Utgångspunkten för mina resonemang är att officerarna, lik som människor generellt i historisk tid, agerande rationellt. Med detta menar jag att de utifrån sina ekonomiska, sociala och kulturella förutsättningar fattade beslut som, för att tala i ekonomiska termer, skulle vara räntabla i förhållande till inves teringarna.
Hur detta kunde se ut i praktiken kommer jag att behandla längre fram. Först skulle jag emellertid vilja återknyta till Ar teus antagande om officerarna som "förkämpar för agrarpoli tiska reformer" och om den under 1700-talet på grund av infla tionen kraftigt ökade lönsamheten på boställena. Som jag re dan antytt låter detta fullt rimligt och kanske var det så det för höll sig på många platser. Det finns emellertid anledningar till att delvis ifrågasätta detta. Som de här ovan refererade under sökningarna visat så fanns ganska få indicier för att boställsin nehavarna varit föregångare inom jordbruket. Studierna ger också anledning till att ifrågasätta en eventuell lönsamhetsför bättring under 1700-talet. På Åkesberg, Gryta och Landsberga övergav innehavarna sina boställen redan under seklets andra
hälft, och lät istället arrendera ut dem. Det rimliga hade väl i stället varit att innehavarna fortsatt att bruka dem, vilket för modligen gett dem den största avkastningen.
Som jag ser det finns inga enkla svar på de här frågorna, ef tersom antalet bakomliggande faktorer är så många · och sam bandet dem emellan ytterligt komplext. Att bara beräkna lön samheten är, som Berndt Fredriksson påpekat, mycket kompli cerat. Vad som kanske är än mer betydelsefullt är emellertid vad man skulle kunna kalla de sociokulturella förhållandena. Med detta menar jag hur officerarna själva såg på sin sociala och ekonomiska verksamhet, och hur de agerade utifrån detta. Det är som historiker lätt hänt att vi bedömer handlande i his torisk tid utifrån våra egna referensramar. Alla som någon gång studerat adliga räkenskaper från 1700-talet brukar häpna över de enorma summor som lades ned på inredningar, vagnar, klä der m m, medan investeringarna i exempelvis jordbruk var när mast försumbara. I våra ögon framstår detta som resursslöseri och som en synnerligen kortsiktig ekonomisk strategi. Men för samtiden var detta agerande helt rationellt. Det primära målet var att se till att hushållet överlevde och kunde reproduceras, och detta mål uppfylldes genom att skapa och. vidmakthålla kontakter, som på längre sikt kunde medföra möjligheter att er hålla tjänster, få gynnsamma lån, och ingå fördelaktiga gifter mål. Konsumtionen var det kitt som höll samman kontaktnätet: genom detta markerade familjerna sin status och sin samhörig het med "rätt" grupper.30
De komplicerade sociokulturella förhållandena menar jag måste beaktas i studiet av officerarnas verksamhet i allmänhet, och på boställena i synnerhet. Man kan inte hävda att office rarna var föregångare inom jordbruket generellt, utan att ta hänsyn till de övriga krav som de hade att möta. Därmed inte sagt att investeringar i t ex jordbruk nödvändigtvis hade låg prioritet. Jordbrukets avkastning var naturligtvis av stor vikt, 30 Om detta, se t ex Hasselberg, Ylva: Den sociala ekonomin. Familjen
Clason och Furudals bruk 1804-1856. Acta Universitatis Upsaliensis,
Uppsala 1998. Det skall betonas att den här formen av beteende före kom i samtliga samhällsskikt i historisk tid, men i varierande grad, och naturligtvis i relation till de materiella förutsättningarna.
