Hälsinge regemente gick mot Grisslehamn för att ingå i en ny bildad fördelning. Denna styrka skulle landstiga i Österbotten för att där anfalla de ryska förbanden. Marschhastigheten var cirka fyra mil per dag, rastdagarna inräknade, vilket visade att trupperna var i god form. Den 7 och 8 augusti anlände bataljo nerna till Grisslehamn. Där följde en längre väntan eftersom motvind hindrade transportflottan att avsegla till Gävle, där vargeringsbataljonen väntade för anslutning. Den 16 augusti kom äntligen skeppen iväg och dagen därpå ankrade flottan utanför Gävle. Motvinden höll dock i sig och först efter fyra dagars väntan kunde man avsegla till Hudiksvall där fartygen fick ligga stilla i två dagar på grund av storm. Den 28 augusti landsteg trupperna i Kristinestad. Sjöresan hade varit besvärlig för soldaterna och flera fall av skörbjugg hade inträffat.33
Efter landstigningen ryckte den fördelning Hälsinge rege mente tillhörde fram i sydlig riktning efter kustvägen till Lapp fjärd. Regementet var nu organiserat som brigad om tre batal joner. Styrkebeskedet från 21 augusti visade på 1 650 man vil ket i det närmaste var fulltaligt. Persedelvården hade enligt or derjournalerna varit god. Den 29 augusti deltog hälsingarna i strid vid Lappfjärd. Ryssarna gick till anfall men efter cirka fyra timmars strid kunde de svenska trupperna genomföra ett motanfall och tvingade tillbaka fienden. De svenska förlusterna var relativt små.34
32 Sveriges krig åren 1808 och 1809. Bd 7. Stockholm 1919: s 21.
33 Törnbom (1968), s 215-216. 34 Törnbom (1968), s 216-217.
Några dagar senare var delar av regementet åter i strid. Men denna gång måste armen ge vika och den 7 september beordra des reträtt längs hela fronten. Fördelningen där regementet in gick drog sig tillbaka via stora landsvägen närmast kusten till Närpes socken. Den 9 september och följande dagar fortsatte reträtten till Lillkyro. Där förenades de svenska och finska trupperna den 11 september. Dagen efter fortsatte armen till Vörru.35 Natten till den 14 september grupperades huvuddelen av Hälsingebrigaden i en förpostställning ungefär 2,5 km söder om Oravais kyrka. Före gryningen anföll ryssarna. Under stri derna vid Oravais blev hälsingarna illa åtgångna och kunde en dast med stort besvär slå sig tillbaka genom de tätnande ryska leden. I skydd av mörkret drog sig de svenska trupperna till baka till Nykarleby.36
Reträtten fortsatte norrut i hästregn och med en dåligt funge rande underhållstjänst. Stilleståndet den 29 september syftade till att låta trupperna vila och reorganisera underhållstjänsten. När ryssarna omkring tre veckor senare avbröt vapenvilan måste svenskarna fortsätta sitt återtåg. Vid Kalajoki hamnade som eftertrupp hälsingarna på nytt i strid. Förlusterna blev två döda och två sårade soldater av vilka en senare avled. Reträtten fortsatte genom öde och delvis krigshärjade bygder. Vid uppre pade tillfällen fick hälsingarna tjänstgöra som eftertrupp i syfte att fördröja fiendens framfart. Det nya stilleståndet i Olkijoki 19 november innebar att Finland helt skulle utrymmas. Även om striderna upphörde måste marschen fortsätta, nu i yrväder och stark köld. Den 11 december hade regementet nått Hapa randa strax väster om Torneå och följande dag togs kvarter i området. Nu blev det äntligen tillfälle att vila, men förlusterna hade varit svåra genom fältsjukans härjningar. Den 28 decem ber fick återstoden av regementet order att marschera hem av underhållsskäl. Först den 9 januari 1809 påbörjades hemfärden och en månad senare, den 8 och 9 februari nådde regementet samlingsplatsen Mohed utanför Söderhamn i Hälsingland.37
35 Ström, Carl Petter: Utkast till Helsinglands och Helsinge kongl. rege
mentes krigs-historia. Stockholm 1828: s 212-213.
