Sjukvårdens organisation
Genom Kungligt brev 6 augusti 1806 undergick det svenska mi litärläkarväsendet en viktig och genomgripande förändring. Där stadgades att alla i armen vid fred och krig anställda läkare skulle utgöra en särskild stat. Denna fältläkarstat var militärt organiserad och löd under en egen endast inför konungen an svarig chef. Denne skulle vara ledamot i såväl Krigskollegium som i Collegium medicum.44
44 Kjellberg, Johan: "Fältläkarkår", i Nordisk familjebok. Konversa
tionslexikon och rea/encyklopedi. 2 uppl, bd 9. Stockholm 1908:
sp 227-230. Collegium medicum ersattes 1813 av ämbetsverket Sund hetskollegium, som i sin tur 1877 ombildades till Medicinalstyrelsen. Denna slogs 1968 ihop med Socialstyrelsen.
Svenska armens sanitetsväsende befann sig vid utbrottet av kriget 18 0 8 emellertid i ett otillfredsställande skick och bris terna visade sig redan vid mobiliseringen. Det fanns visserligen föreskrifter som visade hur sjukhus skulle inrättas och hur lä karvården skulle ordnas vid trupperna. Men den nya författ ningen hade ej hunnit tränga igenom när kriget utbröt, vilket innebar att mycket förblev vid de gamla formerna.45
För den militära sjukvården i fält existerade även ett regle mente, uppgjort av militärläkaren och assessorn Per Zetzell, vil ket gällde redan under 1788 års krig. Med vissa förändringar tillämpades det även under fälttåget i Finland 1808-1809. Till förste fältläkare hade utsetts förste livmedikus Pehr af Bjerken. Han hade deltagit i 178 8-1790 års krig och ansågs som en framstående läkare och kirurg.46 Ekonomin vid fältsjukhusen sköttes av sjukhusdirektören och kommissarien, vilka lydde un der sjukhusintendenten, som utan att rådfråga läkarna ägde rätt att vidta nödvändiga åtgärder för sjukhusen. Detta föråld rade system lade stora band på läkarnas handlingsfrihet. De saknade befälsrätt över sjukhuspersonalen, som hade den egentliga tillsynen och omvårdnaden av de sjuka, liksom över sanitet och ordning i lokalerna. Detta gav upphov till ständiga konflikter, främst mellan förste fältläkaren Bjerken och inten denten Gustaf Bogislaus von Platen.47
Sjukhusen var antingen s k stående eller flyttande. Den första kategorin utgjordes av de centrala huvudsjukhusen. De var för lagda rätt långt bakom fronten på orter, som antogs komma att ligga utanför området för krigsoperationerna. De flyttande sjukhusen åtföljde trupperna. En mellanställning intog neder lagssjukhusen, som var stående, men placerade närmare front linjen. Nederlagssjukhusen upprättades om avståndet mellan brigadsjukhusen och armens allmänna sjukhus var så stort att de sjuka inte kunde föras dit inom två eller tre dagar. Under striderna inrättades förbandsplatser, därifrån de sårade, för-
45 Sveriges krig åren 1808 och 1809. Bd 2. Stockholm 1895: s 424. 46 Linden, K E: Sjukvård och läkare under kriget 1808-1809. Svenska
litteratursällskapet i Finland, Helsingfors 1908: s 24. 47 Linden (1908), s 3, 5, 6.
sedda med första förband forslades till närmaste flyttande sjuk hus.48
I fält hade den förste fältläkaren ansvaret för sjukvården. Un der honom löd fältläkarna som förestod armens allmänna sjuk hus och nederlagsjukhusen. Brigadläkarna ledde de med briga derna flyttande sjukhusen. Under brigadläkaren fanns rege mentsläkarna med sina två underläkare. För varje bataljon skulle en medicinalkärra med sjukvårdsutrustning finnas. Vid bataljonerna vårdades endast de sjuka som antogs tillfriskna inom några dagar. Övriga skulle transporteras till de ovan nämnda sjukhusen beroende på sjukdomens karaktär. Den omedelbara vården vid de flyttande sjukhusen sköttes av under läkare, sjukvaktare och sjukvakterskor. Så snart tillståndet medgav skulle de sjuka transporteras vidare till nederlagssjuk hus, såvida de inte omedelbart kunde sändas till armens all männa sjukhus. På det allmänna sjukhuset fick de sjuka den slutliga vården. Skötseln av sårade i strid skulle ske på en i för väg utsedd skyddad plats, där den första vården kunde äga rum. Där skulle också all tillgänglig sjukvårdsmateriel, samt vagnar och bårar samlas. Vid förbandsplatsen skulle också de läkare som kunde undvaras vid det flyttande sjukhuset tjänst göra. Regements- och bataljonsläkarna följde alltid sina för band för att så snabbt som möjligt kunna förbinda de sårade. Så snart dessa blivit förbundna sändes de i sjukhusens kärror eller rekvirerade vagnar till brigadens flyttande sjukhus.49
Sjukdomarna under kriget
För att bättre förstå varför sjukdomarna uppkom är det viktigt att känna till vilka de var och hur de spreds. Beskrivningar av sjukdomar har hämtats från arbeten av K E Linden, Hans Nor man och Gunnar Samuelsson.
