De boställen som tilldelades officerarna skulle inte endast gene rera ett överskott till innehavarens löning utan även fungera som bo-ställe i ordets bokstavliga mening. Det var också Karl XI:s uttryckliga vilja att officerarna skulle vara bosatta på sina boställen, vilket framgår av bevarad brevväxling.9 De enda un dantagen som brukar omnämnas är för perioden före 1720, samt efter 1830-talet då systemet började upplösas.
Av flera författare har också boställena uppfattats främst som en boendeform och det har utifrån denna uppfattning for mulerats en rad tankar om innehavarnas verksamhet på sina gårdar. Ofta förekommande påstående är att officerarna gene rellt sett varit föregångsmän på en rad områden: de skall ha va rit ledande administratörer i lokalsamhället, driftiga jordbru kare som introducerade nya redskap och odlingssystem, och deras boställen påstås ha utgjort kulturella centra på landsbyg den.10
9 Schwerin, Hans Hugold von: Skånska herrgårdar efter Roskildefreden.
En konsthistorisk undersökning av den Skånslw herrgårdsarkitelau rens utveckling efter provinsens övergång till Sverige och fram till det nittonde seklets inbrott. Borelius, Lund 1932: s 283; Fredriksson
{1997), s 23.
10 Hofren, Manne: "Indelningsverkets boställen", i Svenska Kulturbilder V. Stockholm 1935: s 134; Cederlöf, Olle: "Indelningsverkets militära torp och boställen", i Meddelande. Armemuseum, 36. Stockholm 1976: s 82; Cederlöf, Olle: "Gryta majorsboställe, en kulturhistorisk studie", i Uppland 1991; Westerberg, Lennart: "Jämtlands militärbo ställen", i ]ämten 1987; Arteus (1989), s 12f; Ericson, Lars: Svenska
knektar. Indelta soldater, ryttare och båtsmän i krig och fred. Histo
Att många officerare verkligen har bebott sina boställen sta digvarande och fungerat som lokala entreprenörer torde inte vara svårt att finna belägg för.11 De senaste åren har emellertid några forskare börjat ifrågasätta den traditionella uppfatt ningen. En av dem är Berndt Fredriksson som med hjälp av husförhörslängder och syneprotokoll kartlagt flera boställen i Närke i hänseendet boende- och brukningsförhållanden. Han menar att officerarna inte nödvändigtvis bebodde sina bostäl len, och inte heller brukade dem. Detta leder naturligtvis till en rad följdfrågor. För om officerarna inte nyttjade sina boställen för boende eller som brukningsenhet måste man dels diskutera boställenas roll som lönehemman, dels ifrågasätta uppfatt ningen om officerarnas roll i lokalsamhället.
Boendet
Utgångspunkten för Fredrikssons studier är egentligen indel ningsverket som skattesystem och dess betydelse för bondeeko nomin. För att försöka komma åt de ekonomiska förhållan dena på boställena har han kartlagt boende- och brukningsför hållandena vid tre enheter: överstebostället Åkesberg, kaptens bostället Via samt furirs bostället Perstorp, alla belägna i Närke. Han konstaterar att förhållandena varierade ganska mycket mellan de olika boställena. De kunde brukas av innehavarna själva, men de kunde också vara utarrenderade i sin helhet eller drivas med hälftenbruk, vilket innebar att innehavaren och bru karen satsade halva utsädet var, brukaren stod för arbetet och skörden delades lika. Att officerarna faktiskt hade alternativa brukningsmöjligheter framgår också av en redovisad brevväx ling mellan Karl XI och regementschefen Reinhold Rehbinder. Men, skrev Karl XI, en förutsättning för utarrendering eller hälftenbruk var att officerarna var bosatta på sina hemman så att de kunde hålla noggrann uppsikt över driften. Enda undan taget var i krigstid, då officerarna hade möjlighet att arrendera ut jordbruket.12
11 Se tex Svartengren, Einar: Svenska officersboställen i Västerbotten. Torsby 1934; och Svartengren, Einar: Militära boställen i Norrbottens län. Stockholm 1943.