36 Törnbom (1968), s 217-221.
1809 års fälttåg
I mars 1809 uppsades stilleståndet av ryssarna och striderna började igen. I samband med kapitulationen i Kalix slöts den 26 mars en konvention, vilket bland annat innebar att soldater från regementet som legat kvar på sjukhuset där fick möjlighet att bege sig hem. I Umeå fanns också sjuka soldater från rege mentet. När dessa tillfrisknat organiserades de i en bataljon som deltog i striderna kring Umeå under våren och sommaren 1809. Först den 29 september kunde de återstående hälsing arna, 44 man, återförenas med sitt eget regemente.
När stilleståndet avbröts innebar det även att huvuddelen av regementet genom en generalorder 20 mars fick order om upp brott. Det organiserades till en fältbataljon bestående av 350 man som förstärkning till Västerbotten och en annan bataljon av motsvarande styrka placerades som garnison i Sundsvall.38 Fältbataljonen i Sundsvall avgick den 23 maj till Ångerman land. Den 4 juli förenades den med övriga trupper i fördel ningen vid Hörnefors, det vill säga Norra armen under befäl av generallöjtnant Fabian Wrede, och deltog där i striderna mot ryssarna. Kring Hörnefors blev regementet kvar till 11 augusti då striderna på nytt började. Den 20 augusti, dagen efter Väs terbottensexpeditionens strid vid Sävar, beordrades Hälsinge fältbataljon att tåga efter kusten för att trygga armens högra flygel. Vid Umeå uppstod strid, dock utan att orsaka några ska dor på hälsingarna. Bataljonen posterades strax norr om Umeå till 8 september då den förflyttades till Rickleå bro i Bygdeå socken. Här blev den kvar till fredslutet 17 september. 39
Den andra fältbataljonen, som låg kvar i Sundsvall, sattes i juli in i Jämtland eftersom norrmännen gått över gränsen. Stri derna blev ej långvariga. Trupperna marscherade därefter mot Umeå medan 150 hälsingar stannade för bevakning i Jämtland. När resten av fördelningen nådde Umeå hade redan vapenstille stånd ingåtts med ryssarna och strax efter slöts· freden i Fred rikshamn. Därmed kunde regementet den 26 september tåga
38 Törnbom (1968), s 227-229. 39 Ström (1828), s 228-234.
hemåt. I slutet av oktober kom soldaterna hem och därmed var fälttåget slut.40
Regementet var under detta krig i sin helhet inblandade i två större strider, vid Lappfjärd och Oravais. Därtill kan läggas uppskattningsvis 6-7 småstrider med mindre avdelningar. Sam manlagt skulle detta utgöra totalt 7-8 stridsdagar att sättas i re lation till över 100 marschdagar vilket ger ett perspektiv på detta flerfrontskrig.41
Förluster 1808-1809
Olle Törnbom beräknar den totala förlusten för regementet till omkring 1 200 man varav 200 man räknas som stupade och så rade. Huvuddelen av de återstående antas ha dött i fältsjukdo mar. Törnbom baserar sina siffror på rapporter och mönst ringar.42 Carl Petter Ström menade att de totala förlusterna var minst 1 380 man. Det framgår emellertid inte om han medräk nat lantvärnets personal eller tagit hänsyn till dem som av olika skäl kasserats vid mönstringarna. Av dessa 1 380 man beräk nade han förlusten för 1808 till omkring 1 220 och resterande 166 man som förlust under 1809.43
Varken Ström eller Törnbom uppger någon exakt siffra för antalet döda i sjukdom, vilket sannolikt inte heller går att göra. I Törnboms uträkningar framkommer ej heller om de som hamnade i fångenskap medräknats i siffran 1 200 man. I gene ralstabens Sveriges krig åren 1808 och 1809 framgår att ur Hälsinge regemente har 61 man stupat och 171 sårats. Då in räknas även tio sårade och tre stupade under striderna mot norrmännen vid Värmlands gräns våren och sommaren 1808. Hur många av de sårade som dog till följd av skador är svårare att uppskatta. Skulle samtliga 171 sårade dött av sina skador blir antalet döda i strid och av skador 232 man. Det är dock osannolikt att samtliga dessa skulle ha avlidit. Rimligare är
40 Törnbom (1968), s 229-230. Ström (1828), s 233-234. 41 Törnbom (1968), s 231.
42 Törnbom (1968), s 231.
Döda Särade Till( ångatagna Stimma
istället att beräkna stridsförlusterna i döda till omkring 200 man, men förmodligen är antalet mindre.