Den sjukdom, som under kriget krävde det största antalet of fer var den så kallade fältsjukan. Benämningarna "fältsjukan" eller "lantvärnssjukan" innefattade samtliga sjukdomar som gick i fält eller vid lantvärnet. Dessa torde ha varit följande: 48 Hornborg (1955), s 195-196. Roth (1999), s 334.
rödsot (dysenteri), nervfeber eller tyfus (typhus abdomina/is), fläckfeber (typhus exanthe111aticus), återfallsfeber (typhus re currens), frossa (febris intermittens), Weilska sjukan (en feber sjukdom som epidemiskt förekom främst under rötmånaden och som kunde uppträda sporadiskt under resten av året), samt sjukdomsfall som kanske ej närmare diagnosticerats, men som i många fall avsåg paratyfus; vidare förfrysningar och förkyl ningssjukdomar - såsom luftrörskatarr, lunginflammation (pneumoni), lungsäcksinflammation (pleurit) - skörbjugg, samt en serie symptomvis anförda åkommor: vattusot, gulsot, bråck och hysteri. Vanligast har utan tvekan dysenterin varit, följd av förmodligen förkylningssjukdomar, frossa och de fruktade fläckfeber och rekurrens.50
Det kan även antas att den i journalerna ofta förekommande diagnosen "maligna febrar" betecknade en form av tyfus som under de extremt svåra förhållandena antagit en ytterst elakar tad karaktär. Övriga i journalen upptagna invärtes sjukdomar av intresse var förutom rödsot, diarreer, remittenta och andra febrar.51
Samtiden talade på olika nivåer av medicinsk fackkunskap eller bildning om sjukdomarna. Man använde även växlande termer. Ett problem var tidens officiella statistik som redovi sade dödsorsakerna enligt prästernas rapporter. Den upptog 33 grupper. Dessa rapporter sammanförde godtyckligt symptom, folkliga sjukdomsbegrepp och egenartade iakttagelser, som för oss är mer eller mindre obegripliga.52 För att få en inblick i sjukdomens karaktär med spridningssätt och normal tidpunkt för eventuella dödsfall följer här nedan information om de van ligast förekommande sjukdomarna.
Tyfus är smittsam under hela sjukdomstiden (fem-sex veckor). En del individer blir kroniska smittbärare och kan sprida sjukdomen genom exempelvis matvaror eller kloakvatten utan att själva vara sjuka. Sjuk domen karaktäriseras av hög feber, avmagring och apati. En dödlighet på 10 % var vanlig. Hos barn under två år var förloppet lindrigt och utsikterna att klara av sjukdomen var goda upp till 20-årsåldern. Vid 50 Samuelsson (1944), s 353-354, 382-383.
51 Linden (1908), s 145. 52 Samuelsson (1944), s 362.
stigande ålder ökade svårigheter och dödsrisker. Gravida kvinnor fick vanligen missfall.
Dysenteri smittar lätt och får på olika sätt en snabb spridning exem pelvis genom förorenad föda, med vatten, genom flugor eller genom direkt kontakt. Den var särskild vanlig under hungerår, då männi skorna tvingades leva av dålig och skämd mat. Den sjuke blir il lamående, får feber och svåra diarreer. Sjukdomen kunde gå över på några dagar men ledde i cirka 50 % till döden. Dödsfallen var vanli gast i barnaåren från 1 år och uppåt.53
För att ytterligare förtydliga det hela specificeras här nedan ty fussjukdomarna genom uppgifter hämtade från Samuelssons förklaringar.
Nervfeber Fläckfeber Rekurrens (återfallsfeber) Tidpunkt på året Mest på sensorn- Epidemier uuder Mest om vintern,
maren, hösten, vinterhalvåret, sen- senvintern, tidigt förekommer ofta vinter och förvår, på våren också på våren något mer än
övriga årstider
Spridningssätt 1) Explosivsmitta: Genom kläd- och Genom vägg- och mjölk- och vatten- möjligen huvudlöss klädlöss
epidemier, 2) smitta från per- son till person
Dödsorsak eller Långsamt insät- Likt nervfeber eller Kollaps vanlig;
dödssätt tande cirkulations- rekurrens mors i pneumoni
svaghet; perfora- förekommer också
tian, blödningar, de senare vanligast i tredje och fjärde veckan
Tidpunkt för Tredje och fjärde Efter 12-14 dagar, Ofta efter 5-7
dödsfall veckan ibland till och med dagar efter feberns bryt-
ning
Tabell 2. Översikt över tyfussjukdomarna efter Samuelsson (1944), s 373-382, 390-394.
53 Norman (1983), s 12-13, efter Bergmark, Matts: Från pest till polio.
Hur farsoterna ingripit i människornas öden. 2. uppl. Natur och kul tur, Stockholm 1965: s 151ff resp 139ff.
1808 Antal döda
När det gäller fläckfebern förekommer den visserligen, men är inte vanlig i de medicinska rapporterna, vilket kan bero på två svårigheter. Den ena är avgränsningen mot nervfebern eftersom nerv- och fläckfebersymptomen sammanblandade framfördes som en sjukdom. Den andra är avgränsningen mot rekurrensfe ber, vilken tillsammans med fläckfeber under farsoterna 1789- 1790 gick under benämningen rötfeber. Möjligheten att identi fiera de sjukdomar som vid 1800-talets början benämndes fläckfeber med nutidens fläckfeber försvåras genom att även re kurrens har fläckar.54 Med "intermittenta febrar" avsågs ojämt uppträdande febrar och med "remittenta febrar" febersjuk domar upphörande då och då.55