Det har inte framgått av det granskade materialet hur soldater från Hälsinge regemente vårdades. Däremot finns beskriv ningar rent allmänt beträffande sjukvården i T orneåområdet. Där var sjukhusen förlagda i byarna Påta, Haparanda, Mattila, Vuono och Nikkala, samt i Börjesbyn i angränsande Kalix socken. På samtliga av dessa sjukhus vårdades soldater från Hälsinge regemente. Nedanstående exempel från området ger en inblick i deras situation:
Sjukvården, förut bristfällig, blef det än mer nu, då äfven en stor del av läkarna och sjukvårdspersonalen insjuknade. En kännbar brist rådde åtminstone till en början äfven på de nödvändigaste artiklar. "Kokföda" fanns icke, och kunde kött erhållas funnos icke några kokkärl; de sjuka måste lefva på bröd och vatten. Några sängplatser
93 Linden (1908), s 40-41.
kunde icke heller beredas; de sjuka voro tvungna att ligga på de kalla, dragiga golfven med halm till underlag. Men då icke tillräcklig tillgång däraf fanns för att vid behof tillåta ombyte, måste gammal, begagnad halm nyttjas. På täcken rådde stor brist, hvarför kapotterna, där sådana funnos, måste användas.95
Linden redovisar även delar ur förste fältläkaren Bjerkens ned tecknade berättelse om förhållandena i Torneå. Bjerken skrev följande i början av januari 1809:
Sedan armen gjort halt här i Torneå, blefvo de sjuke förlagde så godt de för ögonblicket kunde blifva; ... Rummen blefvo otillräckliga emot den tilltagande sjuknummern, kölden och trängseln i synnerhet så svår, att i ett litet finskt pörte, der aldrig mer än 6 personer legat, lågo nu trettio ... Af denna trängsel ... öfvergick febern ifrån katharralisk till rötaktig. Luften blef dermed besmittad, och har denna sjukdom nu blifvit en farlig och dödande epidemi, så att på sex fjerdingsvägs af stånd sjukna menniskor på samma sätt; feberns gång och dödssättet blir i det närmaste detsamma ... 96
Under hösten 1808 hade ett stort nederlagssjukhus upprättats i Umeå. Huvuduppgiften för sjukhuset var att ta emot de sårade och sjuka från Finland som transporterats sjövägen innan isarna lagt sig. Men lokalerna i själva staden rymde inte det stora antalet sjuka som strömmade till. Därför blev det nödvän digt att i närliggande Rödbäcks by inrätta ett sjukhus. Verk samheten i sjukhuset påbörjades den 28 september.97 För att få en uppfattning om förhållandena vid Umeå sjukhus, återges de lar av fältläkaren Johan F Fåhrees klagoskrift till befälhavande generalen den 7 januari 1809:
Vid den spridda och vidlyftiga inrättning uti och omkring Umeå stad, hvilken kallas armeens sjukhus, har beklagligen till närvarande tid in gen ordning ägt rum ... Soldater inlägges, uttages och commenderas, ja utgå sjelfva utan läkarens vetskap ...
Soldater hafva under namn af sjuke hitkommit, genast gått till sine hemvist och synes icke i läkarens journal, en del af dem hafva dödt i sina torp, jag vet ej om de ditgått af eget sjelfsvåld eller om någon kun
nat permittera dem.
95 Linden (1908), s 96-97. 96 Linden (1908), s 113.
Föräldrar hafva från sjukhusen bortfördt sina söner utan läkarens vetskap ...
I sanning vid en anläggning sådan som denne, är mänsklig omtanke och möda nästan frugtlös.98
Angående tillgången på föda för de sjuka anmälde sjukhusin tendenten i Umeå, Adolf Magnus Gripenberg följande i sin me morial från den 20 december 1808:
Gryner hafva icke på flere veckor varit att tillgå, och äfven utan mjöl, som af svagt och illa torkadt korn blifvit ganska vårdslöst och groft förmalit, har så otillräckligen erhållits, att provianteringarne icke kun nat å behöriga dagar verkställas, och manskapet i fem a sex dagar måst sakna sitt behof ,99
Flera av regementets soldater var inlagda på Rödbäcks sjukhus och på nederlagssjukhuset i Umeå. Redan i oktober fanns häl singar inlagda. Detta visar en månadsrapport från 29 oktober där det framgår att 89 man var sjuka.100 Det är i och för sig svårt att utifrån ovanstående citat rörande sjukvården i Torneå eller Umeå bilda sig en generell uppfattning eller dra några säkra slutsatser om hur de sjuka behandlades och vårdades. Tendenser kan dock skönjas. Samtidigt framträder en något tydligare bild av samtida läkares syn på sjukvården och dess or ganisation. Sjukvården ansågs dåligt organiserad. Det rådde brist på föda, utrustning och utrymme. En intressant iakttagelse är att många sjuka och sårade på eget bevåg avvikit eller häm tats av föräldrar från sjukhusen. Dessutom hade soldater utan läkarnas vetskap utskrivits eller flyttats. Detta upplevdes som ett stort problem när det gällde att vårda de sjuka. Det para doxala är emellertid att de som avvek, om de ej hunnit smittas, hade bättre möjligheter att klara sig från epidemiska sjukdomar än de som blev kvar, om man ser till hur epidemier uppkom och spreds.
98 Hjelt (1893), s 298-299. 99 Hjelt (1893), s 301.
10° Krigsarkivet. Krigshandlingar 1808-1809. Rödbäck sjukhus, sjukjour nal för militären vid svensk-finska armen, kriget 1808-1809. Vol 702 C.