eftersom den i de flesta hushåll var enda inkomsten. Det är också väl känt att omsorgen om jordbruket ökade under loppet av den agrara revolutionen hos både godsägare och bönder. Men min poäng är att det för officerarna kan ha varit betydligt gynnsammare att investera sitt kapital i exempelvis uniformer, hästar och middagar för att på så sätt skapa, eller underhålla, de rätta kontakterna för framtiden. Behovet av sådana var också av största betydelse för de officerare som ville göra kar riär, eftersom tjänstetillsättningar skedde efter personliga re kommendationer. 31
Även de allmänna förhållandena som officerarna levde under måste beaktas. Officerare som var karriärinriktade kunde byta boställen åtskilliga gånger och frågan är i vilken mån de under den relativt korta tid de var boställsinnehavare på respektive hemman ansåg det vara rationellt att göra investeringar i drif ten. Jordbruk var, då som nu, förknippat med ett stort riskta gande och många investeringar blev lönsamma först på längre sikt. Att odla upp ny mark var kostsamt och slukade både man timmar och kapital och det kunde dröja åtskilliga år innan den förräntade sig, i synnerhet mot bakgrund av att skördeutfallet kunde variera högst betydligt i det lågteknologiska jordbruk som rådde under 1700- och 1800-talen.32 Man skall inte heller bortse från de finansiella problem som officerarna troligen ställdes inför. Varje gång de tillträdde ett boställe skulle de på nytt investera kapital i redskap och byggnader, investeringar som även de var räntabla först på längre sikt. I bästa fall hade de en god privatekonomi som tillät placeringar av detta slag, om inte tvingades de kanske låna ihop kapitalet via sina kon takter.
Utifrån uppfattningen om de rationellt agerande officerarna framstår förhållandena på Landsberga och Gryta som fullt lo giska. Innehavarna visste att de med största sannolikhet skulle avancera uppåt inom några år och de kan därför ha ansett det 31 Detta framgår av Stjernstedt, Leonard Wilhelm: Några minnesblad ur
mitt lif. Norstedt, Stockholm 1912.
32 Visserligen skulle avträdande officerare få ersättning för de investe ringar som de presterat under tiden som innehavare, men om denna i realiteten uppvägde investeringarna känner jag inte till.
som onödigt att lägga ned tid, kraft och kapital på något som förräntades först långt senare. Det är också symptomatiskt att de båda boställenas expansiva perioder sammanfaller med innehavare/arrendatorer som brukade gårdarna en längre tid. Hälftenbruk och utarrendering var mot denna bakgrund kan ske att betrakta som fördelaktigt. Visserligen innebar det säker ligen att innehavarnas inkomster från boställena blev lägre, men det personliga risktagandet minimerades och, inte minst viktigt, det blev tid över till annat som kanske var mer angelä get. Vissa officerare ägde kanske egna gårdar, som de hellre in vesterade tid och kapital i, och det finns också exempel på att officerare ägnat sig åt handel vid sidan av. Ett sådant var majo ren Albrecht Schönström på Gryta, som lämnade boställets skötsel åt sina två arrendebönder på hälftenbruk, medan han själv bedrev spannmålshandel.33
För de officerare som inte hade förutsättningarna för avance mang eller saknade ekonomiska resurser kan däremot boställe nas jordbruk varit av större betydelse. Som nämnts tidigare ver kar det också som exempelvis löjtnants-, fanjunkar-, och furirs boställen ofta nyttjades av sina innehavare mer intensivt och även längre fram i tiden. Vissa av dem bebodde och brukade sina boställen under relativt långa perioder, vilket kan ha fung erat som ett incitament för mer långsiktiga jordbruksinveste ringar. De hade kanske dessutom en mer utpräglad vilja att för bättra sina ekonomiska villkor, eftersom många av dem kom från enklare familjeförhållanden. Det sistnämnda kan kanske förklara varför så många lägre officerare blev arrendatorer på de större boställena. För dessa var säkerligen möjligheten att bli godsarrendator välkommen, eftersom de på så sätt kunde för bättra sin ekonomiska ställning. Påfallande ofta var också dessa arrendatorer av ofrälse börd, eller tillhörande de lägre adelsskikten, och de avancerade inte heller vidare utan slutade ofta som löjtnanter eller kaptener. 34
Mot bakgrund av de här förda resonemangen är det tvek samt om boställenas jordbruk generellt varit så högtstående 33 Ulväng, pågående forskning.