Av Fredrikssons studie framgår emellertid att det måste ha förelegat en viss diskrepans mellan föreskrifter och tillämpning. Han kan nämligen visa att flera officerare avstod från att bo sätta sig på sina anvisade hemman. Överstebostället Åkesberg var endast bebott av sina innehavare under perioden 1720 till 1790, samt omkring 1840. Däremellan var det utarrenderat till lägre officerare och senare även till bönder. Kaptensbostället Via innehades även det av överstarna på Åkesberg, då det var kompanichefsboställe, men det var aldrig bebott av överstarna överhuvudtaget. Gården var istället uppdelad i sex bondgårdar om ½ mantal vardera, vars innehavare gjorde dagsverken på Åkesberg. På furirsbostället Perstorp bodde furirerna mer sta digvarande under åren 1743 till 1875, men det var dessförin nan utarrenderat till bönder eller drevs med hälftenbruk.13
Utifrån sina resultat menar Fredriksson att indelningsverkets utveckling kan delas in i fyra olika skeden: uppbyggnadsperio den under 1680- och 1690-talen, krigsåren fram till 1720 då systemet i princip raserades, den "klassiska perioden" mellan 1720 och 1800-talets början och slutligen avvecklingsfasen un der 1800-talet.14 Fredrikssons tes om en relativt tidig avveck lingsfas bekräftas också av Björn Gerhardsson i en annan studie av Närke. Han har funnit att det redan vid 1833 års löneregle ring var relativt få boställen som beboddes av sina innehavare: av Närkes 72 boställen var då endast 41 besatta av inneha varna medan de övriga var utarrenderade till antingen lägre of ficerare eller bönder. År 1876 var systemet i princip helt upp löst med endast fyra av 48 boställen bebodda av sina office rare.15
Så långt förhållandena på några boställen i Närke, som alltså visar på en ganska kort "klassisk period" på omkring 100 år. En liknande studie av några boställen i Uppland visar att den "klassiska perioden" kunde vara än mer begränsad i tid och in skränka sig till endast några få decennier! Så var fallet på över stebostället Landsberga och majorsbostället Gryta. Landsberga beboddes endast under perioden 1720 till 1770, samt omkring
13 Fredriksson (1997), s 24ff. 14 Fredriksson (1997), s 61f. 15 Gerhardsson (1997), s 93f.
år 1800, och Gryta mellan åren 1720 och 1760, samt kring 1800-talets mitt.16 En äldre studie av kaptensbostället Skutt unge, också det i Uppland, uppvisar ett liknande mönster.17
Resultaten från Närke- och Upplandstudierna tyder på att den traditionella uppfattningen om boställena som en boende form måste nyanseras.18 Det är naturligtvis omöjligt att utifrån så här få exempel komma till några mer generella slutsatser och det är mycket troligt att det fanns stora regionala och lokala skillnader vad gäller boende- och brukningsformer, liksom mel lan olika typer av boställen. En bearbetning av uppgifterna i Einar Svartengrens undersökningar i Norrbottens och Väster bottens län visar exempelvis att innehavarna där bebodde sina boställen under hela 1700-talet fram till 1800-talets mitt, då borgare och bönder övertog dem.19
Jämför man förhållandena i Uppland och Närke med de i Norrbotten och Västerbotten verkar det dock finnas vissa mensamma drag. Generellt sett verkar exempelvis majors-, överstelöjtnants- och översteboställen förlorat sin roll som bo plats på ett tidigare stadium i Uppland från 1770-talet, i Närke från 1790-talet och i Västerbotten från och med 1820- talet - än exempelvis fänriks- och furirsboställen, där inneha varna ofta satt kvar fram till 1800-talets mitt. Orsakerna till dessa skillnader kan vi ännu bara spekulera i och jag kommer återkomma till detta längre fram när jag diskuterar jordbruket och inkomsterna.
16 Ulväng (2001c), s 59.
17 Steen, Birger: "Det gamla kaptensbostället i Skuttungeby. Vad syne protokollet och mantalslängder berätta", i Uppland 1957; Ulväng
(2001c).
18 Det skall dock tilläggas att nämnda undersökningar är gjorda efter uppgifterna i husförhörs- och mantalslängder, vilka främst avslöjar var personerna var skrivna, men inte nödvändigtvis var de i själva verket bodde. I de högre samhällsskikten var det under 1700- och 1800-talen vanligt förekommande med säsongsvist boende, där herrgårdarna beboddes sommartid, medan vintrarna tillbringades i städerna. Vad detta får för konsekvenser för resultaten är emellertid svårbedömt. Vissa officerare kan ha varit skrivna i städerna, men periodvis bott på sitt boställe, andra kan varit skrivna på bostället men bott annorstädes. 19 Svartengren (1934) och (1943).
Men vilka var de då som bebodde och brukade boställena i innehavarnas frånvaro? Ja, som redan antytts var det i Mellan sverige inte ovanligt att boställena var utarrenderade till lägre officerare. På både Åkesberg, Landsberga och Gryta var det vanligen kaptener och löjtnanter som stod som arrendatorer medan de lägre officersboställena i större utsträckning var bru kade av bönder. Men flera boställen har tidvis skötts med hälf tenbruk eller helt och hållet av bönder.