Slutdiskussion
Sjukdomar har genom århundradena varit ett stort problem för de europeiska armeerna under krig. Fler soldater dog av sjukdo mar än till följd av rena stridshandlingar. Sveriges krig mot Ryssland 1808-1809 var inget undantag. Där skördade de epi demiska sjukdomarna stora offer bland soldaterna. Jag har för sökt att visa varför och i vilka sammanhang sjukdomarna upp stod, och när dödligheten blev som störst, med Hälsinge rege mente som exempel. Den teoretiska utgångspunkten har base rats på tidigare forskning om krig och sjukdomar, kombinerad med dagens kännedom om de epidemiska sjukdomarna i rela tion till äldre tiders kunskaper. Utifrån det teoretiska utgångslä get har samband mellan krig, sammanträngning av soldater, då lig hygien och sjukdomar försökt att förklaras. För att kunna avgöra när och i vilket sammanhang dödligheten blev som störst har dödssiffrorna för regementets soldater delats upp i olika perioder. Perioderna har fastställts med hänsyn till om det undersökta regementet i huvudsak varit i strid, på marsch eller samlat i förläggningar. Uppgifterna har hämtats ur död- och be gravningsböckerna för de socknar som regementets soldater kom ifrån, samt från avskrifter av militära rullor.
Av undersökningen kan konstateras att från mars månad 1808 då Hälsinge regemente avmarscherade från hemorten fram till slutet av augusti, då förbandet skeppades över till Fin land, förekom ingen stor dödlighet. Dödssiffrorna ökar under september och oktober, men det är först under november som ökningen blir markant. Den största dödligheten bland regemen tets soldater utbryter under perioden från den 11 december 1808 till den 8 januari 1809, då de var inkvarterade i Torneå trakten. Sedan minskar antalet döda kraftigt från början av feb ruari. Under sommaren och hösten 1809 är dödligheten mini mal. Under vistelsen i Torneåområdet dog minst 127 soldater. Dessutom är det troligt att av ytterligare 76 man vars dödsplats ej angivits, merparten skall adderas till siffran 127.
För armen totalt har inga uppgifter hittats gällande motsva rande period. Däremot finns i den genomlästa litteraturen siff ror för perioden december 1808 till februari 1809 om armens
sjukläge i Torneå-Haparanda. Under den tiden insjuknade 5 929 man och av dessa dog 1 783.101
Det har framgått att soldaterna i Torneåtrakten förlades i trånga kvarter, och att sjuka och friska soldater trängdes med varandra. Med tanke på detta var sannolikt de sanitära förhål landena långt ifrån tillfredsställande. Genom kombinationen av krig, dålig hygien och sammanträngandet av soldater skapades förutsättningar för epidemiska sjukdomar med stor dödlighet som följd. Det finns visserligen andra förklaringar till den höga dödligheten. Det har bland annat framförts att den besvärliga marschen till Torneå var den främsta orsaken till sjukligheten. Men denna uppfattning förklarar inte de höga dödssiffrorna, främst i slutet av december och början av januari. Med periodi seringen av dödssiffrorna som utgångsläge har uppgifter fram lagts som anger normaltiden från insjuknandet till döden i de mest förekommande sjukdomarna. Genom att jämföra detta med dödsdatum för soldaterna har slutsatsen blivit, att av de soldater från Hälsinge regemente som avled i Torneåtrakten kring årsskiftet 18 0 8-18 0 9, hade de flesta insjuknat efter an komsten till området. Emellertid kan de ha burit smittan med sig sedan tidigare, eftersom sjukdomsförloppet föregås av en in kubationstid som varierar beroende på sjukdomens art.
Den genomförda studien har gett en viss inblick i den svenska armens problem med sjukdomar. Även om inga be stämda slutsatser kan dras beträffande orsaker till att sjukdo marna bröt ut inom armen, har sammanhangen till varför död ligheten blev så stor klarlagts. Undersökningen av förhållan dena vid ett regemente har visat, att den stora dödligheten in träffade när sammanträngningen av soldaterna skedde under otillfredsställande sanitära förhållanden. Härtill bidrog fakto rer som bristande sjukvård, otillräcklig klädsel, dålig mat, kyla och svåra strapatser. Men dessa faktorer har, enligt min mening överdrivits särskilt gällande Hälsinge regemente.
För att återanknyta till forskningsläget, kan uppsatsens resul tat jämföras med Corvisiers undersökning av ett regemente i franska armen. Även där orsakade sjukdomarna den största 101 Sandström (1994), s 100.
dödligheten. Värst var det i vinterkvarteren. I engelska flottan var också sjukdomar ett stort problem vilket Lewis studie visar. På ett skepp där utrymmet var begränsat blev sammanträng ning av manskapet oundviklig, vilket skapade en grogrund för epidemier. Under 1600-talets krig i Europa dog enligt Laidres beräkningar dubbelt så många soldater i sjukdomar än i strid. Dödssiffrorna för sjukdomar var emellertid betydligt högre procentuellt sett för Hälsinge regemente under 1808-1809 års krig. Förlusterna har uppskattats till 1 200 man, varav cirka 1 000 avled i sjukdomar - fem gånger så många som dog i strid eller av skador.
En fråga för fortsatt forskning är i vilken omfattning epide mier bland soldaterna skulle ha kunnat hindras. En möjlighet att förklara sjukdomsproblemen kan vara att studera dem uti från soldaternas vardagliga situation, framför allt vid inkvarte ringar. Det är även viktigt att försöka bedöma de åtgärder som militärledning, befäl och läkare vidtog, med hänsyn till den ti dens kännedom om sjukdomar och epidemier.