En januaridag 1537 samlades frälset från de svenska landska pen till mönstring i Linköping. Kung Gustav var själv på plats för att inspektera de närvarande adelsmännen och kontrollera deras utrustning. Sedan medeltiden var den svenska adeln befriad från skatt, "frälse", i utbyte mot att det ställde upp med häst och rust ning när kungen så krävde. Rusttjänsten var graderad efter förmåga, så att de främsta adelsmännen med stora egendomar ställde upp med sina följen, bestående av flera beridna män. De enklare lågfrälsemännen rustade själva för sina enstaka gårdar. Denna rusttjänstplikt hade under senmedeltidens ständiga fejder nästan blivit bortglömd, men Gustav Vasa ville återuppliva systemet och låta adeln göra skäl för sin skattefrihet. 7
5 En sådan jämförelse finns hos Göransson, Göran: Virtus Militaris.
Officersideal i Sverige 1560-1718. Lund 1990: s 62-64.
6 Hallenberg, Mats: Kungen, fogdarna och riket. Lokalförvaltning och
statsbyggande under tidig Vasatid. Symposion, Stockholm/Stehag 2001.
7 Sörensson, Per: "Adelns rusttjänst och adelsfanans organisation 1521- 1680", i Historisk tidskrift 1922. Nilsson, Sven A: Krona och frälse i
Sverige 1523-1594. Rusttjänst, länsväsende, godspolitil<, Lund 1947:
Närvarande vid mönstringen i Linköping var flera av rikets ledande aristokrater med sina följen: marsken Lars Siggesson (Sparre), lagmannen i Östergötland Holger Karlsson (Gera), ståthållaren på Kalmar slott Måns Johansson (Natt och dag), Ture Trolle, herre till Bergkvara, och så vidare.8 Likaså fanns ett stort antal lågfrälsemän där för att visa upp sina vapen och rustningar. Men ytterligare en stor grupp beväpnade män mötte upp: kungens hovmän och skyttar, män som redan var inlemmade i den kungliga organisationen, och liksom adeln ut gjorde en viktig del av rikets försvar.
Vad var dessa skyttar för några? I Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid beskrivs de som "specialiserade yrkessol dater till häst", vilka kunde vara både frälse och ofrälse. I rang räknades de näst efter väpnarna, det vill säga lågfrälsemännen.9 Arvo Viljanti, som ingående studerat Gustav Vasas krigsorgani sation, visar att kungen tidigt insåg att den svenska adeln inte räckte till för att fylla behovet av ryttare. 1536 beslutades att alla män som förmådde utrusta häst och ryttare skulle erbjudas lön i kläde och pengar, förutom fritt borgläger och fodring un der hela året. Här frångick man det äldre systemet, där husbon den själv skulle hålla med häst och rustning till de ryttare som tjänstgjorde för kläde och pengar.10
Gustav Vasa hade redan en skara svenner och hovmän, vilka var stationerade på slott och gårdar runt om i riket. I och med de nya åtgärderna hoppades kungen förstärka denna militära infrastruktur. Om vi granskar längderna från Linköping finner vi att en stor del av de närvarande ryttarna, nästan en tredjedel, tycks ha varit besoldningsryttare. Dessa skulle, till skillnad från de formellt oberoende adelsmännen, ägna hela sin tid åt att tjäna kungen. De var förlagda vid slott och kungsgårdar runt om i riket, och som ingående i kungens "gård" löd de under
8 Rusttjänstlängden från mönstringen finns tryckt i Historiska hand
lingar 3, s 1-11.
9 Swanto, Seppo: "skytt" i Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medel
tid.
10 Viljanti, Arvo: Gustav Vasas ryska krig 1554-1557. Del I. Åbo 1957: s 75f.
speciella regler, den s k gårdsrätten. Dessa män utgjorde en kärna i den växande kungliga organisationen.
Bland de namngivna skyttarna i Linköping återfinns flera be kanta namn, som snart skulle avancera inom den kungliga or ganisationen. Nils Hogenskild, en småländsk lågfrälseman, ut sågs samma år till fogde på norra Öland. Siffred Jönsson tjänst gjorde först som dennes fogdesven, och var därefter under tret tio år kungens fogde på samma ö. Mats Påve och Anders Broke placerades likaså på Öland, medan Kristoffer Bagge blev land bofogde i Värend.11 Gustav Vasa tycks ha utnyttjat härmönst ringen till att finna lämpliga ämnen till fogdar. Väl på plats kunde han själv bedöma vilka av karlarna som kunde duga till tjänsten.
Som nykorad kung i ett rike som genomlidit många och långa inbördeskrig var Gustav Vasa tvungen att ständigt arbeta för att stärka sin ställning. Det gällde att hålla sig väl med de gamla, etablerade eliterna, och samtidigt bygga upp en egen maktbas av trogna tjänare. Kungen försökte därför knyta till sig unga adelsmän genom att erbjuda dem en plats vid sitt hov. Från 1520-talet kom en generation adelsmän att fostras under kungens vingar, och flera av dessa hamnade senare på nyckel poster i den kungliga organisationen. Måns Svensson (Somme), Peder Hård, Gustav Olsson (Stenbock) och Gustav Fincke är exempel på män som följde denna väg.12
Bland kungens hovmän märktes inte bara lovande adelsyng lingar, utan också en större grupp ofrälse eller lågfrälse. Ett nedslag i räntekammarböckerna år 1532 ger vid handen en rad namn som snart skulle placeras ut som fogdar i landskapen. Hovtjänare som Joen Stallsven, Erik Svenske, Nils Götesson, Jakob Bagge och ytterligare något dussin till, fick under 1530- talet sådana uppdrag.13 Vår iakttagelse från mönstringen i Linköping tycks alltså vara generellt giltig: Gustav Vasa 11 Jämför Almquist, Johan Axel: Den civila lokalförvaltningen i Sverige
1523-1630. Med särskild hänsyn till den kamerala indelningen. Bd 4.
Norstedt, Stockholm 1922-1923.
12 Om Gustav Vasas hov se Antohoni, Eric: "Finländare i hovtjänst hos Gustav Vasa", i Historisk tidskrift för Finland 1968.
rekryterade fogdar främst bland sina hovmän och skyttar. Dessa personer verkade i kungens närhet och fick rimligen en grundläggande militär utbildning vid något av slotten.
Under Gustav Vasas regeringstid skulle antalet fögderier mer än fyrdubblas - vid hans död verkade drygt 200 fogdar i riket. Detta medförde förstås att kopplingen till kungen blev svagare. Inte ens Gustav Vasa kunde personligen välja ut alla kandida ter. Men systemet att rekrytera fogdar bland de militära grup perna bestod. Flera av kungens drabanter - hans livgarde i Stockholm fortsatte som fogdar i landskapen.14 Av de 124 skyttar som nämns i ett löneregister för Svealandskapen 1552 har närmare hälften varit, eller skulle komma att bli, fogdar.15 Hertig Erik försökte några år senare fylla en hel rad vakanta fogdeposter med skyttar från Västergötland.16 Rekrytering av militärer till den civila förvaltningen förekom alltså i alla land skap under hela Gustav Vasas regeringstid. Kung Gustav hand plockade folk inte bara till höga positioner, utan även till de lägre befattningarna inom lokalförvaltningen.