt skönt att inte ha all sin iden- titet i skolan” och att det var ”jätteförlösande att komma i kontakt med fältbiolo- gerna”. Fältbiologerna beskrivs av Karin, i likhet med skolmiljögruppen, som en ”fristad”:
För det första så var det inte nån alkohol. Det var inga droger. Och det var ett identitetssökande som låg nån helt annanstans. Och jag kunde börja släppa den här ”veckorevyn-perioden” jag hade haft i mitt liv.
Jag tyckte fortfarande att det var jobbigt med suparfester i klassen, i gymnasiet [mm, mm]. Men då hade jag ändå dom här miljögruppskompisarna som jag kunde ty mig till mera.
På sommarlovet åkte hon på sitt första sommarläger med fältbiologerna. Hon beskriver det som en” jättestark upplevelse” där hon ”för första gången badade näck med andra”:
Så bara: Aah! Men gud! […] Liksom komma in i en ny kultur: Dansa polska! En helt annan liksom … Folkmusik! Det hade jag inte heller varit i kontakt med. Det var väldigt mycket som var nytt liksom. Sånt som var väldigt intressant och ganska befriande. Eller det är liksom väldigt befriande att bada näck med människor.
Karin säger att det blir en ”väldigt stark gemenskap” när man är i en sådan grupp, men att det kan ha två sidor eftersom det både kan vara ”väldigt inkluderande och exkluderande”. Karin upplevde båda delarna. Ju mer aktiv hon blev, desto mer inkluderad kom hon att känna sig.
En tid av aktioner
Karin beskriver att hon under gymnasietiden flitigt deltog i aktioner som organi- serades av olika grupper och att hon också tog några egna initiativ. Hon förklarar med att det var ”väldigt mycket som hände just dom här åren” i miljörörelsen i hennes region:
Det var Shell, motståndet mot Shell, alltså Ken Saro-Wiwa88. Det var jät-
temycket så hära. Vi var och sprayade såna här antireklamgrejer. Och vi blev liksom en grupp som började haka på.
Karin berättar att hon och hennes kompis gjorde en massa ”smågrejer” som var ”jätteroligt”. Till exempel cyklade de omkring på nätterna och halade flaggor på halv stång. Karin har lite svårt att minnas syftet:
Varför gjorde vi det egentligen? (eftertänksamt och undrande) Jag kan knappt minnas … Det hade någonting med […] att dom planerade bygga motor- …
88 Nigeriansk författare och aktivist som deltog i bildandet av en rörelse som bland
annat verkade för att ogonifolket skulle kompenseras för oljefyndigheter i sin region. Ken Saro-Wiwa och andra aktivister fängslandes, dömdes till döden och hängdes 1995, vilket bidrog till globala protester och sanktioner mot Nigeria och protester mot företa- get Shell.
ja det var någonting med det där. [mm] Att dom planerade att bygga … [mm] Men jag minns inte just det här. Och så ringde vi till X-posten, för att dom skulle komma och ta bilder.
Flaggaktionen var inte i fältbiologernas regi, men det var genom fältbiologerna som hon ”kom in i nån typ av aktionstänkande”. Att delta i olika aktioner var mestadels spännande och roligt, säger hon. Hon berättar om ett undantag i sam- band med att ett vägprojekt blev ”smygpåbörjat” innan det fanns tillstånd för att bygga mer än påfarterna. Femtio till hundra ungdomar, däribland Karin, vad där för att blockera trafiken av arbetsmaskiner, berättar hon:
Och det blev riktigt obehagligt. Med polisen. Det var verkligen. Nere i den här tunneln, en sån otrevlig miljö liksom. [mm] Och så skulle jag hålla vakt på ena … stället och så kommer polisen och så hundarna och … Jaa (ryser) Otroligt obehagligt.
Karin berättar att hon var rädd och försökte hålla sig lite i bakgrunden. Karin berättar om hur imponerad hon blev av en meddemonstrant som inte var lika försiktig som hon själv:
Så minns jag en tjej […] Hon var himla bra. Hon […] verkligen kämpade
emot. Och trots att polisen kom, så var hon där och … Jaa, hon berättade varför
vi var där, på ett kanske inte så lugnt och sakligt sätt men, (skrattar till) … Och sen så liksom föste dom upp oss allihopa från den här … Ja, det blir otroligt konfliktfyllda situationer. Ja … som dom bara kastar … Ja, dom behandlar en verkligen som … Uuh (med avsmak) Usch! Som om man för det första vore
jättefarlig och sen … […] Så det var ju väldigt traumatiskt. [mm] Helt klart.
(lågmält och dämpat)
Samtidigt som det var obehagligt var det spännande. Upplevelsen ökade sam- manhållningen och stärkte Karin i uppfattningen att ”det är vi som har rätt”, berättar hon. Hon kan inte minnas att hon själv skulle ifrågasatt sitt och de andra ungdomarnas handlande:
Min kompis gjorde nog det mer. Hon den här stackar’n, hennes pappa är polis. (skratt) Det var ju faktiskt mer problematiskt för henne. [ja?] Jag … beundrar henne för hennes mod att … vara med på såna här saker, trots allt. [ja] Jag menar, hon höll ju säkert inte det hemligt. Det var ju jobbigt för henne att behöva konfronteras med sin pappa hemma, som är polis liksom, och göra en sån här grej. [mm] Det var modigt. [mm] […] Och hon var nog, tvivlade mer. Och kanske jag mer var ”Go!”, liksom.