Norska Finland Totala
gränsen Finland Finland Sipo 5 nov, Västerbotten förluster,
Värmland Lappfjärd 29 Oravais 14 Kalajoki 9 nov, Hörnefors officerare och 1 och 18 maj, aug 1808 sept 1808 Ypperi, Viirel 5 juli 1809 manskap, 17 juli 1808 11 nov 1808 1808-1809
3 3 52 2 1 61
10 12 131 12 6 171
5 59 9 - 73
18 15 242 23 7 305
Tabell 1. Hälsinge regementes totala förluster i samband med strid under kriget 1808-1809. De platser vid norska gränsen där strider pågick var Masterud och Fa gernes den 1 maj, Mobäk 18 maj och Ånby Sätra 17 juli.
Efter Sveriges krig åren 1808 och 1809. Bd 1-9. Stockholm 1890-1922. Genom studier av sjukhusrapporter, död- och begravnings böcker samt avskrifter från militära rullor, framträder en rela tivt klar bild av de totala förlusterna. Wickbergs avskrifter visar 636 man (se tabell 3) som döda. Till förlusterna skall även läg gas 229 man vilka anges som fångar, saknade eller på annan ort befunna. Denna siffra bör dock tas med viss reservation eftersom några av de tillfångatagna återkom, vilket död- och begravningsböckerna visar. Till antalet 865 (636 + 229) sol dater kan ytterligare 46 man från Ovansjö socken tillföras som tidigare diskuterats, vilket totalt gör 911 man i förlust. Däre mot framgår inte hur många som dött av de 275 soldater (229 + 46) som adderats till förlustsiffrorna. Det går ej heller att utläsa hur många som dött i sjukdomar.
Om en summering av siffrorna från socknarnas död- och be gravningsböcker görs visar denna 560 döda (se tabell 4). Till den siffran skall läggas 117 döda från Hogdal, Hedesunda, Torsåker, Ovansjö och Ockelbo socknar. Dessa soldater har ej återfunnits i död- och begravningsböckerna, men finns note rade i Wickbergs samlingar, vilket gör 677 döda. För att beräkna de totala förlusterna bör de 46 soldaterna från Ovan sjö socken adderas, vilket visar en förlust på 723 man. Till dessa sammanräkningar kan även läggas de 229 man som av
Wickberg noterats som fångar. Regementets förlust blir då sammanlagt 952. Av de 229 som Wickberg anger som fångar, är vissa sedan noterade som hemkomna eller som döda i död och begravningsböckerna, vilket visar att den siffran är tämli gen osäker att tillämpa i beräkningarna. I död- och begrav ningsböckerna finns dödsorsaker angivna för 345 man där det framgår att sjukdom varit orsaken. I nästan samtliga fall rör det sig om epidemiska sjukdomar. Redan med den siffran översti ger antalet döda i sjukdom klart dödssiffran för döda i strid. Den faktiska siffran är med största säkerhet betydligt högre. Under december 1808 och januari 1809 dog enligt militärrul lorna sammanlagt minst 382 man. Eftersom vapenvila då rådde kan det anses sannolikt att de flesta dog av sjukdom.
Med Wickbergs och kyrkböckernas uppgifter att tillgå kan det slutligen konstateras att minst 723 soldater mist livet under kriget, och att regementets förluster kan räknas till minst 952 man. Detta skall jämföras med Törnboms uppskattning att cirka 1 200 soldater dött, varav omkring 1 000 i sjukdomar. Det är som ovan framgått svårt att räkna fram en exakt siffra för hur många som dog i sjukdom, eftersom källmaterialet inte är komplett, men Törnboms antagande att sjukdomar krävt närmare 1 000 liv, kan nog anses som rimligt.