Hur kom det sig då att man så gärna ville använda rikets mili tära elit som fogdar? Vad var det i fogdens uppdrag som krävde en utpräglad militär kompetens? Här är det frestande att ta till en teoretisk förklaring: Allt skatteuttag bygger i grunden på våld, och inflödet av resurser till staten kan bara garanteras med hjälp av vapen.17 Om vi accepterar denna tes är fogdarnas militära roll uppenbar, men hur väl stämmer den egentligen med källorna?
14 Barkman, Bertil C:son: Kungl. Svea Livgardes historia. Band I. 1523- 1560. Stockholm 1937: s 342.
15 Nils Vesperssons register på fogdarnas valborgslön anno 52. Kamma rens löningsregister, Uppland, RA.
16 Forssell, Hans: Sveriges inre historia från Gustaf den förste med sär
skildt afseende på förvaltning och ekonomi. Bd 1. Stockholm 1869: s
36.
17 Elias, Norbert: Från svärdet till plikten. Samhällets förvandlingar. Del
Il av Norbert Elias civilisationsteori. Atlantis, Stockholm 1991: s 254-
Vi kan lätt finna stöd i litteraturen för att fogden var en våld sam man. Karlfeldt skaldade en gång:
Fogden, befallande och hård:
Han lurar på ditt välstånd, din arvedel och gård
På hans tid hade fogdarna sedan länge slutat bära vapen, men de uppfattades fortfarande som någonting hotfullt. Flyttar vi oss tillbaka i tiden blir bilden tydligare. Den landsflyktige bis kopen Olaus Magnus satt vid mitten av 1500-talet i Rom och beskrev de nordiska folkens historia. I hans verk finns två illus trationer som visar fogden i arbete. Den första, placerad under rubriken "om goda och hederliga fogdar", visar en fogde som rider med sitt följe. Hans karlar är beväpnade och fogden håller i något som bör vara en stridshammare.18 Detta var främst ett tecken på hans värdighet men användes också för att näpsa uppstudsiga undersåtar med.19 Den andra bilden, som jag valt som omslag till min avhandling, visar en fogde med tre beväp nade tjänare som tar emot böndernas skatteuppbörd. Här är rubriken "om tyranniska fogdars hårdhet och utpressningar" och på bilden utstrålar också fogden hot och auktoritet. Han och hans karlar är alla beväpnade, med stridsyxa eller långa spjut. De sträcker symboliskt ut sina händer efter böndernas säckar med varor eller pengar. 20
Det är intressant att både den rättrådige och den girige fog den beskrivs som ledare för ett beväpnat följe. Det är inte vap nen i sig som är onda, tyranniet uppstår när de används för att utpressa befolkningen. För Olaus Magnus var det självklart att en fogde skulle vara beväpnad. I boken finns ytterligare en skildring som understryker detta: när bönderna belägrar och bränner ner en förhatlig fogdes borg. Fogden har här förskan sat sig i sitt militära fäste, som nu belägras av upproriska bön- 18 Olaus Magnus: Historia om de nordiska folken. Andra delen. Uppsala
1912: åttonde boken, tjugusjätte kapitlet, s 90.
19 Om stridshammaren, se Bruhn Hoffmeyer, Ada: "ceremonivåben" i
Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid. Fogden Joen Stallsven
ställdes 154 l inför rätta för att ha använt sin stridshammare till att misshandla en bondson. Hallenberg, Kungen, fogdarna och riket, s 369f.
En fogde med sitt beväpnade följe, enligt Olaus Magnus. Fogdarna, "vilka äm såsom strålar, utsända av solen", skulle tillse att rättvisa och trygghet rådde i alla landsändar. Men Olcws Magnus ger flera exempel på hur fog dar blivit förblindade av girighet och ondska, vilket gått ut över befof k ningen.
der.21 Det hela är som hämtat från någon av Engelbrektsfejdens kraftmätningar mellan allmogen och kung Erik av Pommerns hatade fogdar.
Fogdens borg var under medeltiden en viktig del av rikets po litiska geografi. Borgarna var stödjepunkter för det bepansrade rytteriet, som med sin överlägsna styrka kunde dominera det omkringliggande landskapet. Fogden var den som förde befäl över krigsfolket på kungens borg, och såg till att kräva in de skatter som krävdes för att försörja garnisonen, Naturligtvis skulle han också vidarebefordra eventuellt överskott till kungen,22
21 Olaus Magnus, Historia. Andra delen, elfte boken, sextonde kapitlet,
s 243f.
22 Lönnroth, Erik: Statsmakt och statsfina11s i det medeltida Sverige. Stu dier över skatteväsen och länsförvaltning. Göteborg 1940. Fritz, Bir
gitta: Hus, land och län. Förvaltningen i Sverige 1250-1434. Almqvist
& Wiksell, Stockholm 1972. Lindqvist, Thomas: Plundring, skatter
och den feodala statens framväxt. Organisatoriska tendenser i Sverige unde1· övergången från vikingatid till tidig medeltid. 2. uppi. Uppsala
Denna struktur skulle till stor del svepas undan av senmedel tidens blodiga konflikter. Ett flertal borgar förstördes av Engel brekt och ytterligare några föll offer i kampen mellan riksföre ståndare och unionskungar. När Gustav Vasa valdes till kung saknade flera landskap borganläggningar. Det var nödvändigt att hitta andra metoder för att skapa en fungerande politisk kontroll i det vidsträckta riket. Till på köpet hade den svenska adeln blivit kraftigt decimerad under krigen. Kungen var redan från början hänvisad till att stödja sig på män av enklare ur- sprung.
Detta innebar inte att fogdarnas militära funktioner blev mindre viktiga, snarare tvärtom. Som kungens ombud skulle fogdarna upprätthålla lag och ordning, och befästa den nya re gimens legitimitet. Det skedde i stor utsträckning vid tingen, böndernas plats för rättsskipning och för politiskt handlande. Fogdarna skulle driva in skatter, och samtidigt försäkra kungen om allmogens stöd. För att demonstrera den nya regimens auk toritet var det nödvändigt att agera med vapen i hand. Fogdens beväpnade följe skulle utgöra en påminnelse om var makten fanns och att den hade kapacitet att följa upp ord med hand ling.
Häradsfogden åtföljdes således ständigt av sina beväpnade svenner, som regel ett halvdussin personer. I mer känsliga om råden, som vid smålandsgränsen kunde fogdens följe bestå av upp till 20 personer. Fogdarna och deras beväpnade karlar fungerade både som reguljär ordningspolis och som ett slags militära reservtrupper. Man hade ansvaret för att brottslingar arresterades och dömdes, liksom för övervakningen av kungens politiska motståndare. När det drog ihop sig till konflikt ut gjorde fogdarna, tillsammans med frälse, en lokal insatsstyrka som snabbt kunde sättas in för att möta hoten. Så skedde vid de talrika upproren under Gustav Vasas tid, men också vid inter nationella förvecklingar. När den svenske kungen mobiliserade krigsfolk för att stödja danske kung Fredrik under den s k gre vefejden, var det självklart att fogdarna och deras karlar skulle ingå i hären. Men när krigshandlingarna drog ut på tiden upp stod problem: förvaltningen på hemmaplan fungerade inte när "cheferna,, befann sig på krigståg. Gustav Vasa tvingades
beordra sina fogdar att återvända hem till sina distrikt, men de ras fogdekarlar fick vara kvar bland krigsfolket. 23