Karin beskriver att hon upplevde känslomässig ambivalens inför de aktioner som var olagliga:
Eftersom … man får ju alltid en klump i magen när man gör nåt som är olagligt och man är rädd att nån ska … komma på en. Och det är jobbigt. Man behöver konfronteras med nån polis. Alltså det är inget som är roligt på nåt sätt. … Så att jag höll mig ju aldrig i nån front. Jag var ju liksom mittemellan. Jag var ju inte den som kedjade mig fast och stod där och skrek. Utan jag … kollade av läget lite … [mm] Men ville ändå vara med … Och så var jag väl inte med på dom värsta av dom här Shell-aktionerna heller, tror jag. Jag hade väl förmåga att fly innan det blev för …
Karin engagerade sig också i en lokal markpolitisk fråga. ”Dom hade börjat hugga i mina skogar där som jag hade lekt sen jag var liten” berättar Karin och låter indignerad när hon berättar att de gjorde kalhyggen ”fast dom inte hade några granar att tala om”.
Och då var det väl också första gången som jag minns att jag verkligen ställde mig upp nånstans. Det var väl typ på möte med politikerna där[ mm] som jag … ställde mig upp och sa verkligen så här: ”Vi som är unga, vad tror ni att vi vill leva i för samhälle?” Jag vet inte vad jag sa, men det var liksom mina känslor som man blev alldeles darrig av. ”Jag gjorde det. Jag ställde mig upp. Jag sa vad jag tyckte.” Och alla bara: ”Oh, gud va bra att du sa det här!” Liksom så att jag fick bekräftelse. Och det var återigen bara en massa vuxna människor. (fniss) [mm] Men … och där liksom … Identiteten som fältbiolog fanns där.
Karin var trött på att det ibland hände för lite i fältbiologerna. Hon ville få resul- tat i miljöarbetet och kom så småningom, i samband med ett stormöte, i kontakt med människor i 30-årsåldern:
Alltså det var väldigt roligt att haka på dom för dom var lite äldre och dom fick saker gjorda liksom. Det kände jag i fältbiologerna att det var liksom … [mm?] så mycket prat. Det hände inte nånting, ibland. Jag tyckte det var väldigt trött-
samt. Men med dom här hände det grejer. Och det var, som jag kände det, en
mer öppen grupp också.
Karin berättar att hon nästan var ”på väg att lämna fältbiologerna” för att det var så mycket roligare med den här nya gruppen:
För att det liksom hände mer grejer. [mm] Vi var med och demonstre- rade där och det var jätteroligt. Det var fantastiskt kul att ordna den här cykeldemonstrationen.
Karin trivdes med att de äldre aktivisterna var mer ”drivande” och drog ”ett större lass”. Men det kom så småningom att hända saker som gjorde att Karins engage- mang i fältbiologerna tog ny fart.
Undervisningens betydelse på gymnasiet
Gymnasieskolan bidrog på olika sätt till Karins kunskapsutveckling inom områ- den där Karin redan kände ett engagemang, berättar Karin. Undervisningen bör- jade för första gången att behandla miljöfrågor djupare, speciellt i kemi, där hon hade en ”lite halvtokig” lärare, Ella, som ”kopplade mycket till miljöfrågor” som till exempel att förstå ”alla mekanismer bakom försurning”. Karin berättar att ke- miläraren, tillika klassföreståndaren, var ”en sådan där som väldigt många tyckte
illa om”. Hon kunde ”trycka ner folk” och ”förolämpa”, men Karin uppskattade
att hon hade ”ett väldigt stort engagemang” och att hon uppmuntrade Karin och hennes kamrat för att de ställde frågor. Karin säger att hon tror att hennes och kamratens intresse uppmuntrade läraren att behandla ämnet mer ingående än hon brukade:
Det handlade om tungmetaller. Det handlade om hur försurningen ledde till urlakning av tungmetaller och hur dom sitter på rötterna och det där. ”rötterna där” (upprepar och härmar sig själv lite roat och med självironi) Ja, det var ju väldigt vagt men … så är det väl på nåt sätt? Neej? Inte på rötterna? (låter väl- digt tveksam) Nu tappar jag helt bort … (talar lågt) men på nåt vis så leder ju … vätejoner till urlakning av tungmetaller på nåt sätt (låter lite tystare och lite tveksam igen) därför att … Är det alkalimetaller som binder? (låter frågande och tveksam) Det är nån typ av, nånting som binder tungmetallerna som vä- tejonerna ersätter.
Även om Karin idag inte kan dra sig till minnes alla detaljer om markkolloidmo- dellen, minns hon ändå att hon då uppskattade den detaljerade undervisningen om den och tyckte att kemiundervisningen var rolig. Hon ger ytterligare exempel på vad hon lärde sig, nämligen ”exakt hur det gick till” när marknära ozon bildas. Det har Karin sedan tillämpat i ett annat sammanhang, utanför skolan. När hon till exempel läste i en bok om hur flygtrafikens utsläpp har en större påverkan på ozonlagret just för att de släpps på hög höjd, hade hon nytta av att i skolan ha studerat ozonbildande/nedbrytande reaktioner i problematiken med bildning av marknära ozon, förklarar hon. Hon säger att ”det är tack vare skolan” som hon