34 Detta har inte behandlats implicit, men framgår av brukarlängder i
som gjorts gällande, och att officerarna verkligen spelat en vik tig roll som nydanare. Det är också, skulle jag vilja hävda, tvek samt om 1700- och 1800-talens agrara revolution verkligen innebar så stora förändringar för boställena och deras inneha vare. Som bekant har Arteus hävdat att 1700-talet generellt sett innebar en kraftig inkomstökning för officerarna tack vare de stigande spannmålspriserna, och det faktum att naturalönerna inte drabbades av inflationen.35 Den förbättrade ekonomiska förutsättningarna kan naturligtvis ha lett till att officerarna ge nerellt sett började ägna mer omsorg om sina boställen, men som jag ser det finns det få argument som kan styrka denna uppfattning. De korta innehavartiderna och deras inverkan på jordbruksinvesteringarna har redan diskuterats, liksom office rarnas alternativa investeringsmöjligheter. Man måste emeller tid också ta hänsyn till hushållens totala ekonomiska situation i enlighet med vad Berndt Fredriksson hävdat. Stigande matvaru priser kunde visserligen gynna jordbrukarna, men de drabbades också i viss utsträckning av dem, eftersom de var tvungna att köpa sådana varor de inte kunde producera själva. I takt med den agrara revolutionen blev jordbruket allt mer specialiserat, och det är väl känt att exempelvis slättbygdsjordbrukarna led brist på kött, smör, hudar, linne, humle, trävaror m m, varor som fick köpas in från andra områden. Sammantaget torde där för inkomsterna inte ha ökat så mycket.36 Det är inte heller sä kert att alla jordbrukare gynnades av de högre matvarupri serna. För de officerare som bedrev jordbruk i områden med spannmålsunderskott var naturligtvis de höga priserna inte spe ciellt fördelaktiga, utan de kunde kanske i värsta fall innebära en inkomstminskning!37
Avslutningsvis kan det konstateras att officerarnas ekono miska verksamhet ännu är i princip helt outforskad. Det finns säkert många orsaker till varför så är fallet, men den kanske främsta är områdets komplexitet, där hänsyn måste tas till en mängd olika faktorer av både ekonomisk, social och kulturell art. De här ovan förda resonemangen skall först och främst
35 Arteus (1989) s 12.
36 Ulväng (2001b). 37 Gadd (2000), s 361ff.
uppfattas som spekulationer, och framtida forskning får utvisa hur det egentligen förhöll sig. Men faktum är att dessa spekula tioner också har ett visst stöd av den kritik som utdelades mot indelningsverket under 1700-talet. Framstående teoretiker som Jacob Faggot, Johan Fischerström och Johan Gabriel von Bons dorff menade alla att boställenas jordbruk generellt sätt sköttes illa. Den främsta orsaken till detta var de osäkra besittningsvill koren, vilka medförde bristande framförhållning men också det faktum att många officerare saknade utbildning på området.38
Bebyggelsen
Av de studier som gjorts av militära boställen dominerar de om boställenas arkitektur. Orsakerna till detta är flera. En är att de högre officerarnas herrgårdsliknande boställen tidigt väckte konst- och arkitekturhistorikernas intresse, vilka mutade in bo ställena som sitt forskningsområde. 39 En annan är att det finns ett mycket omfattande bebyggelsehistoriskt källmaterial i form av mönsterritningar och syneprotokoll, vilket varit relativt lätt åtkomligt för intresserade forskare. Slutligen skall man inte hel ler bortse från det faktum att många av boställenas huvudbygg nader fortfarande står kvar relativt välbevarade och därför väckt mångas intresse.
De studier som gjorts har också ofta fokuserat på manbygg nadernas arkitektur och deras förhållande till typritningarna. Det finns idag en relativt god kunskap om hur dessa kom till, vilka som stod bakom dem, och även i viss mån vilket genom slag de fick. Vad som däremot saknas är studier av boställenas ekonomibyggnader, liksom analyser av bebyggelsen ur ekono miska och sociala perspektiv.
38 För en sammanfattning av Faggot, Fischerström och Bonsdorff, se Dahlström (1914), s 20ff.
39 Se t ex von Schwerin (1932); Hofren (193S); Hofren, Manne: Herrgår
dar och boställen. En översikt över byggnadskultur och heminredning å Kalmar läns herrgårdar 1650-1850. Stockholm 1937; Wallin,
Sigurd: Byggnadsskick i herrgårdar, boställen och städer. Stockholm 1947.
Avsikten med det här kapitlet är att sammanfatta forsknings läget vad gäller boställenas bebyggelse i sin helhet, men ock.så att diskutera bebyggelsens roll på boställena i relation till vad som framkom i förra avsnittet. Innan jag gör det skall jag bara kort redogöra litet för de stadgar och bestämmelser som låg till grund för bebyggelsens utformning.